3+3 blir både 6 och 8
och dagen ska firas med måtta.
Bara 6-8 skivor lusselängd.
Inga sötsaker i större mängd.
En tårta för många här
och blåbärskakor på fatet där.
Kokosbollar vill jag också ha,
tur att det inte finns här vareviga da’.
Hemgjord pizza får också plats.
Att fira födelsedagen så har mig glatts,
med alla sinnen se, höra, dofta, känna, smaka
men ännu ingen pepparkaka.
Kaffe och Hildegard av Bingenkakor finns.
Det blir nog en dag som alla minns.
Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort
Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Att vilja men inte känna är nog så svårt
Att se men inte höra
Du vände dig bort
Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan
Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Na, na, na…
Jag vill känna tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
Känna tro
text och musik: Hans Agrell och Marie Fredriksson
1 december
Efter den sista
blev det den första.
Nu kan den som vill
efter glöggarna törsta.
Advänta med sill,
baka och smaka,
se på kalender
från olika länder. (Dk och S)
Snart är det jul!
Är det så kul?
Tiden går runt
och jag pratar strunt.
Tänd nu det första
och inte det sista.
Pynta och diska.
Till alla En God Advent
är nu härmed sänt!
2 december
Blixtrar den ene, så Oscar II.
Den andre. Eller den andra.
Vem vill vara den andra?
Jag vill hellre ut och vandra.
Beata vill va’ med och knata.
Korta dagar går och går.
Ännu är det långt till vår.
3 december
Alla goda ting är tre
tomtar, tankar, tystnad, te,
kakor, hyacinter och trestegsraketer
och de där goda, vad de nu heter.
15 år på facebook idag,
som blivit tröttare mer, tycker jag.
Inte så konstigt, vi blir ju gamla;
redan så börjar kroppen att famla/ramla/svamla.
Tack, ni som syns på min lilla sida.
Ni är till glädje i världen vida.
Tacksam och glad, här på min lilla.
Ser dina inlägg och klickar på gilla.
4 december
Flitig som en myra
är jag nog inte dag fyra.
Hette Barbro en gång i tiden, men
Gud hjälpe mig! – har aldrig varit den.
Pappa sa ibland Bellatrix,
som stjärnan uppå himmelen;
den lyser i Orion-en.
Har landat fint i Bella och Dana.
De namnen blev lätt en vana.
Viktigt är att tycka om sina namn.
Först då kom jag i hamn
som en varm och passande famn.
För andra kan Barbro passa,
som en bro – det är fint, för en massa.
men inte för mig!
Nej, nej, nej!
5 december
Torsdag fem med längtan hem.
5×5=25 (andas in med awareness här)
Juldag om tjugo.
Rimmar på Hugo.
Grattis till Sven.
Han är syrrans vän.
Bakat bakat liten kaka.
Vem får kakan smaka?
Hildegard av Bingen får
om hon nu från himlen når.
6 december
Idag är det Nikolausdagen, som vi alltid firade
när jag var barn. Vilken lirare!
Stövel utanför ”döre” (dörren, nödrim)
kvällen före,
fylldes med sött om man varit snäll,
björkris om man skulle få smäll…
Vi skulle sjunga alla verser nästa dag,
öppna sen och se om det blev slag.
Oftast blev jag mött med sött.
vers 1. Lasst uns froh und munter sein
und uns in dem Herrn erfreu’n
Lustig, lustig trale-rale-ra,
bald ist Nikolaus-abend da,
bald ist Nikolaus-abend da.
vers 7. Nikolaus ist ein guter Mann,
dem man nicht genog danken kann.
Lustig, lustig u s w…
SJUnde december
En barnvisa av Alice Tegnér ur boken Nu ska vi SJU-nga:
En, två, tre, fyr, fem och sex och SJU,
ut i skogen tågar alla nu.
Far går först och Tummeliten sist.
Tyst det är, ej hörs ett enda knyst.
”Fyller din pappa jämnt?” frågade jag en elev en gång.
Fick svar på tal: ”Nej, bara en gång om året.”
Idag är det syrrans födelsesdag, hurra, hurra hurra!
Idag hon ingen tårta får,
det får hon senare i vår.
och SJUttio bast det blir hon nu
och nu rimmar på SJU.
För SJU år sedan, 7 december 2017 var köket och allt i alla rum, utrivet i min nya lägenhet. Och jag var SJU-k och skulle vidare i behandlingen.
I ett bottenlöst hål
svävar jag omkring,
söker ett ställe att stå på igen.
Kan perfekta klockor gå fel?
Kan bottenlösa hål ha en botten?
Tiden går i alla fall
till att flyga runt
och leta;
lite spännande är det ändå.
Vem vet vad jag kan finna?
Andas in. Andas ut.
Mina vingar följer med.
Inser att jag egentligen är en fågel,
en liten blågrå mes.
Vilken överraskning!
Dana 28 november 2024
Än har vintern inte kommit. Än finns höst-tid att lyssna på den vackra sången med Eva Cassidy. Hon dog endast 33 år gammal, 2 november 1996, i malignt melanom.
Autumn Leaves
The falling leaves drift by my window
The falling leaves of red and gold
I see your lips, the summer kisses
The sunburned hands that I used to hold
Since you went away, the days grow long
And soon I’ll hear old winter song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall
mellanspel
Since you went away, the days grow long
And soon I’ll hear old winter song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall
I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall
”Autumn Leaves was originally a 1945 French song Les feuilles mortes composed by Joseph Kosma with lyrics by Jacques Prevert. The American composer Johnny Mercer wrote the English lyrics in 1947.”
I år har jag varit här i Ådalen jättemycket, som aldrig förr. Har verkligen njutit av att slippa vara begränsad av arbete och annat. Har till och med varit utanför huset och trädgården någon gång och gått promenader där jag förut inte gått, eller bara en gång tidigare, får jag ogärna erkänna. Jag har ändå delvis bott här i huset i norr i 24 år.
Mitt båtliv på älven har som vanligt varit härligt med många bad och stilla stunder, drivande eller roende en del av de soliga, vindstilla dagarna. Ingen i båtklubben undrar längre om min motor är trasig. De verkar förstå nu att jag bara vill glida med strömmen emellanåt. Jag har inte bråttom.
En dag gick jag över lilla Sandöbron. Det fick räcka så för en dag. Och bara på den lilla promenaden såg jag världen och älven med nya perspektiv. Att se den fina böjen på bron, att komma nära brofästena och se hur det ser ut på andra sidan och att inte gå in på övningsområdet. Men vid badstranden på andra sidan och badstranden på samma sida, har jag såklart badat vid tidigare.
En annan dag gick jag över Sandöbron. Denna mäktiga och fint böjda bro, som liksom sträcker sig upp, upp mot himlen, utan ett slut att se fram mot. Först närmare toppen ser man bron landa i Lunde. En vän till mig sa en gång att han tyckte det var obehagligt att köra över bron, bara för att han inte såg slutet av den. Jag däremot, har inte alls den känslan, trots att det tidigare bygget av en ny bro där, faktiskt föll ner i älven och flera byggarbetare dog. Det är magnifikt att stå på bron och vara i samma höjd som trätopparna. Man kan inte se den lilla gångbron som finns under, som jag upptäckte på en av mina roende upptäcktsresor där, i den lilla viken som stängts av, av vägen som går till Svanö.
I den grunda viken mellan Killingholmen och Sandö, finns flera stenrösen dolda i vattnet, synliga för den som går över bron och tar sig tid att nyfiket kika ned. Bropelarnas fästen är fortfarande vilande i den träform man byggde upp och gjöt pelare i. Fantastisk ingenjörskonst att bygga så höga pelare och i sån svängd, mjuk form. Med bilen har jag såklart farit över broarna otaliga gånger. Vädret gör att utsikten blir olika varje gång.
En augustidag skulle jag baka muffins. Det händer sällan. Och aldrig tidigare med hemgjort äppelmos! Jag höll på att göra halva receptet, eftersom jag inte ska äta så mycket sötsaker, när min vän PO kom på besök, som han gör ibland. Jag skulle mäta upp mjölken, samtidigt som vi pratade. Och gissa vad? Jag glömde ta hälften då. Smeten blev rinnande och jag fick fylla på med resten av ingredienserna till en hel smet. Det blev lite stressigt där…
”Skriv om det i tidningen!” sa PO, som fick hälften av kakorna med sig hem. Glass gör jag däremot ofta. Inga halva ransoner där då att hålla reda på. Mycket enklare.
Jag har på mitt eget lilla sätt varit mer nyfiken den här sommaren och gjort andra saker. Inte så där revolutionerande, omvälvande, energifyllt. Men lugnt nyfiken på att ändå komma ut en sväng och lika gärna kunna gå en promenad på ett annat ställe, eller baka något nytt. Det har berikat mig med nya utsikter och tankar om livet och vad en människa kan lämna efter sig. Tänk att kunna säga: ”Jag var med och byggde Sandöbron!” Jag kan i alla fall säga: ”Tänk, nu har jag gått över Sandöbron i alla fall två gånger!”
Vad kan Rumi säga så till sist? I det nya perspektivet är det mörkare nu igen, nätterna är långa och himlen är generös med stjärnor, som så alltid på årets vintersida. Passa på, var vaken i natten och gå ut ibland.
”Det passar sig att jag inte ska sova om natten,
för i all hemlighet ger månen varje natt en kyss
till den som räknar stjärnorna.”
Tolkad till danska av Folmer Blume Leide och översatt av mig.
I den stjärnklara natten 23 oktober 2024.
Idag hissar jag den danska flaggan för en gammal vän som fyller år.
Det är fint att se Dannebrog mot himlen.
Nu ska jag ut och plocka grenar i min vilda del av trädgården.
Kanske kan jag vara lite vild jag med? Dansa? Sjunga? Ta många fler bilder på flaggan.
Får se vad det blir av dagen.
Det var en lördag 12 november 1932, som Else Sellin och Bengt Nilsson gifte sig i Bjärtrå kyrka.
De flyttade antagligen direkt in i sitt då nybyggda hus. Kanske hade de sin bröllopsfest här också.
Else var 22 år och ”tjänarinna” och Bengt var 28 år och montör. Vilka hon tjänade och vad han monterade är fortfarande okänt.
De fick inga barn. Men bakom hörnet lurade sjukdom. Else blev drabbad av TBC.
Hon dog inte i huset, men på Kramfors sjukhem 2 april 1937.
Det är en passande dag att åka till kyrkogården och tända ljus vid Elses gravsten. Det är inte många som minns vad som hände. Jag är glad att jag vet nu, även om det blev till en sorglig historia. Hoppas att de hade fina dagar med kärlek och glädje också.
Måndag 11 november, 11/11 igen och snart är klockan 11.11. Vad gör vi då? Låter tiden försvinna antagligen, glömmer bort att den finns, just den här tiden.
Dessutom är det stilleståndsdagen, Armistice Day, som högtidlighålls 11 november varje år till minne av undertecknandet av stilleståndsavtalet 1918 mellan de stridande parterna i första världskriget och krigets slut.
Tycker det kunde bli fler såna dagar. Stillestånd låter som ett steg på vägen mellan två eller fler parter, där alla inser att det inte längre går att kriga vidare. Segrare och besegrade.
Inte vänner, men inte heller längre dödliga fiender.
Talbara och artiga.
Lättade också, med ett frö till en spirande framtidstro kanske? Stillestånd. Ett löfte om att inte skjuta mer. Fred vet jag inte om det är än. Kanske kommer den med stilleståndet?
Betyder inte att det blir mer än så.
Har man haft en nära relation innan, kan den kanske återupprättas och fördjupas, klokare, sannare, öppnare och ärligare.
Har man inte haft en sån relation innan, betyder det nog bara att livet går vidare, för var och en på sitt håll.
Min fina första pojkvän har lämnat den här tillvaron. Han fick lungcancer trots att han bara rökte lite i ungdomen. Han dog nu i veckan som var och fick inte fylla sina sjuttio år i november.
Han var den som inspirerade mig att kunna spela gitarr. Han var den som jag kunde sjunga med. Han var den som introducerade mig till Joni Mitchell. Vi lyssnade på hennes Blue i hans pojkrum. Jag var väl en 14-15. Han två år äldre.
Tack vare vår vänskap fick jag sjunga med i Jesus Christ Superstar, som Maria Magdalena, i Vendelsö kyrka. Jag blev tyvärr så orolig för att sjunga inför publik, så jag avsade mig rollen efter de första föreställningarna. Kanske ångrade jag mig det sen.
Vi sågs 14 juni. Då sjöng vi You’ve got a friend. Vi sågs 25 juli. Då kunde han spela lite på sin gitarr och vi sjöng Lämna mig, en låt från ungdomens dagar som han tonsatt och spelat ihop med sitt band och som han lärde mig.
Ja, det finns mycket att säga. Om livet. Om minnen. Om vad jag tagit med mig i mitt liv från honom. Kärlek är att bli inspirerad av den andre. Så är det i alla fall för mig.
Idag lyssnar jag på Crying in the rain med James Taylor och Art Garfunkel.
James Taylor var en gitarrhusgud för oss båda. Också Carole King var en av de jag lärde känna genom honom.
Vila i frid, käre vän. Vilken gåva att just vi fick vara kära i varandra just då.
Kommer aldrig att glömma dig!
Crying In The Rain av Howard Greenfield och Carole King
I’ll never let you see
The way my broken heart is hurting me
I’ve got my pride and I know how to hide
All the sorrow and pain
I’ll do my crying in the rain
If I wait for cloudy skies
You won’t know the rain from the tears in my eyes
You’ll never know that I still love you so
Though the heartaches remain
I’ll do my crying in the rain
Raindrops falling from heaven
They could never wash away my memory
But since we’re not together
I look for stormy weather
To hide these tears I hope you’ll never see
Someday when my crying’s done
I’m gonna wear a smile and walk in the sun
I may be a fool but ’til then darling, you’ll
Never see me complain
I’ll do my crying in the rain
I’ll do my crying in the rain
I’ll do my crying in the rain
Vaknat efter ännu en natt i drömmarnas värld. Det är inte alltid jag minns vad jag drömt i mer än tre sekunder, men en av drömmarna från igår natt minns jag.
Jag åker in till stan för att gå på bio. Jag ser en film om gamla Handen, det Handen som inte längre är, för de har rivit så mycket och förtätar så fult. Det är en ren nostalgi att se husen och människorna. Känns varmt på något sätt, även om det nog inte var så på riktigt i mina minnen alltid. Efter filmen erbjuds jag att ta en taxi dit, till det gamla Handen. Jag åker med såklart och kommer in på ett fik där tiden stått stilla och där fiket fortfarande är igång. Färgerna är klart pastelliga. Människorna vänliga. Jag känner igen några stycken, en mamma till någon jag känt förut minns jag. Vi pratar lite. Tänker att jag vill gå till gamla Konsum också.
Jag vaknar upp så småningom och tänker att det är som en dröm i drömmen. Och med den där längtan tillbaka till något som är vänligt och varmt.
Vilket framtidskoncept med filmer. Tänk att åka tillbaka till det som varit, bara med en vanlig taxi. Som en tidsresa. Som en dröm. Javisst ja, det var ju en dröm också.
Tänk att en stor mängd av vinylskivor kan kännas som en skatt!
Jag har ärvt och tagit hand om en massa LP-skivor och äntligen kan jag lyssna igenom dem. En eller två om dagen ligger på skivtallriken. Jag var den enda som var intresserad av att ta över skivorna av arvingarna. De andra tog kanske några enstaka skivor. Det tog emot att slänga bort resten. Nu fungerar dessutom förstärkaren, skivspelaren, högtalarna samtidigt, när hände det sist här uppe i norr? Första spelade skivan blev den här:
Så vad finns det för skatter? Först och främst är det klassisk musik. Flöjtmusik. Körmusik. ABBA. Och så lite av varje, högt och lågt. Jag lyssnar och skriver upp om det är hack och mycket skrap. Jag dansar runt till musiken. Lyssnar. Tittar på konvoluten. Det är inte alls som att sätta på musik från nätet. Här blir jag påmind om musik som jag inte visste att jag hade glömt bort. Manhattan Transfer, Merit Hemmingsson, originalfilmmusiken till Doctor Schiwago (läskig) Och mycket som jag själv aldrig skulle ha köpt förr, men kanske kan uppskatta nu som tre generationer Björling, ABBA (nej, allt var inte bra) och mycket, mycket annat. Jag blir överraskad ofta. Någonstans i högarna kan Glenn Goulds inspelningar av Bach ligga. Hurra! Hittade! Men någon jazz lär jag inte hitta.
Det är en särskild känsla att lägga på en vinyl. Jag vet redan då jag tar fram en skiva att den här vill jag lyssna på. Verkligen höra. Och min koncentration håller den tid skivan tar att spela. Inget slölyssnande. Jag behöver vara aktiv, torka av damm, sätta på snurret, lyssna, byta sida, stänga av. Inte alls som radio eller musik på nätet. Och bäst av allt, jag slipper reklaminslag, före, mitt i och efter.
Till skivsamlingen hör en pärm, där varje skiva är katalogiserad, fått ett nummer och en tillhörighet i klassiskt, körmusik och populärmusik. Vilket jobb att skriva ner allt sånt!
Det har jag aldrig orkat göra själv.
Förutom detta, har jag en egen skivsamling, på ett annat ställe, som jag inte gjort mig av med. Men den är inte katalogiserad alls. Står i bokstavsordning bara. I bästa fall.
Även om vinylerna blev omoderna när cd-skivorna kom, finns ett växande intresse av vinyler. Till och med en vän, Ove Blomqvist, har spelat in en vinyl i år. Den heter ”Stars” och är jättebra. Så fin musik. Det står på den ”Fem i tolv” med, vi börjar ju bli till åren nu och det är hög tid att göra det vi vill med vår musik. Får se när min nästa låt blir fixad, så jag kan lägga ut den här. Jag behöver en pålitlig tekniker och duktig musiker till det. Klockan är dock redan fem över tolv.
Nä, nu har jag inte tid att sitta här och skriva. Det är dags att lägga på en ny vinyl!
Paus – publicerad i tidningen Lugnviksbilder nr 1/24.
Jag har tagit en paus från skrivandet och mycket annat. Min mamma dog för ett drygt år sedan och det har varit mycket att bearbeta och göra. Orken har inte funnits till annat. Kroppen ville inte fungera sen. Jag gick liksom i baklås. Kanske tog jag också en paus i livet, en paus från livet.
Paus. Pauser behövs oavsett vad som än händer. Och ändå lever man i pausen, även om det inte alltid känns så för mig i alla fall. Jag har levt i en bubbla liksom och stängt dörren ut till världen.
Paus: Ta en time-out.
Paus: Ta en kafferast.
Paus: Lös ett korsord.
Paus: Läs en bok.
Paus: Fundera.
Paus: Reflektera.
Paus: Vara tom och våga ta tid till det.
Ja, det går att fylla på med ännu mera pauser. Pausmusik. Veckans pausfågel, minns ni det programmet på radion? Pausgymnastik. Ingen paus direkt, men ett avbrott från stillasittandet. Pausprogram på tv. Eller var det bara ett tv-avbrott månne? Paus, från sociala medier.
Påminner mig om en historia från skogen: Två sågarlag jobbade på ackord. Det ena laget slet och tog aldrig paus. Det andra verkade sitta mest runt kaffepannan. De som slet mest, tjänade minst. De som tog paus, tjänade mycket mer. Varför? undrade till sist en. Jo, vi passar på och slipar kedjan då, blev svaret.
Sakta börjar det kännas bättre för mig. Tiden i vinter-idet börjar gå mot sitt slut. Min längtan börjar vakna, blir glad att se solen igen och alla färgglada vårblommor. Har en reslängtan, men den får vänta tills jag mår bättre. Kroppen är inte klar för påfrestningar än och att resa är inte helt lätt alltid. Orken är inte där riktigt än.
Längtar efter att släktforska mer, träffa okända släktingar och se platserna som mina förfäder kom ifrån, alltifrån Svartbjörnsbyn och Buddbyn utanför Boden, Karlsmyran utanför Graninge, till Altenkirchen i Braunfels, Tyskland, inte så långt från franska gränsen. Och allt där emellan, som Småland och trakterna runt Hamburg. Och så vill jag sitta i min båt och driva nerför älven och bara sitta och ta in naturen, himlen, molnen som drar förbi, bada och äta min matsäck. Ja, det är mycket jag vill göra, snart!
Kanske har världen också gått i baklås, tänker jag ibland. Kan världen ta en paus, en time out? Fundera och reflektera? Nej, inte barnen, som drabbas av krig och umbäranden. Inte alla oskyldiga, som drabbas av kriminalitet, maktmissbruk och krig. De behöver trygghet nu. Mat. Rent vatten. Fred. Omsorg. Skola. Tak över huvudet. Basbehoven uppfyllda.
Det är som om balansen, både i mitt liv och i världen har rasat på ända. Vi får se vad som händer framöver, om det blir lugnare eller inte. Jag behöver paus från nyhetsflödet emellanåt, samtidigt som jag inte vill sticka huvudet i sanden. Det är ett dilemma att både vilja göra mer och bättre och samtidigt behöva ta hand om sig. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, vill jag tro.
Till sist några ord från Rumi, som levde för 800 år sedan, översatt av mig, från en dansk tolkning av Folmer Blume Leide.
Idag, liksom vilken annan dag som helst,
vaknar vi upp tomma och skrämda.
Låt bli att öppna dörren till studiekammaren och börja läsa.
Ta istället fram ett musikinstrument.
Låt den skönhet vi älskar, vara det vi gör.
Det finns hundratals sätt att böja sig ner på knä och kyssa jorden på.
Dana Jergefelt 1 april 2024
Idag är det 168 år sedan farmorsmor Margareta Kristina föddes, 100 år före mig. Hennes elfte och sista barn, min farmor, föddes år 1899. Då var hon 44 år.
Precis som med min mormorsmor Christine Hermine, född 1862, dog hennes första man och hon gifte om sig med en man, också söderifrån, som tog på sig fadersrollen för de faderslösa. Christine födde fjorton barn, det sista 1907 vid 44 års ålder även hon, min mormor var det trettonde 1905. Det fjortonde barnet levde bara 15 dagar. Både min farmor och mormor växer upp som de sista överlevande barnen, lillasystrar.
Märkligt med dessa likheter jag finner. Utan dessa sista födda barn hade inte jag funnits. Men det hade jag ju inte heller vetat om då. ❤️❤️❤️
Heder åt dessa män Jonas Oskar och Christian August Friedrich som tog på sig fadersrollen för de faderslösa barnen. Heder åt dessa kvinnor Margareta Kristina och Christine Hermine som födde barn efter barn. De fick alla dessutom bära sorgen över så många barn som bara fick leva en kort tid.