Föredrag om Rumi.

Imorgon ska jag till ett föredrag:
“Rumi – en av sufismens stora” – med författaren Carl-Göran Ekerwald.
Ur programmet: “Författaren Carl-Göran Ekerwald berättar om den stora sufiska poeten Rumi som levde på 1200-talet och om sin bok ”Vreden och begäret” där han belyser Rumis arbete.”

Jag vet inte vem Ekerwald är, bara att han är väldigt gammal. Det blir intressant.
Det blir också en utmaning att åka in till stan. Det händer sällan numera. Så sällan som jag bara kan. Jag får vila innan. Inget annat får hända. Bara vara.

Underbart.

beskrivning

Vad glad jag blir att ha ett barnbarn här hos mig som övernattningsgäst. Underbart är kort. Alldeles för kort.
Hoppas mitt andra barnbarn kommer hit snart med. Så blir det underbart igen en stund.
Vi hade mycket att göra. Gå på café, handla, göra en odling med ärtskott, diska, (inte jag) prata, dansa, nå, det var väl inte jag då, bada, (inte jag) se på utfrågningar i USA under tiden, (jag) laga mat med förrätt, huvudrätt och efterrätt, (räkmacka, korv Stroganoff, smoothies). Tur att vi kan hjälpas åt och tycker om att äta. Det blir enklare då. Barnbarnet gjorde en dikt om vänskap. Och nattsagan blev kapitel 1 i Alice i Underlandet. En del hann vi inte, att måla bilder till en sång om rymden och att sortera bort leksaker. Behöver städa bort en del till förrådet. En låda då och då ryker ner dit. Fast för sällan och för mycket kvar ändå.
Tänk att gästsängen nu hittat en plats i lilla rummet. Där finns så mycket annat med, men det känns bra att kunna ha en nattgäst i en säng istället för i soffan.
Jag behöver göra plats till mina viktiga papper med. Men VAR? Inte ligga på skrivbordet i alla fall. Nu ligger de i två högar på golvet. Hm… Något måste bort, för att annat ska få sin rätta plats. Det är verkligen ett pyssel att ta tag i ordningen. Har tagit två år hittills och jag har mycket kvar att göra. Önskar jag kunde slänga och ge bort saker lättare. Men det får ta sin tid. Först att skaffa alla saker, sen att göra sig av med dem. Vilken paradox. Det är livet. Livet. Suck!

beskrivning

November.

Jag är så glad för att skriva. Jag är så glad för att andra vill skriva här. Jag är så glad att känna att min kreativa lust börjar vakna till igen.

beskrivning

November, den gråa, är också här. Mulet, grått och vått. Men också tid för ljuständning och för att minnas de som inte är med oss längre.
Börjar vänja mig mer vid nya glasögonen. Svårt att inse att jag kan behöva glasögon alltid. Jag, som alltid sett bra på långt håll, märker att de progressiva glasögonen är bättre på långt avstånd.
Utom igår. Jag skulle köra och hämta mitt barnbarn från cheerleadingen, hur det nu stavas. Jag såg varenda plätt och droppe på framrutan. Mycket störande. Och så fort jag tog av glasögonen kunde jag fokusera bättre på verkligheten utanför bilen. Nåväl, jag kom fram. Tog på mig glasögonen igen ute och tyckte det var konstigt att jag såg skyltarna på skolan så dåligt. Det duggade ute. Kanske var det disigt ute?
Men ack nej. Jag hade glömt att byta från skärmglasögonen till de progressiva.
Jag har nu tre par glasögon att hålla reda på i mitt vardagsliv. Progressiva, skärm och läs. Det är en omställning. Det kommer jag klara, bara jag har dem på samma ställe, och väljer rätt.

beskrivning

I natt har jag gjort en sömnutredning igen. Det var jobbigt. Men bra att ha gjort den. Hoppas nu att resultaten finns sparade i alla manicker jag skulle ha på mig. Vaknade med huvudvärk. Sov illa. Drömde! Det var en spännande dröm. Ibland tror jag att drömmar kommer sig av syrebrist. Att det blir som ett hallucinerande. Men min teori har nog ingen forskat på.
Nu ska jag packa ihop mig och åka till stan för att lämna utrustningen. Hoppas jag tar på mig rätt glasögon för att se bra. Annars hamnar jag kanske på ett helt annat ställe.

Gästbloggare: Maria, specialpedagog.

skagenmåsar

Purpurfärgad
Den här sommaren var det varmt i augusti. Ensam släpade jag mig fram på de torra sandstigarna kring Älvudden vid den stora älven. Humlorna svettades och försökte hitta några blommor som fortfarande gick att suga ut nektar ur. Allt var torrt.
Det var ensamma dagar under solen, för inga grannar var i stugorna. De hade alla börjat jobba. Kring fötterna brukade små blåvingar yra runt på de där tallhedsvägarna, fladdra upp vid varje steg. Men inte nu.
En dag landade en stor svart, nästan purpurfärgad jättefjäril med vita kanter på vingarna framför mina fötter. Den var decimeterstor. När jag såg mig omkring, fanns tiotals stora likadana fjärilar i slyet omkring mig. De var många fler skulle det visa sig.
beskrivning
På stugväggen satt en, hos Björns satt någon till. Jag vaktade katterna hans och satt på hans trapp och fikade med katterna omkring mig. Själv var han iväg till sjukhuset med sonen för att besöka Emma, hans fru och sonens mor. Hon var svårt sjuk i cancer.
När jag googlade hittade jag bilder på svarta nästan purpurskimrande fjärilar med vita kanter och de heter Sorgmantel.

Vi skapade efter den sommaren en ceremoni, som blivit tradition. Den 6 augusti snickrar vi brädbåtar, små farkoster med blommor från pelargoniorna och tända värmeljus i vita pappmuggar fastskruvade. Björn brukar göra en något större planka med brinnande marschaller på.
– Här får du Emma, säger vi och skjuter ut båtarna i vattnet. Saknar dig, säger vi.

beskrivning

Det är alltid vindstilla och klar himmel den här kvällen. Ibland stannar några ljusbåtar kvar på gränsen mellan uddens bakvatten och den djupa strömfåran. De kan ibland cirkla runt där i timmar. Men så far någon av dem plötsligt iväg och glider söderut. Resten följer efter. Det blir mörkt och vi ser små ljusprickar sakta glida nedåt älven.
Efter den sommaren har inte sorgmantlarna synts till vid udden igen.
Vi som är kvar, håller på att leva fortfarande.

Bild på ljusbåtarna: ©Maria
Bilden på en sorgmantel är från Wikipedia.

Snart kommer en gästbloggare hit.

Tänk, det är över två år sedan en gästbloggare hälsade på här. Nu är det äntligen dags igen! Tjoho!
Det är min vän och specialpedagogkollega Maria som vågar sticka sig ut hit! Ja, hon stickar, fina babykläder till sitt tredje barnbarn. Hon kan sy också.
Maria! Maria! Fina Maria! Vi har känt till varandra i många år, uppväxta i samma förort. Vi lärde känna varandra personligt när vi båda arbetade i särskolan i kommunen. Hon var förskollärare från början. Vi blev båda specialpedagoger sen. Det var Maria som inspirerade mig att söka till talpedagogutbildningen. Och det har jag aldrig ångrat. Synd bara att vi inte får arbeta som det mer. Vilket slöseri! Vi var ju så BRA på att arbeta med barns tal och språk. Och vi ville alltid bli bättre. Dessutom gick vi till Viktväktarna tillsammans för länge sen. Det var roligt att ha en vän att dela det med. Maria skrev en gång in mig på en datingsite. Det blev ingen date för mig, men det var roligt att drömma ett slag.
En gång skulle jag korrekturläsa en bok som handlade om metodik med förskolebarn i Jordbro. Den hade Maria och en kollega till henne skrivit. Tyvärr blev den inte tryckt. Det var synd. Den hade just det där nyfikna och utforskande samtalet med barnen och deras föräldrar. Metodiken att möta andra. Det som gjorde att det var roligt och alltid utvecklande att ha kontakt med barn. Också vi själva utvecklades av det arbetet.
Maria och jag kan alltid prata jobb. Vi har liksom kollegasamtal när vi behöver få rätsida på något, jobb eller livet. Undrar hur det blir när vi slutar arbeta så småningom… Det vet vi inget om än.
Maria! Jag är så glad att du finns i mitt liv. Och nu är du dessutom gästbloggare. Toppen! Välkommen!

Leonard Cohen.

Jag kan inte påstå att jag förstår texten. Kommentera gärna.

Happens To The Heart

I was always working steady
But I never called it art
I got my shit together
Meeting Christ and reading Marx
It failed my little fire
But it’s bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

There’s a mist of summer kisses
Where I tried to double-park
The rivalry was vicious
The women were in charge
It was nothing, it was business
But it left an ugly mark
I’ve come here to revisit
What happens to the heart

I was selling holy trinkets
I was dressing kind of sharp
Had a pussy in the kitchen
And a panther in the yard
In the prison of the gifted
I was friendly with the guards
So I never had to witness
What happens to the heart

I should have seen it coming
After all I knew the chart
Just to look at her was trouble
It was trouble from the start
Sure we played a stunning couple
But I never liked the part
It ain’t pretty, it ain’t subtle
What happens to the heart

Now the angel’s got a fiddle
The devil’s got a harp
Every soul is like a minnow
Every mind is like a shark
I’ve broken every window
But the house, the house is dark
I care but very little
What happens to the heart

Then I studied with this beggar
He was filthy, he was scarred
By the claws of many women
He had failed to disregard
No fable here no lesson
No singing meadowlark
Just a filthy beggar guessing
What happens to the heart

I was always working steady
But I never called it art
It was just some old convention
Like the horse before the cart
I had no trouble betting
On the flood, against the ark
You see, I knew about the ending
What happens to the heart

I was handy with a rifle
My father’s .303
I fought for something final
Not the right to disagree

Visdom med Rumi.

beskrivning

Det här köpte jag förra året i Esalen, USA, ett magiskt ställe med magiska helande krafter. Det är en bok med kort till. Man ska dra eller välja ett kort i taget. Slumpen styr.
Nu tar jag fram lådan och börjar mitt utforskande av det jag behöver. Första kortet är valt och en meditation och helande börjar. Det tar en stund att läsa och begrunda, men det får ta sin tid. Det här är viktiga saker. Rumi!

Att skriva till någon.

“Tror du jag vet vad jag håller på med?
Att jag för ett ögonblick eller bara för ett halvt ögonblick vet
vilken vers som vill ut ur min mun?
Jag är inte mer än en penna i en skrivares hand.”

Rumi

Det här med att skriva är ibland lätt som en plätt och ibland hårt och svårt. Det beror ju också på vem som ska läsa det. Är det till en vän, en kärlek eller en grupp människor som ni, som läser detta? Inspirationen att skriva, får jag ofta från naturen. Hur kan jag lösa det här nu, när jag sitter inomhus, långt ifrån min trädgård i norr? Jag vänder blicken uppåt och utåt fönstret och ser på hösten. Grå skyar som blåser rätt snabbt. Björkar i varmgula kläder. Guldpengar på marken. Tallen ser gammal och trött ut med gröngula barr. Fast om den är trött, vet jag inte. Det var bara min egen fantasi.

För några år sedan skrev jag ett kärleksbrev till mannen jag älskade högst av allt och som jag inte har kontakt med numera. Jag skickade det aldrig. Brevet blev en inspiration för en skolklass, när de hade i uppgift att skriva om kärlek. Möjligtvis kan det brevet också bli en inspiration för dig? Kanske har du någon som du längtar efter? Eller fick du inte sagt det du ville till någon, innan det var försent? Eller finns det någon som du gärna vill skriva till nu, som du inte brukar göra?

Att skriva ett brev till någon är både en ovanlighet numera och en gåva. Att ta sig tid att hålla en penna och föra över sina tankar direkt från kropp, genom arm och hand och genom pennan, som ska vara skön att skriva med, ut på bladet, som absolut inte ska vara rutat. Det finns inget fulare att skriva på än rutat papper. Nej, linjerat eller vitt ska det vara. Skönt att hålla i för mottagaren, som blir nyfiken på vem som har skrivit, redan när han eller hon håller i kuvertet med sitt namn utanpå. En högtidsstund att öppna och läsa det, kanske om och om igen och sparas i skattkistan. Eller vill du hellre skriva en roman eller en novell?
Här får du en början:

”Solen lyser in genom fönstret på gaveln och månen lyser in på baksidan. Har badat och satt på mig nya klänningen. Och klockan är inte ens 12!”

Det är absolut värt att fundera på vem i ditt liv du skulle kunna skriva till. Personen kanske inte finns i livet längre. Det spelar ingen roll. Osagda, viktiga ord kan behöva formuleras och komma till ro. Tänk om du får svar? Ibland räcker det med att skriva det för sig själv.
Här får du mitt kärleksbrev till din inspiration. Vem vet vad som kan komma ut av det? Spännande tanke, eller hur!
Skriv, skriv, skriv! Läs, läs, läs! Begrunda det skrivna.
Kanske är det just DU som får ett brev snart från någon!

”Käraste!
Du är den finaste i världen.
Du är i mina tankar, både dag och natt. Du är i min luft och i min andning. Du är som en ros, en tusensköna, en pion. Du är den vackraste blomman, som jag älskar så mycket.
Jag vill sova bredvid dig och känna din värme. Känna ditt hjärta slå. Höra hur du andas. Igår när du låg vid min sida, somnade jag trygg och lugn och sov så gott, så gott, hela natten. Du lindrar min oro och ger min dag mening.
Jag älskar att ta hand om dig och ditt hus. Älskar att laga mat åt dig och baka. Älskar att fixa och städa hos dig. Älskar att se din kropp röra sig. Älskar att höra din röst. Att få vara naken i din trädgård på sommaren, är som att vara i paradiset. Och jag vet att du ser mig.
Du är den finaste i världen.
När jag är med dig, slutar jag fungera, jag är bara så lycklig och andaktsfull och vet inte hur jag ska bete mig. Jag är som ett barn. Du är också som ett barn. Det är kanske det som gör mig så glad, att vi kan vara som barn med varandra. Ibland glada. Ibland arga. Ibland når vi inte alls fram till varandra. Och då är det som om världen stoppar upp och jag vet inte hur det blev så, jag som älskar dig så mycket.
Du är den finaste i världen.
Du är kropp. Du är tanke. Du är andning. Du är liv. Du är den som med ett enda ord kan få min värld att bli större och förändras. Du är en gåva. Inte bara till mig, utan också till andra. Du ger mig så mycket som jag sedan lång tid efter behöver fundera över. Jag överväldigas av känslor tillsammans med dig. Och det bästa jag vet är att ligga bredvid dig och känna närheten. Och du pratar och pratar och jag vill bara vara där. Med dig. Med din kropp.
Du är jorden, du är vattnet, du är luften, du är himlen, du är stjärnorna, du är månen, du är solen. Du är magi och mystik. Du är mitt allt.
Du är den finaste i världen.
Å, vad jag längtar efter dig. Jag vill så gärna ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig. Nu och för alltid.
Kram och kyss och allt.”

Dana Jergefelt
19 oktober 2019

beskrivning

Tråkig lördag.

Fy vilken tråkig dag! Och det säger jag direkt på morgonen. På min att-göra-lista står bara pliktsaker, städsaker, olustsaker, göraklartsaker, tråksaker. Å, vad det är trist! En lördag! Som kunde vara så mycket mer. En tur till skogen. Ett varmbad. Ett vackert hem att vakna i. Lite qigong. Meditation. Spela lite. Sjunga lite. Ha det bra och må gott helt enkelt. Ungefär som i ett veckotidningsreportage. Där slitet bakom inte syns. Där någon har andra som kommer hem och städar åt en. Där livet bara är okomplicerat. Där energin, lusten och kärleken finns i ett gulligt parreportage.

Jajaja, jag får väl skylla mig själv. Som man bäddar får man ligga. Som jag brukar säga om andras liv. Hahaha… allt kommer igen. Karman.

Nå, efter lite frukost kanske jag ser ljusare på tillvaron? Nej. Det är lika. Har ätit filmjölk igen, efter flera dagars uppehåll. Nu får jag se om jag får ont i magen igen. Hoppas inte. Jag älskar mjölk och fil. Det var i alla fall gott, kan jag trösta mig med. Och så har jag gått efter en diet hela veckan. En egen sammansatt diet. En bra start på mitt nya hälsosamma liv? Kanske det. Å så trist det är. Slut med bullar, som jag ändå inte bakat sedan i våras, slut med choklad, som jag ändå inte tycker smakar gott längre, slut med glass, slut med chokladpudding. Näääääää. Där går gränsen! Men paus. Och mer grönsaker. Frukt äter jag oavsett. Och vatten, vatten med citron i. Där har jag fyllt en vacker kanna med citronvatten och dricker hela kvällarna. Vilket kvällsnöje! Hm… tja, det går i alla fall. Men om mitt magonda går över vet jag inte än. Jag får prova mig fram ett par veckor. Sen ska jag till doktorn.
Och vad med idag? Tiden går. Dagen går. Solen skiner. Jag får väl helt enkelt ta en sak i taget. Flyta runt. Vara snäll mot mig själv. Jag gör så gott jag kan, också en tråkig lördag.

beskrivning

Att säga ja eller nej.

Att säga JA till att göra något, betyder för en del att de måste säga NEJ till något annat.
Det har jag lärt mig mer och mer om denna hösten.

Jag förstod i somras att något var fel. Jag kunde inte förstå varför det tog så mycket energi att laga mat eller ta mig upp ur sängen på morgonen. Jag vet att jag har haft mycket att göra, både på jobbet och hemma. Jag vet att jag har haft mycket stress i mitt liv de senaste åren och både bytt jobb, flyttat till en renoveringslägenhet och varit sjuk. Dessutom är jag ingen ungdom längre. Inte konstigt jag är sliten, både fysiskt och psykiskt. Att vara ensamlevande är inte heller en friskvårdsfaktor. Det är bättre att ha en att bo med, katt eller hund eller människa.
Jag har inte fått gjort det jag vill. Jag har fått sänka mina förväntningar och åtaganden. Slutat gå på sånt jag tidigare klarat och velat, bara gjort det jag verkligen måste. Att åka till stan är en stor utmaning. Jag har varit hemma mer än jag brukar. Jag behöver tystnad mer än ljud. Kroppen vill inte. Tankarna vill inte. Jag har ju lång tid dessutom haft svårt att gå. Därför har promenaderna blivit kortare och kortare, trots att jag skulle ha behövt gå ut mer. Jag har inte träffat barn, barnbarn och vänner lika mycket som jag skulle velat. Inte heller min gamla mamma. Om jag bara orkat. Om…

beskrivning

Så om jag säger ja till att jobba, då gör jag det. Och nej till att göra mera.
Om jag säger ja till att hälsa på mamma, då gör jag det. Sen behöver jag vara i lugn och ro.
Om jag säger ja till att gå till kyrkan på skördevesper, då passar jag på att ta det lugnt nu.
Livet blir enklare. Livet blir tommare med. Livet får stå på vänt. Tills min orkeskurva vänt. Om den gör det. Jag har ingen aning om det. Jag har aldrig varit så här gammal förut och så tätt på och samtidigt så oändligt långt till att gå i pension. Jag vill passa på att göra det jag kan ändå. Lite är också något. Vad var det Lisa Nilsson sjöng? “Långsamt leder också någonstans.”

Jag har kommit att röra mej långsamt
Det har sina olika skäl
Benen de känns inte lätta
Lusten finns inte där

Och jag har kommit att sluta försöka
Känslan är full av besvär
Magen den blir liksom ihopsnörd
Flödet finns inte där

Men långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans
Och långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans

Jag har kommit att fastna i mönster
När ett steg fram kostar tre steg bak
Där att vakna på fel sida
Det är ingen ovanlig sak

Och jag har kommit att jagas av tiden
Och går i ett tempo som inte är mitt
Mina dygn är mycket, mycket längre
Där skiljer vi oss vitt

För långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans
Och långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans

Och jag vill skrika högt över hela världen
Att jag kan andas av mej själv
Och jag kan flyga runt Vintergatan
Och ta ner månen om ni vill
Men jag vill va’ i lugnet inom mej

Men långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans
Och långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans

Text och musik: Lisa Nilsson

Glasdag.

Oj vad jobbigt att putsa fönster. Bara två. Inget mer. Tar en evighet, för jag måste vila emellan. Men nu är det gjort. Årets putsning. Det var länge sedan sist. Luftspaltens skydd får jag be om hjälp av fastighetsskötaren att sätta tillbaka.
Ingenting går fort. Allting går långsamt. Jag går långsamt. Jag tänker långsamt. Jag gör saker långsamt. En del gör jag inte alls.
Undrar om jag kommer tillbaka till den jag var en dag. Eller är det kört? Har ingen aning.
Dessutom ser jag dåligt och hör dåligt. Nya glasögon är beställda och uthämtade. Dags att gå till hörselkontroll igen, behöver nog en ny hörapparat med.
Herregud vad jobbigt det är att vara i förfallet.
Och så ska jag lära mig att hantera glasögonen med. Ett par progressiva och ett par terminal.
Låter som om det är i helt andra kontexter.

beskrivning

Fredagskväll snart. Ska jag fundera på min Vaggvisa kanske? En stämma? Det är säkert bra för mig att sjunga lite. Om jag kommer dit, vet jag inte. Jag kanske somnar innan.

beskrivning

Snart är det dags!

Nu är det hög tid att samla ihop mina sångtexter och fundera ut vad jag vill spela in framöver, innan jag glömmer bort melodierna. Jag känner mig verkligen ringrostig med att spela gitarr. Den dammar! Fingrarna vill inte, de låser sig. Uthålligheten är låg. Ont i fingertopparna. Men det är bara att köra på. Utan hjälp går det inte. Och hjälpen finns där. Hurra! Två olika musiker med studior och olika musikaliska uttryck, ska spela in åt mig och jag hoppas de hjälper till att spela och arrangera. Annars blir det påvert resultat.
Min devis inför det här projektet får vara:

DET ÄR ALDRIG FÖRSENT!

Kanske kommer jag dock upptäcka att det ibland är försent.
Vilket som! Jag VILL göra det!
Jag SKA ha det inspelat innan det är försent.
Min röst får låta som den låter.
Texterna är som de är.
Bättre en sång i Handen än tio i tanken.
Eller nåt.