En sommarresa.

Planerar en sommarresa:
Stockholm till Düsseldorf, med flyg.
Düsseldorf till Bonn, med tåg.
Bonn till Altenkirchen med bil.
Jag ska resa runt i landskapet och utforska platser där mammas morfar föddes och växte upp. Sedan lämnade han byn när han var 19 år och reste till Salzwedel.
Dit ska jag åka en annan gång om jag kan.

Han gifte sig med en änka, mammas mormor, med fem barn som överlevt barndomen. Tre eller fyra barn hade dött som späda. Han fick ta över hennes avlidne mans firma/arbete som schriftsteller = sättare. Hon fick en som kunde försörja henne och barnen. Ömsesidighet där.
De fick en liten flicka som dog. Sedan flyttade de till Berlin och fick tre barn som överlevde barndomen.

Mitt i allt det svåra med ohälsa, stress, smärtor, svårt att gå och det ena med det tredje, vill jag inte sitta hemma och lida. Jag kan lika gärna lida i Tyskland. Och TUR att jag klarar att köra bil. TUR att jag kan gå utan kryckor. TUR att jag har möjligheter att släktforska på plats. Andra har det svårare än jag. Min mormorsmor som födde 12 barn och fick se fyra dö. Jag får passa på medan jag kan. Nu har jag semester och får sätta mig själv främst ett tag framöver. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte?

Och ja, detta med ett visst mått av galenskap. Vad ger jag mig in på?
Men utan min vågade sida, vore jag inte jag.

Liljedag.

beskrivning

Nu har liljorna jag köpte förra veckan börjat slå ut. Doften är överväldigande och god. Jag älskar goda dofter, lika mycket som jag avskyr dåliga lukter.
Idag tänker jag på släktforskningen, vad är det som gör det så roligt och vad gör det så tråkigt? Hela tiden dessa polariteter. Även i hur mitt liv är i stort och i smått. Jag har verkligen stora avgrunder mellan det ena och det andra. Och vips, så är jag på den andra sidan. Då går det fort minsann. Kontakt är lösenordet.

Besvikelse är svårt. Det är svårt att inte bli trodd. Som att rörmokare inte tror att det är dålig lukt under diskbänken. Vem kan komma och fixa och TRO på mig, helst känna det själv att lukten där är jobbig att ha. Så luktar det inte hos andra, jag KAN känna skillnad. Så är det att ha en känslig näsa, andra tror inte på mig och är ovilliga att göra något. Sinnesnärvaro är inte alltid bra att ha. Hade varit bra att kunna stänga av och deflektera också. Men sinnen är svåra, de bara är. Jag ser det jag ser. Luktar det jag luktar. Smakar det jag smakar. Hör det jag hör. Känner det jag känner av hud mot annat.

Men härliga dofter är underbara. Det må jag bara säga. Hos den jag tycker om. Hos djuret jag älskar. Hos babyn jag håller om.
Nå vad mer att säga? Jag ska fortsätta söka rätt på rätta mormors far. Han är svår att finna upplysningar om. Kan han ha varit gift med en 17 år äldre änka med fem barn? Det är frågan. Jag ska hem till min mamma och fråga henne om det. Vad tror hon om tysk moral i slutet av 1800-talet. Intressant att söka vidare om.
Reser till Düsseldorf för att leta rötter när skolterminen slutat. Har redan kontakt med en avlägsen släkting. Men hur vi är släkt vete fåglarna. Kanske genom en kvinna som älskade en 17 år yngre man. Utan den mannen hon mötte, skulle jag inte finnas. Det är tänkvärt med.

beskrivning

Gå vidare.

beskrivning

När jag sitter på en stenbänk, är det som om jag och stenbänken blir ett. Jag önskar mig verkligen en till mitt nya hus, var det nu blir.
Jag har äntligen fått en behandlingsplan till mina ömma ben och det är ju jätteskönt att komma vidare på den vägen. Det blir att träna morgon, middag, kväll och verkligen göra mina övningar för ömma knän. Jag fick en riktig chock av att inte kunna lyfta på vänster ben. Jag fick ligga på rygg på en bänk hos fysioterapeuten och lyfta först höger ben och det gick fint. Men sen med vänster ben, var det som att ha en förlamning, ett stenben, stumt och tungt. Kunde inte med viljan rubba benet. Rent läskigt faktiskt.
Jag ska få varmvattenträning också i en bassäng. Bra som smärtlindring och mjuk form för träning.
Nu går startskottet! Och så iväg! Lunka, gå, löp! Det vore fint att nå så långt. Eller klättra i träd. Eller komma i båten utan alltför mycket svärord. Och komma ur.
Bli starkare och gladare. Komma vidare med livet. Mot sommar och semester. Det vore fint.

beskrivning

Until it’s time for you to go.

Jag älskar den här sången. Idag fick jag tanken att den inte bara är en kärlekssång till en man, utan också är en kärleksförklaring till det barn vi en gång var och till livet vi en gång ska lämna.

Until it’s time for you to go
You’re not a dream, you’re not an angel
You’re a man
I’m not a queen, I’m a woman
Take my hand

We’ll make a space in the lives
That we’d planned
And here we’ll stay
Until it’s time for you to go

Yes we’re different worlds apart
We’re not the same
We laughed and played
At the start like in a game

You could’ve stayed outside my heart
But in you came
And here you’ll stay
Until it’s time for you to go

Don’t ask why
Don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now

This love of mine had no beginning
It has no end
I was an oak, now I’m a willow
Now I can bend

And though I’ll never
In my life see you again
Still I’ll stay
Until it’s time for you to go

Don’t ask why
Don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now

You’re not a dream, you’re not an angel
You’re a man
I’m not a queen, I’m a woman
Take my hand

We’ll make a space in the lives
That we’d planned
And here we’ll stay
Until it’s time for you to go

Buffy Sainte Marie

Transport av levnadstid.

beskrivning

Livet är som en transportsträcka just nu. I alla fall emellanåt. Mestadels. Från A-B. Eller från D-F. Från sängen till soffan. Från morgon till kväll. Från måndag till fredag. Från nu till sommarlov. Eller från livet till döden. Från första pillret till sista. Eller från de sista åren som lönearbetare till pensionär. Både en väg att gå och en tid att passera.
Jag är så trött att vara på denna väg.
Och ibland har jag inte ork att flytta på en sak från ett rum till ett annat. Även om det bara tar några sekunder. Ändå ska jag arbeta lång tid till. Jag förstår inte det.
Ja, var är lusten, energin, viljan och orken? Borta!
Här är bara tröttheten, ledvärken, saknaden. Tomheten ekar. Bara att stå ut ett tag till. Rätt var det är kanske det händer något. Benen bär. Smärtan går över. Lusten och energin vaknar och allt blir bra igen.

Livsval.

beskrivning

Jag har många saker att fundera på inför resten av mitt liv.
– Hur länge vill och behöver jag lönearbeta och ha en fast tjänst?
– Kommer jag vara frisk nog för att kunna välja det liv jag önskar mig?

Vissa saker vet jag.
– Jag kommer inte gå i pension före 63. Men senast i januari 2022.
– Jag vet att jag vill bo och vara fri i Danmark ett år.
– Jag vet att jag vill bo i mitt älskade hus i Ångermanland ett år minst, i frihet från krav.
– Jag vet att jag vill flytta från lägenheten och bo i ett hus. Men är det innan jag slutar jobba? Och var ligger det huset? I Södermanland eller Småland? Eller någon annanstans?

Jag har att välja på. Men hur vet jag att det är det jag vill välja? Jag hoppas att det kommer att kännas i kroppen. Vissheten. Längtan. Tryggheten. Ron. Utrymmet. Tomten.
I någon känsla av att komma HEM.

beskrivning

Så mycket oklart. Inget lugn. Ingen ro.
Lite spänning inför besluten med. Inget kommer hända från en dag till nästa. Bara att jobba på, dag efter dag, månad efter månad. Små steg framåt. Till slut är jag där någonstans, vid det ena eller det andra eller det tredje.

En dröm eller flera.

Jag vaknade med en dröm i fullt minne och ju mer jag tänkte på den, desto mer kom fram. Så vara i lördagen i en dröm? Varför inte! Jag har en tanke om att kunna göra något annat när jag slutar i skolan. Varför inte söka in till sköterskeskolan? Därav drömmen kan jag tro.

“Jag arbetat extra som sjuksköterska på ett ställe med äldre människor. Det är väldigt roligt där. Vi ska spela teater med de boende. Jag tänker att jag kanske kan lära mig en av rollerna utifall att jag behövs. Det är fullt ös, mycket att hålla reda på. Så blir jag inkallad till chefen. Han erbjuder mig ett heltidsjobb där. Jag blir väldigt frestad men säger att jag inte kan ta det, för jag behöver min lön som jag har nu. Som sköterska tjänar jag inte så bra. Men han säger att jag får det jag vill ha, för jag är så bra!
Sen är jag på tåget. Reser med några av arbetskamraterna från skolan. Vaktis är med. Han är så himla trevlig. Jag kramar om honom och frågar om han är gift. Nej. Sambo? Nej? Då blir jag rädd. Hade tyckt det var bättre att han var upptagen.”

Så det var en händelserik natt i drömmarnas värld. Och nu till verkligheten. Om det nu är det. Kanske är det en dröm det med?

beskrivning

Vilken chock!

Det var inte det här jag vill blogga om, men måste. Livet blir inte alltid vad man planerat. Nya planer av kommunen att bygga hus precis framför mitt och göra så jag inte ser tåget och sjön. Ofattbart. Omöjligt att bo kvar om det blir så. Stress i mitt liv återigen. Oro. Sorg. Allt. Jag kan inte klara mer förändringar. Slut! Stopp!
Hur kan man göra så mot en stackars sjö, så överutnyttjad och exploaterad. Inget lugn och ro mer i mitt liv om jag bor kvar här. Vart kan jag flytta?
Nej, jag är inte lycklig. Jag är djupt olycklig.

A Hard Rain’s A-Gonna Fall text och musik: Bob Dylan
Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I’ve stumbled on the side of twelve misty mountains
I’ve walked and I’ve crawled on six crooked highways
I’ve stepped in the middle of seven sad forests
I’ve been out in front of a dozen dead oceans
I’ve been ten thousand miles in the mouth of a graveyard
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, and it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it
I saw a black branch with blood that kept drippin’
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin’
I saw a white ladder all covered with water
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken
I saw guns and sharp swords in the hands of young children
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin’
Heard the roar of a wave that could drown the whole world
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin’
Heard ten thousand whisperin’ and nobody listenin’
Heard one person starve, I heard many people laughin’
Heard the song of a poet who died in the gutter
Heard the sound of a clown who cried in the alley
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony
I met a white man who walked a black dog
I met a young woman whose body was burning
I met a young girl, she gave me a rainbow
I met one man who was wounded in love
I met another man who was wounded with hatred
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what’ll you do now, my darling young one?
I’m a-goin’ back out ’fore the rain starts a-fallin’
I’ll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner’s face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number
And I’ll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I’ll stand on the ocean until I start sinkin’
But I’ll know my song well before I start singin’
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Den stora älgvandringen.

På Svt play har de nu dygnetruntsändningar av den stora älgvandringen.
https://www.svtplay.se/video/21732954/den-stora-algvandringen/den-stora-algvandringen-slow-tv-sasong-1-28-apr-06-00-1
Älgar har i tusentals år gått samma väg, från vinterbete närmare kusten, till sommarbete närmare fjällen. Det är fascinerande att titta på naturen, Ångermanälven och skogen. Isen och fåglarna. Älgarna framför allt, när de ska ta sig över från ena sidan till den andra. Gå och simma. De vet att kamerorna finns där. De ser och hör.
Här är några bilder:

beskrivning

beskrivning

beskrivning

Förkortat.

beskrivning

Hemma. Fredag. Lön. Trött.
Sol. Dis. Sand. Sahara.
Lövsprickning. Tussilago.
Onsdag. Födelsedag. Kyrka. 24. April. 25. År. Kvällsmässa. Grattis!

Vitsippor? Cykla? Sova? Äta? Handla?
Tomt. Tyst. Trist.
Nyheter. CNN.
Saknar.

beskrivning

En intervju.

Nämen, titta vad jag har hittat! Eller rättare sagt, HÖR!
På datorn har jag återfunnit en podcaster av ett program av det danska radioprogrammet Tro og Eksistens från 15 februari 2009. Det är för sjutton tio år sedan!
Anders Laugesen intervjuar Folmer Blume Leide, historiker, författare, gestaltterapeut, sufier och inte minst sagt Rumikännare.
Upphovsrätt har ju såklart dansk radio. Men där går den inte att finna längre. Hoppas att de inte har något emot att jag lägger ut den här. Någon kanske kan inspireras vidare av intervjun.
Får se om det här fungerar. Kanske, kanske inte.

I all hast.

Åååååå, jag vet, jag behöver skriva…. och jag tar mig inte tid till det. Så mycket annat pockar på, födelsedagskalas, utflykter, skridskoåkning… ja, jag skojar inte, tvätt, arbete, vila och sömn. Jag sover mycket. Utmattning och sjukdom är jobbigt att ha. Det gör att jag får ta det extra lugnt och inte ha en massa aktiviteter varje dag. Jag får välja ut det jag blir gladast av och det som är av mer tvång. En balans däremellan. Och så räkna med att jag blir trött, får mer ont och somnar i soffan ganska ofta.
Snart är det påsklov. Jag får säkert ro att skriva mer då. Om resan till USA. Om sudd. Om att bli äldre och sjuk. Att vilja ha det bra. Att leva som singel. Att vara den jag är. Att längta efter någon och något och göra det jag kan innan det är för sent. Sånt. Sen.

Litet bo jag sätta vill.

Litet bo jag sätta vill
Text: Elias Sehlstedt Musik: Alice Tegnér

Litet bo jag sätta vill
Gård med trädgårdstäppa till
Liten åker till att grava
Vill jag uppå landet hava
Huset utan vank och brist
Fyra rum och förstukvist.

Ladugården lagom stor
Åtta får och fyra kor
Gris i stian, häst i stallet
Liten kvarn vid vattenfallet
Och vid bryggan ner vid strand
Liten båt att ro ibland.

Frun bör vara, hör ni det
Mera magerlagd än fet
Glad och vänlig, from i seder
Nådigt jag mig undanbeder
En, som schaffsar utan ro
Ut och in på kippad sko.

Vad skall mer jag hitta på?
Litet bokskåp i en vrå
Mor om kvälla iordningställer
Aftonvard och läsning, eller
Sitter mor och jag i lag
Liten visa sjunger jag.

Trevnad skall bli vardagsgäst
Lögn och skvaller blir vår pest
Öppen sanning föra ordet
Varmt i hjärtat, gott på bordet
Dörren, öppen för var vän
Stängs för flärdfull blott igen.

Sådant bo jag sätta vill
Bums – när kassan räcker till
Men hur skall väl kassan ökas
I vad värv skall lyckan sökas?
Kanske sitter hon uti
Något utländskt lotteri?

Inte helt och hållet.

Morgontankar innan jag går upp, tänker att jag gillar det operfekta, det som ännu inte fått form, det som väntar på något, precis som jag gör hela tiden. Så lyssnar jag på Leonard Cohen och han sjunger ord som Rumi också har diktat om:
“There is a crack in everything. That’s where the light gets in.” Cohen
“The wound is the place where the light enters you.” Rumi
Kanske är det en del i det hela.
Jag lyssnade igår på en intervju med skådespelerskan Ghita Nörby. Hon var arg och inte lättsam att vara med, för intervjuaren. Och jag kan gott förstå varför det blev så fel. Jag kan däremot inte riktigt förstå att intervjun sändes. Det var kanske hämnden?
Det handlar om skuggsidan kanske, det som vi alla har och som så få vågar släppa fram, av rädsla för att inte bli omtyckt eller nåt.
Nå, Ghita vågade. Och jag har mina skuggsidor, som är en del i det ohela. Där ljuset kan komma in. Där tanken om hur vackert eller bra något kan vara eller bli, är i vardande. Det är som ljuset i röran jag ser. Och när det är helt och perfekt, ser jag inte ljuset längre.
Konstigt. Det här ger en mening för mig. Därför tycker jag om gamla, trasiga hus. Jag tycker om röran, innan det blir klart. Jag tycker om när människor vågar visa skuggan. För då kan jag se ljuset i dem och i mig själv. Rörelsen till det hela, det blir meningen.