Minnesdag.

beskrivning

Kärlekspoeten Rumi föddes idag 30 september för 811 år sedan.
Musikern Kim Larsen dog idag på morgonen.
Deras ord och sånger lever vidare. Till minne av dem båda läser jag dikter av Rumi:

“Livet slutar? Gud ger ett nytt.
Tillstå det ändliga. Lovprisa det oändliga.
Kärleken är en källa. Dyk ner under vattnet.
Varje droppe är ett nytt liv.”

och

“Låt inte din strupe snöra ihop sig
av skräck. Andas in och ut
hela dagen och natten, innan döden
stänger din mun.”

Årsdagar.

Jag blir påmind på det stora sociala mediet, som jag lämnar utan namn, om mina minnen. En vän där påminde sig om sin mammas årsdag. Något i mig slår an i tankarna om årsdagar. En del dagar finns i mitt eget minne, utan att det är nedskrivet. Det bara är där. När min pappa dog och när han begravdes. När min Oma fyllde år. När mina syskon och mamma fyller år och mina barn och barnbarn såklart. När pappa fyllde år.
Jag minns månaden och året jag började skolan. Jag minns Lucianatten när jag gick första året på gymnasiet. Jag minns ungefär när jag träffade mina barns pappa. Jag minns när vi flyttade in i vårt nybyggda hus och jag minns dagen när jag kom till mitt hus i Ångermanland för första gången. Jag minns när jag gifte mig, både första och andra gången. Viktiga dagar.
Jag minns också när jag såg mannen jag älskade så högt för sista gången. Jag minns när vi mejlade för sista gången. Jag minns, oj oj oj!

beskrivning

Jag minns inte exakta dagar när vänner har dött. Jag minns inte exakta dagar när jag börjat på ett nytt jobb. Jag minns inte exakt allt.
Men jag kan minnas känslorna av hur glad jag var i mina kära vänner. Jag minns hur känslan var på skolorna. Jag minns andra saker då helt enkelt. Kanske är det tur att året inte är fyllt av alla slags årsdagar ändå. Det skulle ta musten ur mig att minnas allt och ta bort känslan ur de viktiga dagarna som fastnat. Eller riskera att fastna i sorgen över vänner som redan lämnat denna världen, istället för att minnas glädjen över att de funnits i mitt liv.
Minnena är som skatter i en skattkista vissa gånger. Andra gånger är det som att riva upp ett sår, som ännu inte läkt, det får liksom börja om igen att läka. Behövs bara snuddas på så gör det ont igen. Sorg och saknad är svåra att hela.
Vissa människor stannar kvar i hjärtat för evigt. Det är bara så.

beskrivning

I morgon är det tre år sedan jag åkte till Lund för att möta en älskad vän.
Snart är det ett år sedan jag blev sjuk och gick igenom olika behandlingar. Såren finns där fortfarande. Både från det ena och det andra.
Att bara sopa de såriga minnena under mattan är ingen bra idé. De finns kvar ändå och återkommer som spöken på andra sätt. Att ta mig tid att känna efter, att prata med någon om det som gör ont kan vara en bättre idé. Det gör inte om det som har varit, men kanske helar såren lite fortare tills nästa gång de rivs upp eller kan klara sig med ett tunt hudlager.
Att få en chans att ta ett bättre adjö, skulle också kunna vara ett sätt att hela sig. Hur som helst, minnena finns där, på gott och på ont. Kärlek är kärlek och avsked är avsked.
Glöm bara inte bort de kära som en gång var där. Minns dem. Hedra dem. Tänd ett ljus. Säg något. De får leva kvar i våra rymliga hjärtan.

beskrivning

Skrivet av Dana, som har sin farmor Klara Elvira Jonsson, född i Karlsmyran, Graninge, Ångermanland 2 november 1899.

Den som väntar på nå’t gott…

… väntar alltid* för länge.

Nå vad väntar jag väl på då? Egentligen inget särskilt alls. Kanske är det andra som väntar mer än jag. Men om jag väntar? Vad skulle jag då vilja hände?
Att få tillbaka kontakten med gamla kära vänner.
Att få kärleksbrev. DET var länge sedan sist!
Att få resa till USA. Snart tre månader kvar.
Att få hjälp med hälsan.
Att få undan böcker som inte längre behövs hemma. Det tog jag fatt i igår kväll när min lilla raring var här. Nu ligger barnböckerna i en hög. De ska stoppas i påsar och flyttas till skolan som ett första steg. Nu är jag äntligen mogen för det. Som jag har väntat…
Får se vad jag tar tag i till nästa gång jag är mogen.
*aldrig

beskrivning

Nionde i nionde.

Nionde september 2018. Glöm 2.
9/9-18.
1+8=9.
9+9+9=27.
2+7=9.
Vad är det med nio idag? Nionde timmarna på jorden?
Delbart med 3. Alla goda ting är tre?
Något annat som jag inte vet? Antagligen. Eller kanske bara att Tiden går.
Minns i november den ljuva september.

Idag minns jag i alla fall gamla vänner som inte är här mer. De som har lämnat jordelivet och gått vidare. Flyttat. Lämnat. Alla är med mig idag och alla dagar.

Minns i november
Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.

Svensk text: Gösta Rybrandt (1960) (till revyn ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember” 1960)
ur Broadway-musicalen ”The Fantasticks”
Musik: Tom Jones (1960)

beskrivning

Småfåglar tar sig ett septemberbad nedanför mitt fönster på en takavsats.

Från en hemsida om numerologi:
“Talet 9 inom numerologi är det humanistiska talet. De är ädla varelser som vill alla väl, allra helst skulle de vilja rädda hela världen. Om de bara kunde… 9:or är miljömedvetna och nytänkande, bryr sig om den stora helheten i allting och vill kämpa för människors rätt. De älskar att göra goda gärningar och förväntar sig inte ens någonting i gengäld. Talet 9 är idealismens tal i numerologi.
Självklara karriärval för 9:an är politiker, författare, försvarsadvokat eller diplomat.
Svagheterna som siffran 9 lider av är att han eller hon lätt kan gå upp i sig själv och hamna utanför gemenskaper. De blir lätt distraherade och lite molokna. Dessutom kan de drabbas av osäkerhet. 9:or blir liksom aldrig riktigt nöjda. När det gäller kärlek blir de lätt sårade, kanske för att de är lite för snälla och alltid ställer upp för sin partner. Det kan i värsta fall tolkas som lätt desperation, åtminstone i början av ett förhållande.
Livsmålet för 9:an är att lära sig att ge någonting till andra och vara helt osjälvisk, utan att kräva någonting tillbaka. Om du strävar emot detta mål kommer du inte att kunna bli lycklig och det är faktiskt det som är belöningen. Har du svårigheter med att acceptera att du måste bjuda på dig själv eller inte jobbar tillräckligt hårt kommer du att känna det som om någonting fattas. Samtidigt bör 9:an inte anstränga sig för mycket eller anstränga sig alltför mycket för sin egen skull. Då finns det risk för bitterhet. Se också upp så att du inte tar på dig för många projekt samtidigt. Det gäller att fokusera och prioritera.”

Längtanskväll.

beskrivning

Längtan griper tag i mig, helt plötsligt och oväntat. Varför det, en lördagskväll och allting? Inte för att jag har annat att göra. Inte för att jag ska gå ut, för det ska jag inte. Kanske just för att det är en lördagskväll, dagen före riksdagsvalet och allt.
Jag har ingen lust att göra något. Ingen ork att bry mig. Bara slö, slapp och likgiltig. Vad skulle få mig att känna annorlunda? Någonting med kärlek helt säkert.
Så får jag sitta här och vänta då. Vänta på att någon hör av sig och förklarar mig sin kärlek. Någon jag längtar efter. Någon som säger att allt kommer ordna sig. Någon som vill hålla mig i handen och krama mig och som jag får vila mitt trötta huvud mot.
Ja, ja… jag tror väl inte det händer. Men önska mig, det kan jag.

“Det är en vanlig kväll, en vanlig lördagskväll, en lördag i september, och jag är här… “
s 40-41 ur boken “Från ett hjärta till ett annat”.
Jag får sitta och sjunga lite… kanske hjälper det.

Släpp och ångra.

Det blir en pysseldag hemma idag. Har fått hyra ett förråd ett par höghus från mitt. Där kan jag ha det som stoppar upp och hindrar i källaren hos mig. Eller sånt som ska flyttas bort, bara inte nu. Jätteskönt med mer förvaringsplats. Det är verkligen inte lätt att flytta till mindre och ha så mycket saker som jag har.
Att slänga fort, är inte min grej. Och det som nu är borta, efter flytten förra året, slängt eller sålt, saknar jag faktiskt inte. Risken är att det kan gå för fort och att ångern infinner sig, som en vän berättar om. Det vill jag inte. Jag är en sån som ångrar i resten av livet om det sitter djupt. Och det gör det ju till tider.
Tänk om… tiden kunde vridas tillbaka för att ändra vissa saker. Då skulle jag absolut passa på. Jag skulle inte ha tagit hem min kudde. Jag skulle ha låtit den vara kvar. Jag skulle inte ha låtit min cykel stå vid vägen. Jag skulle ha gått ut till vägen, istället för att cykla. Jag skulle inte ha köpt ett hus så långt hemifrån, jag skulle ha köpt ett hus närmare så jag kan orka köra bättre.Jag skulle ha köpt ett hus närmare stan för länge sedan, när de var billigare… ja, listan kan göras lång. Men det är som det är.
Inte ens nu kan jag ta rätt beslut för vissa saker. Det är bara att låta tiden gå.
Vad gör det om hundra år?” sa vi förr. Numera är det ingen som säger så. Kan det vara ett tidens tecken av något slag, för vi vet att vår planet är i fara. Vi skulle ha gjort annorlunda för länge sedan. Vi har mycket att ångra, så kortsiktigt som vi beter oss mot vår planet Jorden. Vi tillverkar mat med gifter. Vi släpper ut avgaser som värmer upp jordens atmosfär. Vi överanvänder plast som landar i haven och dödar fiskar, fåglar och andra djur. Vi har inte koll på framtiden. Kanske känner vi oss inte delaktiga i framtiden. Fast det skulle vi göra. Jordens resurser kommer att ta slut. Redan nu vet vi att klimatet ändrar sig. Men om hundra år kanske vi inte kan leva som nu med hyfsat rent vatten och ren luft. Och det är våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn som tar över efter oss, precis som tidens gång är, och de kan inte säga att de ångrar sig. De bara ärvde jorden. Precis som vi och som de före oss.
Arvet minskar. Mina saker med. Och jag kommer inte köpa nytt. Jorden kanske återhämtar sig. Men då är vi redan borta sen länge antar jag.
Men idag lever vi. Jag sorterar bort. Jag gör nytt. Och ångrar en del som var.

Behov.

Alla behöver någon att luta sig mot till tider. Vi är inte alltid starka och kan klara av allt som händer. Vi är också till tider små och sköra och kan behöva en famn att hållas om av.
Också jag.
När vi är små är det oftast mamma som håller om. När vi är vuxna har vi ofta en partner eller en riktigt god vän. Ibland behöver du en famn, ibland behöver jag.
Är vi rädda för att tappa ansiktet och gråta? Är vi rädda för att bli kvar i det behövande tillståndet? Ja, kanske.
Jag som lever själv, har en ständig brist på kroppskontakt. Det har nog alla ensamlevande. Vi behöver kroppskontakt och hur ordnar vi det? Jag gör det inte. Jag har en ständig brist. Det känns sorgligt.
I morse vaknade jag med textraden Everybody need somebody to lean on ur låten Handle with care. Fast jag bytte ut Got mot Need.
Kanske är mitt skrivande det jag lutar mig mot, när bristen känns överväldigande. Men hud mot hud är livsnödvändigt. Jag får fundera på hur jag kan få mitt behov tillgodosett. Just idag har jag inget svar. Och jag ska inte skaffa hund eller katt. Inte än. Men troligtvis sen.
Här är sången och texten. Dansa till den kan jag. Längta med. Och sörja. Kanske du med?
Till dig som har någon du är trygg med, våga luta dig när du behöver.
Håll om den som behöver. Det är gott.

Handle with care
(text och musik av George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison, Tom Petty och Bob Dylan)

Been beat up and battered around
Been sent up and I’ve been shut down
You’re the best thing that I’ve ever found
Handle me with care

Reputations changeable
Situations tolerable
But baby you’re adorable
Handle me with care

I’m so tired of being lonely
I still have some love to give
Won’t you show me that you really care?
Everybody’s got somebody to lean on
Put your body next to mine and dream on

I’ve been fucked up and I’ve been fooled
I’ve been robbed and ridiculed
Daycare census and night schools
Handle me with care

Been stuck in airports, terrorized
Sent to meetings, hypnotized
Overexposed commercialized
Handle me with care

I’m so tired of being lonely
I still have some love to give
Won’t you show me that you really care
Everybody’s got somebody to lean on
Put your body next to mine and dream on

I’ve been uptight and made a mess
But I’ll clean it up myself I guess
Oh the sweet smell of success
Handle me with care

Låten släpptes strax före Roy Orbisons död den 6 december 1988. Snart 30 år sedan.

En dag med minnen.

När du kommer tillbaka i mitt hjärta,
oavsett hur långt bort jag har förirrat mig,
ser jag mig om och upptäcker vägen.

Om du kommer vid slutet av mitt liv
då jag bara har ett andetag kvar,
vill jag sitta upp och sjunga.

Rumi

En del dagar är värre än andra. Idag är det en jobbig dag med minnen som dyker upp ur det förflutna. Men det som har varit, har varit. Och det som kommer i framtiden, blir som det blir. Det enda som är säkert är det som är Nu. Inte alltid välkommet, inte alltid det bästa, inte alltid det önskade. Men det är Här och Nu som räknas. Som tur är, tar allt slut.
This too will pass. Kanske blir det som i dikten, med en hejdundrande sång på läpparna i sista andetaget.

beskrivning

Då, nu och sen.

Tror du jag vet vad jag håller på med?
Att jag för ett ögonblick eller bara för ett halvt ögonblick vet
vilken vers som vill ut ur min mun?
Jag är inte mer än en penna i en skrivares hand.

Rumi

Så här kan det kännas när jag sätter mig och börjar skriva något här. En idé kan bli till något helt annat. Det är faktiskt riktigt spännande att inte ens jag vet vad jag kommer skriva! Det är som magiska ögonblick, när jag skrivit något jag inte visste att jag skulle skriva. Emellanåt kan det kännas som en gudomlig kraft.

För en vecka sedan kom jag hem från sommarvistelsen i norr.
Nu sitter jag i soffan och skriver. Åskan har precis dragit vidare och det är fuktigt ute.
Om en vecka sitter jag väl i soffan igen.

Tittar på CNN så där vid sidan av. Lyssnar och tränar på engelskan eftersom jag ska resa till USA i vinter. Känns ju konstigt att jag har en bokning på ett flygplan till San Fransisco i december. Jag har ingen returbiljett. Än.

Jag tittar mig omkring i min lilla lägenhet och funderar på vad som ska bort. Det är så mycket som jag redan gjort mig av med och ändå är så mycket kvar, både här och nere i källaren. Det kan också kännas spännande att inte veta vad jag väljer bort. Och jag tänker när jag ser mina saker: Behöver jag det här? Vill jag ha kvar det där? Oftast säger jag JA. Därför har jag väl kvar så mycket fortfarande. Och hade jag haft en trea, hade sakerna varit mer utspridda. Kanske får jag flytta igen snart. Fast nej, det kommer inte hända. Och lägenheten ska bli klar, vet inte hur och när. Får se vad energin räcker till när skolan har börjat. Just nu är det ingen fart alls på mig. Jag måste ta allt i lugn takt, annars mår jag inte bra.

Jag är inte som jag var. Dags att göra en ny karta. Skriva om den. Vem är jag nu efter året som varit? Efter de sista fem åren? Efter de sista 13 åren? Hm… Tja… det är nog dags för en nystart i mitt nya jag. Hur det nu blir. Klarar jag att jobba 3,5 år till? Vad ser jag för något i framtiden? Frihet! Lugn och ro! Kanske en katt. Skriva. Sjunga? Älska? Troligen inte. Men framtiden är inte skriven än. Den återstår att se fram emot.

beskrivning

Tid.

Så är det sista juliminuterna före midnatt och jag går till brevlådan med brev till födelsedagsbarnet Tuva 8 år 3 augusti. Det är varmt och lent ute. Helt stilla. Jag sätter mig i hammocken och mediterar en stund i mörkret. Tänker att omärkligt går juli över i augusti. Och precis som en generation bredvid en annan, är det inte så stor skillnad. Men redan tre generationer ifrån är det skillnad, precis som tre månader av året gör skillnad. Tolv månader är ett helt års skillnad och tolv generationers skillnad är kanske 300 års skillnad. Vi känner inte dem som levde så långt före oss. Men vi vet vem det var vi mötte för ett år sedan eller den vi var då.
För ett år sedan visste jag inte vad hösten skulle föra med sig. Nu vet jag mer om det. Jag vet inte vad den här kommande hösten kommer föra med sig heller. Det är bara att vara i det, vad det än blir. In sickness and in health.
Nu är det augusti. Igen. Julisolen gick ner. Augustisolen kommer att stiga.
Ha det så bra kära läsare, kära vänner.
Gott nytt arbetsår, när den dagen kommer och god fortsatt frihet till er andra.

beskrivning

En timme eller två i sommaren.

beskrivning

Dags att ge er sommarläsare från Sverige, Danmark, Finland och Norge något mer att tugga på här… Sitter ute, för som tur är fläktar det också. Annars hade jag inte varit här, utan i källaren… haha… där är det som svalast.
Vilken sommar! Säger alla! Vilka brandhärdar! Vilka hjältar som bekämpar eldarna! Vilken badtemperatur! Vilken sol! – fast samma som alltid. Typiskt med denna solsommar på ett sätt, när jag inte alls får sola utan värsta solskyddsmedlet och det vill jag ju inte använda, det är så mycket kemikalier i det som sedan når vattnet. Hellre är jag i skuggan, den goda skuggan. Björken här har vissnat, utom en kvist, som fortfarande är grön. Vidunderlig livskraft!

beskrivning

Sen fungerar inte hjärnan som den ska i värmen alltid: Jag var på väg en sväng till affären nyss. Plockade bort mitt block, pennan, telefonen från altanbordet, för att lägga in det i köket. Sedan, när jag har låst upp bilen, då inser jag att sakerna fortfarande är kvar i handen. Hahaha… jag får skratta åt mig själv, jag bjuder på det! Är det inte värre än så får jag vara glad.

beskrivning

Jag är glad över att jag ÄNTLIGEN gjort slag i saken och köpt en liten båt. Tyvärr blåser det för mycket just nu för att vara ute i den, för jag har ingen motor som fungerar. Behöver en motorkunnig hjälpare här. Men några dagar har jag rott ut och lagt mig vid en sandstrand i närheten. Jag övar på att förtöja, kasta ankar, komma i och ut båten. Ett stort blåmärke och en klump inuti, satte jag på låret. Det fattas en bit relingskant och just där skulle jag hoppa i från sandstranden. Dumt val! Nu sitter minnet av det kvar i kroppen. Jag ska aldrig göra så mer. Och så ska jag laga kanten med nytt kantband. Det är sånt man får göra som båtägare: Fixa med sin båt! Och inte vet jag om jag kan ha den nästa sommar, det vet bara den store guden som har livet i sin hand. Eller livsödet. Eller nåt. In shallah! Om Gud vill.

beskrivning

Tankarna på livets mening och existensen finns som alltid närvarande på ett eller annat sätt i mitt liv. Just nu läser jag dikter av gestaltterapeuten och författaren Seán Gaffney. Hans ord når in som en stånghammare i mig. Och han ger bilder av sin barndom, som liten pojke på Irland, med familj och nära släktingar. Betydelsefulla minnen som ger de fragment som han delar med sig av. Jag blir så berörd.

Dessutom mediterar jag varje dag. En god vän tipsade om tjugoen dagar med meditation med Oprah Winfrey och Deepak Choopra. Mycket vilsamt och hjärnan får sin gymnastik här. Tankar ska tänkas och kroppen känner både sorg och hopp. Jag vaknar varje dag nu och ser fram mot nästa meditationspass. Härligt att ha lediga dagar och tid att tänka klart det jag behöver. Dessutom använder jag sommaren till att förändra vanor jag har, till det bättre. Ett steg i taget. Lite här och lite där. Hoppas jag hinner skaffa mig nya vanor som är mer kreativa för mig.

beskrivning

Denna bild är inte min. Fick den av min syssling i USA.

Nytt jag gör är släktforskningen på nätet. Jag gjorde DNA-test och började göra ett släktträd. Nu år jag ungefär vid 1600-talet och någon gång vid 1500-talet, men hur säkert är det? Njä… inte om man ska lita på andras släktträd. Jag är av naturen skeptisk. Det är en bra egenskap att ha i släktforskningen. I morgon ska jag träffa ett par sysslingar. Det är ju verkligen en rolig biprodukt av det hela, att få kontakt med sina inte direkt så nära släktingar, men ändå så att vi har en gemensam tråd att prata och värna om. Min farmors hembygd står fram på ett särskilt sätt, mer nu när jag känner det förgångna. Trakterna här ikring mitt hus är delar av mina rötter. Det var en ny upptäckt för mig. Det är tryggt med rötter. De håller i oss och håller av oss i bästa fall. Och ändå är det så svårt.

beskrivning

Nu är det svalare i köket och jag håller på att baka bullar. Sommarkanelbullar. I min gula, fina bakskål som jag köpte på loppis förra året i Östersund och som kommer från England. En patenterad skål, som jag alltid har önskat mig. Jag är så glad i den!
Idag provar jag att baka med 25 % mindre jäst. Jag hade inte mer. Jag tror det fungerar ändå. Fast det är egentligen för varmt att baka. Degen klibbar fast i bordet, trots att den är perfekt. Men jag vill ha bullar, så det får gå.

beskrivning

Nu ska jag strax välja passande bilder till dagens epistel. Jag tar jättegärna emot hälsningar från dig som läser på min sida. Men jag förstår att en del vill vara anonyma. Fast varför det? Är du min vän så kan du kanske säga något? Är du inte min vän, varför hänger du då här? Hahaha… Och känner vi inte varandra än, så kanske vi kan bli vänner. Eller hur!
Ha en bra dag i värmen, var du än är i världen och vem du än är.

beskrivning

Till sist mitt nya motto:
En bra dag är en bad-dag!

Namaste!

Mot nya… någonting.

Bra datum att köpa båt! Den sjuttonde i sjunde.
Här är sjösättningen:

beskrivning

Och här styr jag ut mot nya mål, upptäckter, upplevelser och annat som jag ännu inte är medveten om.

beskrivning

Det ska bli SÅ KUL! Min första båt! Tänk att jag vågade köpa en.
Bara att kasta sig ut i böljan den blå eller grå eller nåt.
Båten ska pimpas. Och döpas. Vad ska den då heta? Det är en han eller den.
Så mycket vet jag.
Jag har en motor till den, men först ska jag bara vara i Båten.
Utan stress och hets för sånt klarar jag dåligt.
Nu är det vattnets kluckande jag vill höra. Så ljuvligt!