Föredrag om Rumi.

Imorgon ska jag till ett föredrag:
“Rumi – en av sufismens stora” – med författaren Carl-Göran Ekerwald.
Ur programmet: “Författaren Carl-Göran Ekerwald berättar om den stora sufiska poeten Rumi som levde på 1200-talet och om sin bok ”Vreden och begäret” där han belyser Rumis arbete.”

Jag vet inte vem Ekerwald är, bara att han är väldigt gammal. Det blir intressant.
Det blir också en utmaning att åka in till stan. Det händer sällan numera. Så sällan som jag bara kan. Jag får vila innan. Inget annat får hända. Bara vara.

beskrivning

Här är mannen! Snart 96 år och förälskad och nygift! Fantastiskt!

Visdom med Rumi.

beskrivning

Det här köpte jag förra året i Esalen, USA, ett magiskt ställe med magiska helande krafter. Det är en bok med kort till. Man ska dra eller välja ett kort i taget. Slumpen styr.
Nu tar jag fram lådan och börjar mitt utforskande av det jag behöver. Första kortet är valt och en meditation och helande börjar. Det tar en stund att läsa och begrunda, men det får ta sin tid. Det här är viktiga saker. Rumi!

Att skriva till någon.

“Tror du jag vet vad jag håller på med?
Att jag för ett ögonblick eller bara för ett halvt ögonblick vet
vilken vers som vill ut ur min mun?
Jag är inte mer än en penna i en skrivares hand.”

Rumi

Det här med att skriva är ibland lätt som en plätt och ibland hårt och svårt. Det beror ju också på vem som ska läsa det. Är det till en vän, en kärlek eller en grupp människor som ni, som läser detta? Inspirationen att skriva, får jag ofta från naturen. Hur kan jag lösa det här nu, när jag sitter inomhus, långt ifrån min trädgård i norr? Jag vänder blicken uppåt och utåt fönstret och ser på hösten. Grå skyar som blåser rätt snabbt. Björkar i varmgula kläder. Guldpengar på marken. Tallen ser gammal och trött ut med gröngula barr. Fast om den är trött, vet jag inte. Det var bara min egen fantasi.

För några år sedan skrev jag ett kärleksbrev till mannen jag älskade högst av allt och som jag inte har kontakt med numera. Jag skickade det aldrig. Brevet blev en inspiration för en skolklass, när de hade i uppgift att skriva om kärlek. Möjligtvis kan det brevet också bli en inspiration för dig? Kanske har du någon som du längtar efter? Eller fick du inte sagt det du ville till någon, innan det var försent? Eller finns det någon som du gärna vill skriva till nu, som du inte brukar göra?

Att skriva ett brev till någon är både en ovanlighet numera och en gåva. Att ta sig tid att hålla en penna och föra över sina tankar direkt från kropp, genom arm och hand och genom pennan, som ska vara skön att skriva med, ut på bladet, som absolut inte ska vara rutat. Det finns inget fulare att skriva på än rutat papper. Nej, linjerat eller vitt ska det vara. Skönt att hålla i för mottagaren, som blir nyfiken på vem som har skrivit, redan när han eller hon håller i kuvertet med sitt namn utanpå. En högtidsstund att öppna och läsa det, kanske om och om igen och sparas i skattkistan. Eller vill du hellre skriva en roman eller en novell?
Här får du en början:

”Solen lyser in genom fönstret på gaveln och månen lyser in på baksidan. Har badat och satt på mig nya klänningen. Och klockan är inte ens 12!”

Det är absolut värt att fundera på vem i ditt liv du skulle kunna skriva till. Personen kanske inte finns i livet längre. Det spelar ingen roll. Osagda, viktiga ord kan behöva formuleras och komma till ro. Tänk om du får svar? Ibland räcker det med att skriva det för sig själv.
Här får du mitt kärleksbrev till din inspiration. Vem vet vad som kan komma ut av det? Spännande tanke, eller hur!
Skriv, skriv, skriv! Läs, läs, läs! Begrunda det skrivna.
Kanske är det just DU som får ett brev snart från någon!

”Käraste!
Du är den finaste i världen.
Du är i mina tankar, både dag och natt. Du är i min luft och i min andning. Du är som en ros, en tusensköna, en pion. Du är den vackraste blomman, som jag älskar så mycket.
Jag vill sova bredvid dig och känna din värme. Känna ditt hjärta slå. Höra hur du andas. Igår när du låg vid min sida, somnade jag trygg och lugn och sov så gott, så gott, hela natten. Du lindrar min oro och ger min dag mening.
Jag älskar att ta hand om dig och ditt hus. Älskar att laga mat åt dig och baka. Älskar att fixa och städa hos dig. Älskar att se din kropp röra sig. Älskar att höra din röst. Att få vara naken i din trädgård på sommaren, är som att vara i paradiset. Och jag vet att du ser mig.
Du är den finaste i världen.
När jag är med dig, slutar jag fungera, jag är bara så lycklig och andaktsfull och vet inte hur jag ska bete mig. Jag är som ett barn. Du är också som ett barn. Det är kanske det som gör mig så glad, att vi kan vara som barn med varandra. Ibland glada. Ibland arga. Ibland når vi inte alls fram till varandra. Och då är det som om världen stoppar upp och jag vet inte hur det blev så, jag som älskar dig så mycket.
Du är den finaste i världen.
Du är kropp. Du är tanke. Du är andning. Du är liv. Du är den som med ett enda ord kan få min värld att bli större och förändras. Du är en gåva. Inte bara till mig, utan också till andra. Du ger mig så mycket som jag sedan lång tid efter behöver fundera över. Jag överväldigas av känslor tillsammans med dig. Och det bästa jag vet är att ligga bredvid dig och känna närheten. Och du pratar och pratar och jag vill bara vara där. Med dig. Med din kropp.
Du är jorden, du är vattnet, du är luften, du är himlen, du är stjärnorna, du är månen, du är solen. Du är magi och mystik. Du är mitt allt.
Du är den finaste i världen.
Å, vad jag längtar efter dig. Jag vill så gärna ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig. Nu och för alltid.
Kram och kyss och allt.”

Dana Jergefelt
19 oktober 2019

beskrivning

Tröstande Rumi.

Minnena av tiden för snart två år sedan smyger sig på. Det är som om kroppen behöver bearbeta det som hände igen och igen och igen. Datumen. Vad som hände. Processen.
Så läser jag en dikt av Rumi och finner en tröst.

I said: What about my eyes?
He said: Keep them on the road.
I said: What about my passion?
He said: Keep it burning.
I said: What about my heart?
He said: Tell me what you hold inside it.
I said: Pain and sorrow.
He said: Stay with it.
The wound is where the light enters you.

beskrivning

Allt började med ett rop, sa Rumi.

För tre år sedan, på väg till jobbet, kom en melodislinga i mitt huvud som blev till en tonsatt dikt av Rumi med lite tillägg av mig.
Nu ÄNTLIGEN har jag lekt med den och fått in den på film på youtube. Det behövs lugn och ro i sinnet för att komma så här långt för mig. Roligt är det att göra något nytt och annorlunda än jag brukar. Skönt att ha tålamod och inte märka att timmarna bara rasslar iväg. Tur att jag kom ihåg hur musikläraren på skolan hade visat mig grunderna, så att jag vågade ut på isen själv.
Egentligen skulle det vara en studioinspelning till den, men dit har jag ännu inte fått energi till att fibbla. Det kanske kommer.
Min första film var Gullefjun. Min andra film den här. Och den tredje, den kommer snart. Det blir nog lättare och lättare allteftersom jag lär mig. Kanske blir jag också petigare och petigare med resultatet. Det återstår att se. Lagom är nog bäst.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

Rumi

Tolkad till danska av Folmer Blume Leide
Översatt till svenska av Dana

Inte helt och hållet.

Morgontankar innan jag går upp, tänker att jag gillar det operfekta, det som ännu inte fått form, det som väntar på något, precis som jag gör hela tiden. Så lyssnar jag på Leonard Cohen och han sjunger ord som Rumi också har diktat om:
“There is a crack in everything. That’s how the light gets in.” Cohen
“The wound is the place where the light enters you.” Rumi
Kanske är det en del i det hela.
Jag lyssnade igår på en intervju med skådespelerskan Ghita Nörby. Hon var arg och inte lättsam att vara med, för intervjuaren. Och jag kan gott förstå varför det blev så fel. Jag kan däremot inte riktigt förstå att intervjun sändes. Det var kanske hämnden?
Det handlar om skuggsidan kanske, det som vi alla har och som så få vågar släppa fram, av rädsla för att inte bli omtyckt eller nåt.
Nå, Ghita vågade. Och jag har mina skuggsidor, som är en del i det ohela. Där ljuset kan komma in. Där tanken om hur vackert eller bra något kan vara eller bli, är i vardande. Det är som ljuset i röran jag ser. Och när det är helt och perfekt, ser jag inte ljuset längre.
Konstigt. Det här ger en mening för mig. Därför tycker jag om gamla, trasiga hus. Jag tycker om röran, innan det blir klart. Jag tycker om när människor vågar visa skuggan. För då kan jag se ljuset i dem och i mig själv. Rörelsen till det hela, det blir meningen.

Kyss jorden (på hundratals sätt).

Självklart att den här dikten av Rumi också ska vara översatt till svenska här.

“Idag, liksom vilken annan dag som helst, vaknar vi upp tomma och skämtande.
Låt bli att öppna dörren till studiekammaren och börja läsa.
Ta istället fram ett musikinstrument.
Låt den skönhet vi älskar, vara det vi gör.
Det finns hundratals sätt att böja sig ner på knä och kyssa jorden på.”

av Rumi

beskrivning

“100 måde
I dag ligesom hvilken som helst anden dag vågner vi op
tomme och skæmte.
Lad være med at åbne døren til studiekammeret
og begynde at læse.
Tag i stedet et musikinstrument frem.
Lad den skønhed, vi elsker, være det, vi gør.
Der er hundreder af måder at knæle og kysse jorden på.”

Tolkad till danska från engelska av Folmer Leide

“There are hundreds of ways to kneale and kiss the earth.”

Minnesdag.

beskrivning

Kärlekspoeten Rumi föddes idag 30 september för 811 år sedan.
Musikern Kim Larsen dog idag på morgonen.
Deras ord och sånger lever vidare. Till minne av dem båda läser jag dikter av Rumi:

“Livet slutar? Gud ger ett nytt.
Tillstå det ändliga. Lovprisa det oändliga.
Kärleken är en källa. Dyk ner under vattnet.
Varje droppe är ett nytt liv.”

och

“Låt inte din strupe snöra ihop sig
av skräck. Andas in och ut
hela dagen och natten, innan döden
stänger din mun.”

“Och bergen svarade” av Khaled Hosseini.

beskrivning

Jag fick en stor läsupplevelse med Flyga drake. Boken efter Tusen strålande solar var annorlunda och mer smärtsam på sätt och vis. Men nu? Det är med blandade känslor jag tittar på boken Och bergen svarade.
Början kunde inte ha blivit bättre. Med citatet av Rumi:
Bortom idéer om rätt och fel finns ett fält. Vi träffas där.
slår boken an en ton i mig som jag blir knäsvag inför. Jag ser gestaltterapins fältteori i den. Och kärlekspoeten Rumi tycker jag så mycket om, hans dikter slår an i många människors hjärtan i hela världen fortfarande. Och jag läste de första trettioåtta sidorna högt, för en vän och för mig själv. De var så otroligt fina, smärtsamma och lovade gott.
Men sen, efter halva boken, började jag tappa bort mig. Kanske för att Hosseini försöker skriva en historia som Rumi brukade göra, som började berätta en historia och som sedan fortsätte med helt andra spår. Kanske också för att jag blir mer engagerad när Husseini skriver om barn här och nu. När sen den vuxne ser tillbaka, så blir det inget liv för mig.
Jag har tappat bort mig nu. Det jag läser engagerar mig inte. Jag har slutat läsa i den. Kanske för att jag gör annat. Kanske för att berättelsen inte berör mig.
Spåren av Rumi bleknar mer och mer. Men om boken gör att människor blir nyfiken på Rumi och vill läsa mer, ja då har Husseini lyckats glänta på en skattkista, för Rumi är en skatt för den som vill finna en.
Jodå, jag ska nog komma igenom resten av boken. Jag vill veta om trådarna förs samman. Om de finner varandra. Om känslan av olevda, förlorade liv blir en uppmaning till att leva istället.
Bokomslagen till Husseinis böcker är fantastiskt vackra för övrigt.

Vattenspegel. Och dikt av Rumi.

beskrivning

En bild från dagens promenad. Vattnet ligger spegelblankt. Landskapet är så vackert. Men bryggan är kass. Ingen tar hand om den längre. Och den som byggde den, är antagligen för länge sedan borta.
Idag är en dag för ljuset och för minnen av de som inte längre är med oss. Ljusen brinner här överallt, både ute och inne.
Jag eldar i kaminen. Den är prick ett år gammal idag. En passande dag att fira ljuset och värmen med, med andra ord, trots att det är kyligt och mörkt ute.
Tre och tretton. Minnesvärda och magiska siffror för mig. En kväll som gjord för att läsa dikter. Här är ett par rader av Rumi, som letade efter sin käraste vän och inspirationskälla dervishen Shams, som plötsligt och utan förvarning, hade rest sin väg:

“Jag skrev hundratals brev, jag letade på hundrade vägar,
men du verkar inte läsa några brev, ej heller är du på någon av vägarna.”

(fritt översatt från danska)

Ja, var är våra döda och saknade någonstans? Vakar de över oss? Hur kan vi känna oss nära dem, när inga brev blir lästa och de inte finns på jordiska vägar. Jo, vi tänder ljus och bär med oss dem i hjärtat. Så.

beskrivning

Rumi said:

Don’t run away from grief , o soul.
Look for the remedy inside the pain
because the rose came from the thorn
and the ruby came from a stone.

Exakt hur Rumi formulerade det här, vet bara de som kan läsa ur Mathnawi på originalspråket persiska.
Men essensen i det hela, att inte låta själen springa iväg från sorgen, utan att leta efter botemedlet inuti smärtan, är det viktiga. För rosen kom från törnen och rubinen kom ur en sten.

Jag önskar vi kunde slippa smärta och lidande. Men det går inte. Livet lovar en ingenting. Smärtan och lidandet finns. Likaså kärleken och omsorgen.
Hur vacker rosen kommer bli, med vilken färg och doft och vilken ädelsten som kommer fram, återstår att se.