Hur går jag ner i vikt?

Ja, det undrar en del. Jag har varit med i viktväktarna för 20 år sedan och gick ner 14 kg då. Sen gick jag upp flera igen under åren som gick. Lite uppåt och lite neråt mellan varven. I somras nådde jag lågvattenmärket. Det mesta jag någonsin vägt. Och nu var det fara för hälsan x mycket.
Sommaren har alltid varit värsta gå-upp-tiden. Mycket bullar blev det sist och chokladpudding och glass. Orörligheten var stor. Ont överallt.
Så bestämde jag mig i oktober när jag hade haft ont i magen och doktorn hade känt och klämt och konstaterat att jag skulle dra ner på medicinen och hålla upp med mjölk i två månader. Icke, sa Nicke. Jag trodde inte på det alls. Och det visade sig att jag hade annat att bry mig om än påhittad laktoskänslighet. Det som var bra med doktorns felaktiga diagnos, och att se min mage gunga, var att jag fick ändan ur vagnen att förbättra min egen hälsa. Det var en förutsättning för att få det bättre och hjälpa mig själv. Inga mediciner kunde hjälpa mig att få tillbaka någon slags balans i mitt system. Bara min egen insats skulle hjälpa mig, med stöd av andra. Sagt och gjort.
Först slutade jag med ALLT godis och ALLA bullar och bakning. Ingen alkohol heller, men det hade jag slutat med tidigare, så det var inte svårt att ändra på det.
Sen delade jag upp dagen i perioder, i klockslag, en ganska vanlig dag så här:

06 – 12: te / fil och flingor, nötter och russin / en frukt / te
12 – 18: gröt / en frukt / vitkålssallad med apelsin och russin / pasta med skinksås / vatten
18 – 20: te och två skorpor med smör på eller honung / ett glas saft / eller ibland nötter och dadlar

Inom dessa tre perioder kan jag äta ganska likt som jag gjorde innan, utan att räkna varken kalorier eller mängd. Hårt bröd ok. Mjukt bröd så lite som möjligt. Men ibland bara måste jag äta rostat bröd. Plus mer grönsaker, frukt och vatten, inte överdrivet mycket vatten eftersom jag inte gillar det så där jättemycket. Helst med citron i. Eller min hemlagade saft.

Eftersom jag tycker om att skriva, skrev jag upp morgonvikten alla dagar. Det är roligt att se vikten sjunka. Det är som en belöning. Siffrorna ljuger inte.
Dessutom fick jag hjälp på rehabgymmet att börja träna upp denna kropp i vila. Jag som aldrig tränat på gym, utom en period i artrosskola. Nu fick jag gå den igen och sedan ha egenträning där två gånger i veckan. Utan den vet jag inte hur jag skulle klarat det här. Jag har ett stort fokus på kroppen och på att ta hand om den nu. Både i det yttre och det inre.
Plötslig förstod jag mer om hur allt hänger ihop. Som ett inre ekosystem som jag behöver sköta om. Kroppen tar hand om mig så jag kan gå runt i världen. Då får jag ta hand om den, så den kan gå runt inuti.

Nej, jag har ingen träningspersonlighet. Det hade underlättat helt säkert.
Nej, jag är ingen matlagningsmänniska heller. Jag vill dock äta ekologiskt i största möjliga mån. Jag lagar den maten som jag gillar, utan krusiduller, enkelt och gott. Jag har ingen särskild mängd som jag får äta. Jag äter tills jag känner mig nöjd. En lång period under hösten, saknade jag förmåga att laga mat, då blev det färdiglagat från frysdisken istället, det gick det med.
Jo, jag har ätit tårta nångång och en god kaka på café. Det går bra, fast sällan.
Och nej, så lite som möjligt att äta på kvällen. Bara så jag står ut. Det är en mysfaktor att äta på kvällen. Men inte bra för magen.

Nu har jag gått ner 15 kg sedan augusti. Är på bmi 28,3 tror jag. Ska ner tre kilo till, till bmi 27. Sen får jag se. Jag behöver ha en realistisk målvikt. Jag ska kunna hålla den sen. Ha vikten under kontroll. Det är nog mitt bästa ord. Kontroll. Om jag tappar kontrollen går jag av banan. Och det vill jag inte.
Och jag går inte ner i vikt för att jag är fåfäng, ska attrahera någon, eller ska se ut som en fotomodell eller något sånt. Nej, jag vill bara ha den bästa hälsan jag kan ha nu, efter några år av olika hälsoprövningar. Jag vill sköta om mig själv bättre igen. Ta hand om mig. Mitt självstöd har kickat igång och jag följer med. Nedåt, nedåt. Nu börjar jag kunna se det.
Jag har ett par mantran med: “JUST DO IT!” står det på min träningströja och “Det här är bra för dig Dana” som en kär vän sa till mig ofta.

Jag klandrar mig inte för att jag tappade kontrollen. Det tjänar inget till. Nu rosar jag mig istället för att jag faktiskt kunde återta kontrollen. Det är en härlig känsla. Att vara mätt. Att känna mig stolt. Att vara nöjd. För min egen skull. För min egen kropps skull. För att ära min kropp bättre än jag gjort.

Nej, jag lägger inte ut bilder på mat jag lagat, har ingen matblogg.
Nej, jag lägger inte ut bilder på hur jag ser ut före och efter. Helt ointressant.
Nej, jag ångrar mig inte när jag går förbi smaskigt godis och glass i affären. Jag får vara ståndaktig bara och säga nej till mig själv. Jag klarar det nu.

beskrivning

Annorlunda Första maj.

beskrivning

Så är det äntligen sköna maj. Grått, kallt och regnigt. Regnet behövs ute. Men kylan är isig in i märgen. Jag fryser inne till och med.
Och inga demonstrationståg att titta på. Inga röda flaggor hemma heller. Men lite kampmusik kan jag ju sjunga och spela själv. Och jag har skivor att lyssna på.
Så får det bli, denna covid-19-vår. Må det komma bättre tider för alla som nu har det svårt.
Själv har jag det ganska lugnt. Har mitt jobb. Har stöd. Har läkarbesök inbokade för att få veta mer om vad som felas mig. Det känns tryggt att veta att jag är i goda händer.

Och snart är det semester. Sex veckor kvar i skolan för den här terminen. Det ska nog gå.
Nästa vecka blir varmare. Det ser jag fram emot. Vad mer finns att se fram emot? Hm…
Att det ska bli lättare tider. Att slippa vara rädd för att bli sjuk i covid-19. Att äta gott. Att kanske baka en kaka snart. Än så länge har jag inte gått i mål med min viktminskning. Just nu är det stillastående. Fyra kilo till ska bort. Allt för hälsans skull. Och vara rädd om det jag har och kan glädjas åt att jag kan gå, höra fåglarna ute, se det vackra i naturen. Ungefär så. Även om jag ibland drömmer om gamla tider och gamla kärlekar. Nå, det är ok att minnas. Det är också något att vara glad för….

Annorlunda Valborg.

Så var vi äntligen här, i den sista dagen av april. Valborgsmässoafton.
Och inte får vi mötas ute och elda tillsammans. Det är inställt överallt vad jag vet. Kanske tänds en och annan brasa ändå men ingen allmän brasa.
Tja, hur är läget annars då? “Dagarna de går och går efter varann. April försvann.”
Vet inte vad jag vill säga. Vet inte vad som är viktigt att säga. Kanske är ingenting viktigt längre.

beskrivning

Men i mina blomkrukor börjar det spira lite. Jo, det är viktiga saker. Liv. Önskan om liv. Jag tog skott från två olika hibiskusar i tisdags och satte ner dem i jorden. De har i alla fall inte vissnat än. Om de skjuter skott och rotar sig återstår att se. Jag har sått luktärt med. Två frön har börjat gro. Så kul att se! Av 42 sådda frön, ska minst 28 gro enligt frödeklarationen. Det återstår att se.

beskrivning

På balkongen står en kruka med färgglada penséer. Behöver lite färg och hoppfull grönska i min annars lite gråa tillvaro. Jag köpte mig också en färgglad ny tomatröd skjorta. Färg är viktigt för mig. Min röda vårjacka har sett sina bästa dagar. Undrar vilken färg det blir på nästa jacka?

beskrivning

Det blir en kväll i soffan. Jag har ätit en god och nyttig middag. Mycket grönt. Bland annat vitkål, som jag först stekte så de blev mjuka och sedan salt, peppar och lite lite sirap. Gott! Ihop med pasta ihop i en mjölkstuvning med lite kycklingrester, broccoli, lök och riven ost.
I morse var det dimma. På väg in i eller ut ur? En kär vän kommenterade fotot med: “In i dimman. För att komma ut ur dimman behöver man våga gå in i den!” Hon är så klok min vän.

beskrivning

Jag skrev jag på tavlan i skolan igår när jag kände mig lite djup. Och så lite beröm till en elev idag. Han läste allt. Undrar om han förstod det hela? Kanske. Ibland är barn klokare än man kan tro.
Stig Johansson skrev dikten Förlusten ur boken Den kapsejsade himlen:
“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”.

beskrivning

Till sist lite färg från balkongen igen. Två koppar fick jag i present av en annan vän. Gott att ha vänner! Och målningen har hon gjort alldeles själv! Så kreativt. Muggar att bli glad av. Men vem ska dricka ur den andra koppen? Jag saknar Tvåsamheten. Och Kärleken.

beskrivning

Nå, så går vi in i Valborgskvällen. Och i morgon till första maj. Utan demonstrationståg. Får väl ta fram min gamla sångbok och sjunga lite kampsånger.
Internationalens Upp till Kamp behöver fortfarande höras i världen.

Dopdagen.

För trettio år sedan var jag i Skagen, Danmark och blev döpt. Det var inte planerat, det var inte därför jag var där. Men ibland blir det helt rätt ändå. Rätt dag, rätt präst, rätt namn, rätt allt. Bilden har bleknat, hår- och klädmodet var annorlunda, men minnena finns kvar.
Det var långfredagen 13 april 1990. Jag var 33 år. Ingen vanlig dopdag. En ovanlig dopdag.
Prästen var Orvar Carlsson, ett dopvittne var Maud, hon var en fantastisk konstnär.
Ulla var med och en till som jag tyvärr inte minns namnet på.

beskrivning

Jag blev bjuden på tårta och fick ett dopljus. Det har ännu inte brunnit ut. Jag sparar på det. Idag ska det i alla fall brinna.

beskrivning

Mina namn jag hade då, blev inristade i dopfuntens silverskål. Dana blev mitt dopnamn. Jag är så glad i mitt namn. Dana står för skapande och Danmark. Passar mig så gott.

beskrivning

Jag badade i havet, både dagen före, samma dag och dagen efter om jag minns rätt.
En riktig rening. Och mod. Det var kallt. Men jag var varm. Badade två gånger i Kattegatt och en gång i Skagerack.

beskrivning

Kvällshimlen igår så ut så här. Kanske är det nutiden som är med, både stora mörka skyar, men också ljus, från det eviga ljuset.

beskrivning

Snart är det påsk.

Jag går runt i mitt hus och ser att allt är bra efter den långa vintern. Båtsnurran minner mig om sommarens glädje på älven. Jag längtar efter en ny sommar, med en lättare kropp med mindre ont. Hoppas jag kan simma igen nu efter all träning. Det var hårt förra året att inte kunna gå så bra och inte kunna simma alls. Hade en bakercysta i knäet, lättare att få sånt med artros. Sjukdomar står nästan som på kö nu och det är bara att ta tag i det hela och följa hälsovägen med hopp om en bättring.
Det handlar också om att lägga om min livsföring. Sova, äta, träna, leva sunt helt enkelt. Inte alltid så enkelt att göra, men steg för steg så blir jag bättre på att reglera det och inte falla i fällor. Motivationen är hög. Jag vill kunna simma i sommar helt enkelt!

beskrivning

Och jag inser att livet är ändligt. I ett dags-, vecko-, och månadsperspektiv. Det gör vi nog alla just nu, när covid-19 härjar runtom i världen och särskilt i vissa städer och vissa länder slår det hårt och vi vet inte hur april blir. Inte maj. Inte sommaren. Inte hösten. Framtiden är satt på vänt.

En gammal buddhistisk text visar hur skört och osäkert livet är:

Bland de många levande väsen som ses om morgonen
är det någon, som inte går att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen som ses om eftermiddagen
är det någon, som inte går att finna nästa morgon.

Vi människor har mycket att stå till svars för, när det gäller naturens ordningar. Inte vill vi egentligen utrota levande väsen här på jorden? Eller vill vi? Hur ser samvetet ut på de som fäller livsviktig skog och dödar djuren där? Och det är ekonomin som styr. Vi lever för att konsumera. Och nu kan vi inte handla och vi människor kan också dö i denna pandemi.
Jag vet att det blir bättre sen. Jag vet att vi kommer ur det här. Men jag vet inte om människan i stort kommer lära sig att värna jorden och naturen bättre.
Precis som jag måste värna min kropp, måste alla börja med sig själva och göra bättre.
Jag hoppas det. Hoppet bär mig en dag i taget.
Och som någon sa: det är en lyx att vi kan dra oss tillbaka och vara i exil och karantän. Det kan inte alla.

beskrivning

Våren är på väg oavsett hur sjukdomar och oro sprider sig. Stenkulor! Vem leker med såna numera? Ingen va? Jag har i alla fall ett förråd med både sten- och glaskulor, utifall att det kan bli till nytta och gagn igen. För människan behöver leka och tävla och ha roligt med. Dansk tv har förstått det. Där samlar man människorna till att sjunga sina gamla klassiker från Högskolesångboken. Sånt samhället vill att alla danskar ska kunna. Jag sjunger med. Jag saknar mitt danska språk, människorna och naturen där. De har stängt gränserna. Jag får inte vara där. Men jag får sjunga!
I Sverige är det träning som gäller på tv. Hemmaträning. Det är inte min cup of tea. Men bra för de som behöver.

beskrivning

Snart är det påsk, även om vi inte får gå till andakter och påskgudstjänster med musik och körsång i kyrkan där jag bor. Det blir annorlunda.
Jag önskar i alla fall att påsken blir skön och innehållsrik med bra saker att göra.
Jag bakar, mediterar, skriver, tänker, broderar, läser, löser korsord, gör sudoku, pratar med familj och vänner, lagar mat, diskar, funderar över livet, tränar och fotograferar. Och ser på tv och lyssnar på radion och hänger på nätet. Det är nog lite för mycket.
Får se när min skapande gen sätter igång och vill mig något.
Då är det skönt att ha tid till det med.
GLAD PÅSK!

Något för idag.

Stannar hemma och inne idag med, trots att det är måndag och arbetsdag. Har lite snuva och har nyst igår. Kan lika gärna vara pollensnuva och dammnysningar. Men att vara hemma från jobb och isolerad från andra människor är påbjudet av solidariska skäl. So be it!

Har glömt att köpa nya talgbollar. Småfåglarna har inte glömt. De letar efter mat här vid balkongräcket. Nya balkongen dröjer, kanske om ett år, beslutet har fastnat i hyresnämnden. Konstigt ställe för utdömda balkonger. Att putsa de smutsiga balkongfönstren är förenat med livsfara. Men det kan ju allt vara numera. Och det är ju bara tre våningar ner till marken.

beskrivning

Vad är livsviktig sjukvård idag? Allt förändras i krisen och till nya prioriteringar. Känns sådär. Dö av covid-19 eller av annat? Tja, det återstår att se. Går utredningen om varför jag inte mår bra vidare eller inte?
Tills dess – en måndag hemma i isolering i väntan på två symptomfria dagar. Eller är det ändrat med? Resten av livet ensam och isolerad? Ja, antagligen. Eller gå i kloster? Eller starta ett kollektiv för ensamma gamlingar?

beskrivning

Konstiga tankar så här på morgonkvisten. Jag kan ju alltid brodera vidare. Ett bryderi, för det är så komplicerat bitvis. Och träna. Städa. Laga mat. Baka bröd. Lyssna på musik. Dansa lite. Lära mig spela ukulele. Se på tv tills jag mår illa. Tvätta. Nå bmi 27. Lättare sagt än gjort. Inte dricka alkohol. Inte äta sötsaker. Det är helt ok. Just nu är det hälsan som gäller, för andra och för mig. Allt annat är opassande och för komplicerat.
Solregnet 18 mars var fint.

beskrivning

Nytt från fronten.

beskrivning

Det är en ny dag i denna ovanliga tid. Mitt i solljuset växer skuggor till. Följer med i rapporteringen om covid-19. Det är hela tiden nya saker som händer. Ingen vet var det stoppar. Men en dag gör det det. Det är som sår som blöder; det måste blöda för att sedan läka ut. Helst utan att infekteras.
Själv sitter jag inne när jag inte behöver gå ut för att handla, gå till jobbet, till träning eller gå till läkare. Träffar inte många alls någonstans. Träffar inte mamma. Inga kramar. Inga närheter. Inga flockar. Ensam och själv är ledord både för mig och många andra. Inte röra på onödiga ställen, varken dörrhandtag eller ansikte ute. Känna efter hela tiden hur jag mår. Har jag snuva nu eller är det som vanligt lite småtäppt på morgonen eller ute i kylan? Är nysningen en sjukdom? Eller är det bara damm och pollen?
Dessutom är jag sjuk med annat, hur allvarligt sjuk är jag? Har inte fått koll på det än. Hur ska det gå om det är kris i vården av alla coronasjuka? Vem är mest sjuk och behöver opereras, röntgas, strålas, medicineras, utredas för allt möjligt livshotande? Inte vet jag. Inte vet någon. En närstående äldre ska opereras på tisdag. Hoppas det blir av. Kan ju inte stå mellan att dö av corona eller cancer i alla fall. Eller kan det?

beskrivning

Känner blomman sig ensam mitt i gräsmattan alldeles för sig själv utan sina likar? Tror inte det, den bara är. Kan jag det med? Vara. Jag har tagit fram ett broderi från ett gammalt liv för länge sedan. Men jag har inte ro att brodera. Det känns övermäktigt. Kanske kan jag göra något, även om det aldrig lär bli klart. Hur vill jag använda den tid jag har? Inte var det för att brodera kan jag tänka. Men vad annars finns? Spela, läsa, måla? Lära mig spela ukulele till sist? Varför inte! Bra att kunna, eller hur! Eller städa och sortera bort saker jag inte mer behöver? Hur kul är det? Inte mycket.
Jag äter inte köpegodis nu och bakar inga bullar och kakor. Ska ner i vikt och främja hälsan med rörelse och träning. Men dessa hasselnötsbollar får jag unna mig. De är så goda. Dags att göra nya idag som lördagsgodis. Det blir bra, medan jag funderar på hur mitt behov av kontakt med andra ska tillgodoses under den här tiden. Hur gör ni andra som lever själva? Telefon är en del. Skype tror jag behövs med. Med flera. Vilka? Hm… God helg!

beskrivning

En haiku.

beskrivning

Den är skriven av en okänd, men speglar känslan för dagen. Det snöar inte idag, men natten har varit kall och isen ligger återigen på sjön.

Tiden går.

Oj, time flies! Och kanske inte bara flyger iväg, den kanske flyr?
Datorn har varit på verkstad igen. Sportlovet har kommit och gått. Livet går sin gilla gång. Eller inte. Det går i alla fall. Ännu en dag till ända. En dag mindre av livet. Hm… det är både sant och dock en ganska trist tanke. Nå, det tar inte slut idag, tror jag. Fast säker kan man ju aldrig vara…
Idag har jag fått en påminnelse om födelsen. Kanske inte så konstigt att tänka på döden då med i samma andetag. Jag har beställt papper från arkivet, om när jag föddes, vad som hände då. Mamma har berättat och jag ville se om det stod så. Journalen var inte särskilt utförlig, men den bekräftade en del. Osäkert är fortfarande om jag verkligen skulle ha blivit född en hel månad innan. Kan man vara överburen så lång tid? Jag kan verkligen undra. Då skulle jag ha varit en skorpion. Fast jag tror att man är född rätt tid i alla fall.
Och så fick jag veta att jag är född på:
KVINNOKLINIKEN
CENTRALLASARETTET
STOCKSUND
Det låter det! Norr om stan i de fina kvarteren. Jag trodde det hette Mörby sjukhus. Och nuvarande Danderyds sjukhus.
Läkarna och barnmorskorna som skrev i journalen är troligen borta sedan länge. Vilka var de? Jag blir nyfiken på deras livsgärningar.
Och det känns konstigt att den lilla flickan som föddes då, med längd och vikt angiven, var jag. Tiden visste jag sedan lång tid tillbaka. Då visste jag inte att man kunde få ut journalen. Men nu vet jag. Spännande är det. Som att släktforska, fast på sig själv.

Kärleksdagen.

Det är många som söker efter kärleksbrev på min hemsida. Jag skrev ett för tre år sedan, som många tydligen läser nu. Här är det.

Och idag fick jag en tanke, kanske söks det just för att det är Alla Hjärtans Dag.
Ja, denna dag, till glädje för många och till plåga för en del. Delad glädje är dubbel glädje. Att ha någon att säga Jag Älskar Dig till. Att få höra det av någon. Att höra till. Vilken lycka!
Och att inte ha det, är lika långt ut på polariseringslinjen, fast åt andra hållet, att det är olyckligt. Att känna sig ensam. Att inte ha en partner, fast man önskar sig det. Den sorgen bär jag själv. Jag är inte ensam om det. Vi är många.
Denna dagen är såklart plågsam om jag lever med denna längtan. Och det gör jag. Jag får uthärda dagen på bästa sätt. Se familj och vänner. Göra roliga saker ändå, som jag ska idag, med kärlek i hjärtat, både till min syster och till en kär vän.

Hoppas att jag en dag kan klara att möta kärleken igen. Att en man kommer mig till mötes. Jag smakar på orden: En man som kommer mig till mötes.
Inte för att bara jag vill honom. Inte för att bara han vill mig. Utan för att vi båda vill varandra.
Ja, än så länge har det inte hänt, men en dag är jag kanske mogen att bli kär igen och någon blir kär i mig.

beskrivning

Var du än är, vad du än gör, hur du än lever, vet du är älskad, precis som du är.

Du förhandlar inte om kärleken
där är valet inte ditt.
Kärleken är som en spegel, som endast
reflekterar ditt inre
om du har modet
till att se det i ögonen.

Rumi

Ett av naturens under.

beskrivning

Jag köpte tulpaner i lördags till mig själv. Kunde inte gå förbi de finaste, sötaste tulpaner jag sett på länge. Kraftiga och självsäkra. Nätta och skira. Sensuella. Allt.
Njutningen är stor. Jag måste känna och lukta och titta. Och ja, de låter och knastrar när jag tar i stjälkarna. Rena rama sinnesstimuleringsbomben!
Här får du titta. Och vill du se dem på riktigt, får du väl komma förbi! Välkommen!

När jag tittar tillbaka på de senaste inläggen, ser det ut som om jag börjat bli en blomblogg. Hahaha… nå, det är nog precis vad jag behöver skriva om just nu i denna gråa tid.

Blommande klockor.

beskrivning

Julens amaryllis blommar för fullt. Två nya stänglar kom efter jul och där blommar sju klockor. Helt fantastisk blomma, som bara är.
Själv får jag fundera på om jag själv bara “är”. Troligen inte mer än i sekvenser. Roller fyller ut hur jag är och är uppfostrad att vara och ibland är de svåra att skilja ut. Att lyssna inåt och känna efter är inte alltid så enkelt. Känslor och tankar rör till det som är min kärna.
Att bara vara. Det låter fint. Men hur enkelt är det? Inte alltid så lätt.

Äntligen är i alla fall långa, tråkiga januari slut. Förlåt alla som fyller år då. Februari är lättare. Kortare. Och har sportlov. Det blir ljusare. Mars? Nja. April. Bra. Påsklov. Ljus. Aprilväder som omväxling. Maj, sköna maj. Juni. Avslutningar och sommarlov och midsommar. Juli. Högsommar. Skulle gärna få vara längre. Kan vi flytta några januaridagar hit? Augusti. Sommarens mest sorgsna månad, när vågorna vaggar och säger “sommaren är slut, sommaren är slut”, fast skördetider, som tröstar. Kunde få vara längre med. När jag slutar jobba kommer augusti få en stor guldkant. September. Tja, ut i skogen och plocka svamp! Oktober. Den går. November kommer med ljus och förväntningar om advent. December, kronan på verket med ljus, advent, firande och julgran och helst snö och mys.

beskrivning

Den milda vintern regnar bort. På min gamla, slitna, uttjänta balkong har jag en julros. Den blommar vackert. Får se om jag har en ny och fin balkong nästa år. Något att se fram emot, att balkongerna byts ut i år och att ombyggnaden inte skjuts upp igen.
Undrar hur min framtid blir. Gammal, sliten, uttjänt eller ny och fin? Ljus eller mörk? Det blir som det blir. Inget ljus utan mörker. Det gäller både årstider och livet.

Bloggeri, bloggeri blick, hur många dagar gick?
31 du sa, 31 det var. Bloggeri bloggeri blick!

The Forty Rules of Love av Elif Shafak.

Jag har dristat mig till att köpa en ny bok, trots att jag inte behöver fler böcker… och jag får träna mitt tålmod och uthållighet nu. Klarar jag det? Boken är tjock. Boken är på engelska. Jag vill förstå den. Början är lovande. Rumi och Shams är med i boken.

beskrivning

Kommer det en ny vår?

beskrivning

Ute är det grått och trist. Kommer det ingen vinter alls i år? Verkar inte så. Blir det en tidig vår istället?

Jag tränar på rehabgym två gånger i veckan sedan en tid tillbaka. Roligt att slitet ger utdelning. Jag är ingen träningsmänniska, som en del andra är. Jag är inte en sån som endorfinerna flödar på. Jag blir glad över framstegen och förstår att det är bra för mig och förmår att ge mig det, med stöd från rara fysioterapeuter och artrosskolan. Belöningen blir blommor och en starkare kropp.

Hemma står julamaryllisen i knoppar. Tulpaner finns i alla möjliga färger och minner om våren. Jag såg en orkidée på rehabcentret Sfären igår. Habegäret vaknade och nu har jag en sån. Vad den nu heter.

Idag ska jag vara hemma och ordna med det som behöver göras. I alla fall en del. Det får ta den tid det tar och det som inte blir klart får göras en annan dag. Skönt att ta det i min egen takt, som är långsam.
Min fina gran, som står som ett smycket fortfarande, ska kläs av och dras ut på något sätt. Den har börjat barra mer nu. Det är ofrånkomligen dags. Det gör ont. Det är priset jag får betala för att njuta av granen över jul. Aj! Och granen har ju själv fått betala priset, den dag den blev huggen. Tack för den här tiden kära, fina gran, en vän och ljus i mörkret.

Stjärnfall – Möte i galaxen – Till minne av Ulf Oldberg.

Sången blev inspelad för jättelänge sen, 2004, av min dåvarande man Leif. Han tonsatte den. Den har en text av vår vän författaren och musikern Ulf Oldberg och är skriven
ca 1986.
Ulf dog 20 oktober 2017, ganska nyss fyllda 78 år. Så den här filmen är till minne av honom.
När jag hörde sången för första gången, gick den direkt in i hjärtat på mig. Kändes som den var gjord för mig, så jag sjunger den såklart!

Leifs och mitt barnbarn och hennes kamrat har målat några av bilderna. De tyckte det var för få som kom med. Och det kan jag hålla med om. Jag får väl göra om filmen så småningom. Men just nu är den så här. Håll tillgodo.

STJÄRNFALL eller MÖTE I GALAXEN
Text: Ulf Oldberg
Musik: Leif Jergefelt

En vinternatt så kall och klar
vi möttes du och jag
och månen sken så vit och grann
och Vintergatan brann
En frusen dröm av eld och is
i rymdens ensamhet
i din gestalt emot mig kom
med tusen stjärnors sång
Där mötte vi varann
Vi glödde och försvann
och ljuv musik – helt sagolik –
i rymden nådde fram

Ditt ljusa hår mig svepte in
i fjärran världars doft
En stjärna jag, du en komet
i rymdens evighet
I universums tysta djup
förenades vi så
Vi möttes – attraherades –
vi log, förvandlades
Där mötte vi varann
Vi glödde och försvann
och ljuv musik – helt sagolik –
i rymden nådde fram

Vår kärlek brann
Vi glödde och försvann
när våra tysta banor korsade varann
Två nattens skepp, förenade vi evigt flög
och allt man såg var himlakroppars glöd

Vår kärlek brann
Vi glödde och försvann
när våra tysta banor korsade varann
Två nattens skepp, som Strangers in the night vi flög
och allt man såg var himlakroppars glöd