Ena morgonen går jag upp med tuppen och nästa sover jag som en gris! Jo, jag var uppe ett tag i morse, sedan la jag mig och läste och blev så skönt pömsig, så jag somnade om. Det är ovanligt numera att jag sover fram till 11.
Det är dimma ute. Jag lyssnar på högmässan på radion. De läser den ”nya” Fader Vår. Det är svårt att ändra på traditioner ute i kyrkorna. Och jag tycker om den gamla, det är ju den som jag har vuxit upp med och äntligen kan. Jag minns en berättelse från 11 september, planet som alla visste skulle krascha, en man på planet pratade med en kvinna på en sos-central om jag minns rätt. De läste Fader Vår tillsammans. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Tänk att läsa den bönen ihop och han vet att han troligen ska dö och kvinnan vet samma sak om mannen. Då skulle det vara svårt att hålla sig till en nyöversättning. Man tar den som finns i hjärtat. Och det finns en oändlig styrka i att kunna säga den, en oändlig kraft att få när man är öppen.