Hemsidor.

beskrivning

Idag är det söndag och jag har suttit framför datorn och skött om hemsidor jag administrerar. Det tar sin tid. Inte allt är enkelt. Och jag glömmer bort hur jag gjorde. Så det är bara att göra om, testa och göra rätt.
Min egen hemsida här är den som jag skriver på mest. I alla fall här i bloggen. Önskar jag orkade göra mer av den.
Min företagssida med Bella förlag är numera borttagen. Den hade gjort sitt. Den fick en rubrik här istället, det räcker. Någon gång ibland säljer jag en bok eller ger bort. Inte så många kvar nu. Kommer jag skriva en ny bok? Tror inte det. Men roligt var det med erfarenheten att vara förlagsägare. Det är jag fortfarande förresten.
Min firmasida, danagestalt.se har fått en ny hemvist, fast den är inte riktigt hemma än. Jag hoppas att det blir klart imorgon eller på tisdag.
Och så sköter jag om Lekarbetsföreningens hemsida, lekarbete.nu
Där är det en del att göra till tider. Fylla på och ta bort och uppdatera och se till att allt fungerar. Den tar mest tid.
Den senaste uppdateringen av wordpress har jag inte riktigt satt mig in i. Jag tycker det är jobbigt att lära om. Men saker behöver uppdateras för att fungera, säger i alla fall min son, så det är bara att gå med i det.
Nå, det är i alla fall roligt att ha hemsidor. Om de fungerar. Om de känns rätt. Kanske dags att göra om något snart. Hm… tja, varför inte?

Vinterväder.

beskrivning

Vad skönt det är att vara hemma och inne en snöig vinterdag. Jag satte ut fågelmat, fast de vet inte om det än. Jag har inte matat dem förrän nu. Inte förrän nu har jag fixat det. I dag städade jag i ett skåp i köket med. Saker åkte in där vid inflyttningen, huller om buller och först nu gjorde jag det jag tänkt på länge: städade och sorterade, slängde och hittade. Allt behöver komma till sina rätta ställen. Jag går omkring här och letar och letar annars. Det gör jag ändå förresten.
Jag gick ut en stund med för att skotta bilen. Bäst att göra det en bit i taget, för i morgon bitti har jag varken tid eller ork, måste vila fortfarande, göra lite, vila, göra lite till, vila lite till.

beskrivning

I morgon är det femton arbetsdagar kvar till sportlovet. Kanske ska det bli lite mer byggt hemma då. Kakling i köket, en vägg med skjutdörrar i hallen, lite snickeriarbeten, slipning, tapetsering finns att ta tag i. Som tur är slipper jag byta balkong. Det är det andra som gör senare under våren. Hoppas, hoppas, hoppas det blir av den här gången.

Längtar till min egen tid på heltid. Tills dess jag blir fri, om tre år, så testar jag i mars, april och maj att jobba deltid i skolan. Det är en balansgång mellan att vara sjuk och vara frisk. Att vara sjukskriven utan att försäkringskassan har godkänt det, är dyrt. Att vara sjuk och gå ner i tjänst för att orka, kostar också, men då är jag fri med min tid i alla fall. Kanske blir jag inte friskare ändå. Då spelar det ingen större roll.

Äntligen är det februari med ljusare dagar. Snart vår i sikte. Fåglarna sjöng i alla fall i dag, trots all snö. Det var fint. När sjunger jag igen då? Ingen aning. Inte idag.

Vintertankar.

beskrivning

Tillbaka till arbetet igen efter långa jullovet. Bilderna från USA har jag inte helt tittat på, även om de nu är nerladdade till datorn. Allt tar tid. Orken är inte här helt, är inte frisk än. Blir jag någonsin som jag var? Kan undra. Går dessutom fortfarande med en krycka om jag ska gå en bit ute. Har en bakercysta. Tyvärr kan jag inte åka skridskor i år. Tänk om jag aldrig mer kan? Fy så tråkigt. Och livets villkor är sådana, någon gång är det sista gången för olika saker. Vi vet bara inte när det inträffar. Skulle jag njutit mer förra året om jag visste att det var gången? Jag tror inte det går att tänka så.
Utmattningen finns och jag får hela tiden kalkylera med vad jag klarar av och inte. Nu arbetar jag heltid igen. Då är det jobbet som orken får räcka till. Fattar inte att jag skulle kunna gå i pension redan nu, fast då blir pensionen för liten för resten av livet. Ja, jag orkar klaga. Inte trodde jag livet skulle bli så här… Men livet är gott med. Tur det.
Har fått kontakt med en snickare som kan göra klart i min lägenhet. Det vore toppen att få hjälp igen. Det har legat nere sedan lång tid. Och jag är gladare. Och jag ska jobba mindre i skolan snart. Det är bra. Och våren är nästa årstid. Det finns alltså bra saker att se fram emot. Och vart ska jag åka nästa gång? Blir det till USA igen eller Danmark? Antingen eller?

Min resa till USA.

Soluppgång i Barcelona:

beskrivning

Tänk, jag har varit i USA. Och jag har kommit hem. Det trodde jag inte. Och jag trodde inte jag skulle komma dit heller.
Först kom inte taxin, som var förbeställd. Fick ringa efter en annan. Sen när alla satt på planet och väntade på att lyfta, fick vi besked om att planet ställts in. Cancelled! Jag kunde knappt gå, endast korta sträckor, så jag hade kryckor med mig, tack och lov. Vi skulle hämta bagaget som var incheckat, hämta det på bagagebandet och sedan gå till inbokningen för att få en ny resa. Alla resplaner blev med ens helt och hållet ändrade. Jag som hade planerat och bokat resan i augusti redan. Vad var det som hände? Jag säger bara:
DRÖNARE. GATWICK, LONDON 20 DECEMBER. Orden är för alltid? inetsade i mitt minne och kropp. Sabotage och terrorhandling i mina ögon. Hur kan en flygplats bli så totalt överrumplat av dessa flygande manicker? Hur kan man tillåta att vem som helst får äga en drönare?
Alla hade lämnat planet utom besättningen, jag och en annan, som också väntade på assistans och rullstol. Jag lämnade planet i panik. Möttes av tystnad och tomhet och låsta dörrar. Kunde inte ta mig någonstans. Till slut kom assistansen. Han hette Hans och blev min räddning. Han hämtade min resväska och körde mig förbi hela kön och då grät jag ännu mer, av tacksamhet nu. Jag fick ett erbjudande om att resa dagen efter. Nej, det kunde jag ju inte, för workshop på Esalen väntade. Jag kunde inte heller tänka. Jag fick resa till Barcelona istället och sova några timmar på Hilton Hotel. Dagen efter gick ett flyg till Oakland, San Francisco. En dream liner. Fantastiskt flygplan i mina ögon.
Jag kom fram sent på eftermiddagen. Hade missat första hotellövernattningen och anslutningsbussen till Esalen. Fick hjälp av Tom att boka andra bussar, först till San José och sen till Monterey, där Tom hämtade mig för sista delresan till Big Sur och Esalen. Jag var så sjuk på bussresorna. Trodde jag skulle dö. Sms:ade Tom och skrev det. Jag dog inte. Mötte en hemlös kvinna vid busstationen som hette Jen. Hon var så fin. Vi hann prata en stund innan Tom upptäckte mig. Han hjälpte mig till toalett i en restaurang. Jag tänkte på Jen, som säkert inte kunde gå in där.
Sen åkte vi mot Esalen. Jag fick mitt rum, i ett hus som man nådde med många trappsteg, ett rum med två bäddar på nedervåningen och en på loftet. De andra kvinnorna hade lämnat den uppe på loftet till mig. Helt omöjligt. Det förstod hon som var där just då, hon skulle precis sova. Jag fick överta hennes säng. Sen gick jag på toaletten och spydde, två gånger i handfatet och två gånger i toaletten. Nu hade jag inget kvar i magen i alla fall. Fullständigt tom. Mådde illa. Orolig för att jag fått kräksjuka. Tack och lov inte. Men jag var helt utmattad efter tre dygn av dålig och för lite sömn och för mycket oro. Sov uselt återigen.
Dagen efter önskade jag mig bara te, när jag vaknade. Ingen där. Stapplade ner till vakten i nattlinne. Han var “alone” och de hade “no room service”. Hello USA! Bara att gå tillbaka och sova lite till då. Framemot eftermiddagen var jag tvungen att duscha, klä på mig och gå ner den långa vägen, nedför trappor och sluttande vägar.
Jag kunde sitta i salen där workshopen nu var inne på det tredje arbetspasset med Qi gong. Jag var helt slut. Ville egentligen bara ligga på golvet, men hittade inga kuddar. Visste inte vem jag kunde fråga heller. Satt på en stol bredvid Seamus.
Matlusten kom tillbaka femte dagen, på onsdagen. Kraften byggdes upp sakta, sakta i den helande miljön. Och efter två nätter uppe i längan med alla trapporna, fick jag äntligen ett enskilt rum. På min bekostnad naturligtvis. De vet att ta betalt. 150 dollar per natt fick jag betala extra. Och det var jag tvungen till. Jag var ju så sjuk efter resan, så jag kunde inte dela rum med någon.
Täcker reseförsäkringen mina extrakostnader? Nej. Betalar Norwegian för mina oplanerade utlägg och sveda och värk? Får svar om 8-10 veckor. Tvivlar på det.
Som tur är har jag tak över huvudet och mat på bordet. Pengarna jag gav till Jen i julklapp, ville hon först inte ta emot. Men när jag lovade att hon kunde göra vad hon ville med dem, sa hon att hon skulle hjälpa andra. Vilken hjälte!

Äntligen på väg!

beskrivning

Första mötet med USA, på vägen till San José:

beskrivning

Minnen från Esalen.

beskrivning

Å, hur bra jag mådde här. Inte först när jag kom, men sen.
Det är en fantastisk helande miljö på Esalen, i Big Sur, Kalifornien, USA. Granne med Stilla havet och vågorna. Varma källor att bada i, med utsikt över hav och pelikaner. Ibland med delfiner och valar på avstånd. Ett paradis fyllt av blommor, naturupplevelser och vänliga människor. Stor kärlek. Love, love, love!

ABC för 2019.

A – andas
B – båtliv
C – cykla
D – dansa
E – ekologi
F – familjen
G – garderob
H – heminreda
I – integrera
J – jobba
K – kortleka
L – lulla
M – meditera
N – njuta
O – omstrukturera
P – problemlösa
Q – qigong
R – resa
S – släktforska
T – tapetsera
U – USA
V – vila
X – x-känt
Y – ynnest
Z – zjunga
Å – återhämtning
Ä – ämna
Ö – överraska

Lördag i december.

beskrivning

Jag vaknar upp efter många timmars sömn. Arbetsveckan var ovanlig. Jag fick be om kryckor så att jag kunde gå. Något i knävecket gör så ont så jag kan inte stå och gå ordentligt. Att ha ont, gör att andra delar av kroppen känns friska. Det är ju konstigt. Fast ändå inte. Det som är i figur, är det som är värst. Och just nu är att inte kunna gå ordentligt värst.

Jag har nedräkning inför resan till USA. Det blir spännande. Men om jag inte kan gå? Vad gör jag då? Tar någon annan hand om mitt bagage då? Tar jag med kryckorna? Vad finns det för smärtstillande jag kan ta? Frågorna hopar sig. Att inte resa är inget alternativ.
Jag har i alla fall ingen propp i benet. Det kan vara bra att veta. Men sen fick jag inte veta mer om vad det kunde vara. Själv har jag en lista på alternativ: överansträngning, snedvridning eller inflammation. Eller popliteus. Eller bakercysta. Eller artros. Eller utsliten led, som läkaren faktiskt sa, men som jag inte tror på. Och artros har jag, men den brukar inte störa så här.

beskrivning

Nå, allt går över till slut. Bäst att packa i helgen. Och fundera över livsstilsförändringar. Behöver verkligen göra något åt mig. Sluta med socker till exempel. Lättare sagt än gjort. Men skulle jag, vore det den största vinsten för mig. Vad är det med mig som inte gör det? Ja, det vet jag ju. Men det är för mycket begärt just nu av mig. Kanske i mitt nya år 2019.

Det känns så konstigt med 2019. Två plus ett plus nio är 12. Ett plus två är tre.
3. Alla goda ting är tre. Ett lyckotal. Triangel. Fast ett triangeldrama är högst olyckligt. I morgon är det tredje advent. Jag ser fram emot en helg att dels vila på och dels göra allt jag behöver. Utom sluta med socker. Det väntar jag ett tag med. Kanske är tredje advent också en lyckodag? Vem vet?

beskrivning

Bilderna är det sista av pepparkaksdegen i olika vinklar. Vad ser du? Vad ser jag?

Födelsedag.

beskrivning

Här står gratulanterna på rad, änglarna för sig, tomtarna i en egen grupp, utom en som rymde. Julrosorna är de två systrarna. Grisen håller vakt. Och ljuset rår i mörkret.
Har den äran på födelsedagen!

Kyss jorden (på hundratals sätt).

Självklart att den här dikten av Rumi också ska vara översatt till svenska här.

“Idag, liksom vilken annan dag som helst, vaknar vi upp tomma och skämtande.
Låt bli att öppna dörren till studiekammaren och börja läsa.
Ta istället fram ett musikinstrument.
Låt den skönhet vi älskar, vara det vi gör.
Det finns hundratals sätt att böja sig ner på knä och kyssa jorden på.”

av Rumi

beskrivning

“100 måde
I dag ligesom hvilken som helst anden dag vågner vi op
tomme och skæmte.
Lad være med at åbne døren til studiekammeret
og begynde at læse.
Tag i stedet et musikinstrument frem.
Lad den skønhed, vi elsker, være det, vi gør.
Der er hundreder af måder at knæle og kysse jorden på.”

Tolkad till danska från engelska av Folmer Leide

“There are hundreds of ways to kneale and kiss the earth.”

Pepparkakor och första advent.

beskrivning

Jag bakar pepparkakor för första gången i mitt nya fina kök. Det är första advent för första gången här för mig. Snart har jag bott här i ett helt år.
Pepparkakorna är jättegoda. Tack till min svärmor Elsie för Bästa receptet!
Kanske är det Lyckans Stjärna på plåten. Och nu är den i ljusstaken.
Hoppas att ni, kära vänner och alla andra, får en fin adventstid.

beskrivning

beskrivning

Att ringa en vän.

Visst är det konstigt att vi har slutat att ringa till varandra. Omärkligt och högst märkbart har det skett något i våra relationer och kontaktsätt.
Förr hade vi en telefon hemma. I den svarade den som var närmast. Så fick man sig en pratstund med den personen innan man gick in på sitt ärende. Jag pratade ofta med min systers sambo och löste världsproblemen, innan jag bad om att få prata med min syster. Vi pratade med vännernas barn, så fort de blev stora nog att få svara i telefonen. Det var ofta olika som svarade, vi behövde vara artiga och tydliga med vem det var som ringde och svarade. Jag minns att vi fick öva på samtal i skolan.
– Fors. (Eller så rabblade vi telefonnumret)
– Ja, hallå, jag heter Kalle. Jag skulle vilja prata med X.
Min pappa svarade alltid: “05 33” med ett visst tonfall. Då visste jag att jag kommit rätt.

Och sedan började mobiltelefonerna att komma. En del hade, andra inte. Vi svarade oftast med namn då med, men numret var för långt och svårt att rabbla.
Sedan hade alla en fast telefon och fler hade mobil.
Sedan hade vi både fasta telefoner och mobiler. Utifall att någon skulle ringa medan vi var ute.
Sedan tog några bort sina fasta telefoner. Telefonnumren glömdes bort mer och mer.
Sedan tog de flesta bort sina fasta telefoner.
Nu har väldigt få fasta telefoner. Inte heller jag har en fast telefon. Men telefonjacket finns kvar.
Jag har kvar en gammal telefon med snurrskiva i skolan. Till barnen att leka med. Det är en rejäl lur att hålla i. Barnen vet inte hur man gör, hur man slår numret med fingret i hålen. De vet inte att man skulle slå ett särskilt nummer. Att det fanns en telefonkatalog att leta nummer i. Så mycket har förändrats på så få år.

Och nu? Nu ringer vi inte upp någon direkt vi har en lust att prata med någon. Om det inte är en myndighet eller bank eller liknande. Sällan ringer vi en vän direkt lusten faller på. Nej, vi skickar ett sms.
“Prata nu?”
“Kan jag ringa dig ikväll?”
Som om vi vore rädda att störa varandra. Som om vi inte vill höra att vi kan höras senare, just nu äter jag. (Vi svarade alltid ändå!)
Nu, om jag ringer mina närmaste, så svarar de helt enkelt inte i telefonen om de gör annat, äter eller ser en film. Pratandet kommer inte i första taget. Nyfikenheten att svara finns inte. Barnen jag träffar är ofta nyfikna på vilken telefon jag har. Inget annat betyder något. Och det pratar vi vuxna också om, när vi ses. Vi pratar OM telefoner.

Möjligheten att knyta an försvinner. Vem är jag som inte får svar? Vill ingen prata med mig? Existentiella frågor uppstår på vägen till ett spontansamtal, eller Lustsamtal. Närhetssamtal. Är du där?-samtal. Vill du leka-samtal. Jag saknar dig-samtal. Följer du med ut på promenad?-samtal. Ett vad som helst-samtal med en vän eller granne eller familj.

Jag undrar vad det gör med oss. Vi blir nog mer ensamma. Jag vet inte något om de andra i familjerna jag ringer till. Nyfikenheten blir till ett “Hälsa”. Men egentligen blir det till en ohälsa, när vi finns längre bort från varandra, i denna iver att vara nåbara, så har vi kommit längre bort. Inget telefonsamtal kan längre överbrygga vårt behov av att höra en annans röst. Det behovet vill vi inte ha mer. Trots alla telefoner som finns.

beskrivning

“Ring ring, bara du slog en signal…” är ute och förlegat. Vi har blivit rädda för att svara i telefon.