Fem arbetsdagar kvar. Idag fick jag en blixtrande huvudvärk igen. Och jag tror jag vet varför nu med. Det är helt fantastiskt bra att kunna härleda huvudvärken till någon bestämd händelse. Kroppen är smart. Jag börjar bli medveten helt enkelt om hur jag fungerar i vissa sammanhang. Det är steg nummer ett. Medvetenhet.
Jag börjar tro att mina snart lediga dagar inte kommer att räcka till för allt jag ska göra. Min almanacka börjar fyllas med än det ena, än det andra. Roliga saker! Bra saker! Sånt jag vill göra och inte skulle kunna göra om jag jobbade full tid. Möjligen inte då att gå till arbetsförmedlingen och gå på möten där… Men det får jag ta. Det är en ny värld för mig och kanske är det något som kommer att kunna hjälpa mig till att finna min väg framåt.

Sex, fem, fyra, tre, två, en, noll! Så många arbetsdagar har jag kvar nu på jobbet. Det är verkligen en märklig känsla att det faktiskt håller på att ta slut och att jag aldrig mer kommer jobba på den där skolan igen. Och att jag inte har jobb alls. Och att jag ska vara ledig! Men fri? Hm! Vad är frihet?
Det är jättemycket att göra med allt material som jag har och som ska packas ner tills jag hittar mitt nästa jobb. Jag och eleverna får se varandra för sista gången och jag har hur mycket som helst att skriva. Jag har inte haft någon fungerande dator bredvid mig på hela hösten och har bara minnesanteckningar i ett block med allt vi gjort under hösten. Pust!
Och livet kommer fortsätta efter jag har slutat där. Mitt liv… vad finns i beredskap för mig? Hur kommer jag att förvalta mitt pund i framtiden?
En god vän sa att livet inte lovar en någonting alls. Det finns inga garantier för något. Det är en tröst för mig att tänka så. Mina krav på hur livet ska vara har lättat. Jag kan lättare vara nöjd med att helt enkelt bara leva.

Den här söndagen har jag väntat länge på. Men den blir inte som jag helst ville den skulle vara. Jag trodde att jag skulle få sjunga Mozarts Requiem i kyrkan idag. Men eftersom jag inte har kunnat sjunga på hela hösten, får jag ta och lyssna när de andra i kören sjunger den. Och så fyller min kära vän år, så jag går dit och äter lite äppelpaj innan jag går till kyrkan. Det blir bra.
För övrigt regnar det. Jag sitter inne och skriver om lite på hemsidan. Lite detaljer ändrar jag här och där. Jag hoppas att jag kan sjunga in en ny låt snart. På fredag ska jag träffa en sångpedagog och få lite hjälp att komma igång med rösten. Och så hoppas jag snart få komma till en specialist och kolla hals och öron.
Nu har jag kommit hem från kyrkan, musiken och sången ringer i öronen. Helt fantastiskt, suveränt bra! Som ett antiklimax efteråt, när det inte blev några applåder. Härligt att låta musiken vara det sista som hörs. Jublet finns i allas hjärtan istället.

Jag har det så bra! Jag känner helglugnet komma över mig och det känns så skönt att bara vara. Vad mer kan man behöva än en trevlig lägenhet, sina egna grejor omkring sig och ett glas med gin? Jag lyssnar på dansk radio och jag tror att jag förstår en del av vad som sägs.
Äntligen har jag börjat med att ordna lite hemma med. Jag har inte orkat något på en lång, lång tid under hösten. Nu slänger jag gamla papper, idrottsdiplom från min egen skoltid, planeringskalendrar, gammalt skrot som inte betyder något mer längre. Jag är inte bunden av allt det gamla mer, det känns som att jag har gått vidare nu. Äntligen måste jag säga. Visst sparar jag något, men inte på långa vägar som jag tidigare gjort. Jag befriar mig från både gamla mönster och saker. Sköööönt!

Ena morgonen går jag upp med tuppen och nästa sover jag som en gris! Jo, jag var uppe ett tag i morse, sedan la jag mig och läste och blev så skönt pömsig, så jag somnade om. Det är ovanligt numera att jag sover fram till 11.
Det är dimma ute. Jag lyssnar på högmässan på radion. De läser den ”nya” Fader Vår. Det är svårt att ändra på traditioner ute i kyrkorna. Och jag tycker om den gamla, det är ju den som jag har vuxit upp med och äntligen kan. Jag minns en berättelse från 11 september, planet som alla visste skulle krascha, en man på planet pratade med en kvinna på en sos-central om jag minns rätt. De läste Fader Vår tillsammans. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Tänk att läsa den bönen ihop och han vet att han troligen ska dö och kvinnan vet samma sak om mannen. Då skulle det vara svårt att hålla sig till en nyöversättning. Man tar den som finns i hjärtat. Och det finns en oändlig styrka i att kunna säga den, en oändlig kraft att få när man är öppen.

Jag vaknar tidigt och kan inte somna om. Jag går hellre upp numera och gör något än ligger kvar och lider av sömnlösheten. Jag tycker det finns något vackert i att vara vaken, när alla andra sover. Möjligen är det svårt att fokusera tankarna på det som är vackert. Ibland snurrar det i huvudet och det är jobbigt. Ingen lugn och ro direkt. Men det blir väl bättre vad det lider…
Igår hade jag höstlov och hade bestämt massor av saker att göra. Jag var på arbetsförmedlingen och skrev in mig bl a. Och så var jag ute på kvällen och åt malaysisk mat med en mycket god vän. Tack raring! Maten var en ny upplevelse. Den gröna pannkakan var absolut godast. Men jag tror att jag får ta det lugnt med rött vin i fortsättningen. Jag blev så trött av det och somnade direkt jag kom hem. Jag orkade inte tänka igenom dagen och allt som hade hänt. Jag behöver göra det innan jag somnar, så att den nya dagen kan börja just ny. Jag fick lära mig en utvärderande bön på retreaten och den har varit jättebra för mig att använda, just för att bli lugn och tyst, sortera, tacka, känna, lämna över sig och se framåt till den nya dagen.
Idag har jag höstlov med och har inte bestämt något särskilt alls. Jag tror det får bli en dag av eftertanke. Orken och lusten får styra idag. Läsa. Städa lite. Kanske handla något. Bara vara.

Vad mycket praktiska saker jag behöver ordna med. Och bara ordet ”praktisk” kan man ju tolka på ett positivt sätt, fast jag känner det högst opraktiskt att behöva klaga på spisinstallationen t ex. Att spisen ställs i plant läge direkt är väl ändå inte för mycket begärt!
Att ett blixtlås på jackan fungerar med att stänga och öppna… det är praktiskt! Men att det släpper nerifrån och delar sig är så opraktiskt. Jag är för gammal för att dra jackan över huvudet! Nu måste jag hitta en ny vinterjacka snabbt. Suck! Jag som redan letat i tre år och inte funnit någon som duger tillräckligt bra.
Jag ska gå till arbetsförmedlingen i morgon och anmäla mig som arbetssökande. Snart arbetslös. Det är både ett praktiskt jobb att gå ner dit till arbetsförmedlingen, samtidigt som det är väldigt opraktiskt att inte ha sin försörjning ordnad innan man säger upp sig. För sent att ångra det nu dock!
Ja, listan kan göras längre. Tur att jag är långledig nu över helgen och har tid att göra en del av det som pockar på. Tvätta. Byta i kattlådorna. Flytta på bilen. Laga ugnspannkaka idag redan. Köpa böcker. Gå på stan och äta ute. Nu börjar hon le igen – det finns ju roliga praktiska saker att göra med!

Höstrusk, dimma, blåst och regn. Kall morgonluft. Vattenpussar som fryser till på ytan och isen blir som glasbitar när man trampar sönder den. Det låter på ett särskilt sätt då. Sån är min bild av november. Det är skorpionens månad, Antares i skorpionens stjärnbild flyr undan skyttens pil. Sån är jag, ute på jakt. Dana – Diana, jaktens gudinna. ”Minns i november den ljuva september…” Några av mina kära vänner fyller år i november. Jag skulle ha varit född i november har jag förstått. I november slutar jag mitt jobb, lämnar mina fina elever för en osäker framtid, som jag inte vet något om. Den jobbigaste tiden är kvar. Avskedets tid. Sedan renoveringens tid. Jag ska börja jobba med lägenheten igen när jag är ledig och arbetslös. Åka på kursvecka nummer två. Sjunga hos en sångpedagog! Tralla la, vad det blir bra! Kom regn, kom rusk!

Nu har jag kommit hem igen från min retreat på Berget och introduktionen till Ignatius meditationsmetod ”Andliga övningar”. Å, vad det var intressant. Jag var inte riktigt där dock, världsliga problem pockade på och gjorde sig påminda och jag ska nu öva mig i att förlåta ”såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro…” Jag vill inte ha en massa skräp i mitt stackars hjärta. Jag orkar inte mer sånt nu.
Berget är tystnad. Ingen söker prat eller umgänge mer än att vara tillsammans vid mat, att sitta-och-göra-vad-man-vill-tyst-fåtöljerna och gudstjänster. Inget tjafs. Inget pladder. Inte mycket blickar och annan ickeverbal kontakt. Det är helt ok att bara vara. Till och med önskvärt. Få vara i en gemenskap med sina egna tankar helt enkelt. Här kunde jag öva mig på att bara se det som är. Inte fantisera, tolka och projicera. Precis vad jag behövde!
Två dikter jag skrev där finns nu på diktsidan.

Det är dags att upptäcka något nytt här på jorden. Idag ska jag åka till Dalarna, Rättvik, Berget närmare bestämt och vara med i en retreat med en introduktion av Ignatius meditationsmetod och ”att urskilja andarna”.
Jag har läst delar av boken som finns om det här och är i spänd förväntan på vad som kan finnas bortom orden och i tystnaden. Jag ser verkligen fram emot att komma till en plats där man får vara tyst och bara vara. Ingen som säger God morgon, fast man själv inte riktigt är där. Fast det är ju viktigt att se varandra och bli sedd. Nickar man då istället eller vad? Hm!
Jag har tagit med mig böcker att läsa, min egen kudde, varma kläder och jag har hittat mina vinterkängor, längst in i källarförrådet, jag har hört att det redan finns snö därikring. Kattvakterna är vidtalade. Räkningarna betalda. Bilen tankad. Jag skriver ingen ny blogg förrän på söndag kväll tidigast.
Det här är något jag tänkt att göra i flera år och det är hög tid att resa nu. Bortåt och inåt.

Vilken märklig eftermiddag det har varit. Jag slutade tidigt eftersom jag får vara sjukskriven lite. Jag åkte till Coop för att handla lite. Först möter jag en kär arbetskamrat från särskolan under 90-talet, som brutalt bara flyttades från en dag till en annan från min klass. Nu fick jag se hennes fina barn! Å, vad jag gillar henne! Sedan träffar jag en pensionerad talpedagogkollega. Det är roligt att prata med henne och dela erfarenheter. Och sist kommer jag att träffa min f d svägerska och mina f d svärföräldrar från ett liv långt bort ifrån detta. I min första skilsmässa, för trettio år sedan! saknade jag mina svärföräldrar mer än mannen jag skilde mig från. Vi tappade kontakten helt. Nu har vi bestämt att träffas. Jag ska ringa. Då kan jag inte skylla på någon om det inte blir av.
Jag är alldeles matt nu. Jag är full av intryck. Och vandrar lite släntrande och nöjd på Memory Lane.

Det är söndagmorgon och regnet faller mot fönsterblecket. Jag vaknar tidigt som oftast. Jag går upp och ser på filmen jag spelade in i går Almodovars ”Tala med henne”. Undrar hur den slutar… Ja ha, så…
Jag går omkring i alla mina fyra rum och tittar på röran och på vad som kommer bli kvar efter att Leif hämtar det sista idag. Då blir det definitivt bara jag och katten kvar här.
Jag har pratat med elektrikern som ska byta alla vägguttag och med mattläggaren som ska byta golv i blivande gäst- bok- och datorrummet. Golvet är av usel kvalité och dåligt lagt och jag skulle reta mig på det hela tiden annars. Det blir nog inte förrän nästa vecka de kommer. Det blir bra. Jag vill inte ha för bråttom heller. Jag orkar fortfarande inte mycket. Men att ta beslut går bra. Jag har bestämt tid med en sångpedagog för att gå och ta sånglektioner. Kanske kan jag börja sjunga snart igen. Jag vill börja spela in mina sånger snart. Jag ser bara de närmaste tre veckorna framåt. Och det kan vara bra nog. Vad som händer sedan är oklart. Men det klarnar nog allteftersom för mig.
Idag ska jag till Leifs lägenhet på middag. Köpa strykjärn och skrivare. I veckan som kommer: jobba fyra dagar. Gå till tandläkaren. Packa. Åka till Berget på retreat. Läsa klart Hanne Hostrups bok ”Gestaltterapi”. Den har jag läst förut, men jag förstår mer nu. Jag är helt klart i en förändringsprocess, både i mitt yttre liv och mitt inre.

Fredagskväll för mig och katten och med Lisa Nilsson som sjunger. Jag dricker lite gin. Det är lätt att sitta här och tycka synd om sig själv då. Just nu känns mitt liv väldigt tilltrasslat. Vad händer och vad kan jag påverka? Jag inser på ett plan att mina val som jag gjort senaste åtta månaderna måste få sätta sig och lägga sig till ro. Jag måste tro på att allt ordnar sig och jag går min egen väg, som leder fram till något jag ännu inte riktigt vet. Jag vet att natten kommer. Att kisse väcker mig varje natt. Att månen kysser den som räknar stjärnorna. Att solen går upp. Att det är svårt att lämna sitt jobb och alla barnen och inte riktigt veta sin framtid. Jag får ta det som det kommer. Glädje och sorg. Lust och längtan. Eller tristess och ånger. Nej, inte ånger, jag skulle däremot ångra om jag inte hade gjort något annat av mitt liv. Livet är för kort för att ångra det som är. Jag får väl ta en tråd i sänder och nysta upp det istället.

Jag är gladare nu. Det känns redan lättare att gå till jobbet när jag vet att jag har kortare dagar. Medicinen börjar verka i öronen. Det känns som ett tryck som släpper då och då. Något rör på sig där i alla fall.
Jag har handlat lite. Jag har inga krav på mig här hemma. Jag känner mig både ledig och fri. Skönt! Saker och ting börjar hamna på plats i mig. Och efter helgen kan jag så smått få böcker och datorn på plats i mitt nya arbetsrum. Leif kommer flytta sina saker i helgen. Han har fått nya golv och tapeter i sin lägenhet nu.
Jag har satt på potatis på spisen. Jag ska äta inlagd sill idag. Med gräddfil. Mums! Jag ser till att njuta i det lilla.

Nu i förändringens tid, har jag lagt in lite nya bilder och skrivit om en del texter. Micke har lagt in en ny rubrik – dikter, och jag ska lägga mina dikter och sångtexter där. Jag vet inte riktigt hur än så länge. Det tar plats. Kanske kan någon ge tips på länkar hur andra gör?
Mycket har hänt det sista året i mitt liv och jag tror att vi nu kan säga officiellt att Leif och jag nu har börjat leva våra varsina liv. Visserligen är mycket saker fortfarande kvar här i lägenheten, men om allt går som det ska med hans nya golv och tapeter, så har han flyttat allt sitt från mig nästa helg.
Två nätter har vi bott isär nu. Det känns konstigt. Som om han ska komma in genom dörren vilken minut som helst, men det är inte så. Jag har inte heller sett hans lägenhet än. Jag ska dit när den är fixad sen. Jag orkar inte se fler renoveringsobjekt. Tur för honom att husföretaget står för reparationerna där. Han skulle inte heller orka.
Jag ska till doktorn i morgon. Jag ska få svar på alla proverna jag tog för fjorton dagar sedan. Jag är fortfarande inte frisk. Suck! Tja, det är bara att acceptera det. Just nu är livet så här för mig.