År som gått.

beskrivning

Så där ja! Igår kom jag ännu ett steg på vägen till… ja vad? Att bli äldre! Närmare livets slut. Det är så för alla, kom jag på. Varenda födelsedag. För alla! Och det firar vi!
Hahahaha… ja det är konstigt.
Alla når inte att bli 63. Pappa blev 67. Några vänner med. Det känns lite underligt att tänka så. Plötsligt blir åldern till en djupare tanke. Hur lever jag mitt liv?
Kanske blir vi klokare på vägen. Eller inte. Det är inte säkert.
Helt säkert kom jag i alla fall ännu ett steg närmare till att gå i pension. Två år till i skolan om jag lever och har hälsan. Tja, eller om jag lever. Hälsan är som den är oavsett vad. Fast det vore ju fint att få några år av frihet och må bra nog att göra vad jag vill. Och den som är frisk kan jobba några år till och få en bättre pension. Det klarar jag inte. 65 är min gräns. I alla fall i skolan.
Det är inget fel på att arbeta. Det tror jag att jag vill fortsätta med. Men jag vill vara min egen chef. Det ser jag fram emot. Att skriva, sjunga, läsa, vara ute mer, inte passa tider, släppa taget om vissa plikter.
Jag har lönearbetat i hela mitt liv. Har aldrig vågat ta mig ut på egna ben, i någon större omfattning. Det har inte legat för mig helt enkelt.
Jag började arbeta redan som 10-åring ungefär. Då satt jag barnvakt för mina föräldrars vänners barn. Jag hämtade barn på dagis en period, jag åkte till Brantevik och bodde med ett barn där en vecka, när jag precis hade slutat åk 6. Ansvarsfullt arbete. Hur kunde mina föräldrar låta mig resa dit alldeles själv? Det förstår jag fortfarande inte. Men det var andra tider då. Jag blev nog stor för fort.
Mitt första riktiga lönearbete fick jag när jag var 17 år. Jag har alltså arbetat sedan dess. Oj, över 45 år! Som sagt, nu är det högst två år kvar av anställning. Hoppas jag klarar det. Håller ut. Orkar. Har roligt och gör nytta.

December.

December är här och har varit i flera dagar. Det är min månad. Och min systers. Och Lucias. Och tomtens. Och Nikolaus dag är det idag. Hoppas barnbarnen fick godis i stövlarna och inte ris.
December. Både grått och kallt och regnigt och kallt och blåsigt och kallt och vitt och kallt och halt och kallt. Jag fryser!
Jag är trött med. Idag har jag varit galet trött. Sov på soffan ett par timmar och när jag vaknade kändes det som om det var söndag redan. Jättesnurrigt.
Jag orkade faktiskt gå till centrum tidigare på dagen. Jag behövde posta DNA-prov, som ska ge svar på moderslinjen bakåt i tiden. Det blir spännande. Svar om 4-6 veckor.
Dessutom behövde jag gå till glasögonaffären och få nya glasögonen lite justerade, efter att jag bockat till ena skalmen av misstag. Jag hade väl suttit på dem. Tänkte samtidigt beställa nya läsglasögon. Medan jag väntade provade jag bågar. Och till sist var det min tur. Men var var då mina glasögon? Minnet är kort. Hade jag tagit på dem när jag gick ut? Kanske låg de hemma? Eller hade jag tappat bort dem i affären? Jajamensan.
Fick hjälp att leta bland glasögonbågarna. Där, högst upp, hade jag satt dem prydligt i hyllan. Hahahaha… Ja jag är rolig jag! Och jag kan verkligen skratta gott åt mig själv. Det är en gåva.

För övrigt funderar jag mycket, som jag brukar göra. Funderar över livet, hälsan, glädjen, sorgen, åren som gått, åren som kommer, beroenden, musiken, födelsedagar, arbetet, pensionen, ekonomin, husen, drömmar, bakning, den stundande julen, vad jag vill, vad jag orkar, vad jag behöver och mycket annat.

beskrivning

För tre år sedan fyllde jag 60 med en fantastiskt firande i kyrkan och sen hemma. Det blev ett minne för livet. För två år sedan flyttade jag. Också det ett minne för livet, men av ett helt annat slag. Nu är det i stort sett klart hemma, inte helt. Klar blir jag väl aldrig. Förra året kunde jag knappt gå. Fick gå med kryckor och hade så himla ont. Och så reste jag trots det till USA, kunde ju inte avboka den drömresan som jag hade planerat sedan sommaren. Och drönarna som störde på Heathrow. Dummingarna!
Så skönt att jag bara kan vara i det som är nu, i mer lugn och ro och se fram emot ett jullov. Lugn och ro – som ett mantra. Inte resa bort långt. Vara hemma. Sova. Fundera. Vila. Göra det jag vill. Vara fri en stund. Boa.
Men först jobba och göra allt jag har att göra innan.

Äntligen inspelning!

beskrivning

Äntligen står jag i inspelningsstudion! Som jag har längtat och väntat på detta! Det var det jag önskade i 60-årspresent till mig själv. Nu blir det en 63-årspresent istället. Sju sånger ska spelas in och fixas till med filmer. Det ser jag fram emot.
Bäst att passa på innan det är försent. Jag har svårt nu att spela gitarr. Fingrarna låser sig och vill inte skifta ackord. Rösten förändras och jag har ont i halsen allt som oftast.
Kanske finns det hopp om framtiden ändå, att orka mera och klara att ta tag i det här, med hjälp av två vänner som har inspelningsstudior.
Tre av mina sånger från diktboken Från ett hjärta till ett annat, finns inspelade sen länge. Nu väntar de kvarvarande fem sångerna ur boken på att komma ut i ljuset. Dessutom blir det en ny version av Rumidikten Allt började med ett rop och en barnsång Elfensten.
Kanske blir det tid och energi nog att ordna med filmer till jullovet. Jag vet… gör en sak i taget. Inte för mycket. Ta det lugnt med, vila, träna på gym, meditera och tänk lagom.

Här är Lennart Hallström i hans studio. Vi gick i parallellklasser i skolan. Det är roligt att börja lära känna varandra i vuxen ålder.

beskrivning

Här är Lennarts studiohemsida. Han säljer djembetrummor med och har kurser.

Föredrag om Rumi.

Imorgon ska jag till ett föredrag:
“Rumi – en av sufismens stora” – med författaren Carl-Göran Ekerwald.
Ur programmet: “Författaren Carl-Göran Ekerwald berättar om den stora sufiska poeten Rumi som levde på 1200-talet och om sin bok ”Vreden och begäret” där han belyser Rumis arbete.”

Jag vet inte vem Ekerwald är, bara att han är väldigt gammal. Det blir intressant.
Det blir också en utmaning att åka in till stan. Det händer sällan numera. Så sällan som jag bara kan. Jag får vila innan. Inget annat får hända. Bara vara.

beskrivning

Här är mannen! Snart 96 år och förälskad och nygift! Fantastiskt!

Underbart.

beskrivning

Vad glad jag blir att ha ett barnbarn här hos mig som övernattningsgäst. Underbart är kort. Alldeles för kort.
Hoppas mitt andra barnbarn kommer hit snart med. Så blir det underbart igen en stund.
Vi hade mycket att göra. Gå på café, handla, göra en odling med ärtskott, diska, (inte jag) prata, dansa, nå, det var väl inte jag då, bada, (inte jag) se på utfrågningar i USA under tiden, (jag) laga mat med förrätt, huvudrätt och efterrätt, (räkmacka, korv Stroganoff, smoothies). Tur att vi kan hjälpas åt och tycker om att äta. Det blir enklare då. Barnbarnet gjorde en dikt om vänskap. Och nattsagan blev kapitel 1 i Alice i Underlandet. En del hann vi inte, att måla bilder till en sång om rymden och att sortera bort leksaker. Behöver städa bort en del till förrådet. En låda då och då ryker ner dit. Fast för sällan och för mycket kvar ändå.
Tänk att gästsängen nu hittat en plats i lilla rummet. Där finns så mycket annat med, men det känns bra att kunna ha en nattgäst i en säng istället för i soffan.
Jag behöver göra plats till mina viktiga papper med. Men VAR? Inte ligga på skrivbordet i alla fall. Nu ligger de i två högar på golvet. Hm… Något måste bort, för att annat ska få sin rätta plats. Det är verkligen ett pyssel att ta tag i ordningen. Har tagit två år hittills och jag har mycket kvar att göra. Önskar jag kunde slänga och ge bort saker lättare. Men det får ta sin tid. Först att skaffa alla saker, sen att göra sig av med dem. Vilken paradox. Det är livet. Livet. Suck!

beskrivning

November.

Jag är så glad för att skriva. Jag är så glad för att andra vill skriva här. Jag är så glad att känna att min kreativa lust börjar vakna till igen.

beskrivning

November, den gråa, är också här. Mulet, grått och vått. Men också tid för ljuständning och för att minnas de som inte är med oss längre.
Börjar vänja mig mer vid nya glasögonen. Svårt att inse att jag kan behöva glasögon alltid. Jag, som alltid sett bra på långt håll, märker att de progressiva glasögonen är bättre på långt avstånd.
Utom igår. Jag skulle köra och hämta mitt barnbarn från cheerleadingen, hur det nu stavas. Jag såg varenda plätt och droppe på framrutan. Mycket störande. Och så fort jag tog av glasögonen kunde jag fokusera bättre på verkligheten utanför bilen. Nåväl, jag kom fram. Tog på mig glasögonen igen ute och tyckte det var konstigt att jag såg skyltarna på skolan så dåligt. Det duggade ute. Kanske var det disigt ute?
Men ack nej. Jag hade glömt att byta från skärmglasögonen till de progressiva.
Jag har nu tre par glasögon att hålla reda på i mitt vardagsliv. Progressiva, skärm och läs. Det är en omställning. Det kommer jag klara, bara jag har dem på samma ställe, och väljer rätt.

beskrivning

I natt har jag gjort en sömnutredning igen. Det var jobbigt. Men bra att ha gjort den. Hoppas nu att resultaten finns sparade i alla manicker jag skulle ha på mig. Vaknade med huvudvärk. Sov illa. Drömde! Det var en spännande dröm. Ibland tror jag att drömmar kommer sig av syrebrist. Att det blir som ett hallucinerande. Men min teori har nog ingen forskat på.
Nu ska jag packa ihop mig och åka till stan för att lämna utrustningen. Hoppas jag tar på mig rätt glasögon för att se bra. Annars hamnar jag kanske på ett helt annat ställe.

Gästbloggare: Maria, specialpedagog.

skagenmåsar

Purpurfärgad
Den här sommaren var det varmt i augusti. Ensam släpade jag mig fram på de torra sandstigarna kring Älvudden vid den stora älven. Humlorna svettades och försökte hitta några blommor som fortfarande gick att suga ut nektar ur. Allt var torrt.
Det var ensamma dagar under solen, för inga grannar var i stugorna. De hade alla börjat jobba. Kring fötterna brukade små blåvingar yra runt på de där tallhedsvägarna, fladdra upp vid varje steg. Men inte nu.
En dag landade en stor svart, nästan purpurfärgad jättefjäril med vita kanter på vingarna framför mina fötter. Den var decimeterstor. När jag såg mig omkring, fanns tiotals stora likadana fjärilar i slyet omkring mig. De var många fler skulle det visa sig.
beskrivning
På stugväggen satt en, hos Björns satt någon till. Jag vaktade katterna hans och satt på hans trapp och fikade med katterna omkring mig. Själv var han iväg till sjukhuset med sonen för att besöka Emma, hans fru och sonens mor. Hon var svårt sjuk i cancer.
När jag googlade hittade jag bilder på svarta nästan purpurskimrande fjärilar med vita kanter och de heter Sorgmantel.

Vi skapade efter den sommaren en ceremoni, som blivit tradition. Den 6 augusti snickrar vi brädbåtar, små farkoster med blommor från pelargoniorna och tända värmeljus i vita pappmuggar fastskruvade. Björn brukar göra en något större planka med brinnande marschaller på.
– Här får du Emma, säger vi och skjuter ut båtarna i vattnet. Saknar dig, säger vi.

beskrivning

Det är alltid vindstilla och klar himmel den här kvällen. Ibland stannar några ljusbåtar kvar på gränsen mellan uddens bakvatten och den djupa strömfåran. De kan ibland cirkla runt där i timmar. Men så far någon av dem plötsligt iväg och glider söderut. Resten följer efter. Det blir mörkt och vi ser små ljusprickar sakta glida nedåt älven.
Efter den sommaren har inte sorgmantlarna synts till vid udden igen.
Vi som är kvar, håller på att leva fortfarande.

Bild på ljusbåtarna: ©Maria
Bilden på en sorgmantel är från Wikipedia.

Snart kommer en gästbloggare hit.

Tänk, det är över två år sedan en gästbloggare hälsade på här. Nu är det äntligen dags igen! Tjoho!
Det är min vän och specialpedagogkollega Maria som vågar sticka sig ut hit! Ja, hon stickar, fina babykläder till sitt tredje barnbarn. Hon kan sy också.
Maria! Maria! Fina Maria! Vi har känt till varandra i många år, uppväxta i samma förort. Vi lärde känna varandra personligt när vi båda arbetade i särskolan i kommunen. Hon var förskollärare från början. Vi blev båda specialpedagoger sen. Det var Maria som inspirerade mig att söka till talpedagogutbildningen. Och det har jag aldrig ångrat. Synd bara att vi inte får arbeta som det mer. Vilket slöseri! Vi var ju så BRA på att arbeta med barns tal och språk. Och vi ville alltid bli bättre. Dessutom gick vi till Viktväktarna tillsammans för länge sen. Det var roligt att ha en vän att dela det med. Maria skrev en gång in mig på en datingsite. Det blev ingen date för mig, men det var roligt att drömma ett slag.
En gång skulle jag korrekturläsa en bok som handlade om metodik med förskolebarn i Jordbro. Den hade Maria och en kollega till henne skrivit. Tyvärr blev den inte tryckt. Det var synd. Den hade just det där nyfikna och utforskande samtalet med barnen och deras föräldrar. Metodiken att möta andra. Det som gjorde att det var roligt och alltid utvecklande att ha kontakt med barn. Också vi själva utvecklades av det arbetet.
Maria och jag kan alltid prata jobb. Vi har liksom kollegasamtal när vi behöver få rätsida på något, jobb eller livet. Undrar hur det blir när vi slutar arbeta så småningom… Det vet vi inget om än.
Maria! Jag är så glad att du finns i mitt liv. Och nu är du dessutom gästbloggare. Toppen! Välkommen!

Leonard Cohen.

Jag kan inte påstå att jag förstår texten. Kommentera gärna.

Happens To The Heart

I was always working steady
But I never called it art
I got my shit together
Meeting Christ and reading Marx
It failed my little fire
But it’s bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

There’s a mist of summer kisses
Where I tried to double-park
The rivalry was vicious
The women were in charge
It was nothing, it was business
But it left an ugly mark
I’ve come here to revisit
What happens to the heart

I was selling holy trinkets
I was dressing kind of sharp
Had a pussy in the kitchen
And a panther in the yard
In the prison of the gifted
I was friendly with the guards
So I never had to witness
What happens to the heart

I should have seen it coming
After all I knew the chart
Just to look at her was trouble
It was trouble from the start
Sure we played a stunning couple
But I never liked the part
It ain’t pretty, it ain’t subtle
What happens to the heart

Now the angel’s got a fiddle
The devil’s got a harp
Every soul is like a minnow
Every mind is like a shark
I’ve broken every window
But the house, the house is dark
I care but very little
What happens to the heart

Then I studied with this beggar
He was filthy, he was scarred
By the claws of many women
He had failed to disregard
No fable here no lesson
No singing meadowlark
Just a filthy beggar guessing
What happens to the heart

I was always working steady
But I never called it art
It was just some old convention
Like the horse before the cart
I had no trouble betting
On the flood, against the ark
You see, I knew about the ending
What happens to the heart

I was handy with a rifle
My father’s .303
I fought for something final
Not the right to disagree

Visdom med Rumi.

beskrivning

Det här köpte jag förra året i Esalen, USA, ett magiskt ställe med magiska helande krafter. Det är en bok med kort till. Man ska dra eller välja ett kort i taget. Slumpen styr.
Nu tar jag fram lådan och börjar mitt utforskande av det jag behöver. Första kortet är valt och en meditation och helande börjar. Det tar en stund att läsa och begrunda, men det får ta sin tid. Det här är viktiga saker. Rumi!

Att skriva till någon.

“Tror du jag vet vad jag håller på med?
Att jag för ett ögonblick eller bara för ett halvt ögonblick vet
vilken vers som vill ut ur min mun?
Jag är inte mer än en penna i en skrivares hand.”

Rumi

Det här med att skriva är ibland lätt som en plätt och ibland hårt och svårt. Det beror ju också på vem som ska läsa det. Är det till en vän, en kärlek eller en grupp människor som ni, som läser detta? Inspirationen att skriva, får jag ofta från naturen. Hur kan jag lösa det här nu, när jag sitter inomhus, långt ifrån min trädgård i norr? Jag vänder blicken uppåt och utåt fönstret och ser på hösten. Grå skyar som blåser rätt snabbt. Björkar i varmgula kläder. Guldpengar på marken. Tallen ser gammal och trött ut med gröngula barr. Fast om den är trött, vet jag inte. Det var bara min egen fantasi.

För några år sedan skrev jag ett kärleksbrev till mannen jag älskade högst av allt och som jag inte har kontakt med numera. Jag skickade det aldrig. Brevet blev en inspiration för en skolklass, när de hade i uppgift att skriva om kärlek. Möjligtvis kan det brevet också bli en inspiration för dig? Kanske har du någon som du längtar efter? Eller fick du inte sagt det du ville till någon, innan det var försent? Eller finns det någon som du gärna vill skriva till nu, som du inte brukar göra?

Att skriva ett brev till någon är både en ovanlighet numera och en gåva. Att ta sig tid att hålla en penna och föra över sina tankar direkt från kropp, genom arm och hand och genom pennan, som ska vara skön att skriva med, ut på bladet, som absolut inte ska vara rutat. Det finns inget fulare att skriva på än rutat papper. Nej, linjerat eller vitt ska det vara. Skönt att hålla i för mottagaren, som blir nyfiken på vem som har skrivit, redan när han eller hon håller i kuvertet med sitt namn utanpå. En högtidsstund att öppna och läsa det, kanske om och om igen och sparas i skattkistan. Eller vill du hellre skriva en roman eller en novell?
Här får du en början:

”Solen lyser in genom fönstret på gaveln och månen lyser in på baksidan. Har badat och satt på mig nya klänningen. Och klockan är inte ens 12!”

Det är absolut värt att fundera på vem i ditt liv du skulle kunna skriva till. Personen kanske inte finns i livet längre. Det spelar ingen roll. Osagda, viktiga ord kan behöva formuleras och komma till ro. Tänk om du får svar? Ibland räcker det med att skriva det för sig själv.
Här får du mitt kärleksbrev till din inspiration. Vem vet vad som kan komma ut av det? Spännande tanke, eller hur!
Skriv, skriv, skriv! Läs, läs, läs! Begrunda det skrivna.
Kanske är det just DU som får ett brev snart från någon!

”Käraste!
Du är den finaste i världen.
Du är i mina tankar, både dag och natt. Du är i min luft och i min andning. Du är som en ros, en tusensköna, en pion. Du är den vackraste blomman, som jag älskar så mycket.
Jag vill sova bredvid dig och känna din värme. Känna ditt hjärta slå. Höra hur du andas. Igår när du låg vid min sida, somnade jag trygg och lugn och sov så gott, så gott, hela natten. Du lindrar min oro och ger min dag mening.
Jag älskar att ta hand om dig och ditt hus. Älskar att laga mat åt dig och baka. Älskar att fixa och städa hos dig. Älskar att se din kropp röra sig. Älskar att höra din röst. Att få vara naken i din trädgård på sommaren, är som att vara i paradiset. Och jag vet att du ser mig.
Du är den finaste i världen.
När jag är med dig, slutar jag fungera, jag är bara så lycklig och andaktsfull och vet inte hur jag ska bete mig. Jag är som ett barn. Du är också som ett barn. Det är kanske det som gör mig så glad, att vi kan vara som barn med varandra. Ibland glada. Ibland arga. Ibland når vi inte alls fram till varandra. Och då är det som om världen stoppar upp och jag vet inte hur det blev så, jag som älskar dig så mycket.
Du är den finaste i världen.
Du är kropp. Du är tanke. Du är andning. Du är liv. Du är den som med ett enda ord kan få min värld att bli större och förändras. Du är en gåva. Inte bara till mig, utan också till andra. Du ger mig så mycket som jag sedan lång tid efter behöver fundera över. Jag överväldigas av känslor tillsammans med dig. Och det bästa jag vet är att ligga bredvid dig och känna närheten. Och du pratar och pratar och jag vill bara vara där. Med dig. Med din kropp.
Du är jorden, du är vattnet, du är luften, du är himlen, du är stjärnorna, du är månen, du är solen. Du är magi och mystik. Du är mitt allt.
Du är den finaste i världen.
Å, vad jag längtar efter dig. Jag vill så gärna ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig. Nu och för alltid.
Kram och kyss och allt.”

Dana Jergefelt
19 oktober 2019

beskrivning