Ingenting.

Jag gör verkligen INGENTING.
Dagarna kommer och går som i en dimma, med små variationer. Vila kallas det, för en del.
Huset är mitt nav. Trädgården min himmel. Båten min resa. Skrivandet del av min näring.

beskrivning

Vädret: Blåsten. Solen. Regnet. Molnen.
Plikten: Disken. Tvätten. Maten. Städningen. Medicinen. Träningen.
Tiden: Morgonen. Dagen. Kvällen. Natten.
Slitet. Svetten. Förvaltandet.
Där sker det som ger en enkel variation.

beskrivning

Resor utanför mitt nav, som sker till periferin, är ett måste ibland, så sällan som möjligt.
Bara för att skaffa mat och delar till mitt drivhus.

beskrivning

Radion, tv:n, datorn, telefonen står för rösterna utifrån.
Familjen. Vännerna. Nyheterna. Dramat. Musiken.

beskrivning

Kärleken finns inom mig, som en oförlöst skatt. Som blommorna i min trädgård.
Som en glädje. Den kan porla som en liten bäck av lycka, av tacksamhet.
Den bara är, när den är.

beskrivning

Sorgen bor i mitt hjärta, som ja, vaddå?
En dov svartinblandning i färgerna, som inte är någon ljus pastell. Ett lidande, en smärta, som kommer och går. Kommer och går, som livets upp- och nedgångar, som dag till natt. Från svart till vitt. Som bara är och får finnas. Som vågorna på vattnet.

beskrivning

Här finns plats för det Oväntade.

beskrivning

Här finns plats för Skuggorna.

beskrivning

Här finns plats för Tårarna.

beskrivning

Här finns plats för Skratten.

beskrivning

Här finns inte plats för Döden. Nu är den kvoten fulltecknad för i år. Jag saknar och sörjer alla min vänner som gått före till Evigheten. Att det ska göra så ont. Jag förstår det inte. Först måste det göra ont innan jag kan glädjas igen över det vi upplevt tillsammans, pratat om och haft roligt med.
En nära vän, från förr i tiden, sa en gång att livet inte lovar en någonting.

beskrivning

En annan god vän, från nu, gav mig dessa ord, som sitter på hans och hennes kylskåp.
Nu sitter de hos mig med.
Inte så konstnärligt utfört, men orden, innehållet är det viktiga.

beskrivning

En trädspaning.

Jag skulle kunna skriva varenda inlägg med början: Jag kan inte förstå…
för det är så mycket jag inte kan förstå.
Idag tänker jag på mitt hus. Hur jag snart har ägt det i tjugo år. Ägt och ägt förresten, förvaltat det snarare, sedan 15 september år 2000, från år tjugohundra alltså. Huset fyllde 88 år för en vecka sedan. Tänk vad åren går, det kan jag inte förstå.
Jag tittade på en bild idag från 1932, då huset var nytt. Det fanns inga träd uppvuxna då. Jag antar att det var lägdor runtom. Kanske med djur som betade.

beskrivning

Hängbjörken, som sedan växte sig enormt stor, var som en smal slana på en bild. Sedan kom en tall och gran på granntomten. De blev också enorma. Min hängbjörk är numera nedsågad till hälften, pga en spricka och fallrisk och grannarnas tall och gran är borta sedan några år. Istället växer andra träd sig stora. Men vilka ska få bli stora? Det är frågan.

beskrivning

Jag håller sly-lönnarna nere, de växer sig för höga annars. Jag klipper dem varje höst till en viss höjd, de får inte bli för höga. Hägg- och rönn-slyet vid garaget är borta äntligen och där ska en häck få växa upp istället, det ska bli som en berså tänkte jag. Men jag får hålla slyet borta i några år framöver, så det inte tar över igen. Suck! Det är alltid ett arbete med att hålla slyet borta. Så är det när tomten inte har en klippt och ansad gräsmatta överallt genom hela växtsäsongen.

beskrivning

Granntomten har också mycket sly, det blir som en vägg, när det inte hålls efter. Det blir fult och mörkt. Och bland syrénerna växer både lönn och häck. Ja, jag menar häck. Säkert också hägg. Det ser konstigt ut. Syrensnåret tappar formen av sånt och mår inte bra av konkurrensen om ljuset.
Vid skaftvägen har jag numera en trädplantering av björk och presumtiva julgranar. Det växer så det knakar. Där fanns förr en ensam björk. Den föll ner över vägen och grannen ringde och sa att den blockerade vägen. Och jag hade ingen aning om att det fanns en björk där. Jag såg den liksom inte och hade inte fotograferat den heller.

beskrivning

Nu känner jag träden och buskarna på tomten mycket bättre än då. Två stora granar har fällts och ett kluster av stora rönnbärsträd under min tid här. De gav karaktär åt tomten, men tog också mycket plats och ljus. Kvar finns stubbarna.

beskrivning

Jag har ett videträd. Det ska vara kvar, där surrar bina i tidig vår. Det kanske är dags för en ny beskäring dock.

beskrivning

Jag har en ask, som kom ifrån ett skott på min förra tomt, där det skulle ha vuxit en hängask. Hängasken försvann och kvar blev detta skott, som flyttades hit och planterades för säg 16 år sedan. Äntligen börjar den växa till sig, det tog tid. Den är nu tre meter hög. Christer, som var min granne här för länge sedan, satte också en ask för säg 12 år sedan, tyvärr alldeles för nära tomtgränsen, och den är nu tja… 12 meter hög kanske. Så olika de kan växa. Det trädet är beskuret en gång och skotten blev långa. Undrar hur hög den kan bli, den växer och brer ut sig över tomtgränsen och det som växer därunder får svårare att klara sig. Än så länge ger den min tomt en bra skugga under varma sommardagar. Jag tycker om askträd. Men blir de 35 meter höga blir det konstigt. Den var satt för att bli hamlad från början, men nu finns ingen kvar som beskär den. Christer flyttade och dog kort därefter. Så kan det gå. Han var en kär och god granne. Han var alltid hjälpsam och snäll. Jag saknar honom och den tiden som var då.

beskrivning

Visst är det konstigt förresten, först finns en önskan om att allt ska växa och sedan ska det sågas ner. Det är som en paradox.
Kanske är det så med vänskaper med, först odlar vi vänskaper, som får växa liksom träd och sedan ska vi huggas ner och skiljas åt. Ibland genom att vi flyttar och ibland genom livets slut, med flytten till oändligheten. Livets träd heter det ju med. Inte Dödens träd.

beskrivning

Nå, jag kan inte förstå att det växer så mycket bland det jag inte önskar. Och det jag önskar, tar tid på sig eller dör. Livets villkor är hårda.
Nu har jag inte gjort i ordning bilder på träden, får se om jag fotograferar något sen. Annars får du göra dina egna inre bilder av det hela. Ok, jag har lagt in foton nu.

Och det jag målade för nitton år sedan tarvar snart ny målning. Undrar om jag orkar det… jag får se vad det kan bli.

beskrivning

Jag kan inte förstå.

Det finns mycket jag förstår och kan och gillar. Men en del saker kan jag bara inte förstå. Det går inte in. Känslorna är överväldigande. Det blir stopp i systemet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller vara arg eller vad.
Oförståeligt är bästa ordet.

beskrivning

Att jag bara ska arbeta i skolan i 10 månader och fem dagar till är en sån sak till exempel.
Hur ska jag få in det i systemet? Att varje dag blir den sista. Året tar slut. Nedräkning.
Jag har arbetat i skolan i 43 år. Mitt sista år blir det fyrtiofjärde året som anställd där. Det blir liksom ett bokslut av det hela. Att göra bokslut. Att samla ihop allt och lämna. Det väcker känslor, ja, mest sorg, just nu. Det har med separationer att göra. En del är självvalda. En del inte. Båda sorter kan vara svåra. Och jag har själv valt mitt slutdatum i skolan, för jag kan inte uthärda mer än en till höst. Höstarna är värst tror jag. Och våravslutningarna. Det handlar inte om eleverna. Jag har alltid tyckt, och tycker fortfarande, att barnen är bäst.
I vilka stormar som helst, har barnen alltid varit meningen med mitt skolliv.

beskrivning

JAG SKA BARA ARBETA ETT ÅR TILL I SKOLAN. Jag måste se och smaka på orden, på känslan, på verkligheten. Se dem skrivna. Uttala dem högt. Jag kan inte riktigt tro på det. Så overkligt. När jag var ung trodde jag aldrig att någon kunde bli pensionerad från skolan. Nu vet jag. Och en del kan sluta, andra kan inte. Jag vill vara en som kan sluta. Jag har bara ett liv och jag vill inte vara styrd av skolåret längre. Jag VILL sluta skolan efter… 56 år. Det kan räcka. Jag har gjort mitt, även om jag då ännu inte har nått ända fram till 65-årsdagen. Lyckliga äro de som fyller år tidigt på året. Olyckliga äro de som fyller år sent på året, som jag gör. Vi får jobba längre än andra som är födda under första halvåret. Jag kan också ha ett uns av avundsjuka över de som klarar att jobba några år till, för de är friska och orkar och får en högre pension då. Det gör inte jag. Jag är inte helt frisk och jag orkar inte längre som förr. Jag får det jag får i pension.
Jag har massor av erfarenheter. Kunskaper. Sånt som ingen vet, bara jag.
Musiklärarvikarie, elevassistent, lärarvikarie, svenskalärare för finska barn, lågstadielärare, lekarbetspedagog, specialpedagog, talpedagog, förstelärare i specialpedagogik. Fast det sista har jag inte klarat av att utveckla mig i, för jag blev sjuk och hade inte den ambitionen sen. Jag kan märka att jag inte är i samma fas som många av mina kollegor. Och så får det vara, jag har varit Där, nu är jag Här.
Att arbeta som talpedagog var roligast, att tillhöra ett skrå, att hela tiden lära sig mer om barn och tal- och språkutveckling. Konstigt nog finns inte den yrkesgruppen kvar längre. Jag tillhör en av de sista.
Att vara en av de sista… jag är också en av de sista lågstadielärarna.

beskrivning

Jag kan inte förstå att jag ska få vara fri att göra det jag vill. Sova hur länge jag vill. Resa hem från landet en måndag mitt i terminen, bara för att jag kan. Stanna så länge jag vill och resa hit och dit bäst andan faller på. Overkligheten finns här med. Och osäkerheten. Kommer jag få hinna leva som pensionär och göra allt jag vill? Det vet bara Gud.
Att vara FRI. Kravlöst fri. Vilken stor glädje det kan bli.
Känslorna krockar med varandra. Sorgen – va? är det redan slut? Glädjen – tjoho, äntligen! Osäkerheten – kommer jag hinna dit? Och att lämna mina skolsaker där de hör hemma? En process, som jag har påbörjat. Det är inte helt enkelt och lätt det heller.
Nu är det sista sommarlovet. Den sista med ett slut i form av en skolstart. Nästa sommar blir varken sommarlov eller semester, det blir helt enkelt bara sommar! Min egen sommar. Då jag kan skörda i min trädgård i mer lugn och ro. Då jag kan hinna plocka både blåbär och lingon och varför inte också hjortron? Kanske se mitt nyplanterade plommonträd få mogna plommon.

Framtiden är som ett blankt kort, en vit duk, som kan fyllas med färger och upplevelser.
En dörr stängs och en annan öppnas. Dörren till friheten finns där – vad det nu blir.

beskrivning

Gestaltterapeut vill jag däremot fortsätta att vara ett tag till.

Hela världen i en droppe.

Oj, det är en ära att bli läst i hela världen, från Kina, till USA, till Sverige. Undrar vilka ni är? Det vet bara ni.
Och jag, vad vet jag? Att det är sommartider nu. Semester i härligt många veckor framöver. Har inga större planer, har egentligen bara en. Att vara i mitt eget slott, i min egen törnrosaträdgård, där prinsessan sov i hundra år och blev väckt av en prins som kysste henne. Fast jag är en avdankad drottning egentligen. Regina. Och kungar finns det inte många kvar. Ingen Rex. Tror inte jag blir kysst igen. Jag kysser nog inte heller någon mer. Det är ok. Bara lite sorgligt. Pussar kan gå an. Vänner kan pussas. Fast inte nu i covid-19-tider.

beskrivning

Jaja… planer. En plan. Vara här där jag är. Skaffa en motionscykel. Skaffa en vanlig cykel, saknar en här. Fick inte plats med den jag har i bilen. Där var alldeles för många blommor. Behöver nog minska bagaget, både i bilen och i livet. Som viktnedgången. Som att rensa ut i lådor och skåp. Ge bort, sälja, slänga. Laga det som är trasigt, både i relationer och saker. Återanvända.

Laga det som är trasigt… jo, det gör jag. Jag syr ett par stygn om det är hål i en tröja eller klänning. Vill vara rädd om det jag har. Men relationer? Önskar de kunde lagas med ett par stygn med. Lite ärrigt blir det som minne. Men ändå. Vore det inte skönast att känna frid i hjärtat den dag eller natt som vi lämnar den här tillvaron för att gå till Evigheten? Jag tror det. Som att hela ett sår. Varför var vi inte bättre på att förstå, tycka om och älska varandra? För att vi har våra sårbarheter. Känsligheter. Ömmande av det förflutnas skuggor. Jaja… suck!

beskrivning

Jag påminns om en dikt jag skrev för länge sen. Om att kunna se nyanser i livet. Inte bara det svarta och trista. Jag får erkänna att jag har lättare att se det mörka än det ljusa. Utom ibland, då en vän skriver “Glag midsommar” – då kan jag skratta fullt ut. Visst är det märkligt. När det väntade blir till det oväntade. Som ingen annan skulle skratta åt.

Nu är i alla fall det här skrivet. Juni. Ett år kvar att arbeta om det går som jag planerat. Om det går att planera. Gud skrattar. Jag planerar ändå. Jag vill gärna att Gud är glad! Det finns så mycket annat elände att vara ledsen och arg för. Så minsta skratt är gott.
Så här är dikten, publicerad 2009 i min diktbok “Från ett hjärta till ett annat”. Men ute är det sommar. Skönt det. Tids nog blir det höst. Imorgon har sommarsolståndet varit. Det är idag.

GRÅ NYANSER

Bakom den grå gardinen
av mulen himmel och höstvinterdis
finns ett ljus.
Jag vet det.
Hur skulle annars det grå synas?

I nyanser av grått syns världens ljus
mellan mörkaste mörka och ljusaste ljusa.
Jag vandrar ständigt mellan det svarta och vita
och stannar upp ibland,
ser hur vattendroppar speglar världen inuti sitt eget universum
och faller ner när världen blir för tung att bära.
Jag känner kylan i kontakt med min hud,
och vinden blåser i mitt hår.
Det finns mycket att se i det grå
i vanliga höstvinterdagar.

bcd
2008-12-07

beskrivning

Hur går jag ner i vikt?

Ja, det undrar en del. Jag har varit med i viktväktarna för 20 år sedan och gick ner 14 kg då. Sen gick jag upp flera igen under åren som gick. Lite uppåt och lite neråt mellan varven. I somras nådde jag lågvattenmärket. Det mesta jag någonsin vägt. Och nu var det fara för hälsan x mycket.
Sommaren har alltid varit värsta gå-upp-tiden. Mycket bullar blev det sist och chokladpudding och glass. Orörligheten var stor. Ont överallt.
Så bestämde jag mig i oktober när jag hade haft ont i magen och doktorn hade känt och klämt och konstaterat att jag skulle dra ner på medicinen och hålla upp med mjölk i två månader. Icke, sa Nicke. Jag trodde inte på det alls. Och det visade sig att jag hade annat att bry mig om än påhittad laktoskänslighet. Det som var bra med doktorns felaktiga diagnos, och att se min mage gunga, var att jag fick ändan ur vagnen att förbättra min egen hälsa. Det var en förutsättning för att få det bättre och hjälpa mig själv. Inga mediciner kunde hjälpa mig att få tillbaka någon slags balans i mitt system. Bara min egen insats skulle hjälpa mig, med stöd av andra. Sagt och gjort.
Först slutade jag med ALLT godis och ALLA bullar och bakning. Ingen alkohol heller, men det hade jag slutat med tidigare, så det var inte svårt att ändra på det.
Sen delade jag upp dagen i perioder, i klockslag, en ganska vanlig dag så här:

06 – 12: te / fil och flingor, nötter och russin / en frukt / te
12 – 18: gröt / en frukt / vitkålssallad med apelsin och russin / pasta med skinksås / vatten
18 – 20: te och två skorpor med smör på eller honung / ett glas saft / eller ibland nötter och dadlar

Inom dessa tre perioder kan jag äta ganska likt som jag gjorde innan, utan att räkna varken kalorier eller mängd. Hårt bröd ok. Mjukt bröd så lite som möjligt. Men ibland bara måste jag äta rostat bröd. Plus mer grönsaker, frukt och vatten, inte överdrivet mycket vatten eftersom jag inte gillar det så där jättemycket. Helst med citron i. Eller min hemlagade saft.

Eftersom jag tycker om att skriva, skrev jag upp morgonvikten alla dagar. Det är roligt att se vikten sjunka. Det är som en belöning. Siffrorna ljuger inte.
Dessutom fick jag hjälp på rehabgymmet att börja träna upp denna kropp i vila. Jag som aldrig tränat på gym, utom en period i artrosskola. Nu fick jag gå den igen och sedan ha egenträning där två gånger i veckan. Utan den vet jag inte hur jag skulle klarat det här. Jag har ett stort fokus på kroppen och på att ta hand om den nu. Både i det yttre och det inre.
Plötslig förstod jag mer om hur allt hänger ihop. Som ett inre ekosystem som jag behöver sköta om. Kroppen tar hand om mig så jag kan gå runt i världen. Då får jag ta hand om den, så den kan gå runt inuti.

Nej, jag har ingen träningspersonlighet. Det hade underlättat helt säkert.
Nej, jag är ingen matlagningsmänniska heller. Jag vill dock äta ekologiskt i största möjliga mån. Jag lagar den maten som jag gillar, utan krusiduller, enkelt och gott. Jag har ingen särskild mängd som jag får äta. Jag äter tills jag känner mig nöjd. En lång period under hösten, saknade jag förmåga att laga mat, då blev det färdiglagat från frysdisken istället, det gick det med.
Jo, jag har ätit tårta nångång och en god kaka på café. Det går bra, fast sällan.
Och nej, så lite som möjligt att äta på kvällen. Bara så jag står ut. Det är en mysfaktor att äta på kvällen. Men inte bra för magen.

Nu har jag gått ner 15 kg sedan augusti. Är på bmi 28,3 tror jag. Ska ner tre kilo till, till bmi 27. Sen får jag se. Jag behöver ha en realistisk målvikt. Jag ska kunna hålla den sen. Ha vikten under kontroll. Det är nog mitt bästa ord. Kontroll. Om jag tappar kontrollen går jag av banan. Och det vill jag inte.
Och jag går inte ner i vikt för att jag är fåfäng, ska attrahera någon, eller ska se ut som en fotomodell eller något sånt. Nej, jag vill bara ha den bästa hälsan jag kan ha nu, efter några år av olika hälsoprövningar. Jag vill sköta om mig själv bättre igen. Ta hand om mig. Mitt självstöd har kickat igång och jag följer med. Nedåt, nedåt. Nu börjar jag kunna se det.
Jag har ett par mantran med: “JUST DO IT!” står det på min träningströja och “Det här är bra för dig Dana” som en kär vän sa till mig ofta.

Jag klandrar mig inte för att jag tappade kontrollen. Det tjänar inget till. Nu rosar jag mig istället för att jag faktiskt kunde återta kontrollen. Det är en härlig känsla. Att vara mätt. Att känna mig stolt. Att vara nöjd. För min egen skull. För min egen kropps skull. För att ära min kropp bättre än jag gjort.

Nej, jag lägger inte ut bilder på mat jag lagat, har ingen matblogg.
Nej, jag lägger inte ut bilder på hur jag ser ut före och efter. Helt ointressant.
Nej, jag ångrar mig inte när jag går förbi smaskigt godis och glass i affären. Jag får vara ståndaktig bara och säga nej till mig själv. Jag klarar det nu.

beskrivning

Annorlunda Första maj.

beskrivning

Så är det äntligen sköna maj. Grått, kallt och regnigt. Regnet behövs ute. Men kylan är isig in i märgen. Jag fryser inne till och med.
Och inga demonstrationståg att titta på. Inga röda flaggor hemma heller. Men lite kampmusik kan jag ju sjunga och spela själv. Och jag har skivor att lyssna på.
Så får det bli, denna covid-19-vår. Må det komma bättre tider för alla som nu har det svårt.
Själv har jag det ganska lugnt. Har mitt jobb. Har stöd. Har läkarbesök inbokade för att få veta mer om vad som felas mig. Det känns tryggt att veta att jag är i goda händer.

Och snart är det semester. Sex veckor kvar i skolan för den här terminen. Det ska nog gå.
Nästa vecka blir varmare. Det ser jag fram emot. Vad mer finns att se fram emot? Hm…
Att det ska bli lättare tider. Att slippa vara rädd för att bli sjuk i covid-19. Att äta gott. Att kanske baka en kaka snart. Än så länge har jag inte gått i mål med min viktminskning. Just nu är det stillastående. Fyra kilo till ska bort. Allt för hälsans skull. Och vara rädd om det jag har och kan glädjas åt att jag kan gå, höra fåglarna ute, se det vackra i naturen. Ungefär så. Även om jag ibland drömmer om gamla tider och gamla kärlekar. Nå, det är ok att minnas. Det är också något att vara glad för….

Annorlunda Valborg.

Så var vi äntligen här, i den sista dagen av april. Valborgsmässoafton.
Och inte får vi mötas ute och elda tillsammans. Det är inställt överallt vad jag vet. Kanske tänds en och annan brasa ändå men ingen allmän brasa.
Tja, hur är läget annars då? “Dagarna de går och går efter varann. April försvann.”
Vet inte vad jag vill säga. Vet inte vad som är viktigt att säga. Kanske är ingenting viktigt längre.

beskrivning

Men i mina blomkrukor börjar det spira lite. Jo, det är viktiga saker. Liv. Önskan om liv. Jag tog skott från två olika hibiskusar i tisdags och satte ner dem i jorden. De har i alla fall inte vissnat än. Om de skjuter skott och rotar sig återstår att se. Jag har sått luktärt med. Två frön har börjat gro. Så kul att se! Av 42 sådda frön, ska minst 28 gro enligt frödeklarationen. Det återstår att se.

beskrivning

På balkongen står en kruka med färgglada penséer. Behöver lite färg och hoppfull grönska i min annars lite gråa tillvaro. Jag köpte mig också en färgglad ny tomatröd skjorta. Färg är viktigt för mig. Min röda vårjacka har sett sina bästa dagar. Undrar vilken färg det blir på nästa jacka?

beskrivning

Det blir en kväll i soffan. Jag har ätit en god och nyttig middag. Mycket grönt. Bland annat vitkål, som jag först stekte så de blev mjuka och sedan salt, peppar och lite lite sirap. Gott! Ihop med pasta ihop i en mjölkstuvning med lite kycklingrester, broccoli, lök och riven ost.
I morse var det dimma. På väg in i eller ut ur? En kär vän kommenterade fotot med: “In i dimman. För att komma ut ur dimman behöver man våga gå in i den!” Hon är så klok min vän.

beskrivning

Jag skrev jag på tavlan i skolan igår när jag kände mig lite djup. Och så lite beröm till en elev idag. Han läste allt. Undrar om han förstod det hela? Kanske. Ibland är barn klokare än man kan tro.
Stig Johansson skrev dikten Förlusten ur boken Den kapsejsade himlen:
“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”.

beskrivning

Till sist lite färg från balkongen igen. Två koppar fick jag i present av en annan vän. Gott att ha vänner! Och målningen har hon gjort alldeles själv! Så kreativt. Muggar att bli glad av. Men vem ska dricka ur den andra koppen? Jag saknar Tvåsamheten. Och Kärleken.

beskrivning

Nå, så går vi in i Valborgskvällen. Och i morgon till första maj. Utan demonstrationståg. Får väl ta fram min gamla sångbok och sjunga lite kampsånger.
Internationalens Upp till Kamp behöver fortfarande höras i världen.

Dopdagen.

För trettio år sedan var jag i Skagen, Danmark och blev döpt. Det var inte planerat, det var inte därför jag var där. Men ibland blir det helt rätt ändå. Rätt dag, rätt präst, rätt namn, rätt allt. Bilden har bleknat, hår- och klädmodet var annorlunda, men minnena finns kvar.
Det var långfredagen 13 april 1990. Jag var 33 år. Ingen vanlig dopdag. En ovanlig dopdag.
Prästen var Orvar Carlsson, ett dopvittne var Maud, hon var en fantastisk konstnär.
Ulla var med och en till som jag tyvärr inte minns namnet på.

beskrivning

Jag blev bjuden på tårta och fick ett dopljus. Det har ännu inte brunnit ut. Jag sparar på det. Idag ska det i alla fall brinna.

beskrivning

Mina namn jag hade då, blev inristade i dopfuntens silverskål. Dana blev mitt dopnamn. Jag är så glad i mitt namn. Dana står för skapande och Danmark. Passar mig så gott.

beskrivning

Jag badade i havet, både dagen före, samma dag och dagen efter om jag minns rätt.
En riktig rening. Och mod. Det var kallt. Men jag var varm. Badade två gånger i Kattegatt och en gång i Skagerack.

beskrivning

Kvällshimlen igår så ut så här. Kanske är det nutiden som är med, både stora mörka skyar, men också ljus, från det eviga ljuset.

beskrivning

Snart är det påsk.

Jag går runt i mitt hus och ser att allt är bra efter den långa vintern. Båtsnurran minner mig om sommarens glädje på älven. Jag längtar efter en ny sommar, med en lättare kropp med mindre ont. Hoppas jag kan simma igen nu efter all träning. Det var hårt förra året att inte kunna gå så bra och inte kunna simma alls. Hade en bakercysta i knäet, lättare att få sånt med artros. Sjukdomar står nästan som på kö nu och det är bara att ta tag i det hela och följa hälsovägen med hopp om en bättring.
Det handlar också om att lägga om min livsföring. Sova, äta, träna, leva sunt helt enkelt. Inte alltid så enkelt att göra, men steg för steg så blir jag bättre på att reglera det och inte falla i fällor. Motivationen är hög. Jag vill kunna simma i sommar helt enkelt!

beskrivning

Och jag inser att livet är ändligt. I ett dags-, vecko-, och månadsperspektiv. Det gör vi nog alla just nu, när covid-19 härjar runtom i världen och särskilt i vissa städer och vissa länder slår det hårt och vi vet inte hur april blir. Inte maj. Inte sommaren. Inte hösten. Framtiden är satt på vänt.

En gammal buddhistisk text visar hur skört och osäkert livet är:

Bland de många levande väsen som ses om morgonen
är det någon, som inte går att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen som ses om eftermiddagen
är det någon, som inte går att finna nästa morgon.

Vi människor har mycket att stå till svars för, när det gäller naturens ordningar. Inte vill vi egentligen utrota levande väsen här på jorden? Eller vill vi? Hur ser samvetet ut på de som fäller livsviktig skog och dödar djuren där? Och det är ekonomin som styr. Vi lever för att konsumera. Och nu kan vi inte handla och vi människor kan också dö i denna pandemi.
Jag vet att det blir bättre sen. Jag vet att vi kommer ur det här. Men jag vet inte om människan i stort kommer lära sig att värna jorden och naturen bättre.
Precis som jag måste värna min kropp, måste alla börja med sig själva och göra bättre.
Jag hoppas det. Hoppet bär mig en dag i taget.
Och som någon sa: det är en lyx att vi kan dra oss tillbaka och vara i exil och karantän. Det kan inte alla.

beskrivning

Våren är på väg oavsett hur sjukdomar och oro sprider sig. Stenkulor! Vem leker med såna numera? Ingen va? Jag har i alla fall ett förråd med både sten- och glaskulor, utifall att det kan bli till nytta och gagn igen. För människan behöver leka och tävla och ha roligt med. Dansk tv har förstått det. Där samlar man människorna till att sjunga sina gamla klassiker från Högskolesångboken. Sånt samhället vill att alla danskar ska kunna. Jag sjunger med. Jag saknar mitt danska språk, människorna och naturen där. De har stängt gränserna. Jag får inte vara där. Men jag får sjunga!
I Sverige är det träning som gäller på tv. Hemmaträning. Det är inte min cup of tea. Men bra för de som behöver.

beskrivning

Snart är det påsk, även om vi inte får gå till andakter och påskgudstjänster med musik och körsång i kyrkan där jag bor. Det blir annorlunda.
Jag önskar i alla fall att påsken blir skön och innehållsrik med bra saker att göra.
Jag bakar, mediterar, skriver, tänker, broderar, läser, löser korsord, gör sudoku, pratar med familj och vänner, lagar mat, diskar, funderar över livet, tränar och fotograferar. Och ser på tv och lyssnar på radion och hänger på nätet. Det är nog lite för mycket.
Får se när min skapande gen sätter igång och vill mig något.
Då är det skönt att ha tid till det med.
GLAD PÅSK!

Något för idag.

Stannar hemma och inne idag med, trots att det är måndag och arbetsdag. Har lite snuva och har nyst igår. Kan lika gärna vara pollensnuva och dammnysningar. Men att vara hemma från jobb och isolerad från andra människor är påbjudet av solidariska skäl. So be it!

Har glömt att köpa nya talgbollar. Småfåglarna har inte glömt. De letar efter mat här vid balkongräcket. Nya balkongen dröjer, kanske om ett år, beslutet har fastnat i hyresnämnden. Konstigt ställe för utdömda balkonger. Att putsa de smutsiga balkongfönstren är förenat med livsfara. Men det kan ju allt vara numera. Och det är ju bara tre våningar ner till marken.

beskrivning

Vad är livsviktig sjukvård idag? Allt förändras i krisen och till nya prioriteringar. Känns sådär. Dö av covid-19 eller av annat? Tja, det återstår att se. Går utredningen om varför jag inte mår bra vidare eller inte?
Tills dess – en måndag hemma i isolering i väntan på två symptomfria dagar. Eller är det ändrat med? Resten av livet ensam och isolerad? Ja, antagligen. Eller gå i kloster? Eller starta ett kollektiv för ensamma gamlingar?

beskrivning

Konstiga tankar så här på morgonkvisten. Jag kan ju alltid brodera vidare. Ett bryderi, för det är så komplicerat bitvis. Och träna. Städa. Laga mat. Baka bröd. Lyssna på musik. Dansa lite. Lära mig spela ukulele. Se på tv tills jag mår illa. Tvätta. Nå bmi 27. Lättare sagt än gjort. Inte dricka alkohol. Inte äta sötsaker. Det är helt ok. Just nu är det hälsan som gäller, för andra och för mig. Allt annat är opassande och för komplicerat.
Solregnet 18 mars var fint.

beskrivning

Nytt från fronten.

beskrivning

Det är en ny dag i denna ovanliga tid. Mitt i solljuset växer skuggor till. Följer med i rapporteringen om covid-19. Det är hela tiden nya saker som händer. Ingen vet var det stoppar. Men en dag gör det det. Det är som sår som blöder; det måste blöda för att sedan läka ut. Helst utan att infekteras.
Själv sitter jag inne när jag inte behöver gå ut för att handla, gå till jobbet, till träning eller gå till läkare. Träffar inte många alls någonstans. Träffar inte mamma. Inga kramar. Inga närheter. Inga flockar. Ensam och själv är ledord både för mig och många andra. Inte röra på onödiga ställen, varken dörrhandtag eller ansikte ute. Känna efter hela tiden hur jag mår. Har jag snuva nu eller är det som vanligt lite småtäppt på morgonen eller ute i kylan? Är nysningen en sjukdom? Eller är det bara damm och pollen?
Dessutom är jag sjuk med annat, hur allvarligt sjuk är jag? Har inte fått koll på det än. Hur ska det gå om det är kris i vården av alla coronasjuka? Vem är mest sjuk och behöver opereras, röntgas, strålas, medicineras, utredas för allt möjligt livshotande? Inte vet jag. Inte vet någon. En närstående äldre ska opereras på tisdag. Hoppas det blir av. Kan ju inte stå mellan att dö av corona eller cancer i alla fall. Eller kan det?

beskrivning

Känner blomman sig ensam mitt i gräsmattan alldeles för sig själv utan sina likar? Tror inte det, den bara är. Kan jag det med? Vara. Jag har tagit fram ett broderi från ett gammalt liv för länge sedan. Men jag har inte ro att brodera. Det känns övermäktigt. Kanske kan jag göra något, även om det aldrig lär bli klart. Hur vill jag använda den tid jag har? Inte var det för att brodera kan jag tänka. Men vad annars finns? Spela, läsa, måla? Lära mig spela ukulele till sist? Varför inte! Bra att kunna, eller hur! Eller städa och sortera bort saker jag inte mer behöver? Hur kul är det? Inte mycket.
Jag äter inte köpegodis nu och bakar inga bullar och kakor. Ska ner i vikt och främja hälsan med rörelse och träning. Men dessa hasselnötsbollar får jag unna mig. De är så goda. Dags att göra nya idag som lördagsgodis. Det blir bra, medan jag funderar på hur mitt behov av kontakt med andra ska tillgodoses under den här tiden. Hur gör ni andra som lever själva? Telefon är en del. Skype tror jag behövs med. Med flera. Vilka? Hm… God helg!

beskrivning

En haiku.

beskrivning

Den är skriven av en okänd, men speglar känslan för dagen. Det snöar inte idag, men natten har varit kall och isen ligger återigen på sjön.

Tiden går.

Oj, time flies! Och kanske inte bara flyger iväg, den kanske flyr?
Datorn har varit på verkstad igen. Sportlovet har kommit och gått. Livet går sin gilla gång. Eller inte. Det går i alla fall. Ännu en dag till ända. En dag mindre av livet. Hm… det är både sant och dock en ganska trist tanke. Nå, det tar inte slut idag, tror jag. Fast säker kan man ju aldrig vara…
Idag har jag fått en påminnelse om födelsen. Kanske inte så konstigt att tänka på döden då med i samma andetag. Jag har beställt papper från arkivet, om när jag föddes, vad som hände då. Mamma har berättat och jag ville se om det stod så. Journalen var inte särskilt utförlig, men den bekräftade en del. Osäkert är fortfarande om jag verkligen skulle ha blivit född en hel månad innan. Kan man vara överburen så lång tid? Jag kan verkligen undra. Då skulle jag ha varit en skorpion. Fast jag tror att man är född rätt tid i alla fall.
Och så fick jag veta att jag är född på:
KVINNOKLINIKEN
CENTRALLASARETTET
STOCKSUND
Det låter det! Norr om stan i de fina kvarteren. Jag trodde det hette Mörby sjukhus. Och nuvarande Danderyds sjukhus.
Läkarna och barnmorskorna som skrev i journalen är troligen borta sedan länge. Vilka var de? Jag blir nyfiken på deras livsgärningar.
Och det känns konstigt att den lilla flickan som föddes då, med längd och vikt angiven, var jag. Tiden visste jag sedan lång tid tillbaka. Då visste jag inte att man kunde få ut journalen. Men nu vet jag. Spännande är det. Som att släktforska, fast på sig själv.

Åtta bokomslag.

Jag fick frågan av en vän på fb, att lägga ut bokomslag till böcker som jag läst och blivit berörd av, utan att förklara och recensera. Jag gillar egentligen inte såna “kedjebrev” och att vara med och uppmana mina vänner att göra detsamma. Men något triggade mig att vara med. Det var roligt att välja ut böckerna. Jag fick också fundera på hur böckerna påverkat mig.
Hur blev jag berörd? Varför ville jag ha med just den och inte en annan som jag vet jag läst? Blev jag glad, ledsen, upprörd, uppmuntrad, rädd, när jag läste den? Eller fick jag känna igen mig och andra i boken? Hur pekade den framåt i mitt liv? Sådana tankar fick jag.

beskrivning

Andersens sagor fick jag av min moster i födelsedagspresent när jag var kanske tio år. Min syster fick Tusen och en natt. H.C. Andersens sagor tog tag i mig. Bilderna fyllde mig. Hade jag blivit en annan om jag fått den andra?

beskrivning

Nej, jag läste inte böckerna om Mumintrollen när jag var liten. Men jag kände mig osynlig och Det osynliga barnet blev viktigt för mig i vuxen ålder, både för mig själv och för att se de osynliga barnen i mitt arbete som specialpedagog. Ibland känner jag mig fortfarande som osynlig, till exempel på en gata eller i ett köpcentrum. Finns jag? kan jag undra när alla bara ska fram. Och vilka är som osynliga i mina ögon? Hm…

beskrivning

Dibs söker sig själv fick jag i händerna när jag gick på högstadiet. På engelska Dibs in search of self. Av en man, som bodde hemma hos oss, som fortfarande är en av mina närmaste vänner. Jag ville genast översätta boken. Den berörde mig av en då outgrundlig anledning. Jag kände nog igen mig i att inte vara sedd och förstådd.

beskrivning

Ingen dans på rosor. Tja. Fortfarande på jakt efter mig själv. Och boken gav en tröst, att livet inte är så bra alltid, men att det kan bli bättre. Och sången “I beg your pardon, I never promised you a rose garden”, sjöng jag ofta ofta. Nej, livet är ingen dans på rosor, men det kan vara väldigt fint också.

beskrivning

Den här boken Andra kvinnor handlar om en kvinna som börjar gå i terapi, precis som jag gjorde. Om vänskap och familj. På gott och ont. Och hon hade en dold talang, som hon aldrig berättade om i terapin. Vad viktigt det är att ge plats åt gåvorna som vi har, att vara och leva i det kreativa rummet.

beskrivning

Fritz Perls, en av grundarna till gestaltterapin, han samlade ihop trådar på olika håll, som kunde vara både helande och kreativa. Gestaltterapin förändrade världen och mig. Här fann jag mig själv. Och när jag åkte till USA för ett drygt år sedan, satt jag på Esalen och läste i boken som Fritz skrev där, In and out the garbage pail. I ett Här och Nu. Han skrev om sitt liv, sitt sökande, sina tre besvikelser, sin väg framåt, genom utbildning till läkare och psykoanalytiker, möten, om flykt och flytt i världen.

beskrivning

Boken om Rumi – kærlighedens digter, förändrade också mitt liv, precis som de andra böckerna. Då, när jag fick den första boken i min hand blev jag nyfiken, läste och översatte en del. Förstod inte allt av Rumi. Och det var ok. Lärde mig mer danska. Den öppnade en dörr till kärleksdikter och sufismen. Jag kunde känna mig som en Rumi, när jag själv flödade av sorgliga kärleksdikter, om separation och annat. Och jag kände en Shams. Nu läser jag sakta, sakta, The forty rules of love, en fiktiv historia, broderad med händelser och skeenden från Rumis och Shams liv då på 1240-talet och genom en hemmafrus liv i nutid, som brevväxlar med en man som skrivit en bok om Rumi. Fantastisk bok. Jag tror jag kan uppskatta den andra boken tack vare den första. Jag har lite bakgrundskunskaper. Känner igen mig. Känner igen andra.

När kärleken till böckerna är stark, då är det viktiga böcker. Undrar om jag kommer hitta fler såna böcker? Eller kommer jag läsa om de jag har? Antagligen. Hoppas det.
Eller skriver jag en ny bok? Korrekturläser en? Eller översätter? Endast framtiden vet vad som kommer min väg. Jag är öppen för allt.