Hänt sen sist?

Sist jag skrev något här var den 28 oktober. Sen vet jag inte vad som hände.
En vän dog 28 november.
Min faster, syssling, kvinnoföredöme och födelsedagsdelare dog 28 december, ja, just idag.
Och idag är det 28 december och jag har bokat en tågresa norrut till begravningen i januari.
Hur det blir med begravning i Göteborg vet jag ännu inte.

Mamma har varit hos mig tre gånger senaste tiden: 6 nov, 11 dec, 25 dec. Tre söndagar.
Hon är 91 år och 10 månader gammal idag. Hon tror hon kan gå. Det kan hon inte längre. När händer sånt, att man går för sista gången? Handlar själv för sista gången? Diskar sin sista disk? Lagar den sista maten själv sist? Går på toaletten själv? Det vet man inte, att det är för sista gången det händer. Det smyger sig på stegvis. Det är hårt att ge upp sina förmågor. Ett stort sorgearbete. Det största ensamheten ska också uthärdas.

beskrivning

Jag har fyllt 66 år.

Jag har julgran i år igen. Julgransfoten gick sönder och jag fick snabbköpa en ny. Tur jag bor nära julgransfotsaffären. Tror att parketten fick en fuktskada.

Har fått en krockskada på sidan av bilen, av en snöhög som blivit till is. Det var verkligen dåligt plogat. Kunde inte ens tro att sånt kunde hända. Får jag använda bil-drulle-försäkringen till det tro?

Jag har bokat en tågresa till Hamburg. Jag ska släktforska där i februari, under en knapp vecka. Se mig omkring. Göra något annorlunda. Känna mig fri och som en pensionär en stund. Skulle ha rest dit tidigare, men först blev det pandemi och sedan blev mamma sjuk och måste flytta. Och nu är det dags att göra det jag tänkte och ville. Det blir som en present till henne, att jag utforskar hennes rötter. Ja, mina med såklart!

Har beställt ännu ett dna-test från en firma, som numera delar upp de olika träffarna från olika länder. Väldigt praktiskt. ÄNTLIGEN fick jag se 185 träffar från Danmark! Tror att det kan bli tydligare träffar med dna från mamma. Hon ställer upp och gör det för mig. Och jag gör saker för henne. Vi samarbetar bra numera. Jag har gjort tre olika dna-test. Mamma ett. Snart två.

Min största sorg är fortfarande kvar och det händer ingenting med den. Förutom att jag saknar mycket. Rumi sa möjligtvis:
”If you want to live your soul,
find a friend like Shams Tabriz and stay near.”
Jag gick miste om den vän jag hade. Han gick miste om mig. Vi var nog för lika eller olika, någon av oss tappade humöret lätt och så blev det fel och missförstånd som vi inte kunde reda ut. Tja… så kan det gå. Åren går. Saknaden består. Evighetslång saknad. 8. Fast liggande åtta.

Skriver i en hembygdstidning. Skriver på en gestaltsida på Facebook. Skriver i min dagbok. Skriver knappt här om någonting. Antagligen prioriterar jag fel ställen. Kanske dags att omprioritera?

Har stickat en tomteluva förra året. Stickade benvärmare till mamma i år. Tänk om jag skulle sticka något till mig snart?

beskrivning

Har så smått börjat läsa igen. Det har tagit tid att komma dit igen. Utmattning och sjukdom har ställt till det för koncentrationen. Har bara 35 dagar kvar att medicinera. Hoppas jag sen blir bättre från biverkningar och tänk om håret blir lite gladare? Kanske.

Jag uppskattar mina lediga dagar, fria från schemalagt lönearbete. Jag uppskattar att ha min gestaltfirma igång igen. Det är lagom och fint.

Nytt år snart. Förra året skulle ha blivit så himla bra. Bra siffror med 2022. Och så blev det krig i Ukraina. Inte hade vi väntat oss det? Fast vi var nog naiva. Och jag har funnit en dna-släkting i Kyev. Vi har skrivit lite. Jag gör för lite. De gör jättemycket.
2020 skulle också ha blivit bra. Då blev det pandemi och två vänner dog.
2021 var mitt pensionsår och istället för full frihet, blev det att vara med min mamma mer och jag är tacksam för att vi fick bli vänner och komma varandra nära.

2023. Ja det är skrivet i stjärnorna vad det blir av det nya året. Jag tänker ingenting. Hoppas på fred i Ukraina, på deras villkor. Just nu ska de uthärda en kall vinter med angrepp på energiförsörjningen. Och vi ska uthärda höga energipriser och inflation. Hoppas vi klarar det. Jag tar en dag i sänder. Planerar framåt, men har plats för att ändra om. Jag har plats för kontakt med Danmark. Släktforskning i lagom mängd. Mamma. Och lite till. Jag vill göra det jag kan, medan jag ännu klarar av det.

beskrivning

I mitt hjärtas inre rum.

I mitt hjärtas inre rum
spelar fortfarande musiken
från en djup förtrogen vänskap

Utmanande – precis som Rumis dikter
i det talade och outtalade
i det enkla och dubbelbottnade
i det sanna villiga och trogna

Saknar den spännande omsorgsfulla söta
som jag själv kan vara
Saknar inte felen kraven skuggorna
som jag har med mig

Jag var aldrig enkel
Inte vännen heller
Släpp tycker alla
Släpp – släpa – slapp

De har inte förstått någonting
Inte jag heller
Hur kan jag släppa det som är
till mitt sista andetag

Spegeln – spelar – spratt – oputsad
spelar
spratt
Putsar spegeln
Ser.

Dana 2022 08 28

beskrivning

Dikten här ovan är bland annat inspirerad av den här dikten av Rumi:

När du kommer tillbaka i mitt hjärta,
oavsett hur långt bort jag har förirrat mig,
ser jag mig om och upptäcker vägen.

Om du kommer vid slutet av mitt liv
då jag bara har ett andetag kvar,
vill jag sitta upp och sjunga.

Dikten är tolkad till danska av Folmer Blume Leide och översatt till svenska av mig.

Jag vill laga det som är trasigt.

Jag har den senaste tiden tänkt på det som är trasigt. Saker kan vara trasiga, likaväl som relationer. Kroppar kan gå sönder och ingen skulle kunna tänka sig att gå omkring med brutna ben eller öppna sår frivilligt. Psykisk ohälsa kan också ge känslan av att vara trasig och inte hel.

beskrivning

Om jag har trasiga kläder, vill jag hellre laga dem, än att kasta bort dem. Det är slöseri att kasta bort det som går att använda, jag kan hellre ta fram nål och tråd eller lim, eller ett nytt trästycke och laga det som behöver lagas. Det är slöseri med mänskliga resurser att inte ta sig själv på allvar och ta hand om sitt lidande. Livet har sina upp-och nedgångar, så är det för alla, men alla har inte lärt sig att hantera dem, vi är olika sårbara i olika tider dessutom.
Så tänker jag på trasiga relationer, där lidandet involverar inte bara dig, utan också andra. Finns det något att göra åt det egentligen? Eller är det bara att acceptera det; som om att gå omkring med ett brutet ben, en trasig tröja, eller med en känsla av att vara dålig och fel? En del gör väl så, härdar ut, köper nya dyra kläder eller lämnar relationer som ger smärta. En del stannar kvar utan förändringar.

Också jag har trasiga relationer i mitt liv. Det är inget jag har önskat eller velat ha. De bara är. Precis som för de flesta, har det sina rötter i barndomen. Jag är tacksam för att jag den senaste tiden, har fått en andra chans att hela min relation till min mamma. Det är liksom aldrig försent, lär jag mig. Vi båda är glada för att få en bättre kontakt och kunna sopa rent i vår relation till varandra. Det är inte den enes fel att det blivit fel. Det ligger hos oss båda. Men jag var barn och hon var vuxen. Nu är vi båda vuxna, även om jag är gammal och mamma är jättegammal.

beskrivning

Jag har mer och mer fått den insikten att det är viktigt för mig att jag vill laga det som är trasig.
Kanske är det ett halsband som gått sönder. Eller mina tights. Eller en relation. Gör det bara, innan det är försent. Det känns enklare att gå med hela kläder och slippa tänka på hålen. Relationerna blir enklare. Kroppen mår bättre, psykiskt och fysiskt. Jag vill också finnas för att hjälpa andra att må bättre. Därför blev jag gestaltterapeut. Då kan det, om möjligt, vara ännu mer uppfordrande att hela sina trasiga relationer. Och att ha verktygen för det.
Men ska då allt lagas och bli helt igen fast med ärr eller lagade sprickor?
Det kan finnas en tröstande syn på att vara eller känna sig trasig.

Rumi sa:
”The wound is the place where the Light enters you.”

Leonard Cohen tog till sig orden och gjorde en berörande sång ”Anthem” om det.
”There is a crack, a crack in everything. That’s how the Light gets in.

Och så finns den här berättelsen som jag just nu inte kan härleda till rätt ursprung. Kanske kan någon av er som läser det här, tipsa mig om det.

Sagan om den trasiga krukan
En äldre kinesisk dam hade två stora krukor, som hängde på var sin sida av en stång, som hon bar över nacken. En av krukorna hade en spricka, medan den andra krukan var perfekt och alltid levererade en full portion vatten. Efter en lång tur från bäcken till huset, var den läckande krukan halvfull. I två år hände detta dagligen, kvinnan kom hem med bara en och en halv kruka vatten. Naturligtvis var den perfekta krukan stolt över sitt resultat. Men den stackars läckande krukan skämdes över sin prestation och var olycklig över att den bara kunde göra hälften av vad den var gjord för att göra. Efter två år av vad den kände som en bitter tid, 
talade den en dag med kvinnan nere vid bäcken.
– Jag skäms över mig själv, för att sprickan på min sida gör att vatten läcker ut hela vägen tillbaka till ditt hus.
Den gamla kvinnan log och svarade:
– Lade du inte märke till att det är blommor på din sida av stången, men inte på den andra sidan? Det är för att jag alltid vetat om din läcka, så jag har planterat frön på din sida av stigen. Varje dag när vi går tillbaka har du vattnat dem. I två år har jag kunnat plocka dessa vackra blommor för att dekorera bordet. Om inte du är precis den du är, skulle inte dessa skönheter funnits här och smyckat huset. Vi har alla våra fel, men det är sprickorna och felen vi har som gör våra liv intressanta och givande. Så ta var och en för vad den är och sök det goda hos den.

Ta hand om dig. Ta hand om mig. Ta hand om oss, våra saker och vår jord.

Solnedgång och natt.

beskrivning

Jag hann inte fram till att se hela solnedgången igår, nere vid Smidstrup strand. Hoppas det blir en till fin kväll, innan jag reser hem igen, så jag får se när solen går ner.
Vad vill jag göra med mina tre sista dagar här på Själland? Och hur vet jag att det är det jag vill?

På förmiddagen har jag läst vidare ur boken jag fick av vännen från förr i tiden, Folmer: ”Som havet sliber sten” av Anne Jørgensen.
Boken är på ett sätt en parallell till det jag upplever här i Danmark. Frågar och lyssnar. Upplever. Tar mig tid att vara. Möta andra. Tar det som det kommer.
Jag funderar också över vänskap. Jag vill gärna se vänner jag tidigare har mött här i Danmark, i kärlek och kontakt, medan vi faktiskt är kvar här i livet. Det gäller att passa på att ses, märker jag en röst inom mig säga. Gör det du vill, medan du kan! Livet blev ju också annorlunda med covid-19, med stängda gränser och försiktighet.

beskrivning

Jag sov dåligt i natt, som jag så ofta brukar göra och det var stjärnklart ute, som det inte alltid är. Jag öppnade dörren i sovrummet, som leder ut till terassen. Luften kändes frisk och kylig. Bara stjärnorna strålade med det glimrande ljuset som bara syns när det är riktigt mörkt runtomkring. Havet är nära. Inga ljus från andra hus och gatlyktor stör. Det är bara… svart!

Mina ögon hittade först Plejaderna. Bara sådär! Vips! Sedan såg jag De tre vise männen i Bältet. Karlavagnen i Stora Björnen! Och sedan gick min blick till Lilla Björnen med Polstjärnan. Plötsligt var det lätt att finna stjärntecknen. Kanske är det sedan lika lätt att finna min fortsatta väg i livet? Hoppas det!

Det passar sig att jag inte ska sova om natten,
för i all hemlighet ger månen varje natt en kyss,
till den som räknar stjärnorna.

Rumi

Sedan somnade jag om med De tre vise männen skymtande i fönstret. Vackert och tryggt.

Jag drar det sjuttonde kortet från min låda med bilder om Rumis visdom, som jag köpte på Esalen i USA, i december 2018. The Lover and the Beloved. Jag läser, blir berörd och gör övningen som hör till. Jag säger JA och ber.

Jag är tacksam för dagarna jag varit här. Jag vet inte när jag kommer tillbaka. Jag vet inte OM jag kommer tillbaka. Inget är känt och bestämt. Inget syns på min livskarta, vad jag vet.

beskrivning

Utan spaning ingen aning.

Ett kåseri:
Jag är inte hemma. Jag är ute på vift, hur jag nu kunde hitta på något sånt här… Jag är i Danmark, lååångt från mitt hus i norr.
Jag ser på den fantastiska stjärnhimlen på kvällen och vet att den också finns i norr, för vi bor alla på Vintergatan. Jag går långa turer nere vid stränderna. Jag har till och med badat! Jag ser skiftningarna i vädret och på havet, allt mellan stillsamt hav till storm. Vågorna häver sig i blåsten, rullar in på stranden och stenarna rasslar till. Ögonen letar efter sten och snäckor. Håliga stenar är roliga att finna. Plötsligt i huvudet på mig, börjar mina sånger, som jag skrev för länge sedan, att röra på sig och vilja komma ut i luften igen. Nästan som måsarna här, som liksom står stilla i luften, för motvinden är så stark, ändå kan de flyga. Plötsligt hörs Danas sång – om tro, hopp och kärlek, som jag skrev år 2005 i Skagen. Här är början till den:

”Min vandring här på stranden tar aldrig slut, jag går
så länge benen bär mig, i alla mina år.
I sanden ser jag fotspår från andra mänskor, och jag
är ensam och ändå inte, Gud är med mig varje dag.

Vart leder stegen? Vart ska jag gå?
Ser inte framåt än…
Är vilse i livet – har tappat riktningen
och ändå är jag hemma här.”

Nu är jag inte i samma situation som då. Jag vet mer om mitt liv, förstår bättre och känner mig inte lika vilse. Men visst kan känslan av vilsenhet komma över mig fortfarande, särskilt som jag är i ett främmande land, där jag inte riktigt hör hemma, även om jag gärna ville det.

Vem som helst kan nog känna sig vilsen och ensam, vare sig det är i Danmark, Stockholm eller i en liten by i norr. Vem säger att man är lycklig och tillfreds alltid i livet? Nej, vi kan bli tilltufsade av barndomen, ungdomen, skolan, familjen, grannarna, sjukdom, ja, det finns många minor att gå på, många sorger kan det bli genom åren som går.
Och det som hjälper är att våga sträcka ut sin hand och be om hjälp, visa sin sårbarhet och tro på att jag blir hörd och lyssnad på. Eller att någon håller ut handen till mig och att jag vågar ta den. Medmänsklighet, kallas det. Empati. Ja, till och med människokärlek. Och den behöver inte bara finnas i kyrkan, utan hos just den du möter. Hjälpare kan bli stöttare och också hjälpare kan behöva stöttning.

Danmark. Ja, det är mina drömmars land. Jag funderar till tider på vad det är som gör att jag fortfarande har en dragning hit. Nu har jag tid att vara här när jag vill och inte ”bara” vara i mitt hus på loven för nu har jag slutat lönearbeta. Fast arbetar, det gör jag ju jämt, fast på andra sätt. Nu kan jag hålla på med mina husprojekt i lugn och ro, min släktforskning, mitt skrivande. Och som sagt, märka att sångerna börjar låta igen. Det kan vara dags att hitta den där hjälparen, stöttaren, som kan få mina sånger att få liv i inspelad form, ge mina sånger chansen att få luft under vingarna. Det var länge sedan sist.

Jag är inte samma person som då jag skrev dem. Men de har min själ i sig och något jag kan återuppleva med både sorg över att jag behövde formulera mig så, och till stor glädje över att jag kunde skriva dem.

Även om jag inte ska vara här i Danmark mer än i tre veckor just denna gången, känns tiden oändlig. Varje dag känns lång, även om tre veckor bara är en blinkning. Det blir som en meditation till tider. En vila. En utflykt till mig själv i varandet här på jorden. Jag är tacksam för att jag har den här möjligheten att resa hit och träffa de danska vänner som jag fortfarande har kvar. Det gäller att passa på att leva sina drömmar. En dag är det försent.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.” Rumi

Dana i Gilleleje, Danmark, 1 oktober 2021

Slow-time.

Vaknar till en ledig helg och har en lättnad i mig. Skönt att slippa vara president och vice president och ha fyra år av krävande arbete framför sig. Puh!

Undrar om man kan ha en identitetskris vid min ålder? Tror det. Ska fråga vänner som varit pensionärer länge. Hur kändes det för dem innan de tog steget ut till friheten?
Tiden masar sig fram. Hasar. Drar sig, med långsamheten i sig. Inte var det så här det skulle vara, tänker jag. Om jag nu hade vetat hur det skulle varit, innan nu.
Allt är inte svart-vitt skulle någon kanske säga, men ibland är det så. På och av. Fort och långsamt. Plus och minus.

beskrivning

Pandemi och ensamhet. Både hemma och i skolan. Drar mig undan för att se så få som möjligt. Går med munskydd i offentliga lokaler, utom i mitt arbetsrum med eleverna. När kramade jag någon sist, varmt, gott och länge? När fikade jag med någon vän eller familj senast, utan att vara orolig för att smitta andra eller bli smittad? Det var länge, länge sen.
Och jag är inte ensam om att ha det så. Vi är många ensamlevande, på gott och ont.

Jag hinner fundera på meningen med livet. Om arbetet har fyllt i så många år, vad blir viktigt sen? Att det är roligt att i perioder i alla fall släktforska är en mening. Men sen? Det som gav mening tidigare, kan jag inte mer. Kroppen säger nej. Att hitta mening med att träna, blir en utmaning för framtiden. En viktig beståndsdel från nu och framöver. Jag trodde väl aldrig att jag skulle ha det som en utmaning och behov. Men nu är det så.

Så träning blir till en mening, plikt eller behov eller vad? Allt.
Jag behöver tid att träna. Ork att träna. Vilja att träna.

Fina ord från Rumi Hugs, de har jag inte sett tidigare, undrar i vilken kontext de står i från början? Får hålla utkik efter det. Det ger en mening, att få veta mer.

Play on, my Beloved.
Let me not miss one note
of your melody
nor one beat of your heart.

Rumi

Tänk om jag hade en kristallkula och kunde se in i framtiden? Kanske min glitterkula kan ge ett svar? Den säger i alla fall: ”Snart får du en ny och större balkong!”

beskrivning

Gott Nytt År 2021.

beskrivning

Jag vet inte om det är någon mening med att önska ett gott nytt år igen. Vi gjorde ju det förra året och se vad det blev av det… Eller kunde det ha blivit värre utan den önskningen? Det vet ingen.
Visst finns det sånt som blir bättre, absolut.
– Ny president i USA tar över 20 januari.
– Covid-19-vaccin kommer till alla. Förhoppningsvis kommer det ta slut på smittspridningen sen.
Dessutom:
– Mamma fyller 90 år i februari.
– Jag går i pension till sommaren. Inte längre om tre, eller om två, eller nästa år, utan det här året 2021.
Men sen finns den här känslan av att allt kan gå fel i alla fall. Inget går att ta för givet, som de här gamla buddhistiska raderna säger:

”Bland de många levande väsen, som syns om morgonen
är det någon, som inte är till att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen, som syns om eftermiddagen
är det någon, som inte är till att finna nästa morgon.”

Det har varit ett riktigt sorgeår 2020 för så många.
För Anders och Peter och alla andra som dog av covid-19 och dess följdsjukdomar är det försent med vaccinet. De kommer inte tillbaka. De kunde väl ha fått leva längre. Så meningslöst att behöva dö så tidigt. Anders var bara 64 år och Peter var bara 56 år. De fanns nyss och nu är de borta. De är saknade av många.

Jag är tacksam för att jag lever. Oron för att bli sjuk igen kommer alltid att finnas med mig. Men sådana är livsvillkoren också. Vad som helst kan hända.
Livet lovar en ingenting. Vi föds och vi dör. Däremellan lever vi på våra bästa sätt.

Jag har tak över huvudet och tillräckligt med mat. Jag har möjligheter att leva ett rikt inre liv och göra det jag vill, för att känna mening. Jag är, trots det, inte alltid lycklig. Men det vore förmätet av mig att alltid vilja vara lycklig. Kanske en skärv av kärlek skulle skänka mig mer kontakt och närhet. Eller inte. Det blir som det blir år 2021.

Gott Nytt År till er alla som läser det här. Också till de som inte läser det.
Vi kan göra det vi kan, för att hjälpa varandra genom sorgerna. Vi kan också hjälpa varandra att lätta på bördorna. Vi kan le mot barnen. Ge dem hopp om ett bättre år, en bättre värld. Vi kan göra vårt bästa i alla fall med att bli bättre människor och göra världen bättre.

Till sist ett par dikter av Rumi, som på sitt sätt kan ge tröst och stöd, när jag behöver. Kanske också till dig. De är tolkade till danska av Folmer Blume Leide och sedan översatta till svenska av mig.

beskrivning

Mitt hjärta är så litet
att det nästan är osynligt.
Hur kan du lägga
så stora sorger i det?
”Se,” svarade Han,
”dina ögon är ännu mindre
och ändå ser du världen
genom dem.”

beskrivning

Jag är lycklig i kväll,
förenad med Gud.
Fri från separationens smärta
virvlar och dansar jag med min Älskade.
Jag säger till mitt hjärta: Låt bli att bekymra dig,
jag har kastat bort nyckeln till morgondagen.

beskrivning

beskrivning

Föredrag om Rumi.

Imorgon ska jag till ett föredrag:
”Rumi – en av sufismens stora” – med författaren Carl-Göran Ekerwald.
Ur programmet: ”Författaren Carl-Göran Ekerwald berättar om den stora sufiska poeten Rumi som levde på 1200-talet och om sin bok ”Vreden och begäret” där han belyser Rumis arbete.”

Jag vet inte vem Ekerwald är, bara att han är väldigt gammal. Det blir intressant.
Det blir också en utmaning att åka in till stan. Det händer sällan numera. Så sällan som jag bara kan. Jag får vila innan. Inget annat får hända. Bara vara.

beskrivning

Här är mannen! Snart 96 år och förälskad och nygift! Fantastiskt!

Visdom med Rumi.

beskrivning

Det här köpte jag förra året i Esalen, USA, ett magiskt ställe med magiska helande krafter. Det är en bok med kort till. Man ska dra eller välja ett kort i taget. Slumpen styr.
Nu tar jag fram lådan och börjar mitt utforskande av det jag behöver. Första kortet är valt och en meditation och helande börjar. Det tar en stund att läsa och begrunda, men det får ta sin tid. Det här är viktiga saker. Rumi!

Att skriva till någon.

”Tror du jag vet vad jag håller på med?
Att jag för ett ögonblick eller bara för ett halvt ögonblick vet
vilken vers som vill ut ur min mun?
Jag är inte mer än en penna i en skrivares hand.”

Rumi

Det här med att skriva är ibland lätt som en plätt och ibland hårt och svårt. Det beror ju också på vem som ska läsa det. Är det till en vän, en kärlek eller en grupp människor som ni, som läser detta? Inspirationen att skriva, får jag ofta från naturen. Hur kan jag lösa det här nu, när jag sitter inomhus, långt ifrån min trädgård i norr? Jag vänder blicken uppåt och utåt fönstret och ser på hösten. Grå skyar som blåser rätt snabbt. Björkar i varmgula kläder. Guldpengar på marken. Tallen ser gammal och trött ut med gröngula barr. Fast om den är trött, vet jag inte. Det var bara min egen fantasi.

För några år sedan skrev jag ett kärleksbrev till mannen jag älskade högst av allt och som jag inte har kontakt med numera. Jag skickade det aldrig. Brevet blev en inspiration för en skolklass, när de hade i uppgift att skriva om kärlek. Möjligtvis kan det brevet också bli en inspiration för dig? Kanske har du någon som du längtar efter? Eller fick du inte sagt det du ville till någon, innan det var försent? Eller finns det någon som du gärna vill skriva till nu, som du inte brukar göra?

Att skriva ett brev till någon är både en ovanlighet numera och en gåva. Att ta sig tid att hålla en penna och föra över sina tankar direkt från kropp, genom arm och hand och genom pennan, som ska vara skön att skriva med, ut på bladet, som absolut inte ska vara rutat. Det finns inget fulare att skriva på än rutat papper. Nej, linjerat eller vitt ska det vara. Skönt att hålla i för mottagaren, som blir nyfiken på vem som har skrivit, redan när han eller hon håller i kuvertet med sitt namn utanpå. En högtidsstund att öppna och läsa det, kanske om och om igen och sparas i skattkistan. Eller vill du hellre skriva en roman eller en novell?
Här får du en början:

”Solen lyser in genom fönstret på gaveln och månen lyser in på baksidan. Har badat och satt på mig nya klänningen. Och klockan är inte ens 12!”

Det är absolut värt att fundera på vem i ditt liv du skulle kunna skriva till. Personen kanske inte finns i livet längre. Det spelar ingen roll. Osagda, viktiga ord kan behöva formuleras och komma till ro. Tänk om du får svar? Ibland räcker det med att skriva det för sig själv.
Här får du mitt kärleksbrev till din inspiration. Vem vet vad som kan komma ut av det? Spännande tanke, eller hur!
Skriv, skriv, skriv! Läs, läs, läs! Begrunda det skrivna.
Kanske är det just DU som får ett brev snart från någon!

”Käraste!
Du är den finaste i världen.
Du är i mina tankar, både dag och natt. Du är i min luft och i min andning. Du är som en ros, en tusensköna, en pion. Du är den vackraste blomman, som jag älskar så mycket.
Jag vill sova bredvid dig och känna din värme. Känna ditt hjärta slå. Höra hur du andas. Igår när du låg vid min sida, somnade jag trygg och lugn och sov så gott, så gott, hela natten. Du lindrar min oro och ger min dag mening.
Jag älskar att ta hand om dig och ditt hus. Älskar att laga mat åt dig och baka. Älskar att fixa och städa hos dig. Älskar att se din kropp röra sig. Älskar att höra din röst. Att få vara naken i din trädgård på sommaren, är som att vara i paradiset. Och jag vet att du ser mig.
Du är den finaste i världen.
När jag är med dig, slutar jag fungera, jag är bara så lycklig och andaktsfull och vet inte hur jag ska bete mig. Jag är som ett barn. Du är också som ett barn. Det är kanske det som gör mig så glad, att vi kan vara som barn med varandra. Ibland glada. Ibland arga. Ibland når vi inte alls fram till varandra. Och då är det som om världen stoppar upp och jag vet inte hur det blev så, jag som älskar dig så mycket.
Du är den finaste i världen.
Du är kropp. Du är tanke. Du är andning. Du är liv. Du är den som med ett enda ord kan få min värld att bli större och förändras. Du är en gåva. Inte bara till mig, utan också till andra. Du ger mig så mycket som jag sedan lång tid efter behöver fundera över. Jag överväldigas av känslor tillsammans med dig. Och det bästa jag vet är att ligga bredvid dig och känna närheten. Och du pratar och pratar och jag vill bara vara där. Med dig. Med din kropp.
Du är jorden, du är vattnet, du är luften, du är himlen, du är stjärnorna, du är månen, du är solen. Du är magi och mystik. Du är mitt allt.
Du är den finaste i världen.
Å, vad jag längtar efter dig. Jag vill så gärna ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig. Nu och för alltid.
Kram och kyss och allt.”

Dana Jergefelt
19 oktober 2019

beskrivning

Tröstande Rumi.

Minnena av tiden för snart två år sedan smyger sig på. Det är som om kroppen behöver bearbeta det som hände igen och igen och igen. Datumen. Vad som hände. Processen.
Så läser jag en dikt av Rumi och finner en tröst.

I said: What about my eyes?
He said: Keep them on the road.
I said: What about my passion?
He said: Keep it burning.
I said: What about my heart?
He said: Tell me what you hold inside it.
I said: Pain and sorrow.
He said: Stay with it.
The wound is where the light enters you.

beskrivning

Allt började med ett rop, sa Rumi.

För tre år sedan, på väg till jobbet, kom en melodislinga i mitt huvud som blev till en tonsatt dikt av Rumi med lite tillägg av mig.
Nu ÄNTLIGEN har jag lekt med den och fått in den på film på youtube. Det behövs lugn och ro i sinnet för att komma så här långt för mig. Roligt är det att göra något nytt och annorlunda än jag brukar. Skönt att ha tålamod och inte märka att timmarna bara rasslar iväg. Tur att jag kom ihåg hur musikläraren på skolan hade visat mig grunderna, så att jag vågade ut på isen själv.
Egentligen skulle det vara en studioinspelning till den, men dit har jag ännu inte fått energi till att fibbla. Det kanske kommer.
Min första film var Gullefjun. Min andra film den här. Och den tredje, den kommer snart. Det blir nog lättare och lättare allteftersom jag lär mig. Kanske blir jag också petigare och petigare med resultatet. Det återstår att se. Lagom är nog bäst.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

Rumi

Tolkad till danska av Folmer Blume Leide
Översatt till svenska av Dana

Inte helt och hållet.

Morgontankar innan jag går upp, tänker att jag gillar det operfekta, det som ännu inte fått form, det som väntar på något, precis som jag gör hela tiden. Så lyssnar jag på Leonard Cohen och han sjunger ord som Rumi också har diktat om:
”There is a crack in everything. That’s how the light gets in.” Cohen
“The wound is the place where the light enters you.” Rumi
Kanske är det en del i det hela.
Jag lyssnade igår på en intervju med skådespelerskan Ghita Nörby. Hon var arg och inte lättsam att vara med, för intervjuaren. Och jag kan gott förstå varför det blev så fel. Jag kan däremot inte riktigt förstå att intervjun sändes. Det var kanske hämnden?
Det handlar om skuggsidan kanske, det som vi alla har och som så få vågar släppa fram, av rädsla för att inte bli omtyckt eller nåt.
Nå, Ghita vågade. Och jag har mina skuggsidor, som är en del i det ohela. Där ljuset kan komma in. Där tanken om hur vackert eller bra något kan vara eller bli, är i vardande. Det är som ljuset i röran jag ser. Och när det är helt och perfekt, ser jag inte ljuset längre.
Konstigt. Det här ger en mening för mig. Därför tycker jag om gamla, trasiga hus. Jag tycker om röran, innan det blir klart. Jag tycker om när människor vågar visa skuggan. För då kan jag se ljuset i dem och i mig själv. Rörelsen till det hela, det blir meningen.

Kyss jorden (på hundratals sätt).

Självklart att den här dikten av Rumi också ska vara översatt till svenska här.

”Idag, liksom vilken annan dag som helst, vaknar vi upp tomma och skämtande.
Låt bli att öppna dörren till studiekammaren och börja läsa.
Ta istället fram ett musikinstrument.
Låt den skönhet vi älskar, vara det vi gör.
Det finns hundratals sätt att böja sig ner på knä och kyssa jorden på.”

av Rumi

beskrivning

”100 måde
I dag ligesom hvilken som helst anden dag vågner vi op
tomme och skæmte.
Lad være med at åbne døren til studiekammeret
og begynde at læse.
Tag i stedet et musikinstrument frem.
Lad den skønhed, vi elsker, være det, vi gør.
Der er hundreder af måder at knæle og kysse jorden på.”

Tolkad till danska från engelska av Folmer Leide

”There are hundreds of ways to kneale and kiss the earth.”