Tänk att en stor mängd av vinylskivor kan kännas som en skatt!
Jag har ärvt och tagit hand om en massa LP-skivor och äntligen kan jag lyssna igenom dem. En eller två om dagen ligger på skivtallriken. Jag var den enda som var intresserad av att ta över skivorna av arvingarna. De andra tog kanske några enstaka skivor. Det tog emot att slänga bort resten. Nu fungerar dessutom förstärkaren, skivspelaren, högtalarna samtidigt, när hände det sist här uppe i norr? Första spelade skivan blev den här:

Så vad finns det för skatter? Först och främst är det klassisk musik. Flöjtmusik. Körmusik. ABBA. Och så lite av varje, högt och lågt. Jag lyssnar och skriver upp om det är hack och mycket skrap. Jag dansar runt till musiken. Lyssnar. Tittar på konvoluten. Det är inte alls som att sätta på musik från nätet. Här blir jag påmind om musik som jag inte visste att jag hade glömt bort. Manhattan Transfer, Merit Hemmingsson, originalfilmmusiken till Doctor Schiwago (läskig) Och mycket som jag själv aldrig skulle ha köpt förr, men kanske kan uppskatta nu som tre generationer Björling, ABBA (nej, allt var inte bra) och mycket, mycket annat. Jag blir överraskad ofta. Någonstans i högarna kan Glenn Goulds inspelningar av Bach ligga. Hurra! Hittade! Men någon jazz lär jag inte hitta.

Det är en särskild känsla att lägga på en vinyl. Jag vet redan då jag tar fram en skiva att den här vill jag lyssna på. Verkligen höra. Och min koncentration håller den tid skivan tar att spela. Inget slölyssnande. Jag behöver vara aktiv, torka av damm, sätta på snurret, lyssna, byta sida, stänga av. Inte alls som radio eller musik på nätet. Och bäst av allt, jag slipper reklaminslag, före, mitt i och efter.

Till skivsamlingen hör en pärm, där varje skiva är katalogiserad, fått ett nummer och en tillhörighet i klassiskt, körmusik och populärmusik. Vilket jobb att skriva ner allt sånt!
Det har jag aldrig orkat göra själv.
Förutom detta, har jag en egen skivsamling, på ett annat ställe, som jag inte gjort mig av med. Men den är inte katalogiserad alls. Står i bokstavsordning bara. I bästa fall.

Även om vinylerna blev omoderna när cd-skivorna kom, finns ett växande intresse av vinyler. Till och med en vän, Ove Blomqvist, har spelat in en vinyl i år. Den heter ”Stars” och är jättebra. Så fin musik. Det står på den ”Fem i tolv” med, vi börjar ju bli till åren nu och det är hög tid att göra det vi vill med vår musik. Får se när min nästa låt blir fixad, så jag kan lägga ut den här. Jag behöver en pålitlig tekniker och duktig musiker till det. Klockan är dock redan fem över tolv.

Nä, nu har jag inte tid att sitta här och skriva. Det är dags att lägga på en ny vinyl!

Idag är det 168 år sedan farmorsmor Margareta Kristina föddes, 100 år före mig. Hennes elfte och sista barn, min farmor, föddes år 1899. Då var hon 44 år.

Precis som med min mormorsmor Christine Hermine, född 1862, dog hennes första man och hon gifte om sig med en man, också söderifrån, som tog på sig fadersrollen för de faderslösa. Christine födde fjorton barn, det sista 1907 vid 44 års ålder även hon, min mormor var det trettonde 1905. Det fjortonde barnet levde bara 15 dagar. Både min farmor och mormor växer upp som de sista överlevande barnen, lillasystrar.

Märkligt med dessa likheter jag finner. Utan dessa sista födda barn hade inte jag funnits. Men det hade jag ju inte heller vetat om då. ❤️❤️❤️

Heder åt dessa män Jonas Oskar och Christian August Friedrich som tog på sig fadersrollen för de faderslösa barnen. Heder åt dessa kvinnor Margareta Kristina och Christine Hermine som födde barn efter barn. De fick alla dessutom bära sorgen över så många barn som bara fick leva en kort tid.

Past tense V 105×105 cm

Ibland leder stegen in på en annan väg än den jag trodde. Jag ville köpa en förstärkare till huset i norr. Såg en annons. Åkte dit. Såg en massa ingångar på baksidan. Köpte den. Mannens familj var hemma och det var så fint att prata med dem alla.
Hemma igen, såg jag att förstärkaren inte hade phono-ingång. Ringde mannen och gjorde upp att låta köpet gå tillbaka.
Väl där igen fick jag en konstvisning och såg fantastiska tavlor av Anna Norvell.
Idag blev jag påmind om en vernissage med Annas tavlor. Det blev ett möte med både Anna och hennes tavlor. Dessutom hade hennes moster vackra akvareller där. Fint möte med dem båda. Roligt att prata om tavlorna. Kände mig berikad när jag åkte hem. Och allt tack vare mitt misslyckade köp av en förstärkare. Ibland blir det bara annorlunda. Och mycket bättre.
Flera av hennes tavlor har motiv från Ångermanälven. Ibland blir det något helt annat, som maskinen som påminner om ett hjärta. Hur den fungerar pratade vi om idag.
Här är några av tavlorna på utställningen.

Bild 3 ur triptyken Listen 69×100 cm

Where from here 100×72 cm

Where from here 45×33 cm

”Bilderna kommer från ett projekt med namnet Double bind. Projektet handlar om sorgen vi känner över klimathot och miljöförstörelse, om hur dessa är kopplade till det ekonomiska system vi idag lider under och om hur de normer, värderingar och maktstrukturer som upprätthåller detta orättvisa system skulle kunna förändras.” Anna Norvell

Vårkänslor
Olyckligheten hållandes mig,
mer än kärlekens värmande, närande hand,
mer än vännernas.
Omsorg ekar tomt i ensamheten. Eller skriker:
– Glöm själv och självkärlek!
Finns kanske för den som redan har,
för den som äger mer än ödsligheten.

Många, långa år trycker ner, trampar till,
pressar, ger inte upp, fröar av sig
med hopp och kropp ner, mot jorden.
Vem ser det komplicerade kretsloppet,
som hela tiden sker?

Ett frö i tiden.
Ett ogräs, en blomma,
ett krävande frö, som vill upp.
– Herregud, sluta klaga!
Gör det du är satt till!
Gro för fan! Väx!
Snart är det vår.

Dana i denna söndag 10 mars

Såg en bild utlagd på facebook och då kom den här gamla, sorgliga sången i mina tankar.
Min mamma var barn i krig. Krig skadar ALLTID barnen. Ukraina. Palestina. Syrien. Överallt där aggressionen råder. Allt går igen.
Idag skulle mamma ha fyllt 93 år.

Var kommer barnen in?

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger inget om en sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig

Min värld är fattig och min dag är död
När barnasinnet har berövats på sin glöd
Då har ondskan nått sitt mål till slut
Då har all kärlek sinat ut
Var kommer barnen in?

De bär på elden
Som du en gång, som jag en gång men alltför länge sen
Allt går igen – jag ser mot solen
Och tankarna de för mig hem till Leningrad igen

Jag säger ingenting om evighet
Men livet strömmar i en kontinuitet
Från förgånget in i framtiden
Så jag frågar dej min vän
Var kommer barnen in?

De bär på elden…

Var kommer barnen in?
De bär på elden…

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger inget om en sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord – var kommer barnen in?

Text: Lorne de Wolfe och Dick Hansson, 1981
Musik: Lorne de Wolfe, 1981

Oj, nu har det gått lång tid igen, innan jag skriver något. Vart tar tiden vägen? Vart tar energin vägen? Kreativiteten? Aptiten? Längtan?
Inte vet jag. Huvudet snurrar, till och med när jag sitter ner. Hostan är kvar. Andfådd av inget. Blodtrycket går uppåt och neråt. Hälsan är skruttig och orken låg. Jag går mest ner till rehabgymmet och tränar, för annars skulle jag såsa igen helt. Bilen står mest. Inga längre resor, bara till affären och handla ibland. Har inte tankat sedan 28 november. Det har nog aldrig hänt förut, ett så långt tankningsuppehåll.

Januari har gått, februari är i sluttampen. Snart mars och vår. Jag går efter den gamla uppdelningen av årstiderna runt mellansverige alltså, även om årstiderna till tider är ur led. Såklart kommer våren i februari i söder och vet inte när den kommer i norr, helt olika antar jag.
Ett år har gått sedan mamma lämnade tillvaron på jorden. Minnena är kvar.
Georg Riedel har dött. Sångerna lever vidare.
Sverige har fått alla medlemsländernas tillstånd att gå med i NATO idag.
Jag säger NjA… TjO? Förstår inte hur Sverige kan ge tillstånd till USA att få åtkomst till Sverige i denna omfattning som det blir.

Händer det annat? Kriget i Ukraina fortsätter. Jag fortsätter träna på rehab. Hoppas min läkare kommer fram till vad jag lider av, om det är mer än järnbrist och har en bot för alla symptom.
Framtiden? Snart blir det vår och varmare.
Jag ser fram emot att resa norrut och inviga nya båten, så fort det blir båtväder.
Jag vill hälsa på vänner jag ser mer sällan. Överhuvudtaget ser jag sällan någon.
Besvärligt läge att inte orka vara mer på. Emellanåt gör jag något, tömmer frysen på bär, så att jag kanske kommer kunna fylla på med nytt i sommar och hösten. Och så har jag beställt en ny dator. Kan prata och skriva. Tur det!

Nytt år, nya löften? Nej, inga löften, det räcker med ett nytt år.
Jag kan skriva, släktforska, resa till Tyskland och Danmark, se på tv, träna, fotografera, sköta hus och trädgård i norr, översätta mer av Rumi, vara god man ett år till, vara tacksam för allt som är.

Men kan jag ge ut mina sånger i ett gott skick i år?
Sy något?
Sticka igen?
Brodera klart kudden?
Sköta om min hälsa bättre?
Skriva boken som jag så länge tänkt?
Öva att spela piano och flöjt tillräckligt bra?
Göra klart, avsluta påbörjade projekt?
Det vet jag inte. Troligen inte. Saknar liksom lust och energi.

En del av mig själv, har jag tappat bort genom åren. En del förmågor och intressen kommer inte tillbaka. Inte heller vänner som lämnat. Tomt är det. Lika bra att vänja sig vid tystnaden och bli tyst själv.

Jag skulle behöva gå igenom allt jag äger och har, för att kanske få mer överblick och ro i mig. Bara att sätta igång, även om jag har svårt att göra mig av saker. Jag är ju en samlare. Javisst ja! Det var ju det jag skulle göra nu i vintertiden. Gå igenom källaren och det extra förrådet jag hyr. Och sortera släktforskningens brev och foton i bättre, stapelbara lådor.
Jag har att göra alltså!

Men vem blir nästa gästbloggare här på hemsidan? Den får gärna höra av sig till mig.

Ja, vad kan man egentligen önska, förvänta sig, vilja, välja med ett nytt år? Ibland är det jag som styr och bestämmer, ibland är det inte i min makt. Jag kan önska. Magiskt tänkande kan vara bra att ha. Magi, poesi och böner kan hjälpa på vägen. Guds vilja finns också med i det hela.
Mitt ABC handlar om… ja vad? Min önskade väg? Fullfölja drömmar? Göra det jag vill och blir glad av? Bli klar med något ännu ofärdigt? Ibland räcker inte bokstäverna till och ibland är det svårt att komma på något som låter vettigt. Och jag vill påminna alla om att det här är en lek. En ord- och bokstavslek, samtidigt som det finns ett allvar i den, en riktning.
Det står inget om kärlek, ömhet och värme ser jag. Jag har medvetet valt bort det. Kan bli en bonus. Eller börja med mig själv, om och om igen. Mamma är inte här längre att ge mig den villkorslösa kärleken. Har jag fått tillräckligt av den att räcka resten av livet? Här är en utvecklingspunkt att undersöka närmare vid tillfälle.
Jag hoppas i alla fall att livet, som inte lovar oss någonting, ändå kan kännas gott de flesta dagarna och att familj och vänner finns där, för mig, för dig, för oss.
Hur skulle ditt ABC se ut?

A – allvar
B – båtliv
C – chilla
D – Danmark, alltid till Danmark
E – energi
F – flagga i flaggstången
G – gymma
H – hälsan
I – isolera i köket
J – järnbristen åtgärdas
K – klocka renoveras
L – lust och lek
M – måla
N – nykterhet
O – orka
P – promenera
Q – qallbad
R – rensa ute och inne
S – sjunga in sångerna
T – Tyskland
U – upptäcka mer om släkten
V – vilja
X – okänd faktor
Y – yllesockor
Z – zpara
Å – återses
Ä – äventyr på älven
Ö – önska fred: Ryssland ut ut Ukraina! Fred i Ukraina på Ukrainas villkor!

2023 var det sista året då mamma levde. Hon dog fem dagar innan hon skulle fylla 92 år. Det var fantastiskt att se hennes livsvilja, trots att kroppens förmågor lämnade henne steg för steg. Jag är tacksam för tiden vi hade tillsammans de sista åren.
Det var också ett år då jag reste till Tyskland för att släktforska i februari, innan mamma dog, så jag hann berätta för henne om det jag upplevt där. Reste senare med son och barnbarn till Berlin i juli, mammas födelsestad. Reste till Göteborg och Danmark i oktober. Åkte runt mellan Fredericia till Skagen, såg gammalt (Jellingestenen) återsåg Aarhus och mycket mer. Jag blev lurad på Booking.com till en bokning i Aarhus, tro inte på något om det verkar för bra… Fick rum på vandrarhemmet istället, tack och lov. En fantastisk halo syntes i Skagen 16 oktober och jag badade tre gånger där i Kattegatt, innan jag reste hem.
Jag fick lära att vara mer själv, utan att vara till nytta och behövd av mamma. Det är också en del av förändringen i att vara pensionär. Att släppa taget. Att gå vidare. Hur bra det nu går…

Fann ett nytt bad/meditationsställe vid älven i norr i somras, som påminner om Skagen. Kallar det för Lilla Danmark, Lilla Skagen. Badade ofta och ända in i september. Jag har sålt min första, gamla roddbåt och betalat för en ny. Den står kvar i affären.
Största förändringen med 2023 är nog en ny frihet. En ovan frihet. Sa hon som ändå brukar göra det hon vill, inom vissa gränser. I år har gränserna vidgats.
Jag har blivit tröttare och tröttare med. Har varit trött lång tid. Undrar vad som händer med det? Så in i nya året med järnbrist. Det är alltid något med hälsan som inte är bra. Har ont på många ställen, kroniska sjukdomar och nya konstigheter. Är det så att bli äldre kanske? Mediciner som hjälper för en sak, stjälper för annat. Än så länge har jag i alla fall inte låtit mig hindras av det, men… tröttheten och orkeslösheten är trist. Inget händer. Och jag som ville så mycket.
Nu har jag i alla fall bakat danska nyårskakor, kransekage. Det får räcka till att fira nyåret med, och råstekt potatis med lamm till.
Gott Nytt 2024, till alla som läser här, med önskan om att Ryssland snarast lämnar Ukraina, att Israel slutar kriga mot oskyldiga människor i Gaza, att alla folk kan leva i fred med varandras likheter och olikheter, att den kriminella och mobbande ex-presidenten i USA döms för sina brott och att en demokratisk president väljs av folket där. Önska kan man ju. Det har varit många hårda år sedan 2016, blandat med härliga upplevelser. Nu skriker grannen däruppe. Inte roligt att höra. Hon är gammal och sjuk och har väl ont. Inte kul att tillbringa sin sista tid så.

UTVÄRDERING AV 2023:
A – ANDAS är mer andfådd numera
B – BERLIN jaaaaa, var där i juli
C – CYKLA nej, rädd att tappa balansen och ramla
D – DRÖMMA jodå
E – ELDRAGNING nej
F – FRED OCH FÖRSONING nej, bara mer krig
G – GYMTRÄNA ja
H – HANDARBETA nej
I – ISOLERA nej
J – JYLLAND jaaaaaa, var där i oktober
K – KROPPSVIKTSPASSNING nej
L – LÄSA har läst kanske två böcker
M – MAMMA lämnade oss i februari
N – NYSTART ja, det blev det, ett liv utan mamma
O – ORKA inte så bra, energilös, järnbrist
P – PLANTERA några blommor blev det
Q – QÄLLARSTÄDA nä
R – RYSSLAND UT UR UKRAINA nej de är fortfarande kvar
S – SLÄKTFORSKA ja
T – TYSKLAND jaaaa reste till både Salzwedel och Berlin
U – UTFLYKTER inte så många
V – VÄNNER ja, några vänner har jag och har träffat dem
X – OKÄND FAKTOR ?
Y – YTTERMÅLA nä, bara ett par källarfönster
Z – ZPELA inte mycket alls
Å – ÅKA ja
Ä – ÄTA ja om jag har aptit
Ö – ÖVA nä

en del av mig

en del av mig är borta
jag har inte blivit lättare, för
tomrummen fylls av sten
som tynger min kropp och rörelser

en del av mig är tom
fastän stenen är där
stenen finns i kroppens katakomber
instängda och oåtkomliga

framtidens arkeologer
gräver fram resterna av mig:
stenar, stenar och enstaka snäckor
de förundras över förvandlingen
från människa till sten & pärlemor

en dag blir jag
sand
på en strand

Dana 16 november 2023

I detta NU
förändras jag
transformeras jag
och blir liksom genomskinlig.
Allt ljus går rätt igenom
som vore jag ett fönster med droppar på rutan,
som ett gammalt, handblåst glas,
fyllt av kallt, gott vatten att dricka,
för en som är törstig.

Ljuset bryts till regnbågens färger,
reflekteras mot väggen, mot himlen, mot haven.
Färgerna speglar mig som den jag är,
färgrik, mångsidig, skapande
och med färgerna kan jag måla världen
som jag ser den
precis som alla kan.

I detta NU är allt som det ska,
fullständigt, klart och lysande.
Det gamla är kvar i en höstrik dimma
som sakta löser upp sig och drar bort.

Kvar är ljuset
i mörkret
i spegeln på väggen
i rutan i fönstret
i glaset med vatten att dricka
för mig, som var törstig.

Dana 11/11 2023 kl 23.

Tänk vad modig jag är som ger mig ut i världen alldeles själv! Först till Göteborg, där min farbror och tre av mina kusiner tog väl hand om mig. Och inte glömma bort min farbrors fru och min ena kusins man. Det var bara toppen alltihop. Var uppe i nya hotell Draken och åkte hissen uppåt och neråt, flera gånger. Tittade på Göteborgskoloristerna på Konstmuseet. Tittade på de fantastiska quiltarna på Stadsmuseet som min kusin varit med och sytt och satt samman. Gått omkring på Kronhusets affärer och andra affärer. Köpte en ny klänning på Indiska. Fått bilen passad på. Mat. Eget rum. Kattsällskap. Guidning ner till båten. Spårvagnsåkning. Båtresa till Styrsö alldeles själv. Mötte där en ung kvinna som studerade gestaltande litteratur. Hennes adress tappade jag tyvärr bort, hon skulle ha fått min bok. Får ordna det på annat sätt.

Sen till Frederikshavn, Danmark. Vidare till Thyholm, Thyborøn, Hanstholm. Bodde på ett jättefint hotell med simbassäng. Där simmade jag nog i 1,5 timme på kvällen. Såg huset jag velat köpa och pratade med grannen Kai. Så fint att återse den lilla orten och honom.

Körde mest på landsvägar och nära kusten. Sen ner till Ringkøbing. Där var det ett centralt hotell, men ack så trist hotell och dag jag spenderade där. Men återigen, kom en diamant ur den tråkiga gråstenen. Jag gick förbi ett pyttelitet hus. Där växte en röd stockros, som jag nöp av en utblommad blomma från. En tant i andra änden av huset, började skälla på mig för att jag tittat in i huset. Det hade jag ju inte. Hon bad om ursäkt och jag med. Vi pratade länge och hade det bra där. Jag fick en gåva av henne, ett marmorägg. Jag gick vidare trött och utmattad av dagens tråkiga långpromenad i Ringkøbings omgivning. Sen vidare igen.

Mot Fredericia, där jag skulle se en vän från gestaltutbildningen i Fredensborg. Så gott och varmt att ses igen. Som om det varit igår, fast det var mer än 10 år sedan sist. Han lagade mat och dagen efter fick jag följa med till hans firma i Middelfart, där han tillverkar nyttiga och goda fruktbars. Så fascinerande att se tillverkningen. Men så iväg igen.

Mot Jyllinge. Spelade Kim Larsen, även om det nog inte var den Jyllingevej han sjöng om. Tittade på Jyllingestenarna. Precis den dagen hade de släppt nyheten om vem som ristat i alla fall den ena stenen och berättade om Thyra, som de nu vet mycket mer om. På tv visade de Gintberg på kanten, från Middelfart. Lustigt att det hände just samma dag.

Bokade en lägenhet centralt i Århus, där jag gått på kurs i tre veckor 2008. Jag borde fattat att det var en bluff. De tog mina pengar och det fanns ingen lägenhet där. Husvill! Körde mot området där jag bott 2008. Kom förbi vandrarhemmet där i skogen och fick rum där. Puh! Nu var det mörkt och kvällen sen. Bara att vila och ta nya tag.

Nu dags att köra vidare norrut, mot Skagen. Körde kustvägen, där Peter en gång 2009 hade kört mig från hans hus i Grenå. Könde igen lite, men inte allt. Jag hade väl ett annat fokus. Höll på att skriva klart min diktbok och skulle till Skagen och ta bilder till den. Nu var jag hungrig och hittade bästa restaurangen i Hals. Jättetrevlig man där som skötte stället. Vidare till Frederikshavn och bokade rum på samma hotell jag varit på två gånger tidigare. Och sen till….

Skagen! Mitt älskade Skagen! Long time, no see! Hade bokat en pyttelägenhet med allt jag kunde behöva. Mumintrollet och jag samsades i den stora dubbelsängen. Hall, kök, sovrum, vardagsrum i ett och toalett med dusch, uppe på andra våningen med en uteplats utanför dörren. Här stannade jag fyra nätter. Jag hittar fortfarande där ganska bra. Jag var volontär i Svenska sjömanskyrkan där, ett par, tre gånger på 1990-talet.

Skriver klart senare och lägger till fotografier.

För första gången på länge, om någonsin, har jag sått solrosor, tre olika sorter. Två förodlade, en sort direktsådd. Den direktsådda har inte lyckats så bra, men de andra dock, är till en stor glädje. Här är en bild. Jag ska sätta in fler bilder sen.
Nu behöver jag mest bara börja skriva här istället för på andra ställen. Behöver ha ett ställe, som är mitt och som jag inte behöver förvänta mig något med, mer än att bara vara till min egen glädje.