I nöden prövas vännen.

Jag får de här orden i huvudet när jag står i duschen.
I nöden prövas vännen.

Ja ibland är det en prövning att vara en vän till någon som har det svårt.
Ibland lämnas den som har det svårt av vännen. Är man då riktiga vänner? Jo det kan man nog vara. Men olika öden färgar relationer och utmanas.
Vi är inte mer än människor.
Hoppas vi hittar tillbaka till varandra sen. Eller blir det försent?
Undrar om motsvarande ordspråk finns i Danmark? Hm…
“I nøden skal man kende sine venner.”
Inte riktigt lika. Ganska olika faktiskt. Ett annat fokus.

Chasing rivers.

Lyssnar på den här sången. Har inte hört den tidigare, för jag ser inte på melodifestivalen längre. Men den är fin.
Nano sjunger.

I can’t keep chasing rivers
I can’t keep chasing rivers
My heart keeps saying no more
Na, na, na, na, na, no

Been down that road for so long
Trying find a new way back home
But I can’t keep chasing rivers
It was only when I was torn
That I found a new break of dawn

I’m gonna come back, come back, come back
I’m gonna come back, come back, come back
I don’t wanna stay at the bottom for the rest of my life
And no one’s gonna know the way back better than I
Better than I
(Ooh, ooh, ooh, woah)

Can’t keep on chasing rivers
Can’t keep on chasing rivers
I come through the cracks in the mirrors
Na, na, na, na, na, no

I live through stormy waters
Beat down them lies of others
‘Cause I can’t keep chasing rivers
It was only when I was torn
That I found a new break of dawn
I’m gonna…

Drulligt.

Som om jag behövde mer stress i livet…. haha, vild fredag den trettonde. Satt i soffan. Skulle resa mig upp. Stötte till ett glas med en skvätt jos i. Rakt ner i datorn, på bordet, ner under glasskivan, på mattan, på soffan, på böcker, på allt där. Vände datorn direkt och stängde av den strax efter. Nu är den inne på verkstad för sockerkletstvätt. 1 dl jos. Inte mer. Gjorde skada för…. tja… några tusen? Det kallas för drulligt. Det är dags att skaffa en drulleförsäkring nu. Tappar saker och har sämre balans.
Skriver på en iPad nu. Mycket jobbigare. Hoppar över bilder hit.
Vill spela in mina sånger snart. Vill åka till Danmark snart. Vill jobba mindre snart.
Allt det har jag önskat länge. Men att vara utan dator har jag inte önskat. Bara att finna mig i det. Tack och lov att det finns hjälp att få där.
Mitt hem blir sakta klart. Nu är lilla rummet klart för inflyttning. Det är på tiden. Har bott här nu i snart… 21 månader. Balkongen ska vara bytt till nästa höst senast, två år efter tidsplanen. Och lite kvar att göra i lägenheten. Kanske klart till jul? Hoppas det.

Plikt och roligt.

Dagarna går, bra det och idag är det prick tre månader tills jag fyller år. Jag är som ett barn, som räknar ner tiden. Det blir ännu ett riktmärke att passera på väg till pensionen som ligger inom räckhåll och ändå är så långt borta.
Hade jag varit frisk och kry hade det varit enklare tror jag. Men nu, med all värk och svårt att gå, är det som att ständigt gå i uppförsbacke. Det som tidigare kändes roligt och enkelt på jobbet och hemma, är nu som utmaningar. Att orka. Att planera. Att selektera och ge energin till det viktigaste. Det stämmer inte längre att roliga saker ger energi. Det tar också energi. Jag behöver orka både plikten och det roliga. Bara plikt blir för tråkigt. Bara roligt blir… tja… orättvist mot plikten.
Plikter behöver inte vara tråkiga i och för sig. Jag har en plikt att ta hand om mig själv. Jag har en plikt att ta hand om andra – så mycket jag förmår. Jag har plikter på jobbet för att förtjäna min lön. Jag har plikten att ta hand om mitt hem. Jag har plikter att utföra som jag har åtagit mig.
En del plikter har jag sagt ifrån. Jag är ingen pliktmaskin. Det är som de säger på flygplanen i säkerhetsgenomgången: sätt först på dig din syrgasmask själv. Sedan hjälper du andra. Så jag sätter på mig syrgasmasken om och om igen. Så fort den faller av, på igen.

beskrivning

Idag sorterar jag tyger och böcker. Äntligen är lilla rummet tapetserat och klart att möbleras. Det tog… låt mig räkna… 1 år och 9 månader att få det klart hit. Ja så är det, långsamheten är en del i det hela. Långsamt går också framåt, får jag tänka, även om det är stora frustrationer med att få hit hantverkare som gör klart och gör rätt. Det händer nästan aldrig numera. Frustrationerna är nog värst. Sjukdomar bara är. Men det som är runtikring som inte fungerar, skadar också i både kropp och själ. Man ska vara frisk för att orka vara sjuk, så att säga.
Nå, inte mer om det nu. Nu är det ett rum som ska få sin möblering och trivsel. Jag får en liten ro i mig, av känslan av att det är mitt rum nu. Att det är jag som bor här. Att det blir bra till slut. Säker kan jag inte vara. Men så säker jag kan vara.

Tröstande Rumi.

Minnena av tiden för snart två år sedan smyger sig på. Det är som om kroppen behöver bearbeta det som hände igen och igen och igen. Datumen. Vad som hände. Processen.
Så läser jag en dikt av Rumi och finner en tröst.

I said: What about my eyes?
He said: Keep them on the road.
I said: What about my passion?
He said: Keep it burning.
I said: What about my heart?
He said: Tell me what you hold inside it.
I said: Pain and sorrow.
He said: Stay with it.
The wound is where the light enters you.

beskrivning

Nu, då och sen.

Här är min lånebil. Lite oväntat att få köra en dieseldriven skåpbil. Men fint, inga fördomar mot knubbiga, gråhåriga gamla tanter där på bilfirman. Det gläder mig. Roligt att köra något annorlunda. Kanske blir min nästa bil en skåpbil? Då kunde jag köra runt överallt och bo i bilen och kunna flytta grejor, om jag skulle flytta. Tja, varför inte?

beskrivning

Då, för ett par kvällar sedan såg solnedgången ut så här. Det är fint att kunna se den från mina fönster i lägenheten.
Men jag känner mig instängd här. Bättre att bo i hus med fin trädgård. Och ha en kärlek till en man. Eller till ett hus, som en vän sa. Vi älskar våra hus numera. Inga män i våra liv. Det är sorgligt på ett sätt. Och ok på ett annat. Jag vill gärna vara nära vän med en man. Men det blir nog inte så igen. Lika bra att acceptera att livet är som det är. Och gråta en skvätt då och då. Och skratta åt knasigheter som dyker upp inemellan. Som att se min lånebil. Som att ha kul med en arbetskamrat en stund.

beskrivning

Sen då? Ytterväggen i terapirummet ska få en gipsskiva som täcker sprickorna där. Äntligen kan någon tapetsera där sen. Men vilken tapet kan passa? Nej, inte den här grå tapeten. Behöver färger i mitt liv och i min lägenhet. Får leta vidare. Kanske något tegelfärgat? Blågrått? Varmgult?
Det vore verkligen skönt att bli klar med allt här hemma. Har bott här i 1 år och 8 månader. Och köksgolvet knarrar vilt. Går det att byta ut utan att ta bort de nya skåpen och allt? Verkar hopplöst trist och grått just det projektet. Knarr knarr!

beskrivning

Tillägg 7 september: Ny tapet uppsatt! Äntligen ett rum att möblera!

beskrivning

Vissen.

beskrivning

Det var dags att åka hem till arbete och allt annat som finns här. Lämna mitt fina hus i norr och komma tillbaka till vardagen. Hammocken in i garaget igen. Molnig kväll förra lördagen.
Grannens ask, som vännen Christer satte, börjar bli riktigt stor. Jag tycker om askar.
Jag tycker inte om att mista vänner och goda grannar. Tänker på honom och hoppas han har det gott uppe i himlen.

beskrivning

Kom hem till vissna blommor som var kvar på balkongen. Ett par blommor har fortfarande färg ser jag sen. Riktiga överlevnadsväxter de där tusenskönorna. Önskar jag var en tusensköna, lika vacker och livfull, men inte just nu, varken de eller jag.

beskrivning

Julrosen hänger den med. Ingen av oss är glad. Julrosen har varit vissen länge. Antagligen jag med, när jag tänker efter. Det är alltid trist att resa hem. Och extra svårt i år. Ville helst vara kvar längre. Sommaren är för kort.

beskrivning

Kvar i norr är kamelen. Den får vakta huset medan jag är borta. Skönt att veta att den är där. Min fina kamel. Den handduken har jag suttit på varje gång jag varit ute med båten i sommar. “Rida, rida, ranka, kamelen heter Blanka.” Eller inget.

Kom hem till en lägenhet som fortfarande inte är färdigrenoverad och hemtrevlig. Nya golvet i köket knakar varje steg jag tar. Underlaget skulle ha tagits bort och gjorts om helt, om allt hade varit rätt gjort. Noggrannhet är en dygd. En hantverksstolthet.
En yttervägg i lilla rummet har en spricka och ska få en gipsvägg över sig. Snart.
En badrumsdörr behöver bytas.
Balkongen blir bytt under vintern eller våren i bästa fall.
Vad med knarrande tröskel i hallen?
Foga kaklet i köket?
Ytterdörren?
Pengarna rinner iväg. Har redan lagt ut en förmögenhet på lägenheten.
Har allt möjligt smått kvar att fixa. Men inte idag. Inte heller i morgon. Jag är vissen. Behöver kärlek, omvårdnad och rehabilitering. Inte heller det idag. Kanske en annan dag… Hoppas.

Oj!

Oj oj oj oj oj!
Nu var det länge sedan jag skrev något. Bäst att lägga in några rader här.
Jag nyser mest varje dag just nu. Det händer aldrig annars. Prosit!

Att välja en bild.

En bild av mig? En bild av dig? Vem är jag bakom fotot? Vem är du?

Jag letar efter en ny bild att sätta in på min presentation på Linkedin. Letar och letar. Vad är det för svårt att välja? Jättesvårt. Alltid är det något som inte känns rätt och jag liknar inte mig själv någonstans, som jag själv tycker att jag ser ut. Eller så har jag keps och solglasögon. Eller vill jag visa upp mitt yttre i kläderna, visa årstiden eller är bakgrunden det viktiga? Glad eller allvarlig? Visa tänderna eller inte? Mig på en mulåsna? Bergen i Imlil? Eller när jag solar på klipporna? Ute på äventyr? Eller som man såg ut som liten? Natur eller en känsla? Bara inte när jag är sjuk och svag eller ser konstig ut eller blundar. Och såna bilder finns det många.

En del byter aldrig foto. Det är ett säkert kort mot åldrandets avslöjande. Andra visar sig inte alls, utan har natur eller djur på sin presentation.
Bilden ska kanske i ett jobbsammanhang ge en bild av vem jag är. Särskilt på Linkedin. Ser jag ut som en du kan öppna ditt hjärta inför och som inger förtroende? Klart att det är viktigt.
Jag hoppas att det är i mötet på riktigt som det märks. En bild är bara en bild av en halv sekund i livet. En utvald bild av alla som finns.

beskrivning

Sommarvärmen är överhet.

Nu är vi mitt i värmebölja med temperaturer runt och över 30°C. Det är varmt. Blir kanske 33 på söndag. Då stannar jag inne.
Här går dagarna sin stilla gång. Men båtmotorn fungerar bara ibland. Det är trist. Vågar mig inte ut på någon längre tur då. Bara så jag kan ro hem utifall att. Den behöver en service. Precis som jag. Frågan är bara om gammal kan göras bättre. Hm…
Eller ska jag köpa en ny båtmotor? Jag kan inte köpa mig en ny kropp dock. Jag är glad så länge jag kan komma i och ur båten. Blåmärken har jag. Både på magen och benen.

beskrivning

Jag åker till min favoritstrand vid älven. I år är det mycket frigolit som sönderdelas till små, små kulor. Önskar jag hade en liten frigolitdammsugare, batteridriven då, som kan sortera bort sanden. Nu tar jag de bitar jag kan. Två stora påsar uppplockade hittills. Och nylonband och nylonrep. De skräpar verkligen ner. Jag plockar upp, som tack för alla fina bad och naturupoplevelser jag får där.
Doppar mig på grunt vatten eftersom jag inte vågar simma ut utan badvakt. Benet vill inte simma. Kan simma ryggsim, men det är dumt att chansa på djupare vatten. Kanske med flytvästen på då.

beskrivning

Igår var det stilla på älven, jag fick ro ut och det var som att meditera samtidigt i stillheten. Tillbaka kämpade jag med att dra igårng snurran och poff, så gick det, med starten på högsta fast. Då gäller det att vara beredd att sitta ner i farten. Den kanske har fått lite luft i ledningarna efter att jag tog den till verkstad och fick nytt tändstift. Men något mer fel är det nog. Vad kostar en ny? 7000 eller 9000? Hm… Bara att betala för säkerhet. Det blev i alla fall en fin tur tillbaka med en motor som gick bra efter en stund. Så skulle det ju alltid vara.

beskrivning

Sekunder mellan liv och död.

beskrivning

Jag vet att det inte är jul, inte dags att skriva önskelistor heller. Och det är en sorglig dag med flygkrasch och det är en dag att önska mer än tröst till de drabbade familjerna.
Jag åkte förbi Umeå flygplats norrut i tisdags och söderut igår. Så fort livet kan ändras, på bara några sekunder.

Jag är tacksam för att jag reste och kom välbehållen fram både till Harads, Luleå och tillbaka till Ångermanland.
Jag är tacksam för att jag kunde vara med på min fasters begravning på en mycket vacker plats.
Jag är tacksam för att mina barnbarn finns och jag har pratat med dem båda idag.
Jag är tacksam för att jag har ett fint hus, vill inte ha något annat egentligen. Fast det är långt att resa hit. Det är jag inte tacksam för.
Jag är tacksam för att jag har mat att äta varje dag. I bästa fall orkar jag laga maten också.
Jag är tacksam för att… hm… jag gjort mina sånger och ska spela in dem mer till hösten.
Jag är tacksam för att jag lärde känna mannen som blev min inspiration och livsguide på en del av vägen. Jag är inte tacksam för att vi inte längre har kontakt. Det är en stor sorg, en livslång sorg i värsta fall. Konstigt att den kreativiteten som växte blev som en del av mitt livsverk. Vad skulle jag annars ha gjort kan jag undra? Vad skulle kunnat ha väckt min skapande ådra? Där finns inga svar.

Sen finns annat jag skulle önska var annorlunda. Men nu får det vara nog skrivet för idag.

Nu, nu, nu!

Nu är fjärde filmen klar att tittas och lyssnas på. Jag har tittat igenom många bilder idag för att hitta de rätta. Ju fler, desto svårare att välja. Mitt ledord för dagen har varit Good enough för mer än så har jag inget behov av att vara just nu. Bara glad att ta mig igenom dagen och vara tacksam för att jag kan göra sånt här.
Tack för att han och inspirationen till sången kom, tack för melodin som jag älskar högt, tack för alla bilder jag har att välja på och tekniken att få ihop allt. Det är lättare nu än det var förr. Och jag provar mig fram som jag brukar.
Hoppas du tycker om den. Nu är det dags för vila. Nu nu nu!

Och kanske är det natt.

Nu är tredje filmen klar, med sången Och kanske är det natt. Inspelad förra året tror jag det var. Eller var det året innan? Eller 2016? Jo. Vart tar tiden vägen? Då har tre höstar gått sedan dess och den fjärde är på ingång efter sommaren.
Jag lär mig mer och mer hur jag kan göra film på iMovie. Det är riktigt roligt faktiskt. Så länge som jag har lusten. Jag kan ju tröttna med.
Här är den i alla fall.

Allt började med ett rop, sa Rumi.

För tre år sedan, på väg till jobbet, kom en melodislinga i mitt huvud som blev till en tonsatt dikt av Rumi med lite tillägg av mig.
Nu ÄNTLIGEN har jag lekt med den och fått in den på film på youtube. Det behövs lugn och ro i sinnet för att komma så här långt för mig. Roligt är det att göra något nytt och annorlunda än jag brukar. Skönt att ha tålamod och inte märka att timmarna bara rasslar iväg. Tur att jag kom ihåg hur musikläraren på skolan hade visat mig grunderna, så att jag vågade ut på isen själv.
Egentligen skulle det vara en studioinspelning till den, men dit har jag ännu inte fått energi till att fibbla. Det kanske kommer.
Min första film var Gullefjun. Min andra film den här. Och den tredje, den kommer snart. Det blir nog lättare och lättare allteftersom jag lär mig. Kanske blir jag också petigare och petigare med resultatet. Det återstår att se. Lagom är nog bäst.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

Rumi

Tolkad till danska av Folmer Blume Leide
Översatt till svenska av Dana