Sex och en halv timme.

Lite mer än sex timmar.
Lite mindre än sju timmar.
Ensam med min mamma.
Vem kunde ha trott det?
Efter 64 år och nästan 65?
Att jag fick ha tid med min mamma
alldeles själv.

En enda gång.
En enda gång hittills.
Jag gråter när jag tänker på det.
Vad hindrade oss från kontakt?
Vad hindrade oss från att vara tillsammans?
Vad hindrade oss från att vara
JAG och DU?

Omständigheter. Familjen.
Tre andra syskon.
En frånvarande pappa.
Jag visste inte, för
Vem Var Jag att behöva en mamma
när allt annat var viktigare?
Körerna, de jävla körerna.

Och älskarna. Din skola. Övningarna.
Och mannen i ditt liv.
Tiden. Mitt liv med min familj.
Min sorg, din sorg
över att vi inte kunde mötas.
Jag var arg, såklart.
Jag kunde inte vara annat. Då.

Du älskade dina körer och din man.
Du älskade oss barn som flock.
Du älskade mig som en i flocken.
Jag Ville Inte Vara En I En Flock.
Jag ville vara MIG, med DIG.
Du fick träna på att säga
”Dana, jag älskar DIG!”

Nu har vi en hemlighet
som ingen annan vet.
– Jag älskar dig Dana!
– Jag älskar dig Mamma!
Hur lång tid tog det att lära sig säga det?
Ett helt jävla liv.
Sextiofyra år och elva månader.

beskrivning

Det är inte den enes fel att det blivit fel.
Det ligger hos oss båda.
Men jag var barnet och hon var den vuxna.
Nu är vi båda vuxna, även om jag är gammal och mamma är jättegammal.

Jag vill laga det som är trasigt.

Jag har den senaste tiden tänkt på det som är trasigt. Saker kan vara trasiga, likaväl som relationer. Kroppar kan gå sönder och ingen skulle kunna tänka sig att gå omkring med brutna ben eller öppna sår frivilligt. Psykisk ohälsa kan också ge känslan av att vara trasig och inte hel.

beskrivning

Om jag har trasiga kläder, vill jag hellre laga dem, än att kasta bort dem. Det är slöseri att kasta bort det som går att använda, jag kan hellre ta fram nål och tråd eller lim, eller ett nytt trästycke och laga det som behöver lagas. Det är slöseri med mänskliga resurser att inte ta sig själv på allvar och ta hand om sitt lidande. Livet har sina upp-och nedgångar, så är det för alla, men alla har inte lärt sig att hantera dem, vi är olika sårbara i olika tider dessutom.
Så tänker jag på trasiga relationer, där lidandet involverar inte bara dig, utan också andra. Finns det något att göra åt det egentligen? Eller är det bara att acceptera det; som om att gå omkring med ett brutet ben, en trasig tröja, eller med en känsla av att vara dålig och fel? En del gör väl så, härdar ut, köper nya dyra kläder eller lämnar relationer som ger smärta. En del stannar kvar utan förändringar.

Också jag har trasiga relationer i mitt liv. Det är inget jag har önskat eller velat ha. De bara är. Precis som för de flesta, har det sina rötter i barndomen. Jag är tacksam för att jag den senaste tiden, har fått en andra chans att hela min relation till min mamma. Det är liksom aldrig försent, lär jag mig. Vi båda är glada för att få en bättre kontakt och kunna sopa rent i vår relation till varandra. Det är inte den enes fel att det blivit fel. Det ligger hos oss båda. Men jag var barn och hon var vuxen. Nu är vi båda vuxna, även om jag är gammal och mamma är jättegammal.

beskrivning

Jag har mer och mer fått den insikten att det är viktigt för mig att jag vill laga det som är trasig.
Kanske är det ett halsband som gått sönder. Eller mina tights. Eller en relation. Gör det bara, innan det är försent. Det känns enklare att gå med hela kläder och slippa tänka på hålen. Relationerna blir enklare. Kroppen mår bättre, psykiskt och fysiskt. Jag vill också finnas för att hjälpa andra att må bättre. Därför blev jag gestaltterapeut. Då kan det, om möjligt, vara ännu mer uppfordrande att hela sina trasiga relationer. Och att ha verktygen för det.
Men ska då allt lagas och bli helt igen fast med ärr eller lagade sprickor?
Det kan finnas en tröstande syn på att vara eller känna sig trasig.

Rumi sa:
”The wound is the place where the Light enters you.”

Leonard Cohen tog till sig orden och gjorde en berörande sång ”Anthem” om det.
”There is a crack, a crack in everything. That’s how the Light gets in.

Och så finns den här berättelsen som jag just nu inte kan härleda till rätt ursprung. Kanske kan någon av er som läser det här, tipsa mig om det.

Sagan om den trasiga krukan
En äldre kinesisk dam hade två stora krukor, som hängde på var sin sida av en stång, som hon bar över nacken. En av krukorna hade en spricka, medan den andra krukan var perfekt och alltid levererade en full portion vatten. Efter en lång tur från bäcken till huset, var den läckande krukan halvfull. I två år hände detta dagligen, kvinnan kom hem med bara en och en halv kruka vatten. Naturligtvis var den perfekta krukan stolt över sitt resultat. Men den stackars läckande krukan skämdes över sin prestation och var olycklig över att den bara kunde göra hälften av vad den var gjord för att göra. Efter två år av vad den kände som en bitter tid, 
talade den en dag med kvinnan nere vid bäcken.
– Jag skäms över mig själv, för att sprickan på min sida gör att vatten läcker ut hela vägen tillbaka till ditt hus.
Den gamla kvinnan log och svarade:
– Lade du inte märke till att det är blommor på din sida av stången, men inte på den andra sidan? Det är för att jag alltid vetat om din läcka, så jag har planterat frön på din sida av stigen. Varje dag när vi går tillbaka har du vattnat dem. I två år har jag kunnat plocka dessa vackra blommor för att dekorera bordet. Om inte du är precis den du är, skulle inte dessa skönheter funnits här och smyckat huset. Vi har alla våra fel, men det är sprickorna och felen vi har som gör våra liv intressanta och givande. Så ta var och en för vad den är och sök det goda hos den.

Ta hand om dig. Ta hand om mig. Ta hand om oss, våra saker och vår jord.

De första hundra dagarna.

Idag har jag varit fri, arbetsfri, utan lönearbete, arbetslös, ledig, pensionär,
i prick etthundra dagar.

beskrivning

Då kan det vara dags för en sammanfattning av den tiden, som inte kommer igen.
Det som är gjort, är gjort.
Barndomens första 6 år genomlevda. Skoltidens 12 år med. De 47 åren av lönearbete är avklarade. Och nu 100 dagar som pensionär.
Blev det som jag trodde? Blev det som jag ville? Hm… nja, njä…

beskrivning

Dag 1-19 Först stannade jag kvar i huset i norr, istället för att resa söderut som jag gjort i alla år, så länge jag haft huset där, när jag jobbade och höstterminen skulle börja.
Det var skönt att få vara kvar i lugn och ro. Arbete med huset behövdes göras och jag kunde ha kvar båten i älven.
Sen hade jag ont i vaden och tog det inte på allvar. Jag förstod inte bättre, mer än att något var fel. Inte heller min kontaktsjuksköterska reagerade över den informationen och inte vårdcentralen, när jag ringde för att boka tid hos läkare. Jag var kvar i godan ro. Och vaden blev allt tjockare, mer röd och gjorde ont. DÅ åkte jag ut på älven sista gången för sommaren, tog upp båten och ringde därefter 1177. Sen till akuten fem mil bort och få sprutor. Troligen en biverkning av medicinen jag har. Ingen bra start på min fria höst direkt. Men det var spännande? eller intressant? helt klart läskigt! att ta sprutor själv i magen. Inte så farligt ändå. Nu vet jag det.
Som den kämpe jag är… hm…. så packade jag för hemresa dagen efter och reste hem på måndagen i slutet av augusti. Gick direkt till Närakuten för att få ultraljud och bekräftelse på diagnos, mer sprutor och medicin.

beskrivning

Dag 20-40 Hemma och planerar för höstresan till Danmark. Vågar inte planera för att vara borta i de två månader jag hade tänkt. Tränar på rehabgymmet och simmar i badhuset och leker att jag är ung simmare igen.

beskrivning

Dag 41-63 Reser söderut och stannar borta i 23 dagar. Det är ju inte så himla bra att köra långa sträckor nu, men jag gör det med kompressions- och stödstrumpor. Tur att det finns hjälpmedel att använda. Jobbigt med hjälpmedel. Livet blir mer komplicerat med allt jag behöver ha med mig och använda för min hälsas skull. Det var enklare förr, när det bara var att klä på sig och dra borsten genom håret på morgonen och borsta tänderna och gå till sängs på kvällen och somna gott. Jag är glad för att jag i alla fall kan gå och slipper använda kryckor, som jag behövde för tre år sedan, då jag hade en bakercysta i knävecket. Jag reste ändå till USA. Än så länge hindrar inte mina sjukdomar mig från att resa. Tur det! Simmar i badhuset i Helsinge i Danmark och klarar att simma 25 meter fjäril. Butterfly. Jag är väl en fjäril då?

beskrivning

Dag 64-92 Dagen efter jag kom hem från fina Danmark, var det dags för mamma att åka in på sjukhus. Fyra livshotande sjukdomar har hon nu besegrat efter 9+17 dagar på sjukhus. Det har varit en orolig tid med hennes sjukdomar och ovissheten om framtiden har präglat dagarna sedan dess.
Egentligen är ju alla dagar ovissa för oss alla. Livet lovar en ingenting. Men ändå.
Jag har träffat två covid-sjuka på sjukhuset, det kunde jag inte ha gissat innan att det skulle ha hänt. Mamma tillfrisknade, hennes man avled. Jag är fortfarande mycket försiktig med vilka jag träffar, håller avstånd och har munskydd på mig på allmänna platser inomhus.

beskrivning

Hösten har varit en tid med existensiella tankar, ensamhet, sorg och också glädje, i varandet mellan liv och död, för både mig och min mamma. Jag har gjort uppföljning med fjärdeårskontrollen också. Hösten är numera en orolig tid för att vänta på besked. Så blev jag bortglömd med att få besked. Oron steg.

Jag hade väl önskat att jag hade varit fri från sjukdomar och kunde leva mer enkelt. Jag är också tacksam för att jag kan göra det jag vill, i min frihet. Dessutom kan jag finnas till hands för att hjälpa till och vara med mamma, i samarbete med mina tre syskon. Vi samlas när vi behöver. Det känns fint.

beskrivning

Dag 93-99 Lite lugnare tider äntligen igen. Mamma är hemma och min ene bror bor där ett tag. Jag har börjat träna på rehabgymmet igen och det känns bra. Går i skogen, på promenad, träffar några goda vänner, lyssnar på föredrag, läser. Jag orkar något litet varje dag oftast. Min grundkänsla är ganska grå och orkeslös, men det är ju också som höstens nyanser och energi.

beskrivning

Dag 100 Så idag, på hundradagsdagen, får jag säga GRATTIS till mig själv att jag var klok nog att säga tack och adjö en termin i förväg, till att jobba i skolan varje dag, det hade jag inte klarat. Dessutom vill jag sända ett tack till sjukvården. Firar med att ta den tredje covid-19-vaccinationen. Tänk om jag skulle få ett besked om tid för en ultraljuds-undersökning idag med, det vore toppen, vill inte bli bortglömd igen.
Och ett stort HURRA! Mamma har just idag fått bifall att komma in på äldreboende. Det blir vi alla glada för.

Bara ibland glömmer jag bort vilken dag det är.
Oftast vaknar jag runt kl 7-8. Jag är oftast trött runt kl 22. Jag håller något slags rutin. Sover illa, har så ont i mina stackars ben. Sömnen är uppdelad hela natten. Tur att jag kan somna om oftast i alla fall. Hoppas det blir bättre om ett drygt år, när jag slutar med en av medicinerna.
Jag har börjat städa i mina bokhyllor och läser mer, hittade Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, första bandet från 1918. Nu läser jag andra bandet från 1927, köpt genom en antikvariatshemsida.

beskrivning

Nu ser jag fram emot min sextiofemte födelsedag. Nedräkning pågår. Det blir ett stillsamt firande, en lillördag i december. Sen är jag en riktig ålderspensionär. Vad mer kan man väl önska av tillvaron?
(varmhjärtad närhet, pussar o kramar, kontaktfulla möten, en kärlek, resor, barnbarnsbesök, städat och sorterat i alla hyllor, ett till rum i lägenheten, ett nytt gammalt hus i Danmark, god hälsa, kära vänner, familjemiddagar, viktnedgång, skrivinspiration, musikinspelningsglädje, få veta meningen med livet osv… )

beskrivning

Älska mig för den jag är.

Nej, jag behöver inte bli älskad som den jag är, men respekterad.
Inte förnekad, men sedd och synlig.
Inte utestängd, men inbjuden och tillsammans med andra.
Inte en projektionsskärm, men accepterad med de fel och brister jag har,
precis som alla har. ❤ ❤ ❤

Ljuset.

För Rune, som lämnade livet och mamma, tisdag 2 november 2021.

beskrivning

Ljuset

Jag ser hur ljusen brinner ut
Jag ser hur varje liv tar slut
De strålande bloss
Som lyste för oss
Tar slut
De brinner alla ut

Jag ser hur livet rinner bort
Hur tiden alltid är för kort
Den ändlösa stig
Som skulle bli mitt liv
Tar slut
Skall också nå sitt slut

Jag stod vid det rytande havet inatt
Och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd
Jag såg att nya stjärnor föds
Så fast det var natt
var det ändå inte svart
Där ute
Tändes nya ljus

Vi är en sekund i epokernas ström
Men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
Och skymningstimmen tiger still
Vill jag vara ett bloss
För de som följer oss
En tid
Ett ljus på deras stig
En tid
Ett ljus i deras liv

Text och musik av Björn Afzelius

Inte visste jag att framtiden skulle bli så här.

beskrivning

Inte visste jag att framtiden skulle bli så här.
Dagen efter jag kom hem från Danmark, har jag tillbringat massor av tid på sjukhus hos en nära anhörig. Det är verkligen mycket känslor som är i svall och känslorna är i gungning. Osäkerheten, livet och döden kommer nära.
Och det räckte inte med det första sjukdomsfallet med en osäker utgång mellan liv och död. Sedan kom coviden och drabbade ytterligare en nära anhörig och även den första sjuka blev smittad av den. Ur askan i elden.
Det är en absurd tillvaro, att hälsa på två covid-sjuka, på sjukhuset, vi har fått vara där och klätt på oss munskydd, visir, plastförkläden och handskar. Tvål och sprit. Jag är så tacksam för att vi har fått lov till det. Att behöva vara ensam i en främmande miljö, med en osäker utgång, att leva på kanten till döden är inget att stå efter. Och så drabbades vi av ett dödsfall igår. Det är hemskt att behöva ta avsked på det här sättet, med skyddsutrustning och avstånd.
Nu hoppas vi på ett tillfrisknande från coviden, så att vi kan få kramas igen och stötta och få tiden som är kvar i livet att bli kontaktfull och nära, och få sagt det som behöver sägas och bli så klar man kan bli. Om det nu går.
Livet lovar en ingenting.
Tacksamheten över livet som var, kan vara det översvallande goda, som ger tröst i avskedet från livet på jorden. Att vara klar för avfärd till det okända, eller till himlen och ha tron på att få möta sin familj igen hjälper, det kan vara som en spännande resa.
När det är dags att ta farväl, då finns bara en väg kvar att gå.
Och vi andra får vara kvar ännu ett stycke tid. Kvar att ta hand om det som blir kvar.
Sörja. Minnas. Ta hand om varandra.

Solnedgång och natt.

beskrivning

Jag hann inte fram till att se hela solnedgången igår, nere vid Smidstrup strand. Hoppas det blir en till fin kväll, innan jag reser hem igen, så jag får se när solen går ner.
Vad vill jag göra med mina tre sista dagar här på Själland? Och hur vet jag att det är det jag vill?

På förmiddagen har jag läst vidare ur boken jag fick av vännen från förr i tiden, Folmer: ”Som havet sliber sten” av Anne Jørgensen.
Boken är på ett sätt en parallell till det jag upplever här i Danmark. Frågar och lyssnar. Upplever. Tar mig tid att vara. Möta andra. Tar det som det kommer.
Jag funderar också över vänskap. Jag vill gärna se vänner jag tidigare har mött här i Danmark, i kärlek och kontakt, medan vi faktiskt är kvar här i livet. Det gäller att passa på att ses, märker jag en röst inom mig säga. Gör det du vill, medan du kan! Livet blev ju också annorlunda med covid-19, med stängda gränser och försiktighet.

beskrivning

Jag sov dåligt i natt, som jag så ofta brukar göra och det var stjärnklart ute, som det inte alltid är. Jag öppnade dörren i sovrummet, som leder ut till terassen. Luften kändes frisk och kylig. Bara stjärnorna strålade med det glimrande ljuset som bara syns när det är riktigt mörkt runtomkring. Havet är nära. Inga ljus från andra hus och gatlyktor stör. Det är bara… svart!

Mina ögon hittade först Plejaderna. Bara sådär! Vips! Sedan såg jag De tre vise männen i Bältet. Karlavagnen i Stora Björnen! Och sedan gick min blick till Lilla Björnen med Polstjärnan. Plötsligt var det lätt att finna stjärntecknen. Kanske är det sedan lika lätt att finna min fortsatta väg i livet? Hoppas det!

Det passar sig att jag inte ska sova om natten,
för i all hemlighet ger månen varje natt en kyss,
till den som räknar stjärnorna.

Rumi

Sedan somnade jag om med De tre vise männen skymtande i fönstret. Vackert och tryggt.

Jag drar det sjuttonde kortet från min låda med bilder om Rumis visdom, som jag köpte på Esalen i USA, i december 2018. The Lover and the Beloved. Jag läser, blir berörd och gör övningen som hör till. Jag säger JA och ber.

Jag är tacksam för dagarna jag varit här. Jag vet inte när jag kommer tillbaka. Jag vet inte OM jag kommer tillbaka. Inget är känt och bestämt. Inget syns på min livskarta, vad jag vet.

beskrivning

En framtid?

beskrivning

beskrivning

Jag är här i Danmark, sista veckan. Och jag tänker annorlunda tankar. Det är riktigt märkligt att tänka olika, på tvärs. Men hur det blir med det, vet jag inte. Jag vill inte rusa fram i blindo. Det är något jag skulle ha gjort för riktigt länge sen, men då var jag inte alls mogen för det. Och nu är jag väl helt övermogen….
Undrar hur mitt liv hade sett ut om jag hade gjort det då? Om jag hade varit frisk nog i sinnet? Om inte om fanns…

beskrivning

beskrivning

beskrivning

Jag tänker också på min framtid. Har jag någon framtid? Klart jag har, men vad vill jag fylla den med? I mig ekar en tomhet. Och det är ok. Efter pensioneringen har jag egentligen bara tänkt på att jag ska resa till Danmark, fast i åtta veckor. Nu blev det tre av två olika skäl. Så kan det gå. Snart är jag hemma igen till det som också behöver göras.

beskrivning

beskrivning

beskrivning

Framtiden… som jag bestämmer. Som ”ödet” eller ”slumpen” bestämmer. Som kommer oavsett vad jag än bestämmer. Planering är ett otyg. Leva i nuet är finast. Och att ta det som det kommer är en förmåga jag till tider har. Flexibilitet kallas det. Låta dörren stå öppen. Och fönstret. Bra med lite korsdrag!

beskrivning

beskrivning

Halvtid i Danmark.

beskrivning

Så har jag varit i Danmark ungefär halva tiden som jag planerat att vara här. Det blev väl hittills inte som jag tänkte, men inte heller helt fel. Jag inser att det här är en once-in-a-lifetime-upplevelse. Aldrig mer kommer jag vara på Själland i Danmark i tre hela veckor igen, om man nu kan säga ”aldrig mer”. Det kan jag våga göra, för då har jag gjort det jag tänkte och kan dra mig tillbaka från den drömmen sen. Däremot har jag kvar att uppfylla min dröm om att vara på Jylland ett längre tag, längre än tre veckor. Får se om jag vågar göra det med den här upplevelsen i bagaget, till våren.

beskrivning

Jag älskar verkligen naturen i Danmark. Den är något helt enastående och sär-skild från det jag ser i mitt liv i Sverige. Här kan jag se havet och gråta av lycka. Här kan jag gå på stränderna och leta stenar och höra vågorna rulla in mot stranden. Och om jag inte tittar på vågorna på en stund, då tar de i och säger uppfordrande och strängt: För tusan, vi är här, TITTA PÅ OSS!

beskrivning

Det blev inte som jag tänkte, med att samla oss, samla de som jag gick gestaltutbildning med. Det känns trist, men inget som går att göra något med. Bara gå vidare. Respektera allas beslut och vara glad för att några faktiskt ville ses. Jag har träffat en hittills i alla fall och det var riktigt fint. Jag är glad för det.
Dessutom har planer fått ändras, pga sjukdom och sånt är inget att göra med. Jag bara känner efter och låter känslorna, besvikelsen, kring det finnas. Jag är en människa som känner, är ingen maskin som bara slår om, även om jag inom mig ändå verkar bete mig som en maskin, med ett on-off-läge, på och av. Det är något jag lägger märke till, särskilt här på resan.

beskrivning

Jag märker också att jag har dåligt med energi vissa dagar och det skulle jag haft hemma med. Viktigt att få lov av mig själv då, att ta det lugnt och stanna hemma, till och med under täcket, om det är det jag behöver. Jag vet att jag behöver träna varje dag, röra på mig, minst 30 minuter, Det är en utmaning jag får leva med i resten av livet. Jag har börjat träna i simhallen den senaste tiden och har för första gången besökt en dansk simhall. Det är lite annorlunda än hemma. Man delar bastu, både män och kvinnor, och har badkläder på sig där. Det fanns två, en ångbastu och en vanlig i anslutning till simhallen. Och de var ändå könsuppdelade, som jag såg det. Dörrarna till duschrummen var inte heller märkta. Man gick in direkt till damernas duschrum där från simhallen. Ingen sluss emellan. Kändes sådär. Men man litar väl på att folk inte ”går fel”. Jag kunde, för första gången på flera, flera år, simma 25 meter fjäril. Fantastiskt nöjd blev jag. Tävlingsjaget kom igång där.

beskrivning

Nu har jag halva tiden kvar här. Har ännu inte gjort kulturella saker. Kvar finns massor att se om jag bara tar mig ut. Vädret har varit för kallt de senaste dagarna, så jag längtar inte ut. Kallt inne, kallt ute. Fast om jag går ut, så blir jag varm, jag vet. Och jag behöver också göra vardagliga saker, som att städa, diska, tvätta, dammsuga, laga mat. Det behöver jag också ha energi och lust till. Det har jag inte alltid. Jag fick mer ont i kroppen efter simningen. Kroppen fick en fjärilschock. Sånt kan ju också hända. Jag hoppas att jag håller ut tiden som är kvar här, att solen kommer skina igen och att jag har vänner som vill träffa mig. Vad mer kan man väl önska sig? Att ståndaktigt stå fast med en kaka till tröst? Kanske det!

Utan spaning ingen aning.

Ett kåseri:
Jag är inte hemma. Jag är ute på vift, hur jag nu kunde hitta på något sånt här… Jag är i Danmark, lååångt från mitt hus i norr.
Jag ser på den fantastiska stjärnhimlen på kvällen och vet att den också finns i norr, för vi bor alla på Vintergatan. Jag går långa turer nere vid stränderna. Jag har till och med badat! Jag ser skiftningarna i vädret och på havet, allt mellan stillsamt hav till storm. Vågorna häver sig i blåsten, rullar in på stranden och stenarna rasslar till. Ögonen letar efter sten och snäckor. Håliga stenar är roliga att finna. Plötsligt i huvudet på mig, börjar mina sånger, som jag skrev för länge sedan, att röra på sig och vilja komma ut i luften igen. Nästan som måsarna här, som liksom står stilla i luften, för motvinden är så stark, ändå kan de flyga. Plötsligt hörs Danas sång – om tro, hopp och kärlek, som jag skrev år 2005 i Skagen. Här är början till den:

”Min vandring här på stranden tar aldrig slut, jag går
så länge benen bär mig, i alla mina år.
I sanden ser jag fotspår från andra mänskor, och jag
är ensam och ändå inte, Gud är med mig varje dag.

Vart leder stegen? Vart ska jag gå?
Ser inte framåt än…
Är vilse i livet – har tappat riktningen
och ändå är jag hemma här.”

Nu är jag inte i samma situation som då. Jag vet mer om mitt liv, förstår bättre och känner mig inte lika vilse. Men visst kan känslan av vilsenhet komma över mig fortfarande, särskilt som jag är i ett främmande land, där jag inte riktigt hör hemma, även om jag gärna ville det.

Vem som helst kan nog känna sig vilsen och ensam, vare sig det är i Danmark, Stockholm eller i en liten by i norr. Vem säger att man är lycklig och tillfreds alltid i livet? Nej, vi kan bli tilltufsade av barndomen, ungdomen, skolan, familjen, grannarna, sjukdom, ja, det finns många minor att gå på, många sorger kan det bli genom åren som går.
Och det som hjälper är att våga sträcka ut sin hand och be om hjälp, visa sin sårbarhet och tro på att jag blir hörd och lyssnad på. Eller att någon håller ut handen till mig och att jag vågar ta den. Medmänsklighet, kallas det. Empati. Ja, till och med människokärlek. Och den behöver inte bara finnas i kyrkan, utan hos just den du möter. Hjälpare kan bli stöttare och också hjälpare kan behöva stöttning.

Danmark. Ja, det är mina drömmars land. Jag funderar till tider på vad det är som gör att jag fortfarande har en dragning hit. Nu har jag tid att vara här när jag vill och inte ”bara” vara i mitt hus på loven för nu har jag slutat lönearbeta. Fast arbetar, det gör jag ju jämt, fast på andra sätt. Nu kan jag hålla på med mina husprojekt i lugn och ro, min släktforskning, mitt skrivande. Och som sagt, märka att sångerna börjar låta igen. Det kan vara dags att hitta den där hjälparen, stöttaren, som kan få mina sånger att få liv i inspelad form, ge mina sånger chansen att få luft under vingarna. Det var länge sedan sist.

Jag är inte samma person som då jag skrev dem. Men de har min själ i sig och något jag kan återuppleva med både sorg över att jag behövde formulera mig så, och till stor glädje över att jag kunde skriva dem.

Även om jag inte ska vara här i Danmark mer än i tre veckor just denna gången, känns tiden oändlig. Varje dag känns lång, även om tre veckor bara är en blinkning. Det blir som en meditation till tider. En vila. En utflykt till mig själv i varandet här på jorden. Jag är tacksam för att jag har den här möjligheten att resa hit och träffa de danska vänner som jag fortfarande har kvar. Det gäller att passa på att leva sina drömmar. En dag är det försent.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.” Rumi

Dana i Gilleleje, Danmark, 1 oktober 2021

I Danmark.

Så har jag kommit till Danmark på en längre ferie. Om jag nu har ferie mer.. Nå jag ska i alla fall vara här i tre veckor hade jag tänkt, om jag inte ångrar mig.
Tre veckor är kort tid, men varje dag känns oändligt lång när jag vaknar. Det är märkligt.
Hej då till Sverige i alla fall ett tag. Men jag lyssnar på svensk radio fortfarande. Det ger en trygghet som jag behöver. Jag är inte helt beredd att klippa av banden än.

beskrivning

Hej Danmark! Kanske kommer jag denna gång se Kronborg Slot? Det är i alla fall en av mina planer. Jag har tänkt att vara kulturell och gå på museer, vara ute i naturen, träffa vänner. Om de nu vill se mig. Det var länge sedan jag var här och det är inte helt lätt att hålla igång en vänskap när vi inte ses så ofta. Facebook hjälper en del, men inte helt.

beskrivning

Den första danmarksvännen såg jag faktiskt i Sverige, utanför Eslöv finns ett Divinya. Jag fick sova över där och när jag skulle åka fick jag ett fång solrosor i present. Det var en vacker gest som rörde mig. Och jag får hyra en väns fina sommarhus här i Gilleleje. Jag är otroligt tacksam och glad för det! Hon var den andra danmarksvännen jag träffade. Vem blir den tredje?

beskrivning

Ja vad har jag nu för planer? Upptäcka mer av Själland. Men oj! Lilla Danmark känns plötsligt för stort för mig. Jag blir lätt för bekväm för att resa och upptäcka nytt. Fast jag får intala mig själv att jag inte behöver göra allt de första dagarna. Inte heller första veckan. Jag behöver också vara hemma och skriva, läsa, se på tv, ha kontakt med mitt inre och inte bara se det som är utanför. Men jag får intala mig själv att det är ok att ta det lugnt med. Så idag stannar jag hemma och kurar. Det är ju också en vilodag, en söndag. Jag har suttit i solen och njutit tills molnen kom.

beskrivning

Bakade en äppelpaj med ett svenskt äpple och ett danskt äpple. Vaniljsåsen får symbolisera Öresund då.

beskrivning

Första dagen jag var här, i onsdags, var det stålande sol och varmt. Dagen efter blev det nästintill storm. Styv kuling i alla fall helt klart. Jag gick ner till stranden och kunde knappt stå kvar i vinden. Kameran skakade. Men jag är lycklig över att vara här och stå nere vid stranden och uppleva detta.

beskrivning

Jag var inne i stan, i Helsingör, en dag och fixade lite småsaker. Men jag blir mest trött av städer. Har inget tålamod att vara där faktiskt. En insikt. Men nere på stranden igår, där fick jag en aha-upplevelse, det är ju därför jag är här, för att gå på stranden och höra vågorna rulla in och se kraften och fåglarna och sanden och vara i naturen. Plötsligt började mina sånger sjunga i mig. Det var en mäktig känsla. Tänk att jag har skrivit sånger! Och inte är de klara och insjungna än. Dock utgivna i en diktbok. Här har jag verkligen något att ta tag i, så här efter pandemin. Och i lugn och ro, utan att bli trött av andra saker. Just do it! Hoppas jag gör det när jag är hemma igen.

DANAS SÅNG – om tro, hopp och kärlek – började sjunga i mig på stranden.
Här är lite av den texten:

Min vandring här på stranden tar aldrig slut, jag går
så länge benen bär mig, i alla mina år.
I sanden ser jag fotspår från andra mänskor, och jag
är ensam och ändå inte, Gud är med mig varje dag.

Vart leder stegen? Vart ska jag gå?
Ser inte framåt än…
Är vilse i livet – har tappat riktningen
och ändå är jag hemma här.

Jag pratar med havet utan att få svar.
Havet brusar på…
Fortsätter att prata – någon lyssnar på mig ändå.
Gud är nära här!

beskrivning

Jag behöver inte plocka fler snäckor, jag har så det räcker. Men stenar med hål i, kan jag inte låta bli att plocka upp. Nu har jag två. Den andra stenen är liten och har faktiskt två hål. Kanske till ett halsband?

beskrivning

KLart jag har drömmar om vad det blir av mina dagar här. Jag vill ju prata danska. Höra danska. Se andra. Hoppas jag kommer bli nöjd, mätt, tillfreds. Jag är ju van vid att ha projekt igång. Här har jag inga byggen att göra. Ingen målning. Men vardag; sova, duscha, laga mat, äta, baka lite, städa, tvätta, handla. Sånt.
Önskar mest av allt att bli sedd och mött. Och då får också jag se och möta min omvärld. I kontakt. Och i kärlek. Drömma går ju.

Väntar på under, för under kan ske,
hoppas ännu på det.
Kommer aldrig glömma – kommer alltid gömma
orden, som du gav till mig,
Kommer aldrig glömma – kommer alltid gömma
kyssarna du gav till mig,
Kommer aldrig glömma – kommer alltid gömma
kärleken – du gav till mig.

Ljus i natten och ljus i dagen.

Nu är balkongen klar och jag kan leka där med blommor och ljus. Kvällarna blir mörkare. Dagarna med, när solen inte skiner. Det är höst. Löven på björkarna utanför börjar bli gula. Nu går det bara åt ett håll, åt vintern till.

beskrivning

Jag vet att insekter och djur blir lurade av allt ljus som vi släpper ut, som ljusnedsmutsning. Och ändå vill jag njuta lite av kvällsljusen i blommorna. Jag lovar att jag släcker ljusen sen.
Så kommer dagen. Samma plats. Samma blommor. Så annorlunda.

beskrivning

Ungefär så kan det väl vara med att vara i drömmar. På natten lever jag i en verklighet och på dagen i en annan verklighet. Frågan är vilket som är den sanna verkligheten. Kanske båda?

Jag drömmer att jag är på ett föredrag med Marie Bergman. Jag ställer en fråga. Någonstans längre bak i salen ställer någon en följdfråga. Jag vet direkt vem. Jag vill inte titta bakåt. Sätter på mig huvan på tröjan för att inte se och bli sedd. Jag ställer en till fråga och den andre fortsätter också att fråga. Det blir som kontakt mellan oss, fast vi inte har kontakt. Vi vet båda att vi är där.
Sen blir vi tystare. Jag vet att något händer bakom ryggen på mig. Någon tar tag i min stol och skjuter den och mig åt sidan, så vi får vara ifred från andra. Jag vill inte titta. Personen håller en hand på mig. Jag är som paralyserad. Personen börjar tala till mig. Jag vill sjunka genom jorden tror jag. Eller är jag helt betagen? Blyg i alla fall.
Personen berättar att han ska flytta till Öland. Jag antar att han flyttar dit tillsammans med någon. Han säger inget om det. Jag frågar inte. Jag säger inget om mina planer. Men skönt, då behöver jag inte vara så orolig att vi kommer ses igen, tänker jag.

Det var länge sedan vi sågs. Jag trodde aldrig att det skulle ske igen. I drömmen, i den verkligheten, hände det i alla fall.

Kanske kan en person man möter i en nattlig dröm vara som ett ljus? Alla som man saknar kan dyka upp där. Scenen är iordningställd varje natt för det. På dagen har jag planer på ett helt annat sätt. Där bestämmer jag mer, än jag gör på natten.
Visst kan oväntade möten ske. Det vet jag sedan tidigare. Men så fort önskan slår till, så blir det inte av. Det oväntade mötet är oväntat. Det är liksom grejen med det hela.

beskrivning

Gästbloggare: Meit Backman, gestaltterapeut, konstnär.

skagenmåsar

Meit skapar framförallt bilder med tre teman: kvinnoporträtt, blommor och sagohästar. Och så annat som med fantasi bara växer fram. Det var ungefär i den ordningen hennes skaparprocess började. Hon målar med olika tekniker. Idag ”skriver” hon här med sina bilder.

Meit

Lyssna på en intervju här, gjord av Lasse Övling och Margareta Berggren på Psykologbyrå. Podden sändes 21 november 2019.

kvinnor
xxx   xxxxxx   xxx

xxx   xxxxxx   xxx

blommigt
xxx   xxxxxx   xxx
xxx   xxxxxx   xxx

sagohästar
xxx   xxxxxx   xxx
xxx   xxxxxx   xxx

på kul
xxx   xxxxxx   xxx

dessutom
xxx   xxxxxx   xxx

Här kan du läsa Danas presentation av Meit.

Här kan du se fler bilder och gilla Meit målar på Facebook.

Här på hemsidan kan du läsa om mannen som Meit är gift med och berättar om i intervjun, gestaltterapeut och konstnär Lars Berg, gästbloggare 12 juni 2014.

Läs Danas presentation av Lars Berg här.

Skriv gärna en kommentar, säger Dana, det är roligt att få för den som gästbloggar och Meit kommer säkert svara på dina tankar.

Meit

Foton: ©Meit Backman och Dana Jergefelt. En del bilder är något beskurna.