Den stora älgvandringen.

På Svt play har de nu dygnetruntsändningar av den stora älgvandringen.
https://www.svtplay.se/video/21732954/den-stora-algvandringen/den-stora-algvandringen-slow-tv-sasong-1-28-apr-06-00-1
Älgar har i tusentals år gått samma väg, från vinterbete närmare kusten, till sommarbete närmare fjällen. Det är fascinerande att titta på naturen, Ångermanälven och skogen. Isen och fåglarna. Älgarna framför allt, när de ska ta sig över från ena sidan till den andra. Gå och simma. De vet att kamerorna finns där. De ser och hör.
Här är några bilder:

beskrivning

beskrivning

beskrivning

Förkortat.

beskrivning

Hemma. Fredag. Lön. Trött.
Sol. Dis. Sand. Sahara.
Lövsprickning. Tussilago.
Onsdag. Födelsedag. Kyrka. 24. April. 25. År. Kvällsmässa. Grattis!

Vitsippor? Cykla? Sova? Äta? Handla?
Tomt. Tyst. Trist.
Nyheter. CNN.
Saknar.

beskrivning

En intervju.

Nämen, titta vad jag har hittat! Eller rättare sagt, HÖR!
På datorn har jag återfunnit en podcaster av ett program av det danska radioprogrammet Tro og Eksistens från 15 februari 2009. Det är för sjutton tio år sedan!
Anders Laugesen intervjuar Folmer Blume Leide, historiker, författare, gestaltterapeut, sufier och inte minst sagt Rumikännare.
Upphovsrätt har ju såklart dansk radio. Men där går den inte att finna längre. Hoppas att de inte har något emot att jag lägger ut den här. Någon kanske kan inspireras vidare av intervjun.
Får se om det här fungerar. Kanske, kanske inte.

I all hast.

Åååååå, jag vet, jag behöver skriva…. och jag tar mig inte tid till det. Så mycket annat pockar på, födelsedagskalas, utflykter, skridskoåkning… ja, jag skojar inte, tvätt, arbete, vila och sömn. Jag sover mycket. Utmattning och sjukdom är jobbigt att ha. Det gör att jag får ta det extra lugnt och inte ha en massa aktiviteter varje dag. Jag får välja ut det jag blir gladast av och det som är av mer tvång. En balans däremellan. Och så räkna med att jag blir trött, får mer ont och somnar i soffan ganska ofta.
Snart är det påsklov. Jag får säkert ro att skriva mer då. Om resan till USA. Om sudd. Om att bli äldre och sjuk. Att vilja ha det bra. Att leva som singel. Att vara den jag är. Att längta efter någon och något och göra det jag kan innan det är för sent. Sånt. Sen.

Litet bo jag sätta vill.

Litet bo jag sätta vill
Text: Elias Sehlstedt Musik: Alice Tegnér

Litet bo jag sätta vill
Gård med trädgårdstäppa till
Liten åker till att grava
Vill jag uppå landet hava
Huset utan vank och brist
Fyra rum och förstukvist.

Ladugården lagom stor
Åtta får och fyra kor
Gris i stian, häst i stallet
Liten kvarn vid vattenfallet
Och vid bryggan ner vid strand
Liten båt att ro ibland.

Frun bör vara, hör ni det
Mera magerlagd än fet
Glad och vänlig, from i seder
Nådigt jag mig undanbeder
En, som schaffsar utan ro
Ut och in på kippad sko.

Vad skall mer jag hitta på?
Litet bokskåp i en vrå
Mor om kvälla iordningställer
Aftonvard och läsning, eller
Sitter mor och jag i lag
Liten visa sjunger jag.

Trevnad skall bli vardagsgäst
Lögn och skvaller blir vår pest
Öppen sanning föra ordet
Varmt i hjärtat, gott på bordet
Dörren, öppen för var vän
Stängs för flärdfull blott igen.

Sådant bo jag sätta vill
Bums – när kassan räcker till
Men hur skall väl kassan ökas
I vad värv skall lyckan sökas?
Kanske sitter hon uti
Något utländskt lotteri?

Inte helt och hållet.

Morgontankar innan jag går upp, tänker att jag gillar det operfekta, det som ännu inte fått form, det som väntar på något, precis som jag gör hela tiden. Så lyssnar jag på Leonard Cohen och han sjunger ord som Rumi också har diktat om:
“There is a crack in everything. That’s where the light gets in.” Cohen
“The wound is the place where the light enters you.” Rumi
Kanske är det en del i det hela.
Jag lyssnade igår på en intervju med skådespelerskan Ghita Nörby. Hon var arg och inte lättsam att vara med, för intervjuaren. Och jag kan gott förstå varför det blev så fel. Jag kan däremot inte riktigt förstå att intervjun sändes. Det var kanske hämnden?
Det handlar om skuggsidan kanske, det som vi alla har och som så få vågar släppa fram, av rädsla för att inte bli omtyckt eller nåt.
Nå, Ghita vågade. Och jag har mina skuggsidor, som är en del i det ohela. Där ljuset kan komma in. Där tanken om hur vackert eller bra något kan vara eller bli, är i vardande. Det är som ljuset i röran jag ser. Och när det är helt och perfekt, ser jag inte ljuset längre.
Konstigt. Det här ger en mening för mig. Därför tycker jag om gamla, trasiga hus. Jag tycker om röran, innan det blir klart. Jag tycker om när människor vågar visa skuggan. För då kan jag se ljuset i dem och i mig själv. Rörelsen till det hela, det blir meningen.

Ny hemsida på gång.

Här är en länk till min nya gestalthemsida.

Jag har äntligen börjat komma igång med den nya upplagan av danagestalthemsidan. Det är roligt att välja ut nya bilder, att flytta över texter från facebook till hemsidan. Jag behöver inte skriva nytt på flera år sen… haha…
Nej, jag jobbar inte mindre än. Det får jag se mig om i månen efter. Eller om tre år. Nå, tiden går väl och jag har hål att stoppa lönen i. Har inte råd att leva som pensionär redan nu. Det kommer nog sen då. Bättre dagar. Friare dagar. Lättare dagar. Tills dess kan jag släktforska och göra om hemsidan och se hur skjutväggen i hallen växa fram. Klar i morgon. Den är överväldigande hög och jag känner mig så liten. Och med den danska flaggan på. Tänk att jag fick som jag ville där, med dansktillverkade dörrar. Tur det!
Och härligt med en snäll hantverkare, som ska jobba här hela veckan och måla om tak, tapetsera, snickra lite och kakla. När jag inte klarar av det själv. Jag har fullt upp att ta hand om mig och jobba. Sånt är livet just nu.

beskrivning

Diktade i går kväll.

Saknaden slår till med all kraft,
som en storm, en orkan, en tornado.
Den hivar iväg mig till det som var
en gång i tiden, som jag älskade.

Tankar på platser, prat, ger privata påminnelser
om det som blev fel.
Stunderna i skogen, i havet, på stranden,
i köket, vid matbordet, i soffan
är så långt borta,
bortblåsta, som om de aldrig funnits.

Åt vilket håll blåste vinden?
Var stoppades tiden?
Vem är jag att svara på det?
Jag är ingen.
Ingen svarar.
Saknaden är hård att vara i.
Men tyst tänker jag baske mig inte vara.

beskrivning

Hemsidor.

beskrivning

Idag är det söndag och jag har suttit framför datorn och skött om hemsidor jag administrerar. Det tar sin tid. Inte allt är enkelt. Och jag glömmer bort hur jag gjorde. Så det är bara att göra om, testa och göra rätt.
Min egen hemsida här är den som jag skriver på mest. I alla fall här i bloggen. Önskar jag orkade göra mer av den.
Min företagssida med Bella förlag är numera borttagen. Den hade gjort sitt. Den fick en rubrik här istället, det räcker. Någon gång ibland säljer jag en bok eller ger bort. Inte så många kvar nu. Kommer jag skriva en ny bok? Tror inte det. Men roligt var det med erfarenheten att vara förlagsägare. Det är jag fortfarande förresten.
Min firmasida, danagestalt.se har fått en ny hemvist, fast den är inte riktigt hemma än. Jag hoppas att det blir klart imorgon eller på tisdag.
Och så sköter jag om Lekarbetsföreningens hemsida, lekarbete.nu
Där är det en del att göra till tider. Fylla på och ta bort och uppdatera och se till att allt fungerar. Den tar mest tid.
Den senaste uppdateringen av wordpress har jag inte riktigt satt mig in i. Jag tycker det är jobbigt att lära om. Men saker behöver uppdateras för att fungera, säger i alla fall min son, så det är bara att gå med i det.
Nå, det är i alla fall roligt att ha hemsidor. Om de fungerar. Om de känns rätt. Kanske dags att göra om något snart. Hm… tja, varför inte?

Vinterväder.

beskrivning

Vad skönt det är att vara hemma och inne en snöig vinterdag. Jag satte ut fågelmat, fast de vet inte om det än. Jag har inte matat dem förrän nu. Inte förrän nu har jag fixat det. I dag städade jag i ett skåp i köket med. Saker åkte in där vid inflyttningen, huller om buller och först nu gjorde jag det jag tänkt på länge: städade och sorterade, slängde och hittade. Allt behöver komma till sina rätta ställen. Jag går omkring här och letar och letar annars. Det gör jag ändå förresten.
Jag gick ut en stund med för att skotta bilen. Bäst att göra det en bit i taget, för i morgon bitti har jag varken tid eller ork, måste vila fortfarande, göra lite, vila, göra lite till, vila lite till.

beskrivning

I morgon är det femton arbetsdagar kvar till sportlovet. Kanske ska det bli lite mer byggt hemma då. Kakling i köket, en vägg med skjutdörrar i hallen, lite snickeriarbeten, slipning, tapetsering finns att ta tag i. Som tur är slipper jag byta balkong. Det är det andra som gör senare under våren. Hoppas, hoppas, hoppas det blir av den här gången.

Längtar till min egen tid på heltid. Tills dess jag blir fri, om tre år, så testar jag i mars, april och maj att jobba deltid i skolan. Det är en balansgång mellan att vara sjuk och vara frisk. Att vara sjukskriven utan att försäkringskassan har godkänt det, är dyrt. Att vara sjuk och gå ner i tjänst för att orka, kostar också, men då är jag fri med min tid i alla fall. Kanske blir jag inte friskare ändå. Då spelar det ingen större roll.

Äntligen är det februari med ljusare dagar. Snart vår i sikte. Fåglarna sjöng i alla fall i dag, trots all snö. Det var fint. När sjunger jag igen då? Ingen aning. Inte idag.

Vintertankar.

beskrivning

Tillbaka till arbetet igen efter långa jullovet. Bilderna från USA har jag inte helt tittat på, även om de nu är nerladdade till datorn. Allt tar tid. Orken är inte här helt, är inte frisk än. Blir jag någonsin som jag var? Kan undra. Går dessutom fortfarande med en krycka om jag ska gå en bit ute. Har en bakercysta. Tyvärr kan jag inte åka skridskor i år. Tänk om jag aldrig mer kan? Fy så tråkigt. Och livets villkor är sådana, någon gång är det sista gången för olika saker. Vi vet bara inte när det inträffar. Skulle jag njutit mer förra året om jag visste att det var gången? Jag tror inte det går att tänka så.
Utmattningen finns och jag får hela tiden kalkylera med vad jag klarar av och inte. Nu arbetar jag heltid igen. Då är det jobbet som orken får räcka till. Fattar inte att jag skulle kunna gå i pension redan nu, fast då blir pensionen för liten för resten av livet. Ja, jag orkar klaga. Inte trodde jag livet skulle bli så här… Men livet är gott med. Tur det.
Har fått kontakt med en snickare som kan göra klart i min lägenhet. Det vore toppen att få hjälp igen. Det har legat nere sedan lång tid. Och jag är gladare. Och jag ska jobba mindre i skolan snart. Det är bra. Och våren är nästa årstid. Det finns alltså bra saker att se fram emot. Och vart ska jag åka nästa gång? Blir det till USA igen eller Danmark? Antingen eller?

Min resa till USA.

Soluppgång i Barcelona:

beskrivning

Tänk, jag har varit i USA. Och jag har kommit hem. Det trodde jag inte. Och jag trodde inte jag skulle komma dit heller.
Först kom inte taxin, som var förbeställd. Fick ringa efter en annan. Sen när alla satt på planet och väntade på att lyfta, fick vi besked om att planet ställts in. Cancelled! Jag kunde knappt gå, endast korta sträckor, så jag hade kryckor med mig, tack och lov. Vi skulle hämta bagaget som var incheckat, hämta det på bagagebandet och sedan gå till inbokningen för att få en ny resa. Alla resplaner blev med ens helt och hållet ändrade. Jag som hade planerat och bokat resan i augusti redan. Vad var det som hände? Jag säger bara:
DRÖNARE. GATWICK, LONDON 20 DECEMBER. Orden är för alltid? inetsade i mitt minne och kropp. Sabotage och terrorhandling i mina ögon. Hur kan en flygplats bli så totalt överrumplat av dessa flygande manicker? Hur kan man tillåta att vem som helst får äga en drönare?
Alla hade lämnat planet utom besättningen, jag och en annan, som också väntade på assistans och rullstol. Jag lämnade planet i panik. Möttes av tystnad och tomhet och låsta dörrar. Kunde inte ta mig någonstans. Till slut kom assistansen. Han hette Hans och blev min räddning. Han hämtade min resväska och körde mig förbi hela kön och då grät jag ännu mer, av tacksamhet nu. Jag fick ett erbjudande om att resa dagen efter. Nej, det kunde jag ju inte, för workshop på Esalen väntade. Jag kunde inte heller tänka. Jag fick resa till Barcelona istället och sova några timmar på Hilton Hotel. Dagen efter gick ett flyg till Oakland, San Francisco. En dream liner. Fantastiskt flygplan i mina ögon.
Jag kom fram sent på eftermiddagen. Hade missat första hotellövernattningen och anslutningsbussen till Esalen. Fick hjälp av Tom att boka andra bussar, först till San José och sen till Monterey, där Tom hämtade mig för sista delresan till Big Sur och Esalen. Jag var så sjuk på bussresorna. Trodde jag skulle dö. Sms:ade Tom och skrev det. Jag dog inte. Mötte en hemlös kvinna vid busstationen som hette Jen. Hon var så fin. Vi hann prata en stund innan Tom upptäckte mig. Han hjälpte mig till toalett i en restaurang. Jag tänkte på Jen, som säkert inte kunde gå in där.
Sen åkte vi mot Esalen. Jag fick mitt rum, i ett hus som man nådde med många trappsteg, ett rum med två bäddar på nedervåningen och en på loftet. De andra kvinnorna hade lämnat den uppe på loftet till mig. Helt omöjligt. Det förstod hon som var där just då, hon skulle precis sova. Jag fick överta hennes säng. Sen gick jag på toaletten och spydde, två gånger i handfatet och två gånger i toaletten. Nu hade jag inget kvar i magen i alla fall. Fullständigt tom. Mådde illa. Orolig för att jag fått kräksjuka. Tack och lov inte. Men jag var helt utmattad efter tre dygn av dålig och för lite sömn och för mycket oro. Sov uselt återigen.
Dagen efter önskade jag mig bara te, när jag vaknade. Ingen där. Stapplade ner till vakten i nattlinne. Han var “alone” och de hade “no room service”. Hello USA! Bara att gå tillbaka och sova lite till då. Framemot eftermiddagen var jag tvungen att duscha, klä på mig och gå ner den långa vägen, nedför trappor och sluttande vägar.
Jag kunde sitta i salen där workshopen nu var inne på det tredje arbetspasset med Qi gong. Jag var helt slut. Ville egentligen bara ligga på golvet, men hittade inga kuddar. Visste inte vem jag kunde fråga heller. Satt på en stol bredvid Seamus.
Matlusten kom tillbaka femte dagen, på onsdagen. Kraften byggdes upp sakta, sakta i den helande miljön. Och efter två nätter uppe i längan med alla trapporna, fick jag äntligen ett enskilt rum. På min bekostnad naturligtvis. De vet att ta betalt. 150 dollar per natt fick jag betala extra. Och det var jag tvungen till. Jag var ju så sjuk efter resan, så jag kunde inte dela rum med någon.
Täcker reseförsäkringen mina extrakostnader? Nej. Betalar Norwegian för mina oplanerade utlägg och sveda och värk? Får svar om 8-10 veckor. Tvivlar på det.
Som tur är har jag tak över huvudet och mat på bordet. Pengarna jag gav till Jen i julklapp, ville hon först inte ta emot. Men när jag lovade att hon kunde göra vad hon ville med dem, sa hon att hon skulle hjälpa andra. Vilken hjälte!

Äntligen på väg!

beskrivning

Första mötet med USA, på vägen till San José:

beskrivning