Allt började med ett rop, sa Rumi.

För tre år sedan, på väg till jobbet, kom en melodislinga i mitt huvud som blev till en tonsatt dikt av Rumi med lite tillägg av mig.
Nu ÄNTLIGEN har jag lekt med den och fått in den på film på youtube. Det behövs lugn och ro i sinnet för att komma så här långt för mig. Roligt är det att göra något nytt och annorlunda än jag brukar. Skönt att ha tålamod och inte märka att timmarna bara rasslar iväg. Tur att jag kom ihåg hur musikläraren på skolan hade visat mig grunderna, så att jag vågade ut på isen själv.
Egentligen skulle det vara en studioinspelning till den, men dit har jag ännu inte fått energi till att fibbla. Det kanske kommer.
Min första film var Gullefjun. Min andra film den här. Och den tredje, den kommer snart. Det blir nog lättare och lättare allteftersom jag lär mig. Kanske blir jag också petigare och petigare med resultatet. Det återstår att se. Lagom är nog bäst.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

Rumi

Tolkad till danska av Folmer Blume Leide
Översatt till svenska av Dana

Inte helt och hållet.

Morgontankar innan jag går upp, tänker att jag gillar det operfekta, det som ännu inte fått form, det som väntar på något, precis som jag gör hela tiden. Så lyssnar jag på Leonard Cohen och han sjunger ord som Rumi också har diktat om:
“There is a crack in everything. That’s where the light gets in.” Cohen
“The wound is the place where the light enters you.” Rumi
Kanske är det en del i det hela.
Jag lyssnade igår på en intervju med skådespelerskan Ghita Nörby. Hon var arg och inte lättsam att vara med, för intervjuaren. Och jag kan gott förstå varför det blev så fel. Jag kan däremot inte riktigt förstå att intervjun sändes. Det var kanske hämnden?
Det handlar om skuggsidan kanske, det som vi alla har och som så få vågar släppa fram, av rädsla för att inte bli omtyckt eller nåt.
Nå, Ghita vågade. Och jag har mina skuggsidor, som är en del i det ohela. Där ljuset kan komma in. Där tanken om hur vackert eller bra något kan vara eller bli, är i vardande. Det är som ljuset i röran jag ser. Och när det är helt och perfekt, ser jag inte ljuset längre.
Konstigt. Det här ger en mening för mig. Därför tycker jag om gamla, trasiga hus. Jag tycker om röran, innan det blir klart. Jag tycker om när människor vågar visa skuggan. För då kan jag se ljuset i dem och i mig själv. Rörelsen till det hela, det blir meningen.

Kyss jorden (på hundratals sätt).

Självklart att den här dikten av Rumi också ska vara översatt till svenska här.

“Idag, liksom vilken annan dag som helst, vaknar vi upp tomma och skämtande.
Låt bli att öppna dörren till studiekammaren och börja läsa.
Ta istället fram ett musikinstrument.
Låt den skönhet vi älskar, vara det vi gör.
Det finns hundratals sätt att böja sig ner på knä och kyssa jorden på.”

av Rumi

beskrivning

“100 måde
I dag ligesom hvilken som helst anden dag vågner vi op
tomme och skæmte.
Lad være med at åbne døren til studiekammeret
og begynde at læse.
Tag i stedet et musikinstrument frem.
Lad den skønhed, vi elsker, være det, vi gør.
Der er hundreder af måder at knæle og kysse jorden på.”

Tolkad till danska från engelska av Folmer Leide

“There are hundreds of ways to kneale and kiss the earth.”

Minnesdag.

beskrivning

Kärlekspoeten Rumi föddes idag 30 september för 811 år sedan.
Musikern Kim Larsen dog idag på morgonen.
Deras ord och sånger lever vidare. Till minne av dem båda läser jag dikter av Rumi:

“Livet slutar? Gud ger ett nytt.
Tillstå det ändliga. Lovprisa det oändliga.
Kärleken är en källa. Dyk ner under vattnet.
Varje droppe är ett nytt liv.”

och

“Låt inte din strupe snöra ihop sig
av skräck. Andas in och ut
hela dagen och natten, innan döden
stänger din mun.”

“Och bergen svarade” av Khaled Hosseini.

beskrivning

Jag fick en stor läsupplevelse med Flyga drake. Boken efter Tusen strålande solar var annorlunda och mer smärtsam på sätt och vis. Men nu? Det är med blandade känslor jag tittar på boken Och bergen svarade.
Början kunde inte ha blivit bättre. Med citatet av Rumi:
Bortom idéer om rätt och fel finns ett fält. Vi träffas där.
slår boken an en ton i mig som jag blir knäsvag inför. Jag ser gestaltterapins fältteori i den. Och kärlekspoeten Rumi tycker jag så mycket om, hans dikter slår an i många människors hjärtan i hela världen fortfarande. Och jag läste de första trettioåtta sidorna högt, för en vän och för mig själv. De var så otroligt fina, smärtsamma och lovade gott.
Men sen, efter halva boken, började jag tappa bort mig. Kanske för att Hosseini försöker skriva en historia som Rumi brukade göra, som började berätta en historia och som sedan fortsätte med helt andra spår. Kanske också för att jag blir mer engagerad när Husseini skriver om barn här och nu. När sen den vuxne ser tillbaka, så blir det inget liv för mig.
Jag har tappat bort mig nu. Det jag läser engagerar mig inte. Jag har slutat läsa i den. Kanske för att jag gör annat. Kanske för att berättelsen inte berör mig.
Spåren av Rumi bleknar mer och mer. Men om boken gör att människor blir nyfiken på Rumi och vill läsa mer, ja då har Husseini lyckats glänta på en skattkista, för Rumi är en skatt för den som vill finna en.
Jodå, jag ska nog komma igenom resten av boken. Jag vill veta om trådarna förs samman. Om de finner varandra. Om känslan av olevda, förlorade liv blir en uppmaning till att leva istället.
Bokomslagen till Husseinis böcker är fantastiskt vackra för övrigt.

Vattenspegel. Och dikt av Rumi.

beskrivning

En bild från dagens promenad. Vattnet ligger spegelblankt. Landskapet är så vackert. Men bryggan är kass. Ingen tar hand om den längre. Och den som byggde den, är antagligen för länge sedan borta.
Idag är en dag för ljuset och för minnen av de som inte längre är med oss. Ljusen brinner här överallt, både ute och inne.
Jag eldar i kaminen. Den är prick ett år gammal idag. En passande dag att fira ljuset och värmen med, med andra ord, trots att det är kyligt och mörkt ute.
Tre och tretton. Minnesvärda och magiska siffror för mig. En kväll som gjord för att läsa dikter. Här är ett par rader av Rumi, som letade efter sin käraste vän och inspirationskälla dervishen Shams, som plötsligt och utan förvarning, hade rest sin väg:

“Jag skrev hundratals brev, jag letade på hundrade vägar,
men du verkar inte läsa några brev, ej heller är du på någon av vägarna.”

(fritt översatt från danska)

Ja, var är våra döda och saknade någonstans? Vakar de över oss? Hur kan vi känna oss nära dem, när inga brev blir lästa och de inte finns på jordiska vägar. Jo, vi tänder ljus och bär med oss dem i hjärtat. Så.

beskrivning

Rumi said:

Don’t run away from grief , o soul.
Look for the remedy inside the pain
because the rose came from the thorn
and the ruby came from a stone.

Exakt hur Rumi formulerade det här, vet bara de som kan läsa ur Mathnawi på originalspråket persiska.
Men essensen i det hela, att inte låta själen springa iväg från sorgen, utan att leta efter botemedlet inuti smärtan, är det viktiga. För rosen kom från törnen och rubinen kom ur en sten.

Jag önskar vi kunde slippa smärta och lidande. Men det går inte. Livet lovar en ingenting. Smärtan och lidandet finns. Likaså kärleken och omsorgen.
Hur vacker rosen kommer bli, med vilken färg och doft och vilken ädelsten som kommer fram, återstår att se.

Fest i Danmark!

Jag är i Fredensborg, i Danmark. Ikväll ska det bli fest på Nordisk Gestalt Institut. Jag är en av festarrangörerna. Och jag ska sjunga i minglet. Det känns läskigt, spännande. Och KUL!

beskrivning

Jag har målat tavlor med zenpoesi, haikudikter och lite Rumi. På danska, svenska och engelska. De ska hänga runtom i huset. Huset är så vackert smyckat i österländskt tema och med massor av ljus och färger, kuddar och dukade bord. Det blir thailändsk buffé, magdans och annat smått och gott. Jag har planer på att göra en tecermoni, för tedrickare. I alla fall brygga japanskt körsbärste i kanna.
Det enda jag saknar är en vän att hålla i handen. Hon som skulle ha följt med, glömde att ta ledigt och jag åkte som jag hade tänkt, i dagsljus från jobbet kl 12 på fredagen. Det ångrar jag inte. Jag behövde köra i dagsljus mesta vägen och komma fram och boa inför den här festdagen. Den har fyllt mycket av min höst.
Finns det en vän som vill komma, så finns det plats! Festen börjar 17.45. Bara att packa trunken och komma. Du hinner!
Ja, idag blir det fest! Hurra!
Och sen sova en extra timme. Gå på möte. Städa. Åka hem. I dagsljus. I normaltid. Hämta vän i Hälsingborg och ha resesällskap i bilen hem. Och sist men inte minst, hämta min sötkisse som är hos reservmattegrannevännen. Vilken helg!

beskrivning

Snart blir det fest.

Jag är fullt upptagen med att förbereda mina saker till en fest på mitt gestaltinstitut i Danmark. Jag läser zenpoesi och Rumidikter, känner efter vad jag blir berörd av, målar tjugofyra bakgrunder, där utvalda dikter skrivs, det mesta är gjort! Puh! jag väljer sånger att sjunga till minglet i starten, jag övar att sjunga och spela, att sjunga hos Marie Bergman är ett steg på vägen också i förberedelser. Jag letar fram porslin jag kan ta med mig till en tecermoni, alla dricker ju inte kaffe. Jag ordnar med sitarmusik till ett rum i huset. Fotografier ska sättas i ramar. Det är väldigt mycket. Jag har nog inte riktigt insett vad mycket tid allt tar. Ingenting är helt klart. Jag har en massa lösa trådar att samla upp och knyta ihop. Samtidigt har jag roligt med att göra det här med. Och det är ju det viktigaste.
Kvar att göra är också att hitta festkläder som går i österns filosofiers tecken. Vad ska jag väl hitta på då månntro… hm… Har ingen aning. Jag får gå en sväng på Indiska och leta lite. Det blir nästa helg det. I morgon börjar en ny intensiv arbetsvecka. Den ska också levas och göras. Just nu har jag föresatt mig att lära mig allt om Daisyspelare och tekniken till den. Bättre sent än aldrig.

Mer Rumi.

På facebooksidan med rumicitat kom ikväll:

“You’ve seen my descent.
Now watch my rising!”

Det visar sig komma från den här dikten. Jag förstår inte riktigt hur ord kan tas ur sitt sammanhang, men det går helt visst med Rumi. Hans ord ger mening på flera plan, utefter hur den som läser orden vill förstå något och känna en mening med det hela.

When I Die

When I die,
when my coffin is being taken out
you must never think
I am missing this world.

Don’t shed any tears.
Don’t lament or feel sorry.
I’m not falling into a monster’s abyss.

When you see my corpse is being carried,
don’t cry for my leaving.
I’m not leaving.
I’m arriving at eternal Love.

When you leave me in the grave don’t say goodbye.
Remember a grave is only a curtain for the paradise behind.

You’ll only see me descending into a grave.
Now watch me rise.
How can there be an end.

When the sun sets
or the moon goes down it looks like the end.
It seems like a sunset
but in reality it is a dawn
when the grave locks you up,
that is when your soul is freed.

Have you ever seen a seed fallen to earth, not rise with a new life ?
Why should you doubt the rise of a seed named human.

Have you ever seen a bucket lowered into a well coming back empty ?
Why lament for a soul when it can come back like Joseph from the well.

When for the last time
you close your mouth,
your words and soul will belong
to the world of no place, no time.

RUMI

Rumis minneskväll.

Jag blir påmind om att det är 737 år sedan Rumi dog. Han dog år 1273 i solnedgången, men hans ord lever.
På hans gravsten i Konya står det bland annat:

“Jag är varken från öst eller väst, det finns inga gränser i mitt bröst.”

Han är hela världens poet med andra ord. Din och min. Allas.