Ljus i natten och ljus i dagen.

Nu är balkongen klar och jag kan leka där med blommor och ljus. Kvällarna blir mörkare. Dagarna med, när solen inte skiner. Det är höst. Löven på björkarna utanför börjar bli gula. Nu går det bara åt ett håll, åt vintern till.

beskrivning

Jag vet att insekter och djur blir lurade av allt ljus som vi släpper ut, som ljusnedsmutsning. Och ändå vill jag njuta lite av kvällsljusen i blommorna. Jag lovar att jag släcker ljusen sen.
Så kommer dagen. Samma plats. Samma blommor. Så annorlunda.

beskrivning

Ungefär så kan det väl vara med att vara i drömmar. På natten lever jag i en verklighet och på dagen i en annan verklighet. Frågan är vilket som är den sanna verkligheten. Kanske båda?

Jag drömmer att jag är på ett föredrag med Marie Bergman. Jag ställer en fråga. Någonstans längre bak i salen ställer någon en följdfråga. Jag vet direkt vem. Jag vill inte titta bakåt. Sätter på mig huvan på tröjan för att inte se och bli sedd. Jag ställer en till fråga och den andre fortsätter också att fråga. Det blir som kontakt mellan oss, fast vi inte har kontakt. Vi vet båda att vi är där.
Sen blir vi tystare. Jag vet att något händer bakom ryggen på mig. Någon tar tag i min stol och skjuter den och mig åt sidan, så vi får vara ifred från andra. Jag vill inte titta. Personen håller en hand på mig. Jag är som paralyserad. Personen börjar tala till mig. Jag vill sjunka genom jorden tror jag. Eller är jag helt betagen? Blyg i alla fall.
Personen berättar att han ska flytta till Öland. Jag antar att han flyttar dit tillsammans med någon. Han säger inget om det. Jag frågar inte. Jag säger inget om mina planer. Men skönt, då behöver jag inte vara så orolig att vi kommer ses igen, tänker jag.

Det var länge sedan vi sågs. Jag trodde aldrig att det skulle ske igen. I drömmen, i den verkligheten, hände det i alla fall.

Kanske kan en person man möter i en nattlig dröm vara som ett ljus? Alla som man saknar kan dyka upp där. Scenen är iordningställd varje natt för det. På dagen har jag planer på ett helt annat sätt. Där bestämmer jag mer, än jag gör på natten.
Visst kan oväntade möten ske. Det vet jag sedan tidigare. Men så fort önskan slår till, så blir det inte av. Det oväntade mötet är oväntat. Det är liksom grejen med det hela.

beskrivning

Gästbloggare: Meit Backman, gestaltterapeut, konstnär.

skagenmåsar

Meit skapar framförallt bilder med tre teman: kvinnoporträtt, blommor och sagohästar. Och så annat som med fantasi bara växer fram. Det var ungefär i den ordningen hennes skaparprocess började. Hon målar med olika tekniker. Idag “skriver” hon här med sina bilder.

Meit

Lyssna på en intervju här, gjord av Lasse Övling och Margareta Berggren på Psykologbyrå. Podden sändes 21 november 2019.

kvinnor
xxx   xxxxxx   xxx

xxx   xxxxxx   xxx

blommigt
xxx   xxxxxx   xxx
xxx   xxxxxx   xxx

sagohästar
xxx   xxxxxx   xxx
xxx   xxxxxx   xxx

på kul
xxx   xxxxxx   xxx

dessutom
xxx   xxxxxx   xxx

Här kan du läsa Danas presentation av Meit.

Här kan du se fler bilder och gilla Meit målar på Facebook.

Här på hemsidan kan du läsa om mannen som Meit är gift med och berättar om i intervjun, gestaltterapeut och konstnär Lars Berg, gästbloggare 12 juni 2014.

Läs Danas presentation av Lars Berg här.

Skriv gärna en kommentar, säger Dana, det är roligt att få för den som gästbloggar och Meit kommer säkert svara på dina tankar.

Meit

Foton: ©Meit Backman och Dana Jergefelt. En del bilder är något beskurna.

Snart kommer det en gästbloggare…

Äntligen, säger jag! Äntligen kommer det en gästbloggare hit. Och äntligen Meit!
Meit Backman är gestaltterapeut sedan många år. De sista tre åren har hon blivit konstnär, med raketfart, från 0 till 100. Nå, hon hade nog smakat på det lite innan med. Vi hade pratat på telefon i början av november 2019, om hennes skapande, om tvättstugan, som blivit hennes ateljé, för ett par år sedan. Om hur bilderna bara kom. Färgerna. Sen blev Meit intervjuad av Margareta Berggren och Lasse Övling och den podden sändes 21 november 2019. Då kom vi av oss med hemsidans bloggeri. Allt blev ju redan sagt, fast inte skrivet; som ju vitsen är med en blogg. Men nu blir det annorlunda. Bilderna får tala. Intervjun får vara med.

beskrivning

Meit var länge en okänd vän. Jag träffade hennes man, konstnären och gestaltterapeuten Lars Berg på gestaltkurs om skapande redan 1990, senare också i min terapeututbildning och i handledning. Jag köpte hans tavlor. Han blev en god vän genom åren, en som känner mina sköra, gömda sidor. Han var gästbloggare här 12 juni 2014.
Men Meit var något av en doldis, en blyg viol. Hon var den som såg till att Lasse fick mat och att gästerna fick kaffe och kakor på Konstrundan i Gnesta. Hon var varmhjärtad, märkte jag direkt vi pratade. Ju mer jag lär känna henne, desto närmare kommer hon mitt hjärta.

På besök hos en gemensam vän, för flera år sedan, såg jag spåren efter Meit. Meit och Lasse hade varit hos vännen veckan innan jag kom dit. Överallt i huset stod vaser med blommor. Trädgården hade liksom flyttat in i huset. Sån är Meit, som en blomma.
Meit använder ibland ordet vacker om människor. Hon är själv en vacker människa. Lugn och behaglig. Omsorgsfull med människor. Jag är säker på att hon kan vara skarp när hon behöver med. Hon är fortfarande något av en doldis. Och jag ser henne som blomsterkvinna. Som kattvän, precis som jag. Som odlare. Som kreatör av trädgårdskonst, det finns alltid något nytt att upptäcka i Meits och Lasses trädgård.

beskrivning

De tre senaste åren har hon fått en skaparkraft som inte är av denna världen, vill jag säga. Nu blommar hennes kreativitet också på papper och dukar. Till och med på pendeltåget hem från jobbet i stan satt hon och målade en period. Människor som satt bredvid henne, blev nyfikna och såg att hon målade fantastiskt fint.

Nu har Meit varit med som konstnär på Gnesta konstrunda för tredje gången, i helgen som var. Uttrycken i hennes kvinnor är mer talande. Hon har också målat blommor, sagohästar och lekfulla bilder. Jag ser medeltid, Medelhav, Italien, 1920-tal i hennes kvinnor. Jag önskar de kunde berätta om sig själva…
Meit har en passion som jag kan beundra. Hon bara måste måla! Är det inte det som gör en människa till en konstnär? Passionen och kärleken till färger och former. Skaparprocessen bara flyter på i en ström. Imorgon “skriver” Meit med sina bilder här!
Meit är ett lysande exempel på att det aldrig är försent att upptäcka nya sidor hos sig själv. Hon träder fram som i en ny gestalt, i sitt skapande.
Jag önskar henne varmt och kärleksfullt välkommen till min hemsida.
Gästbloggen kommer i morgon.

Den Sanna Frihetens Dag.

Idag, onsdagen 11 augusti 2021, går mitt liv in i ett helt nytt skede. I fyrtiosju år har jag arbetat på ett eller annat sätt, för att försörja mig och min familj. Innan dess gick jag i skolan i tolv år.

beskrivning

Kvällshimlen igår, magiskt ljus med åska i solnedgången.

När jag var fem år och åtta månader, i augusti 1962, började jag i lekskolan hos fröken Marion och året efter i skolan hos fröken Gunvor, till utbildning och senare till arbete och försörjning. Ett liv med krav och en plikt att vara duktig, hel och ren. Ibland lek såklart med. Lek, idrott och musik. Skola och lärande. Jag blev själv en fröken i skolan.

Idag börjar mina sista kollegor på min sista skola sitt nya arbetsår. De är där och jag är här. De finns alla i mina tankar. Och jag har ingen löneanställning där längre.

Jag är som jag var, innan jag började i lekskolan. Fri. Själv. Fast inte längre fem år. Inte längre boende med min gamla familj. Inte längre granne med min första bästis Stina.
Igår ringde jag min lågstadiefröken Gunvor. Det kändes fint att få byta några ord med henne. Hon, min mamma och mina syskon är de som fortfarande är med mig från den tiden. Plus några skolkamrater bland annat Ann-Marie, Helena och Bosse. Tänk vad många år sedan vi började i ettan tillsammans!

beskrivning

Kontakter! Rätt sladd till rätt uttag.

Den här dagen är inte som igår. Den här dagen är särskild. Den första dagen i en något så när kravlös frihet. Som säger att jag kan låta klockan både stå och gå. Som säger att jag får gå på vilja och lust, istället för ansvar och schema. En dag som andas FRIHET, som jag inte har varit i sedan då, när jag var fem år och åtta månader gammal.

Vad vill jag med min frihet då? Först bara ta in ordet. Känna efter, hur det egentligen känns att vara fri. Som det står på mitt affirmationskort: Jag känner mig fri. Våga vara fri. Våga släppa. Våga vara. Och vilja vara.

beskrivning

Från min låda med affirmationskort, precis det rätta kortet för mig.

Jag önskar mig närvaro, kontakt, uppmärksamhet och ansvar – gestaltterapins grundpelare, för framtiden. I Frihet, Varande, Tomhet, i Nuet. Jag hoppas att min hälsa håller i sig på en tillräckligt bra nivå, så jag kan göra det jag vill, medan jag kan.
Jag vill på något sätt höra till. Jag kommer fortfarande vara gestaltterapeut. Fortsätta skriva. Sjunga. Laga det som är trasigt om jag kan. Hjälpa till med det jag förmår. Vara till någon nytta. Och ibland vara helt onyttig!

Idag är Den Sanna Frihetens Dag för mig.

God hjälpsamhet.

Jag var på Ikea idag, för jag behövde köpa en ny bänkskiva till köket. Alldeles för stort och tungt för mig, såg jag ganska direkt. 28 kg. Suck! Så var det två unga män där i närheten och jag vågade be dem om hjälp att lasta skivan på vagnen. Toppensnällt! De sa att man inte skulle köpa kök själv… Så rätt, ja, det är en utmaning att vara själv. Dessutom att våga köpa tungt med ett nyligen plågsamt ryggskott.
Jag sa att nu ska jag bara få in den i bilen… “Du får be någon annan om hjälp där” sa den ena. Jag tänkte att det nog skulle gå bra med hjälp av de fysikaliska lagarna.

beskrivning

Kom ut till parkeringen. Började ställa in sätena, så den skulle få plats. Döm om min förvåning när den ene mannen, Niklas, plötsligt stod vid bilen intill, våra bilar stod jämte varandra där. Hahahaha! Det var som ett mysterium. HUR kunde universum vara så i läge för mig?
Tusen tack till Niklas och hans vän. Jag är verkligen tacksam för er hjälp, både bland lagerhyllorna och på parkeringen. Vänligt, snällt och rart. Goda människor är ni.

Drömtider.

Drömmar kan ju vara mycket, drömmen om det som ännu inte är, det som jag önskar skulle bli eller helt enkelt de nattliga äventyren jag drömmer om på natten.

Just nu är det livlig verksamhet i mina nattliga drömmar. Intensivt och känslosamt. Jag drömmer om skolan. Vad är det jag bearbetar egentligen? Det är möjligen kroppens sätt att få syn på oron som jag går och bär på. Tänk om det bara är på låtsas som jag har slutat arbeta? Tänk om det verkligen är så att jag ska vara på skolan på onsdag? Att jag bara har tre lediga dagar kvar av semestern?

beskrivning

Inatt var jag på skolan, en av de första dagarna på terminen. Jag minns inte vad jag gör, men jag är trött och klockan närmar sig 13. Något i mig vet att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Ingen säger något. Plötsligt inser jag att jag gjort fel. Jag har gått till ett jobb som jag inte längre har. Jag får gå hem och jag behöver inte be om lov heller. Jag känner mig lättad. Och lite dum. Generad. Vem är jag egentligen som tror att jag skulle vara där?
Kanske var det bara min skugga som var där, eftersom ingen sagt något och jag verkade ju inte synas. Ja, det får jag inget svar på.
I verkligheten är jag arbetslös på onsdag. Verkligen utan arbete. När hände väl det senast? När var jag 64:8 år senast? Imorgon! I september får jag min första pensionsutbetalning. Det blir annorlunda. På vilket sätt förstår jag verkligen inte ännu. Hoppas det blir bra ändå.

beskrivning

Främlingen i mig.

Jag går omkring som en främling, i det som verkar vara mitt hem.

Är det verkligen jag som bor här?
Är det här jag vill bo?
Jag har ingen anledning att klaga, jag är egentligen lyckligt lottad.
Men jag bor inte här. Bara mina saker finns här.
Eller är det sakerna som är fel? För mycket? För trist? För lite? För fel?

Vad behöver jag göra för att finna min plats?
En behovsinventering?

Jag känner mig som resterna. Resterna av det som var.
Över. Bränd. Förbränd.
Ur askan stiger… vad?

bcd 20210802

beskrivning

Plocka något.

beskrivning

Äntligen klar med framsidan av förrådet. Att kalla det för garage känns fel även om det var det som ägaren då ville ha, i början av 1950-talet. Förråd är det och förråd ska det heta!

Jag målar klart det som aldrig blev klart 2003 eller så, när vi bytte ytterdörr här. Konstigt att måla och vilja måla. Här finns lusten! Det blir ju så fint efteråt med. Något att njuta för ögat. Eller ska jag ta bort färg? Här till exempel! Skulle behövas.

beskrivning

Det börjar bli bärtider här, men jag har faktiskt ännu ingen lust och vilja att plocka något. Jag går ut ändå och tar lite hallon på gården. Kanske ångrar jag mig i vinter om jag inte har blåbär och hallon. Lingon kanske jag har kvar sedan förra året. Däremot skulle jag gärna gå ut och plocka hjortron, men vet inte var. Ingen berättar något för mig och till och med min släkting i Sollefteå köper hjortron. Så det får jag väl också göra om jag verkligen måste ha. Men jag måste inte. Någongång har jag fått av en snäll själ. Men den själen bor inte här.

Jag ska åka iväg en sväng och hämta ett lerfat jag köpte på konstutställning. Vad var det Folmer sa? Han sa att vi skulle sitta ner och ….. Herregud, jag glömmer ord hela tiden! Inte prioritera. Men behovsinventera! Så var det! Jag kom på det! Bra ord!
Jag får väl göra en behovsinventering över söndagen. Vad jag vill och har lust med. Om jag har någon vilja och lust. Utom att måla. Det måste vänta i tre dygn för att torka innan jag kan måla klart runt dörren. Typiskt! Fast så är det med linoljefärg. Men det blir fint!

beskrivning

Inser att jag nu varit ledig i fem veckor och tre dagar. Det är ju knappt något. Undrar hur de närmaste fem veckorna blir då? När var jag ledig så länge i ett snäpp? Det var länge sen.

To DO – or better? – to BE.

beskrivning

projekt 1 – husfasaden målad
Nä, jag kan inte förstå hur tre sommarprojekt plötsligt blir fem – sju – nej, nio! Jag blir påmind om när jag var i Danmark ett par dagar hos min dåvarande gode vän för länge sen, då hade jag märkligt nog startat flera projekt som skulle avslutas innan jag åkte hem. Med bara tre-fyra dagar där, så var jag igång. Lättstartad! Nå, det händer inte alltid. Ibland tar det tjugo år. Som med husfasaden som blev kvar. Och som nu är klar. Tänk! Underbart! Så skönt! Huset stiger fram som den pärla det är.
Hus är ett särskilt kapitel. Trädgård med. Där startar projekten oftast med målning och skötsel.

beskrivning

projekt 3 – en till rad på nya altanen från förra året
Jag har faktiskt läst färdigt en bok i hammocken i sommar. Pilgrimmen av Paulo Coelho.
To be. Jag skulle också vilja vara en pilgrim, jag behöver inte gå i Spanien dock, det räcker med… Danmark. Kanske är det något att göra eller vara till hösten?

Det är något med varandet som jag inte förstår. Hur kan man bara vara? Utan tankar – de får blåsa förbi. Utan rörelse? Utan att göra något? Jag kan meditera. Det är ok. Men att VARA? Vara medveten? Andas!
Istället är jag igång och gör saker, skapar, tänker, skriver, målar, gräver. Mycket grävande är det. Både i marken och i släktforskningen. Lätt att fastna där. Senast hittade jag båten S/S Stockholm, som pappas kusin utvandrade med till USA 1925, 11 månader gammal. Och hennes pappa kom visst från Ådalen, Frånö. Märkligt att cirklar möts så där.

beskrivning

Publicerad här med tillstånd från Mats Pilhem.
Bilden kommer från den fina hemsidan Kommandobryggan med bl a ångbåtsvykort och tonvis av information om båtarna.

Ungefär lika konstigt som att Fritz och Laura Perls första barn föddes i Berlin samma år som min mamma där 1931. Kanske gick de förbi varandra på någon trottoar, sa hej och tittade på varandras bebisar.

beskrivning

projekt 8 – slipa och måla bänken med utegrund
Cirklar som möts. Och sluts. Starta projekt. Och avsluta projekt. Energicirklar.
Jag har blivit bättre på att avsluta mina projekt. Det kan ta tid. Jag har ingen annan som kan avsluta dem för mig heller, som jag hade förr. Jag har blivit tvungen, nödd, att vara en doer kanske. Annars skulle ingenting hända med det som är runtomkring mig. Att bara önska att det var annorlunda, räcker inte. Kanske är det så med platser och relationer också.
Jag måste kunna klippa av om jag sitter fast. Vill jag? Jag är nog inte mogen att släppa taget än bara. Jag var. Jag är. Och i min framtid? Nyfiken hoppas jag.

beskrivning

projekt 2 – måla framsidan på förrådet
“Den som inte arbetar, ska inte heller äta.” sa möjligtvis Mao och min första man sa det ofta. Kanske har jag fått plikten i mig där, som ett introjekt. Kanske.
Den som arbetar, behöver inte heller överäta, säger jag. Jobbigt att gå upp i vikt igen.

Jag ger mig ut på näckrosspaning sen. Det är verkligen att vara.

beskrivning

På väg.

Och nu ser husfasaden ut så här… grundmålad.
Måste köpa ny linoljefärg, då den färgnyans jag köpte blev fel. Typiskt. Jag trodde det skulle gå ändå. Det är skillnad mellan gulockra och järnoxidgul. I alla fall i mina ögon. Hoppas jag hinner få den rätta innan torsdag. Då borde huset vara färdigmålat, förutom fönsterfodren.

beskrivning

Framsidan på förrådet är skrapad och har börjat grunda där. Det är varmt. Det får ta den tid det tar.

beskrivning

Det är mest roligt att titta bland färgerna och se vad som går att använda. En del har torkat för länge sen, men linoljefärgerna är fantastiska! Bara att ta upp penseln ur glasburken fylld med kall linolja, och fortsätta måla. De har stått sådär i säkert tio år och i ett ouppvärmt utrymme hela långa vintrarna. Färgen är helt ok med. Behöver bara röras och kanske lite förtunning. Det är verkligen miljövänligt med linolja.

beskrivning

Omgång.

Enkel dikt som bara växte fram, som ju ord gör ibland.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.
Svett, svettas, svettats.

Trädgård, trädgård, trädgård.
Blommor, blommor, blommor.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Saknar, saknade, saknat.
Alltid denna saknad.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.

beskrivning

I kortversionen:

Väx, klipp, svett.
Trädgård, blommor, kärlek.
Saknar.
Väx, klipp, svett.

Äntligen målning!

Hurra, hurra! Äntligen blir den fjärde sidan på huset målad efter nästan 21 år här. Den mot skaftvägen, mot norr, mot norrmansgrannens skogs- och slymark. Så det är inte för att den syns jättetydligt ut mot omvärlden. Den ska målas ändå. För att hus behöver omsorg och skydd, precis som människor behöver. De andra sidorna av huset blev målade för länge sen, de håller ett tag till. Jag ska bara bättringsmåla här och där. Det får bli lite lapptäcke av det hela. Min skraparkraft tog slut för en massa år sedan. Och så blev sista sidan kvar.

beskrivning

“Bra staket gör goda grannar”, finns det ett ordspråk som säger. Snart rasar nog staketet på andra sidan. Grannen trodde det var 50 år gammalt. Grannen klipper gräset strikt intill staketet och på min sida växer det vilt av hallon och annat. Det vore enklast att ha ett staket där ändå. Ingen av oss klarar att sätta upp ett nytt staket. Får se vad det kan bli.

beskrivning

Det är viktigt att ha tydliga gränser i alla fall. En häck kan vara det med. Dock får man inte gå in på andra grannens sida och klippa utan lov. Jag behöver en tydligare gräns för mig själv. Inte bara jag har svårt med gränser. Det är många, många som har det och som bråkar om det. Kanske har man inget annat att göra? Troligen inte. Kanske mår man dåligt? Antagligen. Undrar hur den här skatungen mår? Kanske inte så bra. Den kraxar lite tamt och hest. Söker kontakt.

beskrivning

Att bo med gemensam skaftväg kan också orsaka gräl. Om man nu är grälsjuk. Jag var det, när jag bodde längst in och delade med två andra. Det var bara jag och min man som röjde snö. Fast de andra också körde in där. Till slut var det ok ändå, inget ändrade sig oavsett om jag var arg eller inte. Det var lättare att släppa det då. Men har man servitut om vägen, så är det bådas väg att använda. Också här. Det är viktigt att förstå det, när det kommer hantverkare som ska titta på mitt hus och sätta upp ställningar. De står där ett tag, sen kör de igen. Men jag förstår att skaftvägar är en djävulens uppfinning. Lätt att bråka om. Jag ska aldrig mer köpa hus med skaftväg. Men å andra sidan ska jag ju inte heller köpa hus igen. Jag ska bara förvalta det jag har. Och bo här mer nu, när jag är heltidsledig. Huset blir 89 år i juli. Det är gammalt. Så gammal är inte jag. Än.

beskrivning

Tomten är som en törnrosaträdgård. Jag har klippt gångar i gräset i år. Men snart ryker nog det långa gräset, i trädgårdsdelen. Insekterna får nöja sig med ängsmarken sen. Och blommorna. Hundlokan tar jag helst bort. Den är invasiv, trots att den är svensk och inte räknas som sån. Men nu är det för torrt för att dra upp mer. De bara fröar och går av. Nå, det mesta fick jag gjort. Får göra bättre nästa vår.

beskrivning

De här blommorna överlevde vintern, precis som jag och många andra.
Jag är ovan vid att säga att jag har det bra. Att det är ok att ha det bra. Jag är tacksam för det jag har. Det finns några moln på himlen, av saknad och längtan och lite annat. Det är som det är, säger jag istället. Det mesta är bra. Och jag kan göra sylt och saft av rabarbern och flädersaft. Det är så gott! Bara jag slapp diska… hahaha…. men det slipper jag inte.

Tiden.

Nu går tiden snabbt helt plötsligt. Snart arbetar jag mina sista fyra dagar i skolan. Eleverna har fått sitt sommarlov och jag får mitt på torsdag. Mitt eviga lov. Det känns overkligt och märkligt, på ett sätt tomt redan nu.

Vem är jag utan skolan? Skola och barn har fyllt mitt liv och alla dagar sedan jag började lekskolan hösten 1962, i stort sett. Sedan har jag arbetat på sjukhus en period, på ett boende, på Konsum, på Åhlén&Holms centrallager och kanske något mer. Jag har arbetat som barnvakt sedan jag var 10 år. Men skola har varit mitt andra hem i tja… femtiosex år. Och hur gärna jag än ville stanna, så är det dags att gå.

Min själ behöver FRIHETEN.
Min kropp behöver tid för träningen.
Min hjärna behöver få vara utan stress så gott det går.

Jag processar processen i mitt skrivande. I mina känslor. I musiktexter.

“Tänk om övergången från livet som lärare till livet som pensionär kändes lika stadig som den här stenbron i Småland… men ack nej! Känslorna sitter utanpå huden och svingar sig som den värsta svajvajerbron. Glad, ledsen, berörd, glad, berörd, tacksam, ledsen, avundsjuk, abstinens från vissa elever redan. Vem är jag sen? Va?”

beskrivning

“På hemväg från Småland i söndags. Att stanna upp. Att vara närmare. Att komma fram. Så är det första juni idag. Sommar. Och jag har bara sjutton dagar kvar i mitt skolliv. 17. Det var som sjutton! Talet har en magisk klang för mig. Att vara på sjuttonde våningen, med utsikt över stan tillsammans med en kärlek. Sjuttonde balladen. Den kan jag sjunga idag. Att vara full i sjutton. Att vara sjutton år. 17 juni. Snart.”

Skålen kommer nog vara fylld med sjutton kulor alltid, som en påminnelse om tiden och kärleken.

beskrivning

I’ve got nothing on my mind. Nothing to remember… nothing to forget… I’ve got nothing to regret. sjöng Don McLean. Nu vill jag sjunga den.
Tänk om det var så med. Och tänk att börja varje dag med en tom målarduk, klar att börja måla, om och om igen… Vilka färger vill jag måla med i dag?”

beskrivning

Min sista elev blev egentligen mina sista två. Jag räknar båda som de sista. Det blev en extra gång med den ena för jag fick en sådan längtan. Och den sista tog med sig karameller hemifrån till oss. Och vi kommer sakna varann. Jag vet att barn går vidare mycket lättare än andra. De har livet framför sig. De fyller år med tillförsikt och framtidstro. Jag däremot, har firat de flesta födelsedagarna. Livet som är kvar är mer ändligt. Här är existensens påminnelse om ändligheten. Och trösten: att LEVA i NUET!

beskrivning

Som minne från min skola fick jag fina presenter, hur det nu gick till… jag har bara varit där i fyra år. Och det blev inte som jag tänkte. För livet kom där och påminde mig och oss alla om skörheten. Livet lovar en ingenting. Det är bara att göra sitt bästa med det som finns. Och låta det andra vara. Acceptera att det blir som det blir.
Pandemin har färgat tiden i skolan de sista 15 månaderna. Vänner som fanns, finns inte mer. Oron som jag kände var stor. Lättnaden att vara vaccinerad är också stor. Men faran är inte över. Än kommer nya larm. Men som ett träd, kan jag se att jag står stadigt ändå. Jag lever. Och snart är jag pensionär. Tack alla på min skola för presenterna. Tack för omsorgen jag fått.

beskrivning

Det inre batteriet.

Idag är jag hemma, behöver vila och öka energin på något sätt. I en bild jag har inom mig, ligger batterinivån på endast 15 %. Det är inte tillräckligt för att göra allt jag behöver göra.
Mitt inre batteri laddas numera ur snabbt och tar lång tid på sig att ladda. Det blir inte fulladdat heller längre. Ett gammalt batteri tappar sina förmågor och blir sämre. Där är jag.
Bilen fick ett nytt batteri i vintras. Det var helt nödvändigt, för att kunna starta i det kalla vädret. Men mitt inre batteri får köra på bäst det går. Och en del dagar går det bara inte.
Tecknen på att mitt inre batteri är dåligt är flera och projektionerna jag har för att se hur jag mår, kollas av med min sak-termometer på bilen, datorn och diskbänken. Andra tecken på att jag är sliten är att jag äter sämre. Jag lagar mat, som ska gå snabbt. Omsorgen saknas, även om jag kan tycka att det är gott ändå.
Jag går inte mina vanliga promenader. Jag har svårt att komma ut. Sitter inne för energin är inte där. Lusten finns inte. Duktiga Dana är inte duktig.
Men framförallt är det på diskbänken det syns. Jag tar inte bort efter mig. Disken samlas i en eller två högar. Jag kommer in i köket – och går ut därifrån.
Jag får ju le åt mig själv. Inget kommer ändras förrän jag gör något åt det. Men min inre städerska har också lagt av.
I bästa fall tar jag och gör något litet – bättre än inget. Fyller en diskmaskin. Diskar av stekpannan. Torkar av en bit av diskbänken. Och det kan ta några timmar. Lite, lite i taget. Jag förstår att jag behöver ha tålamod med mig själv.
Jag är övertygad om att det kommer bli bättre. Jag hoppas i alla fall verkligen det, för jag har så mycket roligt att se fram emot.
Jag får vara nöjd med att terminen snart är slut. Mina skolsaker ska packas ihop och flyttas hem. Att jag måste vila mellan mina sista skoldagar, får jag kalla att acceptera läget.
Och nej, det blir ingen bild från en stökig diskbänk. Så roligt blir det inte!
Men det ska bli en ny dator med ett sprillans nytt batteri. Det blir roligt! Då fylls nog mitt inre batteri på. Och då blir nog diskbänken ren och fin ett tag igen. Rena rama dominospelet här alltså.

Klart, men inte klart.

beskrivning

Så togs arbetshissen bort idag, förankringen i balkongtaket hos mig skruvades och sågades bort. Det sågades lister som passades in. Det torkades av och sopades upp. Jag tittade nöjt på, tackade männen och berömde deras arbetsinsats.
Spärren på balkongdörren togs också bort. Men… stopp!
Jag får inte använda balkongen förrän den blivit besiktigad och godkänd. Händer tidigast om en månad. Snopet med den väntan.
Nå, jag kunde skura fönstret där i alla fall, för dörren öppnas inåt. Men hur ska jag kunna hålla mig borta? Hm…

beskrivning