Påskhelg.

Länge sen jag skrev något. Har inte haft så mycket på hjärtat heller, även om det har varit stora saker som hänt. Nu börjar det mesta ha fått sin uppmärksamhet och avslutas mer och mer. Årsredovisning och tre deklarationer klara. Stenarbete beställt. Bouppteckningen i slutfasen. Dags att ta en covidvaccination. Och vänta på vår och värme, som inte vill riktigt än.
Har börjat träffa vänner. Det var länge sen sist. Svårt att lyssna på musik fortfarande. Men det kommer väl igång det med. Börjar lyssna på mammas musik och det river upp märker jag. Men det är nog bra med det ändå. Det får göra ont. Och i sorgen efter mamma vaknar annan sorg också. Efter vänner som är borta. Och efter viktig vän som inte vill ha kontakt med mig. Klart att det gör ont också. Mitt hjärta är som ihopkramat av sorg och tårarna är tätt inpå fortfarande ganska ofta. Jag andas in kärlek och ljus så gott jag kan, även om det tar emot att få ett flöde. Känner mig som om mitt jag är instängt i ett skal, som jag inte kan knäcka just än. Som en kyckling i ett ägg. Passande liknelse denna påskhelg.

beskrivning

När solen skiner är det lättare att vara. I det grå och kalla svårare. Har ingen längtan ut.
Vill inte. Behöver ändå.
Börjar titta framåt i tiden. Vad kan framtiden bjuda på? Nu är jag fri att resa som jag vill och vara ”borta” när jag vill. Eller ”hemma”. Var nu borta och hemma är.
En vår i norr väntar. En sommar i norr med. En resa till Berlin. En höst i norr. En resa till Danmark hade varit fint också. Kanske samtidigt när jag reser till Tyskland på en ny släktforskningsresa, fast då med bilen, så kan jag stanna här och var på vägen.
Känner väl inte att det är någon glad påsk direkt. Jag gör mitt bästa för att uppskatta det friska gula. En liten och en stor. Och snart blir det väl varmare och soligare. Hoppas det!

beskrivning

Änglasång.

ÄNGLASÅNG av Stefan Andersson
Jag vaknade utur min sömn
Lämnade en vacker dröm
Till ljudet av en melodi
Som vågorna sjöng med uti
Och luften fylldes utav sång
Från alla de jag tycker om
Alla de som lämnat mig
Alla de som älskat mig

Tänk jag tycker att det låter som änglasång
Som sköra toner som dansar vid mitt öra
Änglasång
Som viskar ”Kom, vi går mot ljuset”

Och uti ljuset såg jag dig
Vart du gick, det vet jag ej
Jag ville följa med dig dit
Men hindrades av melodin
Så vacker att jag stanna’ till
Jag ville höra lite till
Och mellan oss ett öppet hav
Av tid och rum, en ocean

Tänk, jag tycker att det låter som änglasång
Som sköra toner som dansar vid mitt öra
Änglasång
Som viskar ”Kom, vi går mot ljuset”

Om jag blir kvar och du får gå
Vem ska ge mig trösten då?
Vem ska lära mig att se
När himmelen så faller ner?
När allt det som jag blivit lärd
Har rämnat och fallit isär
Kommer du va’ med mig då
Som en skugga i min ögonvrå?

Tänk, jag tycker att det låter som änglasång
Som sköra toner som dansar vid mitt öra
Änglasång
Som viskar ”Kom, vi går mot ljuset”

Vi går mot ljuset

Min mamma är borta nu.

beskrivning

Min mamma har lämnat mig i stor sorg och saknad torsdag 23 februari 2023 kl 16.22.
Jag var där vid hennes sida, höll hennes högra hand och såg hennes sista andetag.
Jag fattar inte riktigt att det har hänt. Men det är så.

Vilken tur att jag kunde komma hem från Tyskland och visa mamma mina bilder och bjuda henne på Baumkuchen och Schrippen från Salzwedel och marsipanhjärtan från Lübeck. Jag hann läsa lite ur tidningen från Salzwedel och en barnbok. Jag hann visa henne vägen som hon cyklade som 12-åring till Mittelschule, från Immekath till Klötze 1943. Hon hann rätta mitt uttal på Klötze och var så glad för allt jag upptäckt om släkten på min resa.
Vi hann åka rullstolstaxi till min bror och fika där. Mamma var helt tagen av att komma ut på äventyr igen.
Jag hann sova i soffan bredvid henne och jag skojade om att jag skulle flytta ihop med henne där. Det tyckte hon var en god idé. Jag hann ge henne havregrynsgröt till frukost hennes nästsista morgon.
Hon hann äta glass och risgrynsgröt sin sista kväll.
Och nu, är hon ute på helt andra äventyr. Mamma var levande in i det sista, utom det knappt sista dygnet. Det är något att vara tacksam för. Dödsprocessen behövde inte bli så utdragen.

Jag är inte rädd för döden när det är andra som dör. Men själv är jag nog det.
Just nu fungerar jag knappt på ett rationellt plan. Och på andra praktiska plan gör jag det.

Nu finns mammas soffa och elpiano hemma hos mig, jag har möblerat om och kommer göra fler förändringar senare. En hel massa annat finns också att ta hand om, gå igenom, sortera, tvätta, spara och ge bort. Det får ta sin tid. Jag har inte bråttom.
Min almanacka är tom och oskriven nu. Inga fler besök hos mamma. Ingen mer oro för framtiden när det gäller henne. Det värsta som skulle hända har nu hänt.
Mamma fick ett långt och rikt liv. Också ett traumatiskt liv, med att vara barn i krig.
Krig skadar alltid barn, då som nu.
Jag kommer fortsätta att släktforska, det blir bara så tomt att inte ha mamma att berätta för och fråga henne om det jag behöver veta. Jag får göra så gott jag kan. Det får räcka så.

– Jag älskar dig Dana!
– Jag älskar dig mamma!

Jag fick inte tillräckligt med tid, ensam med dig i livet. Men jag fick vara nära dig in i döden och efter döden, det var både respektfullt och fint att få dela tid med dig också efter livets slut och få bestämma hur du skulle ha det under natten och dagen efter.
Ha det nu så bra där du är.
Även om kroppen är död, så är du inte död för mig, men levande i mina minnen.
Om askan är det som blir kvar till sist, må det så vara.
Om du är i en familjegrav, under en gravsten, med dina föräldrar och syster eller i en minneslund har ju ingen betydelse egentligen, mer än för de levande.
Du är varken där eller där. Du är. Det räcker. Ingen behöver försöka övertyga mig om att du skulle vara ”friare” i en anonym minneslund, där man inte får vara med att lägga askan i jorden och inte får veta var askan är nergrävd, alldeles för anonymt för mig.
Den som vill övertyga mig om att det är fint och fritt, behöver nog mest tro på det, för att själv kunna känna sig fri. Det är bara så trist med minneslösa minneslundar utan namn. Rotlöst och dumt. Inget för en släktforskare som jag, som vill vara med hela vägen, också vid en gravsättning.
Ditt namn ska inte glömmas bort. Det kommer stå ristat i sten så länge jag lever.
Waltraud Gisela Müller.
Waltraud Gisela Fors.
Traudel Gisela Jernegrip. Gift med Rune just idag, fast för 44 år sedan.
Min mamma, vacker, tacksam och kärleksfull.
91 år, 11 månader och 23 dagar.
Född i Berlin 28 februari 1931 – död i Farsta 23 februari 2023 kl 16.22.

beskrivning

Klockan är från mina morföräldrar i Berlin. Den fanns där när mamma föddes.

Fotograf A. Herbst i Salzwedel.

Vilka är människor på bilderna? Det lär jag aldrig få veta.
Men jag vet att det är min mormors morfar August Ludwig Adolph Herbst, född 1819 i Klötze, som var fotografen.
Han sadlade om från att vara körsnär till fotograf på gamla da’r, från 1871 och framåt.
Jag vet inte än när han dog men troligtvis levde han år 1900 och dog troligen i Salzwedel.
Det är spännande att upptäcka okända öden. Dessa bilder finns på museet i Salzwedel. Kanske finns det fler bilder där ute. Hoppas det! Det vore roligt att få se fler.
xxx   xxx

xxx   xxx

Släktforskning.

Jag kom nyligen tillbaka från en släktforskningsresa i Sachsen-Anhalt, Altmark, Tyskland.

beskrivning

Här är utsikten från mitt sovrumsfönster med Katharinenkirche och del av stadsmuren i trädgården.

Något händer med mig när jag ser husen, gatorna och möter människor i Salzwedel och däromkring, som hjälper mig att få veta mera. Och något händer inom mig, när jag liksom blir bekant med mina förfäder som levt där, arbetat, fött barn, begravt barn, uppfostrat barn, blivit gamla och dött. Jag får en känsla av att höra till mer.
Döda människor har blivit det mest meningsfulla livet för mig just nu. Jag vill veta mer och mer och mer. Tack vare internet finns mycket åtkomligt, och jag lär mig bättre tyska och mer av historia dessutom på köpet.
Jag får möta andra som också har intresse av att söka och gräva och vill veta mer om tiden som varit, hur allt hänger ihop. För det gör det.

beskrivning

Museet i Salzwedel, där fanns bl a två foton som min mormors morfar tagit.

Vi tillhör alla ett fält. Och det gjorde man förr med, även om inte gestaltterapin fanns då. Men det har faktiskt sitt ursprung i Tyskland genom gestaltpsykologin och Fritz och Laura Perls bland andra. Sedan utvidgades fältet i USA, som så mycket annat.
Min mamma föddes i Berlin 1931 och där föddes också Fritz och Lauras första barn samma år. Kanske möttes föräldrarna med sina barnvagnar på en gata där, jag leker med tanken på det. Dessutom föddes både Laura Perls och min mormor 1905.
Granne med gestaltterapin tycker jag att Familjekonstellationer är.
I både gestalt och familjekonstellationer finns det förflutna som viktiga delar att lära känna. Så att släktforska ger mening på många sätt för mig. Jag får liksom känna att jag bakom mig har mina föräldrar, bakom dem står deras föräldrar och så vidare i ändlösa rader som blir fler och fler. Deras förflutna kan påverka hur jag har det i nutiden och för framtiden. Därför är det bra att veta om tidigare generationers liv och historia. Utan dem, inget liv. Och med dem, ett rikare liv, även om det också känns sorgligt emellanåt. Men mest roligt ändå, att finna spår av mina rötter.

beskrivning

Tråkigt att puben nyligen lagt ner. Där hade jag gärna suttit och tagit en cider. Huset ägdes ca 1885-1900 av mormors morfar A. Herbst, fast då med en korsvirkeshusfasad.

Vi tillhör alla samma fält. Var vän med ditt fält så gott du kan. Försona dig med det som var – om du kan och det känns meningsfullt. För mig är det så. Kanske också för dig.

Till sist lite Rumi, just den här svår att översätta till svenska från tolkningen på danska av Folmer Blume Leide. Jag gör det ändå. Kanske vet någon ett bättre sätt att få fram en bättre sagd mening. På fältet, där vi möts, antagligen i tystnad. Ett med naturen.

”Bortom idéerna om rätt och fel
finns ett fält. Jag vill möta dig där.

När själen ligger ner i gräset,
är världen för hel att prata om.
Idéer, språk, också ordet varandra
är utan mening.”

Huset på bilden på Burgstrasse 66 är fallfärdigt. Där föddes antagligen min mormors mor juldagens morgon år 1862. Hon dog 1932. Hon är bara ett handslag bort, för min mamma såg henne strax innan hon dog. Mormorsmor fick se min mamma ta sina första steg ut i världen. Fast då bodde de i Berlin. Och det är en annan historia.

beskrivning

Frihet och utrymme för försoning.

Det är så himla skönt att ha bytt parkeringsplats. Jag slipper ha bilen inträngd på sluttande mark och vara osäker på hur jag ska parkera och ge tillräckligt med plats till bilgrannarna bredvid. Jag märker det nu, att en obehaglig spänning släppt och att jag istället känner en glädje när jag kommer hem och ska parkera på nya stället. En frihet. Utrymme! Det hade jag väl inte trott skulle kännas så tydligt.

beskrivning

Utrymme behövs också när jag ska gå ner med granen till samlingsstället. Hur får jag ut min barrande gran bäst, genom trånga dörrar? Vågar inte slänga ner den från balkongen. Tänk om jag träffar grannarnas julpyntade balkonger? Det vill jag inte riskera.

Frihet? Jo, det har jag, även om jag inte använder den så ofta. Plikter finns och än så länge får det gå. Jag är fortfarande bunden av tider, av sånt jag tagit på mig, av saker, av tja…
det som inte är frihet. Att resa till Tyskland med nattåget är däremot en frihet jag ger mig i present. Jag behöver bara klara att hålla tågtiderna, så jag kommer med på resan. Jag känner både en förväntansspänning och en glädje. Hoppas jag klarar att sova på tåget utan att störa de andras utrymme med mina alla möjliga ljud. Och att de inte heller stör mig alltför mycket. Ömsesidig vilja till respekt är alltid bra att ha.

Och ibland skär det sig. Missförstånd kan råda. Vi är olika känsliga. Arga. Brusar upp.
Ja, jag kan i alla fall. Det är inte alltid ett väloljat maskineri mellan människor, inte heller mellan olika folk och stater. Jag kan inte alltid ställa tillrätta det som blev fel. Men jag kan ha en önskan om det. Våga ta ansvar. Tänka mig för hur jag beter mig i framtiden. Våga säga förlåt. Det betyder inte att jag måste hålla med om allt. Det är ok att tycka olika med, även om det kan kännas skönare att vara på samma tycka-lika-sida. Det behövs också. Kanske blir det mer krockar ju mer lika vi är? Hetsiga i humöret? Sårbara? Ja, säkert.
Största frågan är kanske om alla har lust att bli sams igen? Om vi förmår att be om ursäkt om rädslan och skammen kanske är större än något annat? Om bilden av oss själva som orättfärdigt behandlade är den vi hellre vill ha? Jag vet inte. Jag har inga svar. En förlåtelseprocess är också ett samarbete. Bådas vilja, Ansträngning och Stolthetsförlust. Ödmjukhet. Tillit. Våga släppa på garden och öppna sitt hjärta igen.
Jag önskar jag kunde bättre. Jag kan känna att en del av mig kapslades in, när jag blev ovän med en Mycket Viktig Människa. Sorgen är i mig alltid. Önskar jag kunde vrida tiden tillbaka och göra om. Mina vänner vill att jag går vidare och accepterar att personen är borta. Men jag är inte där. Inte än. Kanske kommer jag aldrig dit heller. Jag har en för stor del av hopp i mig. Vänskap och tro med. Kanske är det lättare när någon dör. Då är det mer tillåtet att sörja, länge, länge. Kommer jag någonsin få släppa den här känslan, om parkeringsflytten gav det glädjelyftet, vad kunde då inte det här göra för mig? Jag ler åt jämförelsen.

Vi behöver alla utrymme och en känsla av frihet i alla fall, även om vi bor grannar och har bilarna tätt inpå.
Tänk vad en ny parkeringsplats kan lämna för tankar i mig. Och en barrande gran.

beskrivning

ABC för 20 23.

Inte det mest kreativa tänkandet och idéerna.
Mer en påminnelse, att göra något med dagen.
A – ANDAS
B – BERLIN
C – CYKLA
D – DRÖMMA
E – ELDRAGNING
F – FRED OCH FÖRSONING
G – GYMTRÄNA
H – HANDARBETA
I – ISOLERA
J – JYLLAND
K – KROPPSVIKTSPASSNING
L – LÄSA
M – MAMMA
N – NYSTART
O – ORKA
P – PLANTERA
Q – QÄLLARSTÄDA
R – RYSSLAND UT UR UKRAINA
S – SLÄKTFORSKA
T – TYSKLAND
U – UTFLYKTER
V – VÄNNER
X – OKÄND FAKTOR
Y – YTTERMÅLA
Z – ZPELA
Å – ÅKA
Ä – ÄTA
Ö – ÖVA

Önskningar för år 2023.

Det enda jag önskar till nästa år är fred i Ukraina på Ukrainas villkor och fred i mig med. Så att frosten kan smälta. Så att den kan bilda nya fina mönster.
Så att det finns en god och vacker framtid. Till tröst för det som varit.

Har ingen större längtan efter ännu ett nytt år. Tiden går i alla fall. Det är som det är.
En del kan jag ändra på. En del kan du ändra på. En del kan vi ändra på.
Göra gott. Vara goda. Så gott vi kan.

Det är dags att få fred med varandra. Amen.

beskrivning

Utvärdering av år 2022.

Året som gått. Blev det som jag tänkte? Ville? Önskade? Hoppades? En utvärdering här:

A – ANSVAR ja, jag tar ansvar för min mamma där hon är. Ansvar för mig själv? Delvis.
B – BERLIN ännu ingen resa dit, men nästa år! Då!
C – CHOKLAD jaaaa, alldeles för mycket.
D – DANSA ibland, bara hemma.
E – ELDRAGNING nej.
F – FÖRARINTYG nej.
G – GESTALTTERAPI ja, firman är nyöppnad igen. Härligt!
H – HÄROCHNU ja och därochdå med.
I – ISOLERA nej.
J – JYLLAND nej.
K – KONTAKT nej, inte i år heller.
L – LIVSGLÄDJE stundom, i naturen mest och med vänner.
M – MUSIKINSPELNINGAR nej.
N – NÄRVARO kan bli bättre.
O – ODLA ja, jordgubbar mest.
P – PENSIONSOMSTÄLLNINGSARBETE ja.
Q – QRAMAS nej.
R – RENSNING jättemycket.
S – SÖMNFÖRBÄTTRING ja.
T – TERAPIARBETE
U – UPPMÄRKSAMHET ja, och kan förbättras.
V – VIRKA ja, lite, men det blev mest stickning.
X – X-OKÄNTRECEPTTESTA hm…
Y – YOUTUBEFILMER nej.
Z – ZLÄKTFORSKA ja.
Å – ÅRSHJUL ja, bra idé om jag sen också tittar på det.
Ä – ÄMNA, ja, jag har ämnat.
Ö – ÖVERSÄTTA nej.

Det som inte stod på listan var fred i Ukraina. Det visste vi inte om för ett år sedan.
Nu vet vi att Ryssland är barbarer, torterare, krigshetsare och tjuvar som inte tar ansvar.

Nedräkningar.

Nedräkningar:
– till nyår, ”just another day”. Jag gör inget särskilt, som vanligt. Hälsar på mamma, som jag brukar göra på lördagar. Inget att räkna ner till. Och ändå blir det ett nytt år.
Har inga särskilda förhoppningar eller något. Jag blir ju ändå bara besviken när förhoppningar inte infrias.
– till bättre p-plats: 2 dagar. Jätteskönt! Det har varit en lång väntan på en bättre plats. Nu blir det lättare att lasta in och ut, snöröja, parkera och köra ut.
– till tågresa norrut: 6 dagar. En resa jag helst inte hade velat göra. En vän har dött och det är begravning där. Jag vill gärna vara med och kan passa på att se till huset likaväl. Det blir första gången som jag är där, utan att ha bil.
– till slutet på femårsmedicineringen: 32 dagar. Ser fram emot att slippa biverkningarna. Kanske märker jag ingen skillnad. Kanske gör jag. Den som lever får se. Och det gör jag. Både lever och kan se.
– till tågresa till Hamburg: 39 dagar. Ja, äntligen tycker jag att det är dags att göra släktforskningsresan som jag tänkt att göra en lång tid. Ingen pandemi nu. Kallt? Ja. Men vad gör väl det? Jag ska åka till Salzwedel och i trakterna däromkring. Se vilka spår som finns kvar från min mormors familj där. Jag vet att det finns en liten irländsk pub i lokalen, där min mormorsmors familj bodde och verkade. Dit vill jag gå, såklart!

En del går att planera. Sen blir det som det blir ändå. Bara att följa med i vågornas böljande.
Jag är glad för att jag har något att se fram emot. Det hjälper.

beskrivning

Längre fram än så här behöver jag inte fundera. Nya saker dyker säkert upp. Och det gamla ska ändå skötas om. Mamma och Huset är det viktigaste. De är nästan jämnåriga, bara ett år skiljer.
Dessutom:
Äntligen fick jag i alla fall 185 nya dna-spår med ursprung i Danmark. Som jag har väntat! Och mamma har lovat att göra ytterligare ett dna-test, då kanske det blir lättare att spåra vårt ursprung i Danmark med det.

Tack till er, mina vänner, med den här sången, för att ni finns.

Hänt sen sist?

Sist jag skrev något här var den 28 oktober. Sen vet jag inte vad som hände.
En vän dog 28 november.
Min faster, syssling, kvinnoföredöme och födelsedagsdelare dog 28 december, ja, just idag.
Och idag är det 28 december och jag har bokat en tågresa norrut till begravningen i januari.
Hur det blir med begravning i Göteborg vet jag ännu inte.

Mamma har varit hos mig tre gånger senaste tiden: 6 nov, 11 dec, 25 dec. Tre söndagar.
Hon är 91 år och 10 månader gammal idag. Hon tror hon kan gå. Det kan hon inte längre. När händer sånt, att man går för sista gången? Handlar själv för sista gången? Diskar sin sista disk? Lagar den sista maten själv sist? Går på toaletten själv? Det vet man inte, att det är för sista gången det händer. Det smyger sig på stegvis. Det är hårt att ge upp sina förmågor. Ett stort sorgearbete. Det största ensamheten ska också uthärdas.

beskrivning

Jag har fyllt 66 år.

Jag har julgran i år igen. Julgransfoten gick sönder och jag fick snabbköpa en ny. Tur jag bor nära julgransfotsaffären. Tror att parketten fick en fuktskada.

Har fått en krockskada på sidan av bilen, av en snöhög som blivit till is. Det var verkligen dåligt plogat. Kunde inte ens tro att sånt kunde hända. Får jag använda bil-drulle-försäkringen till det tro?

Jag har bokat en tågresa till Hamburg. Jag ska släktforska där i februari, under en knapp vecka. Se mig omkring. Göra något annorlunda. Känna mig fri och som en pensionär en stund. Skulle ha rest dit tidigare, men först blev det pandemi och sedan blev mamma sjuk och måste flytta. Och nu är det dags att göra det jag tänkte och ville. Det blir som en present till henne, att jag utforskar hennes rötter. Ja, mina med såklart!

Har beställt ännu ett dna-test från en firma, som numera delar upp de olika träffarna från olika länder. Väldigt praktiskt. ÄNTLIGEN fick jag se 185 träffar från Danmark! Tror att det kan bli tydligare träffar med dna från mamma. Hon ställer upp och gör det för mig. Och jag gör saker för henne. Vi samarbetar bra numera. Jag har gjort tre olika dna-test. Mamma ett. Snart två.

Min största sorg är fortfarande kvar och det händer ingenting med den. Förutom att jag saknar mycket. Rumi sa möjligtvis:
”If you want to live your soul,
find a friend like Shams Tabriz and stay near.”
Jag gick miste om den vän jag hade. Han gick miste om mig. Vi var nog för lika eller olika, någon av oss tappade humöret lätt och så blev det fel och missförstånd som vi inte kunde reda ut. Tja… så kan det gå. Åren går. Saknaden består. Evighetslång saknad. 8. Fast liggande åtta.

Skriver i en hembygdstidning. Skriver på en gestaltsida på Facebook. Skriver i min dagbok. Skriver knappt här om någonting. Antagligen prioriterar jag fel ställen. Kanske dags att omprioritera?

Har stickat en tomteluva förra året. Stickade benvärmare till mamma i år. Tänk om jag skulle sticka något till mig snart?

beskrivning

Har så smått börjat läsa igen. Det har tagit tid att komma dit igen. Utmattning och sjukdom har ställt till det för koncentrationen. Har bara 35 dagar kvar att medicinera. Hoppas jag sen blir bättre från biverkningar och tänk om håret blir lite gladare? Kanske.

Jag uppskattar mina lediga dagar, fria från schemalagt lönearbete. Jag uppskattar att ha min gestaltfirma igång igen. Det är lagom och fint.

Nytt år snart. Förra året skulle ha blivit så himla bra. Bra siffror med 2022. Och så blev det krig i Ukraina. Inte hade vi väntat oss det? Fast vi var nog naiva. Och jag har funnit en dna-släkting i Kyev. Vi har skrivit lite. Jag gör för lite. De gör jättemycket.
2020 skulle också ha blivit bra. Då blev det pandemi och två vänner dog.
2021 var mitt pensionsår och istället för full frihet, blev det att vara med min mamma mer och jag är tacksam för att vi fick bli vänner och komma varandra nära.

2023. Ja det är skrivet i stjärnorna vad det blir av det nya året. Jag tänker ingenting. Hoppas på fred i Ukraina, på deras villkor. Just nu ska de uthärda en kall vinter med angrepp på energiförsörjningen. Och vi ska uthärda höga energipriser och inflation. Hoppas vi klarar det. Jag tar en dag i sänder. Planerar framåt, men har plats för att ändra om. Jag har plats för kontakt med Danmark. Släktforskning i lagom mängd. Mamma. Och lite till. Jag vill göra det jag kan, medan jag ännu klarar av det.

beskrivning

Kvällstankar.

Jag tror jag har börjat tänka annorlunda. Inte så att jag har ändrat åsikter, nej, nej, utan mer HUR jag tänker. Märkligt nog så är det som om jag skriver ner något i huvudet, jag författar liksom samtidigt som jag tänker. Tanken kommer och jag sitter i samma stund och formulerar mig för ett inlägg här eller där. Jättekonstigt känns det.
Annars är det väl som vanligt med allt. Hälsar på mamma. Åker norrut. Byter till vinterdäck snart och ska köpa nya dessutom. Ingenting är annorlunda än det var sista veckan här. Tittar på tv. Lyssnar på radio. Äter. Sover. Går på gymmet två gånger i veckan. Lite promenader emellanåt.
I onsdags hade en talgoxe tagit sig in på inglasade balkongen, det var jättekonstig det också. Trodde ju att alla fönster var fördragna. Vilken tur att jag såg det, så jag kunde hjälpa den ut.
På mammas balkong matar min syster fåglarna. Det vill jag också göra, fast i mitt hus i norr. Det är fint att titta på fåglarna när de kommer. Ibland kommer jag ihåg vad de heter med… hahaha… glömmer alltid bort någon fågel, blåmes, talgoxe, pilfink, nötväcka.
Fredagkväll. Det är veckans tristaste dag numera. Ingenting roligt att komma hem till. Bara vara själv och samma som förra fredagen. Ingen lättnad att ha jobbat klart en hel arbetsvecka och ska vara hemma och mysa med familjen, för jag har ju ingen familj här. Det är det tristaste av allt. Jag saknar min familj, så jag kan skrika högt. Och inte går det att vrida tiden tillbaka heller. Gjort är gjort. Skilt är skilt. Borta är borta.
Önskar jag kunde vara lika förnöjsam som mamma är. Hon fyller 91:8 år just idag. Trots att hon inte kan gå längre, prata som förr och vara den hon var, så kan hon ändå vara nöjd och ge kärlek. Det är helt märkligt och fint faktiskt. Jag kan till och med ligga bredvid henne i sängen och hon lyfter sin arm så att jag kan ligga på den. Gulliga mamma! Som jag aldrig tidigare gjort, det är alltså inte försent att få gulla med sin mamma även om vi båda är pensionärer. Och hon kommer alltid vara mamman och jag barnet.
Tills det blir läggdags kan jag i alla fall dricka varm choklad och äta hemgjord jordgubbsglass. Det får vara nog och tillräckligt för oktobers sista fredag. Nästa vecka är det november med allt som kommer då, med minnesdagar, födelsedagar och advent. Det får gå.

beskrivning

Här är mamma, min storasyster, jag och moster Inga på balkongen på Parchimer Allee i Berlin Britz. Där växte min mamma och hennes syskon upp. Inte visste jag att jag varit i Berlin redan 1958. Men det hade jag visst.

beskrivning

Och här sitter fyra flickor på samma balkong 23 augusti 1939, från vänster moster Hannelore, moster Inga, Ingas lekkamrat Ursula (Uschi) och mamma. De firar pappis 35:e födelsedag. Vilken tur att mamma hann berätta det för mig! Och tur att mamma idag lördag, hade en klar dag, så hon kunde säga att vännen egentligen hette Ursula.

Obotlig sorg.

Jag lyssnade på Söndagsintervjun. Så otroligt bra intervjuare han är Martin Wicklin. Han gör så ofta intervjuer med människor som har viktiga saker att berätta och han är lyhörd och lyssnande, så sann med sig själv också.
Nu berättade Henrik Frenkel om sin barndom, om det han inte fick veta och samtidigt visste att det frågade man inte heller om. Jag känner igen mig från min uppväxt. Vi pratade inte heller om mammas upplevelser, som barn i krigets Tyskland. Jag visste att det pratade man inte om, även om det så lång tid efteråt, ändå påverkade vår familj.
Frenkel sa många saker som jag kände igen, också om att vara 12 år, att barnbarn kanske kunde fråga lättare och att till slut tappa fasaden. Han vill vara ärlig och öppen. Jag har inte kommit dit än. Men jag vill inte heller vara helt tyst. Henrik Frenkel pratade också om sin feldiagnos i altzheimers sjukdom, om diagnosen han fick strax efter, obotlig prostatacancer. Så bra att han vågar prata om viktiga saker om sig och sitt liv. Han blir inte bemött av tystnad. Och han har kärleksfulla människor runtomkring sig, sa han.

Tystnad är tärande att vara i. Att bli bemött av tystnad för med sig så många andra upplevelser som t ex utanförskap, skam, bristande självtillit, ensamhet, tomhet.
Det är tabu att prata om vissa saker, även om det gör ont inuti och det behöver komma ut i ljuset.

beskrivning

Utanför min port växer en ask, asagudarnas hemvist Yggdrasil.

Jag fick en morgontanke för några dagar sedan, om vad det gör med mig att bemötas med tystnad. I gestaltteorin kallas det för deflektion, att deflektera. Och det finns något sunt i det, att stänga av att reagera på jobbiga saker. Som min mamma gjorde. Som hon gör. Som många gör. Som jag säkert själv gör. Men det lämnar också spår efter sig, i oss, och i den som blir tystad. För sen berättar man troligen inte mer om det för någon. Jag vet.
Vad är tabu för mig att prata om? Vad bemöter jag själv med tystnad och deflektion?

Jag insåg efter programmet att jag har en obotlig sorg. En kärlekssorg, som säkert bottnar i min uppväxt och liv som vuxen. Den sitter stenhårt fast, på cellnivå i mig. Och jag vet att det är tabu att prata om, även om jag vill och gör mina försök. Mina vänner blir trötta på mig om jag säger något, de svarar sällan när jag säger något. De vill helst att jag ska glömma och gå vidare. Eller bearbeta klart det hela. Jag kan förstå det.
Men när jag ser det som ett obotligt tillstånd, känns det ändå lättare i mig. Som ett accepterande. Som något som kommer finnas i resten av mitt liv. Istället för att kämpa och slåss mot spökena, så lägger jag ner kampen. Jag är obotligt sjuk med sorg. Jag kan ändå vara glad också, vet jag. Sorg och glädje kan samexistera. Kanske kunde jag bli botad en dag, om det fanns en ny kärlek som accepterade mig som jag är. Och att jag kan acceptera mig som jag är.
Tills vidare fortsätter jag att sjunga mina sånger, skriva mina dikter, bearbeta något i mig. Jag kommer inte att bli tyst i alla fall i min kreativitet, i mitt skrivande.
Jag är tacksam för att jag har mina kreativa sidor, som annars kanske inte skulle ha visat sig. Och jag kan förstå min längtan efter att gräva, få veta mer och lära känna mitt förflutna.
Jag får acceptera att det är som det är också med deflekterandet. Respekt för att det kan behövas.
Hoppas att jag kommer ha tillräckligt med kärlek från vänner och familj runtomkring mig ändå.

beskrivning

På mammas balkong. Glömmer ständigt bort att fågeln till höger heter nötväcka.

Här kan du lyssna på Söndagsintervjun.