Plocka något.

beskrivning

Äntligen klar med framsidan av förrådet. Att kalla det för garage känns fel även om det var det som ägaren då ville ha, i början av 1950-talet. Förråd är det och förråd ska det heta!

Jag målar klart det som aldrig blev klart 2003 eller så, när vi bytte ytterdörr här. Konstigt att måla och vilja måla. Här finns lusten! Det blir ju så fint efteråt med. Något att njuta för ögat. Eller ska jag ta bort färg? Här till exempel! Skulle behövas.

beskrivning

Det börjar bli bärtider här, men jag har faktiskt ännu ingen lust och vilja att plocka något. Jag går ut ändå och tar lite hallon på gården. Kanske ångrar jag mig i vinter om jag inte har blåbär och hallon. Lingon kanske jag har kvar sedan förra året. Däremot skulle jag gärna gå ut och plocka hjortron, men vet inte var. Ingen berättar något för mig och till och med min släkting i Sollefteå köper hjortron. Så det får jag väl också göra om jag verkligen måste ha. Men jag måste inte. Någongång har jag fått av en snäll själ. Men den själen bor inte här.

Jag ska åka iväg en sväng och hämta ett lerfat jag köpte på konstutställning. Vad var det Folmer sa? Han sa att vi skulle sitta ner och ….. Herregud, jag glömmer ord hela tiden! Inte prioritera. Men behovsinventera! Så var det! Jag kom på det! Bra ord!
Jag får väl göra en behovsinventering över söndagen. Vad jag vill och har lust med. Om jag har någon vilja och lust. Utom att måla. Det måste vänta i tre dygn för att torka innan jag kan måla klart runt dörren. Typiskt! Fast så är det med linoljefärg. Men det blir fint!

beskrivning

Inser att jag nu varit ledig i fem veckor och tre dagar. Det är ju knappt något. Undrar hur de närmaste fem veckorna blir då? När var jag ledig så länge i ett snäpp? Det var länge sen.

To DO – or better? – to BE.

beskrivning

projekt 1 – husfasaden målad
Nä, jag kan inte förstå hur tre sommarprojekt plötsligt blir fem – sju – nej, nio! Jag blir påmind om när jag var i Danmark ett par dagar hos min dåvarande gode vän för länge sen, då hade jag märkligt nog startat flera projekt som skulle avslutas innan jag åkte hem. Med bara tre-fyra dagar där, så var jag igång. Lättstartad! Nå, det händer inte alltid. Ibland tar det tjugo år. Som med husfasaden som blev kvar. Och som nu är klar. Tänk! Underbart! Så skönt! Huset stiger fram som den pärla det är.
Hus är ett särskilt kapitel. Trädgård med. Där startar projekten oftast med målning och skötsel.

beskrivning

projekt 3 – en till rad på nya altanen från förra året
Jag har faktiskt läst färdigt en bok i hammocken i sommar. Pilgrimmen av Paulo Coelho.
To be. Jag skulle också vilja vara en pilgrim, jag behöver inte gå i Spanien dock, det räcker med… Danmark. Kanske är det något att göra eller vara till hösten?

Det är något med varandet som jag inte förstår. Hur kan man bara vara? Utan tankar – de får blåsa förbi. Utan rörelse? Utan att göra något? Jag kan meditera. Det är ok. Men att VARA? Vara medveten? Andas!
Istället är jag igång och gör saker, skapar, tänker, skriver, målar, gräver. Mycket grävande är det. Både i marken och i släktforskningen. Lätt att fastna där. Senast hittade jag båten S/S Stockholm, som pappas kusin utvandrade med till USA 1925, 11 månader gammal. Och hennes pappa kom visst från Ådalen, Frånö. Märkligt att cirklar möts så där.

beskrivning

Publicerad här med tillstånd från Mats Pilhem.
Bilden kommer från den fina hemsidan Kommandobryggan med bl a ångbåtsvykort och tonvis av information om båtarna.

Ungefär lika konstigt som att Fritz och Laura Perls första barn föddes i Berlin samma år som min mamma där 1931. Kanske gick de förbi varandra på någon trottoar, sa hej och tittade på varandras bebisar.

beskrivning

projekt 8 – slipa och måla bänken med utegrund
Cirklar som möts. Och sluts. Starta projekt. Och avsluta projekt. Energicirklar.
Jag har blivit bättre på att avsluta mina projekt. Det kan ta tid. Jag har ingen annan som kan avsluta dem för mig heller, som jag hade förr. Jag har blivit tvungen, nödd, att vara en doer kanske. Annars skulle ingenting hända med det som är runtomkring mig. Att bara önska att det var annorlunda, räcker inte. Kanske är det så med platser och relationer också.
Jag måste kunna klippa av om jag sitter fast. Vill jag? Jag är nog inte mogen att släppa taget än bara. Jag var. Jag är. Och i min framtid? Nyfiken hoppas jag.

beskrivning

projekt 2 – måla framsidan på förrådet
“Den som inte arbetar, ska inte heller äta.” sa möjligtvis Mao och min första man sa det ofta. Kanske har jag fått plikten i mig där, som ett introjekt. Kanske.
Den som arbetar, behöver inte heller överäta, säger jag. Jobbigt att gå upp i vikt igen.

Jag ger mig ut på näckrosspaning sen. Det är verkligen att vara.

beskrivning

På väg.

Och nu ser husfasaden ut så här… grundmålad.
Måste köpa ny linoljefärg, då den färgnyans jag köpte blev fel. Typiskt. Jag trodde det skulle gå ändå. Det är skillnad mellan gulockra och järnoxidgul. I alla fall i mina ögon. Hoppas jag hinner få den rätta innan torsdag. Då borde huset vara färdigmålat, förutom fönsterfodren.

beskrivning

Framsidan på förrådet är skrapad och har börjat grunda där. Det är varmt. Det får ta den tid det tar.

beskrivning

Det är mest roligt att titta bland färgerna och se vad som går att använda. En del har torkat för länge sen, men linoljefärgerna är fantastiska! Bara att ta upp penseln ur glasburken fylld med kall linolja, och fortsätta måla. De har stått sådär i säkert tio år och i ett ouppvärmt utrymme hela långa vintrarna. Färgen är helt ok med. Behöver bara röras och kanske lite förtunning. Det är verkligen miljövänligt med linolja.

beskrivning

Omgång.

Enkel dikt som bara växte fram, som ju ord gör ibland.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.
Svett, svettas, svettats.

Trädgård, trädgård, trädgård.
Blommor, blommor, blommor.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Saknar, saknade, saknat.
Alltid denna saknad.

Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.

beskrivning

I kortversionen:

Väx, klipp, svett.
Trädgård, blommor, kärlek.
Saknar.
Väx, klipp, svett.

Äntligen målning!

Hurra, hurra! Äntligen blir den fjärde sidan på huset målad efter nästan 21 år här. Den mot skaftvägen, mot norr, mot norrmansgrannens skogs- och slymark. Så det är inte för att den syns jättetydligt ut mot omvärlden. Den ska målas ändå. För att hus behöver omsorg och skydd, precis som människor behöver. De andra sidorna av huset blev målade för länge sen, de håller ett tag till. Jag ska bara bättringsmåla här och där. Det får bli lite lapptäcke av det hela. Min skraparkraft tog slut för en massa år sedan. Och så blev sista sidan kvar.

beskrivning

“Bra staket gör goda grannar”, finns det ett ordspråk som säger. Snart rasar nog staketet på andra sidan. Grannen trodde det var 50 år gammalt. Grannen klipper gräset strikt intill staketet och på min sida växer det vilt av hallon och annat. Det vore enklast att ha ett staket där ändå. Ingen av oss klarar att sätta upp ett nytt staket. Får se vad det kan bli.

beskrivning

Det är viktigt att ha tydliga gränser i alla fall. En häck kan vara det med. Dock får man inte gå in på andra grannens sida och klippa utan lov. Jag behöver en tydligare gräns för mig själv. Inte bara jag har svårt med gränser. Det är många, många som har det och som bråkar om det. Kanske har man inget annat att göra? Troligen inte. Kanske mår man dåligt? Antagligen. Undrar hur den här skatungen mår? Kanske inte så bra. Den kraxar lite tamt och hest. Söker kontakt.

beskrivning

Att bo med gemensam skaftväg kan också orsaka gräl. Om man nu är grälsjuk. Jag var det, när jag bodde längst in och delade med två andra. Det var bara jag och min man som röjde snö. Fast de andra också körde in där. Till slut var det ok ändå, inget ändrade sig oavsett om jag var arg eller inte. Det var lättare att släppa det då. Men har man servitut om vägen, så är det bådas väg att använda. Också här. Det är viktigt att förstå det, när det kommer hantverkare som ska titta på mitt hus och sätta upp ställningar. De står där ett tag, sen kör de igen. Men jag förstår att skaftvägar är en djävulens uppfinning. Lätt att bråka om. Jag ska aldrig mer köpa hus med skaftväg. Men å andra sidan ska jag ju inte heller köpa hus igen. Jag ska bara förvalta det jag har. Och bo här mer nu, när jag är heltidsledig. Huset blir 89 år i juli. Det är gammalt. Så gammal är inte jag. Än.

beskrivning

Tomten är som en törnrosaträdgård. Jag har klippt gångar i gräset i år. Men snart ryker nog det långa gräset, i trädgårdsdelen. Insekterna får nöja sig med ängsmarken sen. Och blommorna. Hundlokan tar jag helst bort. Den är invasiv, trots att den är svensk och inte räknas som sån. Men nu är det för torrt för att dra upp mer. De bara fröar och går av. Nå, det mesta fick jag gjort. Får göra bättre nästa vår.

beskrivning

De här blommorna överlevde vintern, precis som jag och många andra.
Jag är ovan vid att säga att jag har det bra. Att det är ok att ha det bra. Jag är tacksam för det jag har. Det finns några moln på himlen, av saknad och längtan och lite annat. Det är som det är, säger jag istället. Det mesta är bra. Och jag kan göra sylt och saft av rabarbern och flädersaft. Det är så gott! Bara jag slapp diska… hahaha…. men det slipper jag inte.

Tiden.

Nu går tiden snabbt helt plötsligt. Snart arbetar jag mina sista fyra dagar i skolan. Eleverna har fått sitt sommarlov och jag får mitt på torsdag. Mitt eviga lov. Det känns overkligt och märkligt, på ett sätt tomt redan nu.

Vem är jag utan skolan? Skola och barn har fyllt mitt liv och alla dagar sedan jag började lekskolan hösten 1962, i stort sett. Sedan har jag arbetat på sjukhus en period, på ett boende, på Konsum, på Åhlén&Holms centrallager och kanske något mer. Jag har arbetat som barnvakt sedan jag var 10 år. Men skola har varit mitt andra hem i tja… femtiosex år. Och hur gärna jag än ville stanna, så är det dags att gå.

Min själ behöver FRIHETEN.
Min kropp behöver tid för träningen.
Min hjärna behöver få vara utan stress så gott det går.

Jag processar processen i mitt skrivande. I mina känslor. I musiktexter.

“Tänk om övergången från livet som lärare till livet som pensionär kändes lika stadig som den här stenbron i Småland… men ack nej! Känslorna sitter utanpå huden och svingar sig som den värsta svajvajerbron. Glad, ledsen, berörd, glad, berörd, tacksam, ledsen, avundsjuk, abstinens från vissa elever redan. Vem är jag sen? Va?”

beskrivning

“På hemväg från Småland i söndags. Att stanna upp. Att vara närmare. Att komma fram. Så är det första juni idag. Sommar. Och jag har bara sjutton dagar kvar i mitt skolliv. 17. Det var som sjutton! Talet har en magisk klang för mig. Att vara på sjuttonde våningen, med utsikt över stan tillsammans med en kärlek. Sjuttonde balladen. Den kan jag sjunga idag. Att vara full i sjutton. Att vara sjutton år. 17 juni. Snart.”

Skålen kommer nog vara fylld med sjutton kulor alltid, som en påminnelse om tiden och kärleken.

beskrivning

I’ve got nothing on my mind. Nothing to remember… nothing to forget… I’ve got nothing to regret. sjöng Don McLean. Nu vill jag sjunga den.
Tänk om det var så med. Och tänk att börja varje dag med en tom målarduk, klar att börja måla, om och om igen… Vilka färger vill jag måla med i dag?”

beskrivning

Min sista elev blev egentligen mina sista två. Jag räknar båda som de sista. Det blev en extra gång med den ena för jag fick en sådan längtan. Och den sista tog med sig karameller hemifrån till oss. Och vi kommer sakna varann. Jag vet att barn går vidare mycket lättare än andra. De har livet framför sig. De fyller år med tillförsikt och framtidstro. Jag däremot, har firat de flesta födelsedagarna. Livet som är kvar är mer ändligt. Här är existensens påminnelse om ändligheten. Och trösten: att LEVA i NUET!

beskrivning

Som minne från min skola fick jag fina presenter, hur det nu gick till… jag har bara varit där i fyra år. Och det blev inte som jag tänkte. För livet kom där och påminde mig och oss alla om skörheten. Livet lovar en ingenting. Det är bara att göra sitt bästa med det som finns. Och låta det andra vara. Acceptera att det blir som det blir.
Pandemin har färgat tiden i skolan de sista 15 månaderna. Vänner som fanns, finns inte mer. Oron som jag kände var stor. Lättnaden att vara vaccinerad är också stor. Men faran är inte över. Än kommer nya larm. Men som ett träd, kan jag se att jag står stadigt ändå. Jag lever. Och snart är jag pensionär. Tack alla på min skola för presenterna. Tack för omsorgen jag fått.

beskrivning

Det inre batteriet.

Idag är jag hemma, behöver vila och öka energin på något sätt. I en bild jag har inom mig, ligger batterinivån på endast 15 %. Det är inte tillräckligt för att göra allt jag behöver göra.
Mitt inre batteri laddas numera ur snabbt och tar lång tid på sig att ladda. Det blir inte fulladdat heller längre. Ett gammalt batteri tappar sina förmågor och blir sämre. Där är jag.
Bilen fick ett nytt batteri i vintras. Det var helt nödvändigt, för att kunna starta i det kalla vädret. Men mitt inre batteri får köra på bäst det går. Och en del dagar går det bara inte.
Tecknen på att mitt inre batteri är dåligt är flera och projektionerna jag har för att se hur jag mår, kollas av med min sak-termometer på bilen, datorn och diskbänken. Andra tecken på att jag är sliten är att jag äter sämre. Jag lagar mat, som ska gå snabbt. Omsorgen saknas, även om jag kan tycka att det är gott ändå.
Jag går inte mina vanliga promenader. Jag har svårt att komma ut. Sitter inne för energin är inte där. Lusten finns inte. Duktiga Dana är inte duktig.
Men framförallt är det på diskbänken det syns. Jag tar inte bort efter mig. Disken samlas i en eller två högar. Jag kommer in i köket – och går ut därifrån.
Jag får ju le åt mig själv. Inget kommer ändras förrän jag gör något åt det. Men min inre städerska har också lagt av.
I bästa fall tar jag och gör något litet – bättre än inget. Fyller en diskmaskin. Diskar av stekpannan. Torkar av en bit av diskbänken. Och det kan ta några timmar. Lite, lite i taget. Jag förstår att jag behöver ha tålamod med mig själv.
Jag är övertygad om att det kommer bli bättre. Jag hoppas i alla fall verkligen det, för jag har så mycket roligt att se fram emot.
Jag får vara nöjd med att terminen snart är slut. Mina skolsaker ska packas ihop och flyttas hem. Att jag måste vila mellan mina sista skoldagar, får jag kalla att acceptera läget.
Och nej, det blir ingen bild från en stökig diskbänk. Så roligt blir det inte!
Men det ska bli en ny dator med ett sprillans nytt batteri. Det blir roligt! Då fylls nog mitt inre batteri på. Och då blir nog diskbänken ren och fin ett tag igen. Rena rama dominospelet här alltså.

Klart, men inte klart.

beskrivning

Så togs arbetshissen bort idag, förankringen i balkongtaket hos mig skruvades och sågades bort. Det sågades lister som passades in. Det torkades av och sopades upp. Jag tittade nöjt på, tackade männen och berömde deras arbetsinsats.
Spärren på balkongdörren togs också bort. Men… stopp!
Jag får inte använda balkongen förrän den blivit besiktigad och godkänd. Händer tidigast om en månad. Snopet med den väntan.
Nå, jag kunde skura fönstret där i alla fall, för dörren öppnas inåt. Men hur ska jag kunna hålla mig borta? Hm…

beskrivning

Säger upp mig idag.

beskrivning

Idag är det dags. Jag ska säga upp mig från mitt arbete. Sånt har jag gjort många gånger tidigare, men aldrig förr för att jag ska sluta arbeta i skolan.
Det känns Pirrigt. Märkligt. Spännande. Konstigt. Overkligt. Allt.
Jag är inte så himla gammal, men jag är mätt och mogen. Och jag kommer helt säkert att sakna alla de fina barnen. Men det går inte att både sluta och vara kvar i det gamla; en omöjlig kombination.
Så idag lämnar jag in min avskedsansökan. Uppsägningen. Avslutet. Med ett blått band, sa min syster. Jag lyssnar på henne. Tog det jag hade, ett blått och gult band, högtidligt knutet runt.
Ännu är terminen inte slut. Det är fortfarande en del arbetsdagar kvar. Men inte så många veckor. Bara en dryg månad kvar av min sista vår, mitt sista år i skolan.

beskrivning

Första maj 2021.

beskrivning

Hujedamej, vilket arbete det är att sluta arbeta. 1:a Majas och Danas sånger är så många.
I drottninghumlornas surrtid kommer en del av min sångskatt tas väl omhand av skolans musiklärare. Ett, två, tre kanske jag kommer tillbaka en dag och sjunger med någon klass igen, för musiken fyller fortfarande.
Tack vare musiken kom jag till skolan som musiklärarvikarie, från arbetet som plockare, truckförare och vicevicegruppchef på Åhlén&Holms centrallager.
Jag får passa på att sjunga med barnen i Jordbro bäst jag kan, den tid som är kvar.
En cirkel sluts. ☘️ Gifte mig dessutom 1 maj 1974 – ansöker om pension 1 maj 2021… och alla 1 maj däremellan.
Ha en bra 1 maj alla.
Konstigt nog arbetar de på balkongerna också idag. Arbetarna kommer inte från Sverige.
Vad står Första maj för numera egentligen? Inte arbetarnas högtidsdag längre, fast det är.

Verkstad i köket.

beskrivning

Snart är balkongen färdig för inflyttning, nåja, mellan 1-4 veckor kvar kanske. Jag ser att balkongbordet jag har, inte ser så roligt ut med den blå kanten och vita benen. Färgen flagnar och är för skrikig. Det passade när det var ett sybord i ett rum med vita tapeter och små blå blommor. Inte nu. Jag ska ta bort färgen och sen får den vara. Ytan är Virrvarr. Värd att bevara. Så nu är det verkstad i köket.

Många andra skulle säkert köpa nytt och slänga ut det gamla. Men jag tycker inte om att slösa bort det jag har. Jag behöver inte nytt och nytt och längre. Har aldrig varit sån heller. Många av mina saker är arvegods eller köpt på loppis. Det är lättare att se vad som varit nytt från början än att räkna upp det gamla.

Och ibland är det toppen med nytt. Den nya balkongen börjar få en karaktär med sina kontraster med det mörkt bruna och det vita glaset. Idag monterades inglasningen och de la flytspackel i mellanrummet på långsidan. Från 122 cm i bredd upp till tja.. 195? Efterlängtat! Har väntat sen jag flyttade hit på balkongrenoveringen. Äntligen är det snart klart för inflyttning!

beskrivning

Lördag i april.

Det är lördag idag. Jag kan ligga kvar i sängen så länge jag vill. Skuttar upp så fort jag hör arbetshissen låta utanför sovrumsfönstret. Vill inte ligga där och titta på de som arbetar med balkongbytet, också en lördag. Det är dyrt att ha alla maskiner stående en hel helg. Bättre att jobba då. De borrar infästningar till de nya balkonggolven just nu.

beskrivning

Så har över halva april gått och jag har prick två månader kvar i skolan.
Konstigt som sjutton! Jag kommer sakna barnen.
Idag är en tid för eftertanke. Fem år har gått sedan 16 april 2016. Jag räknar härifrån nu i alla fall. Det är tid för ett slags bokslut kanske för de fem senaste åren, innan jag tar ett nytt femårsskutt och gör en femårsplan. Fast det blir som det blir. Livet följer inga planer.
Det bara är. Life is a be’er. I am a do’er.
Det har varit fem år med mycket sorg, väntan och längtan. Ja, mycket vatten har runnit under broarna. Tiden har verkligen inte stått stilla. Dessutom har vänner gått vidare från livet till döden. Känns extra sorgligt att tänka på dem nu.

beskrivning

Då var jag 59 år. Kände mig så ensam. Visste inte hur jag skulle se framåt, utan någon nära kärleksrelation. Jag visste inte var jag ville bo och arbeta. Jag började väl ungefär då att se framåt istället. Började planera för min 60-årsdag framför allt. Reste till Berlin med mina barn det året. Reste till Rom med kyrkokören. Reste till Marocko med en god vän. Gick en baskurs i familjekonstellationer i Göteborg med. Och sen hade jag ett fantastiskt 60-årskalas. Det enda som skorrade illa var att inte få officiell uppvaktning på jobbet det året. Väldigt märkligt var det faktiskt. Allt är inte glömt och förlåtet där, märker jag…
Så är det ju emellanåt, att sår kan finnas från livets upp- och ned-turer.

Nå, det blev kanske lite mycket av roliga saker det året. Sen bytte jag till min sista skola, mitt sista jobb och flyttade till en annan lägenhet. Då blev jag sjuk. Helt oplanerat. Här har livet cirklat runt sen dess med olika utredningar och diagnoser. Har fått börja träna mer planerat, viktigt med kroppen, att ta hand om mig bättre och gunga mer.
(Tavlan av Lars Berg)

beskrivning

Jag började släktforska. Hittade sysslingar i USA och släkt i Tyskland. Reste både till USA och Tyskland. Tog upp att spela in mina sånger igen och har tappat den tråden, igen.
Huset i norr finns kvar. Jag lever. Jag bor i en lägenhet nära barnbarn, natur, vatten och solnedgångar. Ensam känner jag mig fortfarande. Det är ok. Bara att vara i det. Och livet går vidare på andra sätt. LGV.

beskrivning

Framtiden? Jag bor där jag bor. Håller tummarna för att jag håller mig coronafri och att alla coronadrabbade fort blir friska igen. Jag är i väntan på att få vaccinet nu. Ska boka tid på måndag på min vårdcentral. Och hoppas jag håller mig frisk så jag får det.
Kommer sluta arbeta i skolan till sommaren. Till hösten stannar jag där jag vill och reser när jag vill. Varje dag kommer heta fridag. Får sortera ut bland mina saker, utan stress och press. Lugn och ro vill jag ha. Och en lagom dos spänning. Plus Danmark. Natur. Trädgård. Musik. Släktforskning. Fina familjen. Goda vänner. Snälla grannar.
Och här är mina nya skor, som blir mina nya följeslagare på vägarna framöver.

beskrivning

I mina tankar finns den ständiga versen från gammal buddhistisk visdom:

“Bland de många levande väsen som ses om morgonen
är det någon, som inte går att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen som ses om eftermiddagen
är det någon, som inte går att finna nästa morgon.”

Ta hand om dig. Ta hand om mig.
Ta hand om varandra. Håll ut.

Svär.

Jag tycker egentligen inte om att svära. Men så inser jag att jag i min ensamhet hemma ofta säger fula ord. Favoriten är piss. Fan kommer nog på andra plats. Piss är nog det jag använder mest. Kanske ett jävlar ibland. Fan, fan, fan. Skit. Fast helst inte. Det låter nog värst i mina öron. Kanske för att det är bra med bajs. En bra mage är en tömd mage.

Ibland kan jag byta ut svärorden. När längtans- och arg-tankarna kommer för ofta och för tätt inpå kan jag säga till mig själv: “Tänk inte på en vit kyrka”. Då, i tankarna ser jag en vit kyrka framför mig. Eller jag säger “fontän”. Då ser jag den framför mig. Kanske ska jag köpa en fontän att ha hemma, det vore fint med lite bubblande vattenljud.
Svärord har säkert sin funktion i det dagliga livet när nöjdheten inte finns i närheten. Jag får arbeta för att komma närmare mitt bästa liv. Jag är inte där än. Det vet jag, för jag svär.

beskrivning

De gamla balkonggolven.

Geringssåga.

beskrivning

Hur svårt kan det vara? Jättesvårt!
Det ser fel ut. Jag har som tur är långa bitar att provsåga på. Jag fick inte godkänt i sågning i slöjden, tror inte vi ens fick lära oss det på 1960-talet, med en termin träslöjd på hela mellanstadiet, inget på högstadiet.
Nå, listen köpte jag i höstas i Danmark på Bauhaus i Hjørring. Han som skulle hjälpa mig där att såga den i två bitar, lyckades väl sådär med det. Den knakade sönder, innan han var klar.
Imorgon, imorgon, då sågar jag! Idag, idag, oljade jag den.