Stairway to Heaven.

beskrivning

Stairway to Heaven

There’s a lady who’s sure all that glitters is gold
And she’s buying a stairway to Heaven
When she gets there she knows, if the stores are all closed
With a word she can get what she came for
Ooh, ooh, and she’s buying a stairway to Heaven
There’s a sign on the wall, but she wants to be sure
‘Cause you know sometimes words have two meanings
In a tree by the brook, there’s a songbird who sings
Sometimes all of our thoughts are misgiven

Ooh, makes me wonder… Ooh, makes me wonder…

There’s a feeling I get when I look to the west
And my spirit is crying for leaving
In my thoughts I have seen rings of smoke through the trees
And the voices of those who stand looking

Ooh, it makes me wonder… Ooh, really makes me wonder…

And it’s whispered that soon if we all call the tune
Then the piper will lead us to reason
And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter

Oh-oh-oh-oh-woahhh

If there’s a bustle in your hedgerow, don’t be alarmed, now
It’s just a spring clean for the May queen
Yes, there are two paths you can go by, but in the long run
There’s still time to change the road you’re on

And it makes me wonder… Ohh, woah

Your head is humming and it won’t go, in case you don’t know
The piper’s calling you to join him
Dear lady, can you hear the wind blow? And did you know
Your stairway lies on the whispering wind?

gitarrsolo….

And as we wind on down the road
Our shadows taller than our soul
There walks a lady we all know
Who shines white light and wants to show
How everything still turns to gold
And if you listen very hard
The tune will come to you at last
When all are one and one is all
To be a rock and not to roll

And she’s buying a stairway to Heaven

“How long did it take to write “Stairway to Heaven”?
Jimmy Page started writing the music in May 1970. Robert Plant wrote 80% of the lyrics a few weeks later. Recording for the song began in December, and finished in the New Year.”

från Genius.com

beskrivning

Det är mycket nu.

Det är mycket som händer i världen nu.
Pandemin går upp och upp och upp med nya varianter hit och dit. Vaccinet tar tid på sig att distribueras och sprutas. Och hjälper det mot mutationerna också? Ingen vet väl det än. Vi får hoppas på det.
Oroligt känns det i alla fall. De som redan varit smittade kan känna sig säkrare, men hur länge finns antikropparna kvar? Och de som ännu inte haft covid-19, vet inte hur den kommer drabba, milt, mittemellan eller långe och svårt och avgå med döden. Osäkra odds där.
Jag har slutat räkna hur många som avlider. Jag orkar inte ta in det.

USA har sina dubbla dramor. Jag såg på CNN hur de började med godkännandet i senaten 6 januari, av nya presidenten Biden. De skulle ta paus för vissa republikaner ville gå emot valresultatet och plötsligt utbröt ett kaos. Från det lilla till det stora inom en timme var den ultrakonservativa inne i senatsbyggnaden och vad som hände fick vi delvis se genom tv-medierna som rapporterade runtom där. Att de inte förstod vad som hände från början, reagerade jag på när en reporter kallade en inkräktare i vice-presidentens stol för “gentleman”. Så naivt. Och de bara gick rakt in. Var var alla poliserna som fanns vid tidigare demonstrationer för Black Lives Matter? Borta. Passiva.
Hur kunde de missat eller inte missat, att Trump hållit uppviglingsmöte strax intill? Planerat sen länge. Och planerna om vad de skulle göra fanns ute på sociala medier. Var fanns terroristbekämpningsstyrkan? Det var obehagligt att titta på och inte veta vad som skulle hända. Sändning i realtid. Direkt in i vardagsrummet här. Jag hade svårt att sova sen.

Dessutom har jag haft svårt att sova hela julledigheten. Inte bra. Hur ska jag klara att komma tillbaka till vardagen igen? Än så länge har jag inte klarat det. Lever ett instängt och isolerat liv i min egenkarantän. På måndag kommer eleverna tillbaka till skolan. Hoppas jag kan vara där då. Eleverna är viktigast för mig alltid. Jag hoppas kunna finnas där för dem, trots oron för covid-19, min sista termin i skolan.

År 2020 var det varmaste året någonsin på planeten, ihop med 2016 om jag förstått det riktigt. Det är verkligen inte bra. Djurarter utrotas av oss och miljöförstöringen. Jag minns en bild från Skansenakvariet från 1990-talet. En ruta i väggen med en skylt med texten “Världens farligaste djur”. Och så gick jag fram tid och såg…. mig själv. Så tankeväckande gjort redan på den tiden.

Hoppet då?
Att Biden och Harris 20 januari, blir goda ledare för USA i landets svåra tider. Att de samlar kunniga och professionella människor omkring sig. Fast det är lite mycket “min vän” och “tidigare anställd” i rekryteringsleden, jag har svårt för nepotism. Nyhet att kabinettet blir fyllt av både män och kvinnor av olika slag “som speglar hur USA ser ut”, som Biden sa. Det kommer nog ändå inte alla gilla. Men jag gör det.

Att de skyldiga där blir ställda till ansvar för allt de sagt och gjort där av orätt, diskriminering och kriminalitet. Jag är förvånad över hur gränserna för det tillåtna hela tiden flyttat på sig för den vita högerextremismen. Här i Sverige brer också kriminaliteten ut sig. Vi brukar ju komma efter USA med det mesta. Antagligen.

Att miljölagar tas på allvar och miljövänlig teknik utvecklas, att skogsbruk i fjällnära områden upphör är en önskan. Att världen gemensamt tar tag i miljön igen och går vidare med det. Att vi får en kyligare värld igen, där isen byggs upp igen i polerna. En önskedröm?

Att jag börjar fundera på roliga saker som kommer hända under våren.
Och hur kommer jag klara att vara en stark, frisk, energifylld pensionär till sommaren? Det vete gudarna! Jag har väldigt lite hopp om det efter dessa veckor hemma. Behöver ta kontrollen igen över vikten, maten, hälsan, motionen, träningen, sömnen, ja det mesta. Och återfinna energi, mod och kraft att vara kreativ och klara av det jag vill bygga och förbättra hemma, diska, torka av diskbänken oftare, tvätta, ja allt sånt.

Och nu kommer besked om att twitterpresidentens konto har stängts. Slag i slag händer saker som ingen någonsin trodde skulle hönda. Men å andra sidan, vem trodde någonsin att en sån obildad, systematisk lögnare skulle kunna bli president? Märklig man, som projicerar ut allt som han själv är. Han talar ju sanning, fast omvänt. Ni ljuger = jag ljuger. De är farliga = jag är farlig. Valet är fusk = Jag gör allt för att fuska. Ja, ni kan själva testa med allt han säger. Projektionernas mästare. Och folk går på det. Märkligt land.
Råttorna lämnar skeppet. Vilka kommer landa på alla fyra och vilka kommer dömas? Hm…

ABC 2021.

Det gamla året 2020 blev inte alls vad någon kunde ha tänkt sig. Kanske blir 2021 värre? Ingen vet. Inget att spekulera om heller. Det blir som det blir.
Planer har jag ändå. Och blir det inte så, så blir det på något annat sätt. Att leva på nätet med andra har vi fått vänja oss vid. Att sluta resa med. Och att ses ute är enkelt.
Att jag går i pension har jag redan bestämt. Om jag lever tills dess, är skrivet i stjärnorna. Det vore snopet att inte få leva som pensionär i mååååånga, helst friskare år. Och det blir som det blir = mitt mantra numera.
Här är i alla fall, som vanligt, något om tankarna, planerna, önskningarna, hoppen, realiteterna om nya året 2021 i en abc-lista.
Utanför listan finns mina två barnbarn och barn. De är viktigast av allt.

beskrivning

A – AVPORTRÄTTERAS
B – BALKONGBYTE
C – COVID-19-VACCINERING
D – DANMARK
E – EKOLOGI
F – FRIHETFRIHETFRIHET
G – GYMTRÄNING
H – HOPPAS
I – INSPELNINGAR
J – JULGRANSÅR
K – KREATIVITETSDRÖMMAR
L – LISTER
M – MIRAKLER
N – NYMÅLAT
O – OMSTÄLLNING
P – PENSION
Q – QVARTA
R – RO
S – SLÄKTFORSKA
T – TYSKLAND
U – UTRIKESUPPLEVELSER
V – VILA
X – X – DET OKÄNDA
Y – YOUTUBEFILMER
Z – ZEXTIOFEM
Å – ÅRSDAGAR
Ä – ÄLSKA
Ö – ÖVA

beskrivning

Gott Nytt År 2021.

beskrivning

Jag vet inte om det är någon mening med att önska ett gott nytt år igen. Vi gjorde ju det förra året och se vad det blev av det… Eller kunde det ha blivit värre utan den önskningen? Det vet ingen.
Visst finns det sånt som blir bättre, absolut.
– Ny president i USA tar över 20 januari.
– Covid-19-vaccin kommer till alla. Förhoppningsvis kommer det ta slut på smittspridningen sen.
Dessutom:
– Mamma fyller 90 år i februari.
– Jag går i pension till sommaren. Inte längre om tre, eller om två, eller nästa år, utan det här året 2021.
Men sen finns den här känslan av att allt kan gå fel i alla fall. Inget går att ta för givet, som de här gamla buddhistiska raderna säger:

“Bland de många levande väsen, som syns om morgonen
är det någon, som inte är till att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen, som syns om eftermiddagen
är det någon, som inte är till att finna nästa morgon.”

Det har varit ett riktigt sorgeår 2020 för så många.
För Anders och Peter och alla andra som dog av covid-19 och dess följdsjukdomar är det försent med vaccinet. De kommer inte tillbaka. De kunde väl ha fått leva längre. Så meningslöst att behöva dö så tidigt. Anders var bara 64 år och Peter var bara 56 år. De fanns nyss och nu är de borta. De är saknade av många.

Jag är tacksam för att jag lever. Oron för att bli sjuk igen kommer alltid att finnas med mig. Men sådana är livsvillkoren också. Vad som helst kan hända.
Livet lovar en ingenting. Vi föds och vi dör. Däremellan lever vi på våra bästa sätt.

Jag har tak över huvudet och tillräckligt med mat. Jag har möjligheter att leva ett rikt inre liv och göra det jag vill, för att känna mening. Jag är, trots det, inte alltid lycklig. Men det vore förmätet av mig att alltid vilja vara lycklig. Kanske en skärv av kärlek skulle skänka mig mer kontakt och närhet. Eller inte. Det blir som det blir år 2021.

Gott Nytt År till er alla som läser det här. Också till de som inte läser det.
Vi kan göra det vi kan, för att hjälpa varandra genom sorgerna. Vi kan också hjälpa varandra att lätta på bördorna. Vi kan le mot barnen. Ge dem hopp om ett bättre år, en bättre värld. Vi kan göra vårt bästa i alla fall med att bli bättre människor och göra världen bättre.

Till sist ett par dikter av Rumi, som på sitt sätt kan ge tröst och stöd, när jag behöver. Kanske också till dig. De är tolkade till danska av Folmer Blume Leide och sedan översatta till svenska av mig.

beskrivning

Mitt hjärta är så litet
att det nästan är osynligt.
Hur kan du lägga
så stora sorger i det?
“Se,” svarade Han,
“dina ögon är ännu mindre
och ändå ser du världen
genom dem.”

beskrivning

Jag är lycklig i kväll,
förenad med Gud.
Fri från separationens smärta
virvlar och dansar jag med min Älskade.
Jag säger till mitt hjärta: Låt bli att bekymra dig,
jag har kastat bort nyckeln till morgondagen.

beskrivning

beskrivning

Snart.

Så är det annandag jul. Och jag längtar efter en annan dag. En, då jag är fri att göra vad jag vill och när jag vill. Och jag skulle vara helt frisk och kry och kunna göra allt jag ville. Hade slutat medicinera och håret skulle bli tjockare igen, en flärdfull önskning, jag vet. Och jag hade nått min målvikt och magen skulle vara plattare igen. Oj, när jag önskar kan jag väl lika gärna ta i, eller hur! Skulle jag vilja vara trettiofem igen med? Nej, där går gränsen. Sextiofyra är det jag är. Jag behöver anpassa mitt liv efter åldern bara. Jag har inte tid att börja om med vissa saker, som tar tid och energi.

Snart når jag gränsen till mitt sista år som anställd. Slutar i juni 2021. Säger upp mig, efter 47 år som lönearbetare. Efter 44 år i skolan är det dags att tänka bara på mig. Jag känner glädjen spritta redan nu. Och lite något annat. Något, som undrar om det verkligen är dags. Har jag verkligen gjort allt jag kunnat för barnen i skolan? Jaaaaaa. Jag är klar, även om plikten undrar.

beskrivning

Jag började på Farsta sjukhus när jag var sjutton år, efter jag slutade på gymnasiet. Det var ett lärorikt år. Jag var gift med. Sen till Åhléns centrallager. Och sen halkade jag in som musiklärarvikarie i skolan och resten är historia. Fil kand i specialpedagogik, talpedagog, specialpedagog, lågstadielärare, lekarbetspedagog. Men allt går inte att förena i ett jobb. Har jobbat mest som speciallärare. Jag har fått sprida ut lärdomarna och arbeta i perioder med det hela. Synd att jag inte kunde forskat något, det hade jag velat. Om barns skrivande och förmåga att forma bokstäver. Önskar jag skrivit klart boken om hur man lär barn skriva vackert. Den har jag inte gjort klart. Önskar jag kunde ha lärt ut det till andra mer. Men nu är det slut på skolarbetet. Så är det bara. Mina sista år blev inte som jag velat, för jag blev sjuk och fick cancer. Det var oväntat. Men så är det ju med sjukdomar. Inte väntar man på dem. Jag blev en av de nionde. Och en av tre.

Och nu är det mindre än ett halvår kvar till pensionen. Jag hör inte till de som jobbar längre än till sextiofem. Men mindre. Att hålla ut ett år till, till nästa jul är ohållbart. Kroppen säger nej. Mitt huvud protesterar. Varenda cell säger: ta vara på tiden du har kvar nu. Hur länge den nu blir. En del av mig säger: ÖVERLEV den här tiden som är kvar. Överlev coronan.

Och vad vill jag då göra? Jag har mina drömmar, även om en nybliven dröm redan spruckit. Jag har åren emot mig för att få köpa hus i Danmark. Men jag behöver kanske inte ge upp den helt. Kommer ändå resa dit och bo mer där i framtiden, som jag redan tänkt. Men jag hade verkligen velat äga det här huset. Det växte in i mig. Besvikelsen var stor.

beskrivning

Jag kommer släktforska vidare, både i Sverige, Tyskland och USA. Tänk om jag hittar dna-spår i Danmark? Det skulle vara toppen. En del av mig är ju dansk… även utan dna.
Kommer jag spela in de sju sångerna som är klara att sjungas in? Hoppas det.
Jag kommer kunna stanna kvar så länge jag vill där jag är. Inte behöva resa hem till skolan, där terminerna styr var jag är. Det blir nog den största av alla friheter jag har framför mig att njuta av. Att jag följer min egen agenda, min egen kalender, min egen vilja. Stannar kvar i skogen, i trädgården, på älven, så länge det ger mening.

Nu har jag mitt sista jullov. Sen blir det min sista termin. Mitt sista sportlov. Sista påsklov. Mina sista elever. Allt med det sista. Det är märkligt.
Så att gå över nyårsgränsen är också ett steg på nedräkningsgränsen. Det blir tydligare, skarpare, den tid som är kvar i skolan.
Jag kommer fortsätta att arbeta, som gestaltterapeut, med trädgård, med hus, med det som pockar på. Men det blir jag som bestämmer med Vad. Hur. När. Jag blir min egen chef.
Å, som jag längtar!

beskrivning

God Jul.

beskrivning

Så är det julafton. Det här året har varit långt, extralångt. Och nu är det snart slut. Önskar oss fina dagar av det sista på året.
Håll avstånd. Tvätta händerna ofta. Klia dig inte i ansiktet. Håll ut.
Men kanske blir det än värre. Räkna med det värsta. Ingen vet. Ingen!

GOD JUL! Gläds åt det lilla. Njut av maten, glöggen och värmen inne.
Tids nog blir det bättre.

Livet är inte lätt.

Två dagar före jul. Har inte skrivit något på länge. Har inte haft kraft – ork – energi.
Mitt enda mål i december var att överleva skolan. Jobbet. Närvaron. Coronan. Hålla ut, för elevernas skull. Och det har ett pris; den stora tröttheten. Den kommer som ett brev på posten. Inte kul att öppna det kuvertet. Inte som att få skojsiga födelsedagskort och julkort. Det liknar mest en räkning, ett bankutdrag:
Så mycket har du tagit ut: X.
Så mycket måste du betala tillbaka: XXXXX.

Nu är i alla fall mitt sista jullov äntligen här. Jag har vilat i flera dagar. Sovit länge. Gjort så lite som möjligt. Gått ut på promenader med vänner i det gråa och regniga. Inte heller det så upplyftande alltid. Men idag orkade jag gå i nästan två timmar, halva tiden i regn och med det bästa sällskapet. Hon lurade ut mig på den här lååååånga promenaden. Tänk om jag hade vetat det innan. Tur jag inte visste. Kära vän, tack!

beskrivning

Det blir ingen gran hemma i år. Orkar man inte, så orkar man inte. Går inte att sträcka ut mig mer nu. Då går jag av. Synd att det är sånt fint som jag inte orkar. Inte heller alltid laga mat. Jag gör det enkla. Bara att känna av vad som är möjligt och göra det och ändå vara nöjd med det. Det är jag också. Har pyntat till advent. Har tänt ljus en stund varje söndag. Har firat födelsedag. Har handlat det mesta. Undviker affärer. Har inte handlat julklappar mer än till barnbarnen. Klart de måste få en julklapp av tomtefarmor. Det är en glädje jag vill unna mig.

Så har jag gjort pepparkaksdegen. Får se om den blir bättre än förra året. Pepparkakorna blev riktigt skruttiga då. Lyssnade på Koppången med Sonja Aldén medan jag gjorde degen. Och jag blir så berörd. Önskar så mycket som inte går att få. Tänker på kära och älskade som inte är hos mig mer. Jag blev inte klar. Inte mätt. Inte än. Kanske aldrig.
❤ ❤ ❤

beskrivning

Jag har mina sår av en gammal olycklig kärlek som gör ont fortfarande till tider. Den verkar inte gå över ens med tiden. En annan vän dog i somras av covid-19. Och jag fick inte lov att köpa huset i Danmark. Min anknytning till landet var inte tillräcklig… tyckte de. Jag tyckte att den räckte mer än nog. Men det var inte jag som bestämde det. Får se till att vara där mer och längre tider i framtiden. I Framtiden, i Friheten, som snart är här. Om Gud vill. Ledsen och besviken blev jag. Svårt att bära sånt. Besvikelser blir inte heller lättare med åren för mig. Önskar jag kunde säga det till andra, att sorger blir lättare med åren. En del kanske, men inte allt. En del blir bara värre. För tiden krymper. Ändligheten är mer påtaglig. Det går inte att leva om sitt liv.
Jag har gjort mina val. Andra har gjort sina val. Och så är det med det. Jag hoppas att smärtan avtar ändå. Att jag får annat att fylla tiden med än längtan till något som inte finns. Att jag någongång blir mätt.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

Av RUMI

Tolkad till danska av dåvarande vän Folmer Blume Leide.
Översatt av mig.
Insjungen och med tillägg av mig. Inte den bästa inspelningen.
Men med den bästa publiken!

Inte heller är jag mätt och klar med julen. Inte än. Den har bara börjat lite, lite. Fint! Jag gillar julen, även om den är en påminnelse om min ensamhet. Om vår ensamhet. Jag är inte ensam om att vara ensam. Vi är många. Och det kan märkligt nog kännas som en tröst.

beskrivning

Att närma sig.

Orden dyker upp i mig en tidig lördagsmorgon, då jag ska koka mitt morgonte.
Att närma sig… orden ger mig olika och känslosamma associationer direkt.
Eftersom jag arbetar i skolan är det viktiga ord, hur jag närmar mig en elev, som har det svårt på något sätt. Eller hur jag vill lära känna nya elever. Att visa att jag finns där och är en snäll och närvarande vuxen, som de i bästa fall kan känna tillit till.
Det kan också vara när jag reser norrut och så fort jag närmar mig och ser Höga Kustenbron, då börjar jag le. Det är kanske en reflexartad reaktion numera, jag har rest över broarna till mitt paradis i Lugnvik i tjugo år nu. Första åren över Sandöbron, sedan över Höga Kustenbron. Men likväl, när jag närmar mig mitt norrländska hem, då finns leendet där i Friheten, Kravlösheten, Naturen, Trädgården, Huset.
I somras var jag ute en stilla morgon, på älven, i min lilla båt. Det var alldeles vindstilla. Båten gled sakta, sakta utmed strandkanten vid resterna av bryggorna och Hallstafabriken. Jag närmade mig näckrosorna där, hade sett på avstånd att det fanns vita näckrosor, de ville jag se närmare på. Kameran fick arbeta och jag tog många bilder. Tiden försvann. Bara näckrosorna i vattnet fanns. Vattnet. Ljuset. Stillheten. När jag var hemma igen såg jag på ett kort med särskilt intresse. Det var som om jag inte hade varit där och tagit det. Men det var det. Att närma sig en näckros. Så kan det också bli, en så fin bild.

beskrivning

Just nu närmar jag mig pensioneringen, räknar ner en dag i taget. Det sista året känns särskilt högtidligt på något sätt. Allt jag gör nu på jobbet, händer för sista gången, sista skolstarten, sista augustimånaden, sista höstterminen, sista julavslutningen och så vidare. Jag närmar mig slutet på min löneanställning. Jag ska säga upp mig nästa år. Det känns verkligen konstigt, efter 47 år i löneanställningar. Jag närmar mig friheten till att bli min egen chef på heltid istället.
Jag tänker på tiden, jag ser det på mina barnbarn, att de ständigt närmar sig nya brytpunkter i livet, att fylla år, att börja i förskolan, ettan, mellanstadiet, högstadiet, börja få sminka sig och sluta skolan. Genom dem minns jag min egen stund som ung. På något sätt närmade jag mig andra. Jag fann vänner som jag delade livet med, en del en kortare tid och en del genom hela livet. Vem är min äldsta vän genom tiderna just nu? kan jag undra. Min syster? Absolut! Och min fröken från lågstadiet! Hon är 92 år. Henne får jag inte närma mig riktigt än. Covid-19 är kvar och säger till oss att hålla avstånd fortfarande. Men lite ute kan vi ses eller prata i telefon.
Att närma sig, efter en lång tid med avstånd, det låter lätt, men kan vara en utmaning. Att våga lita på att vi är smittfria och vanliga igen. Att få kramas, sjunga ihop och prata utan att fundera på avstånd och vindriktning. Att närma sig en annans kropp, få smeka någons kind igen. Att pussas. Att kyssas. Att närma sig. Försiktigt eller med stormsteg. Värme, närhet och kärlek. Så gott det gör oss människor. För vi är människor och inga maskiner.
Men när kärleken närmar sig sitt slut; hur ont det gör. Att vilja närma sig, fast det inte går. När en viktig person inte vill mer. När missförstånd och starka känslor rår. Att känna sig övergiven. Ja, det känner jag till. Det kan kännas som om en del av en själv dör eller försvinner. Avhugget. Att lämna eller bli lämnad, båda kan kännas svåra, men jag tror att bli lämnad är svårast ändå.
Att närma sig ett avslut. Av en viktig relation. Av livet. Hur lite vi vet. Hur svårt det är. Hur hemskt det känns att mista. Att känna på sig, att nu är det inte är lång tid kvar.
Att närma sig slutet, ja det gör jag så med det här. Det gör inte alls ont. För jag har en känsla av att vi kommer ses igen. Därför kan vi lämna vänner och familj och göra våra egna saker, dag efter dag. Vi klarar den korta eller längre separationen, för vi bärs av vetskapen att vi ses igen sen. Det lär vi oss bäst som små, genom trygg anknytning och vissheten om en beständig värld. Tittut! som det står ristat, med stämjärn, av någon, i min trappa i huset i norr. Och nu är det slut för den här gången!

Dana Jergefelt
29 augusti 2020

beskrivning

Jag är bara trött, så oändligt trött…

Balladen om K. av Björn Afzelius

Jag är inte sjuk, inte sjuk
Jag är inte sjuk, inte sjuk
Jag är bara trött
Så oändligt trött
Men jag är inte sjuk, inte sjuk

Han kom som en sommarvind
Och älskogsleken var blind
Han gav mej ett barn
Sen gav han sej av
Jag var ung, jag förstod ingenting

Han ville bara va fri
Och leva sitt eget liv
Men skammen var min
Och den brände min kind
Och jag orkade inte stanna kvar

Så jag for med mitt barn från mitt hem
Ja, vi flydde till storstaden
Till gator och torg
Till buller och stoj
Till bilar, neonljus och betong

Men jag fick inget arbete
Så vi satt i vår lägenhet
I förorten
I ensamheten
En tvåa på sjunde våningen

Men jag blev inte sjuk…

Dagarna kom och försvann
Dom liknade alla varann
Jag blev som ett djur
Gick runt i min bur
Och jag pratade inte med nån ann

Så grep ångsten om min hals
Och handen om hjärtat var kall
Jag levde i skräck
Ett halvår i sträck
Och jag grät mej till sömns varje natt

Så börja jag dricka vin
För att orka känna mej fin
För att våga gå ut
För att inte ta slut
För att ta mej ur apatin

För jag fruktade för min förstånd
Och jag ville ju bara va i gång
Jag böna och bad
Om en plats för mitt barn
Men daghemskön var för lång

Men jag blev inte sjuk…

Så levde vi vind för våg
Tills den fjärde vintern blev vår
Så en dag i april
Så stanna världen till
När barnavårdsnämnden ringde på

Det var dom som bodde bredvid
Som låtit hämta dom hit
Dom rodna och sa
Att det var för mitt barn
Så dom visste trots allt att vi fanns till

Dom tog mitt barn ur min vård
Vi fick bara fyra år
Men jag hoppas och tror
Att när hon blir stor
Hon kommer förlåta och förstå

Att jag inte var sjuk…

Så slockna min sista glöd
Ja, jag trodde jag ville dö
Jag drev som ett rö
Ett virvlande frö
En spillra i stormande sjö

Så jag sökte mej hit och kom hem
Till den stora Förståelsen
Här talar man mjukt
Här blir man snart sjuk
Här tror ingen på behandlingen

Här söver man ner ångesten
Här drogar man bort framtiden
Här är allting bra
Här finns inga krav
Man får sova sej in i himmelen

Och dom sa jag var sjuk, jag var sjuk
Ja, dom sa jag var sjuk, jag var sjuk
Men jag var bara trött
Så oändligt trött
Men dom sa: Ni är sjuk, Ni är sjuk

Längtan och saknad.

Från min facebooksida Dana gestaltterapi tar jag denna text också hit:

Flera gånger idag har jag tänkt och reflekterat över skillnader mellan LÄNGTAN och SAKNAD. De är olika för mig.
I längtan finns det som finns, fast inte just nu, det jag kan ta på när jag har dem.
I saknaden finns det som är borta för alltid och som inte kommer igen.

Jag kan längta efter mina barn och barnbarn. Mina boplatser. Danmark. Lönen för arbetet. Födelsedagen. Pensionen. Att spela in mina sånger. Min trädgård. Mina vänner. Varm choklad med nybakade bullar.

Och jag saknar verkligen det som inte längre finns. Pappa. Släktingar som dött. Vänner som aldrig kommer tillbaka mer. Djur som inte finns hos mig längre. En frisk och stark kropp.
Jag blir berörd av djupet i saknaden.

ÖNSKAN kan vara som en bro mellan både min längtan och min saknad.
Jag kan önska att allt vore annorlunda. Jag kan önska mig en smaskig tårta till födelsedagen. Att mina vänner från förr och nu kunde finnas här och hålla om mig ibland. Att coronan skulle ta slut NU.

“Din vilja står i skogen och växer” är ett gammalt talesätt från förr. Det jag önskar kan jag inte alltid få. Min vilja spelar ingen roll.
Men ibland kan jag önska mig mirakler och magi. Kanske får jag något gott som jag längtar efter snart.

Vad längtar du efter? Vad saknar du djupt in i hjärteroten?
Vill du prata med någon om din saknad?
Du kan komma till mig. Jag kan inte trolla. Men jag är en lyssnande gestaltterapeut. Som en bro över mörka vatten… Välkommen!

beskrivning

Bilder som talar.

I en dansk kyrka, i byn jag besökte vid Limfjorden förra söndagen, finns denna del av en altartavla. Den talar till mig och säger:
Passa på NU, lev dina drömmar och stå samtidigt kvar i verkligheten, för livet är ändligt.

beskrivning

När jag kom in i kyrkan spelade kantorn melodin till “Den blomstertid nu kommer”. Det var så fint. Jag hoppas verkligen att den blomstertid kommer, också för mig.

Höstresan till Danmark.

Längtan blev för stor, jag behövde resa iväg och se något av Danmark. Färden gick med bil till Göteborg. Fick resa med en tidigare färja, för Danmark skulle några timmar senare åter stänga sin gräns för vissa regioner pga ökande spridning igen av covid-19. Tur att jag hann! Och fick åka med den finaste Stena Danica. Jag kunde sova på ett hotell i Frederikshavn, även om jag fick resa vidare i ottan, innan hotellfrukosten serverades. Hur tänkte jag egentligen… hahaha…

beskrivning

Jag hade ett möte att passa i en by, nära Limfjorden redan kl 9.45. Då kan man ju inte komma försent! Jag visste ju inte heller hur lång tid det skulle ta att köra dit.
Jag säger bara det! Danmark ska ses i gryningen. Å, så vackert! Att börja köra i mörkret och sedan se landskapet vakna och möta djur och natur på vägen. Så vackra himlar!

beskrivning

Men gäsp, vad trött jag var efter mötet! Tur att jag hade bokat ett rum på en camping redan från klockan 11, så jag kunde vila, hämta andan och planera resten av helgen där.

beskrivning

Jag reste ut till kusten och gick på stranden i ett par timmar minst. Åt den värsta, värsta, värsta rödspettan och pommes friten någonsin i mina dar. Nej, jag åt bara det jag måste, för att dämpa hungern. Petade ut fisken ur friteringen, och den var ok då. Till den syltan ska jag aldrig gå igen.
Sen till Netto! Min favoritaffär. Och till Jysk för att byta ett feligt örngott, som jag köpt 2018. Jodå, det gick bra.
Regnet kom i skurar. Solen sken då och då. Helt ok. Det blåste härligt vid havet.

beskrivning

Sov ok i rummet. Delade toalett och dusch med andra. Det gick bra, trots att jag var orolig för närhet till andra.

På söndagen började jag titta på byn från igår igen. Besökte den heliga källan. Tur jag hade stövlar på, det var lerigt. Och sen till kyrkan. Den var fin. Kantorn övade psalmerna till dagens dop. Jag gick innan. Tittade mer på en trädgård jag sett dagen innan och såg en ovanlig blomma, munkhätta. Den är giftig. Den såg giftig ut med. I trädgården fanns också en stor buske med trollhassel och ett trasigt växthus.

beskrivning

beskrivning

Sen reste jag vidare till Lökken. Märkligt att man får köra bil på stranden. Det gjorde jag såklart med.

beskrivning

Och sen vidare mot Lönstrup, som inte var densamma by som jag varit i under tidigt 1990-tal. Bara en massa turister nu och turistbutiker. Och jag var ju en turist jag med. Åt på ett inte så bra ställe, jag behöver bli bättre på att hitta god mat.
I byn jag besökte först, föll jag för en spandau och en birkes, de var i alla fall supergoda! Ibland ska jag bara unna mig såna godsaker!

beskrivning

Nu iväg till Hjörring och Bauhaus, där jag köpte en list till köket, i bok, som passar till bänkskivan. Bauhaus i Sverige hade den inte.
Åkte till Fredrikshamn och tog färjan över till Göteborg, sliten båt. Och jag var sliten efter tre intensiva dagar på resa. Sov hos min kusin och fick frukost. Klippte håret helt oväntat på sentimentala promenaden runt i Högsbohöjd. Det var länge sen sist jag klippte håret hos en frisör. Blev bjuden på lunch med min andra kusin, på en jättebra restaurang under Älvsborgsbron. Godaste maten jag ätit på lång tid, nattbakad fläskfilé med mos. Roligt att se mina kusiner! Sen hem.

beskrivning

Sen, sen, sen, sen, sen…. så ska man väl inte skriva. Jo, så blev det.
Tillbaka till jobbet, till “flexibel skola”, vad det nu är. Jag är inte särskilt flexibel, men veckan gick, nu är det fredag kväll och jag är trött och ledig.
Vad månne väl helgen bjuda på? Självkarantän. Försiktighet bland människor. God handhygien. Och framförallt: ingen väckarklocka som ska ringa.

Släktforskar.

Jag sitter här i lördagskvällen, i köket, framför datorn och släktforskar. Jag tror vi har fått en ny släktgren. En familjen Olsson / Olofsson. Och nya släktingar i Amerika då med. Hur gick det till?
Jo, i kyrkböckerna står det att farfars far hade en okänd far. Modern Anna Cajsa Nilsdotter från Svartbjörsbyn utanför Boden, fick Olof Johan 18 juli 1844 i Boden, utan att vara gift med fadern.
Som dopvittne befann sig bland andra bonden och nämndemannen Olof Johansson. Han bodde i Boden 4. Där var Anna Kajsa piga.
Olof Johansson hade varit gift två gånger och båda fruarna hade dött.
1815 gifte han sig första gången med bonddottern Elisabetha Lisa Hansdotter. De fick i rask takt fem barn, Maria Lisa, Anna Maria, Olof, Olof, Anna Lisa. Inget av barnen överlever det första året utom det första som dör 13 månader gammal. Modern dör strax efter femte barnets födsel, 32 år gammal, och det lilla barnet strax efter.
Jag kan inte föreställa mig vilken sorg det måste ha varit och vilket hopp som hela tiden måste ha fötts varje gång en ny graviditet började. Så sorgligt. Så hopplöst läge.

1824 gifter Olof Johansson om sig igen med Sofia Petronella Lundberg. De får fyra barn, Olof Johan, Erik, Gabriel och lille Isac, som dör 4 månader gammal. De andra tre uppnådde vuxen ålder och en verkar ha emigrerat till Amerika. Modern dör 1842, 38 år gammal.

Olof Johansson blir änkling för andra gången. Han har tre barn boendes hemma mellan 4-13 år gamla. Inte konstigt kanske att han gör pigan med barn året efter. Och han är man nog att vara med på dopet. Mamman ger barnet samma namn. Olof Johan Olsson får han heta. Det var tydligen inte så ovanligt att barn födda utanför äktenskapet namngavs så. Senare blir Olof Johan fältjägare och bor i soldattorpet Fors i Buddbyn. Där måste han byta efternamn, till Fors.
Min farfars far blir så småningom far till många barn i två giften och släkten är genom honom jättestor. Tre syskon Fors gifter sig med tre syskon Jonsson, från Karlsmyran, Graninge. De måste ha gillat varandras familjer.

Min farfar var trolovad med Hulda Stierna. Hennes bror var gift med farfars syster. Pappa Stierna, hans två barn och svärdotter dog i spanska sjukan 1919 och farfar gifte sig senare med farmor. Så ändrades släktens gång genom pandemin som var då.

Nu väntar jag med spänning på om någon släkting dyker upp genom dna-test. Att tro att det är som jag beskrivit, det borde gå att bevisa genom dna-test. Någonstans i världen finns nog nya släktingar att lära känna.

beskrivning

Höstvisa.

Höstmelankolin griper tag i mig idag och vägen känns så lång.
Det påminner mig om den här sången.

Höstvisa
text av Tove Jansson musik av Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Tidens vardag.

Oj, vad lite jag skrivit sista tiden här. Som om sidan inte fanns.
Jag har annat att tänka på. Mitt fyrtiofjärde och sista år i skolan tar min mesta tid och energi. Det är ok. Arbete, arbete, arbete! Mitt fyrtiosjunde och sista år som lönearbetare.

beskrivning

Vad mer kan livet vara? Att göra sånt som bara måste göras. Trivialiteter. Men sånt som ändå fyller tiden. Vardagligheterna. Vakna. Dricka te. Se på nyheterna. Äta frukost. Gå igenom dagen. Begrunda vädret. Klä på sig. Borsta tänderna. Bara det tar ett par-tre timmar, minst. Sedan kommer lunchen. Jag har min diet kvar, ett par kilo till att gå ner.
Så ska jag städa. Ta bort efter mig, Torka av. Ställa in disk, tömma disk. Tvätta. Sortera. Hänga tvätt. Vika tvätt. Allt ska göras från ax till limpa. Ofta gör jag väl inte klart allt. Klädhögar kan ligga och vänta på sin tur, som inte kommer. Hahaha… Jag önskar jag vore bättre på vissa saker… men ingen klagar hemma, skönt det. En del dagar kommer posten, den ska gås igenom, tidningar läsas eller i alla fall ögnas igenom.
Jaha, så kommer middagen, att handla det som behövs, använda det som finns på ett kreativt sätt, så inget blir över. Göra en plan. Variera mig lagom mycket. Och laga till maten och äta den och ta bort. Sen är det redan kväll ju med allt som är på agendan för det. Tv. Soffa. Serier. Ja, det hörs ju hur ineffektiv jag är då. Och gäspa. Jag lägger mig tidigare och tidigare. Skönt att komma i säng. Och den ska ju bäddas om med. Ibland känns det som om det var igår, tiden är konstig på det viset. En del dagar går fort, andra så lååååångsaaaamt!
Det finns säkert annat som hör till vardagspysslen. Oftast känns det som om jag stannar i dem. Kommer inte vidare. Gör inget skoj. Går inte ut. Fast jag vet att jag gör det ibland med. Lite, lite.
Undrar hur det kommer kännas med egna dagar som pensionär? Jag kommer göra samma saker. Fast inte gå till jobbet i skolan. Ingen klocka kommer ringa 05.45. Frukosttiden kommer bli som på helgerna. Längre. Kraven kommer minska. Stressen med. Jag blir min egen chef på heltid, äntligen!

beskrivning

Jag kommer göra andra saker. Vara friare att resa. Skriva mer kanske. Skriva en ny bok? Vet inte. Flytta? Vet inte. Lära mig tyska bättre? Hoppas det. Släktforska mer? Jaaaaa! Det är roligt! Rensa i förråden? Ja, det kommer jag ha tid till då. Fika med vänner mer? Absolut! Göra nya pelargoner av gamla? Japp! Det funkade i alla fall det här året! Gå ut i skogen mer på höstarna. Jodå! Kanske en tisdag. Eller en onsdag. När jag vill!
Jag kommer ha kvar min firma. Den ska igång och jag bokar tider för gestaltterapi och avspänningsmassage nu. Då ska jag ha nått klart med all städning och fixande. Tror jag på det? Nääää. Men det blir bra ändå. Det blir tillräckligt bra.

beskrivning