Att skriva till någon.

“Tror du jag vet vad jag håller på med?
Att jag för ett ögonblick eller bara för ett halvt ögonblick vet
vilken vers som vill ut ur min mun?
Jag är inte mer än en penna i en skrivares hand.”

Rumi

Det här med att skriva är ibland lätt som en plätt och ibland hårt och svårt. Det beror ju också på vem som ska läsa det. Är det till en vän, en kärlek eller en grupp människor som ni, som läser detta? Inspirationen att skriva, får jag ofta från naturen. Hur kan jag lösa det här nu, när jag sitter inomhus, långt ifrån min trädgård i norr? Jag vänder blicken uppåt och utåt fönstret och ser på hösten. Grå skyar som blåser rätt snabbt. Björkar i varmgula kläder. Guldpengar på marken. Tallen ser gammal och trött ut med gröngula barr. Fast om den är trött, vet jag inte. Det var bara min egen fantasi.

För några år sedan skrev jag ett kärleksbrev till mannen jag älskade högst av allt och som jag inte har kontakt med numera. Jag skickade det aldrig. Brevet blev en inspiration för en skolklass, när de hade i uppgift att skriva om kärlek. Möjligtvis kan det brevet också bli en inspiration för dig? Kanske har du någon som du längtar efter? Eller fick du inte sagt det du ville till någon, innan det var försent? Eller finns det någon som du gärna vill skriva till nu, som du inte brukar göra?

Att skriva ett brev till någon är både en ovanlighet numera och en gåva. Att ta sig tid att hålla en penna och föra över sina tankar direkt från kropp, genom arm och hand och genom pennan, som ska vara skön att skriva med, ut på bladet, som absolut inte ska vara rutat. Det finns inget fulare att skriva på än rutat papper. Nej, linjerat eller vitt ska det vara. Skönt att hålla i för mottagaren, som blir nyfiken på vem som har skrivit, redan när han eller hon håller i kuvertet med sitt namn utanpå. En högtidsstund att öppna och läsa det, kanske om och om igen och sparas i skattkistan. Eller vill du hellre skriva en roman eller en novell?
Här får du en början:

”Solen lyser in genom fönstret på gaveln och månen lyser in på baksidan. Har badat och satt på mig nya klänningen. Och klockan är inte ens 12!”

Det är absolut värt att fundera på vem i ditt liv du skulle kunna skriva till. Personen kanske inte finns i livet längre. Det spelar ingen roll. Osagda, viktiga ord kan behöva formuleras och komma till ro. Tänk om du får svar? Ibland räcker det med att skriva det för sig själv.
Här får du mitt kärleksbrev till din inspiration. Vem vet vad som kan komma ut av det? Spännande tanke, eller hur!
Skriv, skriv, skriv! Läs, läs, läs! Begrunda det skrivna.
Kanske är det just DU som får ett brev snart från någon!

”Käraste!
Du är den finaste i världen.
Du är i mina tankar, både dag och natt. Du är i min luft och i min andning. Du är som en ros, en tusensköna, en pion. Du är den vackraste blomman, som jag älskar så mycket.
Jag vill sova bredvid dig och känna din värme. Känna ditt hjärta slå. Höra hur du andas. Igår när du låg vid min sida, somnade jag trygg och lugn och sov så gott, så gott, hela natten. Du lindrar min oro och ger min dag mening.
Jag älskar att ta hand om dig och ditt hus. Älskar att laga mat åt dig och baka. Älskar att fixa och städa hos dig. Älskar att se din kropp röra sig. Älskar att höra din röst. Att få vara naken i din trädgård på sommaren, är som att vara i paradiset. Och jag vet att du ser mig.
Du är den finaste i världen.
När jag är med dig, slutar jag fungera, jag är bara så lycklig och andaktsfull och vet inte hur jag ska bete mig. Jag är som ett barn. Du är också som ett barn. Det är kanske det som gör mig så glad, att vi kan vara som barn med varandra. Ibland glada. Ibland arga. Ibland når vi inte alls fram till varandra. Och då är det som om världen stoppar upp och jag vet inte hur det blev så, jag som älskar dig så mycket.
Du är den finaste i världen.
Du är kropp. Du är tanke. Du är andning. Du är liv. Du är den som med ett enda ord kan få min värld att bli större och förändras. Du är en gåva. Inte bara till mig, utan också till andra. Du ger mig så mycket som jag sedan lång tid efter behöver fundera över. Jag överväldigas av känslor tillsammans med dig. Och det bästa jag vet är att ligga bredvid dig och känna närheten. Och du pratar och pratar och jag vill bara vara där. Med dig. Med din kropp.
Du är jorden, du är vattnet, du är luften, du är himlen, du är stjärnorna, du är månen, du är solen. Du är magi och mystik. Du är mitt allt.
Du är den finaste i världen.
Å, vad jag längtar efter dig. Jag vill så gärna ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig. Nu och för alltid.
Kram och kyss och allt.”

Dana Jergefelt
19 oktober 2019

beskrivning

Tråkig lördag.

Fy vilken tråkig dag! Och det säger jag direkt på morgonen. På min att-göra-lista står bara pliktsaker, städsaker, olustsaker, göraklartsaker, tråksaker. Å, vad det är trist! En lördag! Som kunde vara så mycket mer. En tur till skogen. Ett varmbad. Ett vackert hem att vakna i. Lite qigong. Meditation. Spela lite. Sjunga lite. Ha det bra och må gott helt enkelt. Ungefär som i ett veckotidningsreportage. Där slitet bakom inte syns. Där någon har andra som kommer hem och städar åt en. Där livet bara är okomplicerat. Där energin, lusten och kärleken finns i ett gulligt parreportage.

Jajaja, jag får väl skylla mig själv. Som man bäddar får man ligga. Som jag brukar säga om andras liv. Hahaha… allt kommer igen. Karman.

Nå, efter lite frukost kanske jag ser ljusare på tillvaron? Nej. Det är lika. Har ätit filmjölk igen, efter flera dagars uppehåll. Nu får jag se om jag får ont i magen igen. Hoppas inte. Jag älskar mjölk och fil. Det var i alla fall gott, kan jag trösta mig med. Och så har jag gått efter en diet hela veckan. En egen sammansatt diet. En bra start på mitt nya hälsosamma liv? Kanske det. Å så trist det är. Slut med bullar, som jag ändå inte bakat sedan i våras, slut med choklad, som jag ändå inte tycker smakar gott längre, slut med glass, slut med chokladpudding. Näääääää. Där går gränsen! Men paus. Och mer grönsaker. Frukt äter jag oavsett. Och vatten, vatten med citron i. Där har jag fyllt en vacker kanna med citronvatten och dricker hela kvällarna. Vilket kvällsnöje! Hm… tja, det går i alla fall. Men om mitt magonda går över vet jag inte än. Jag får prova mig fram ett par veckor. Sen ska jag till doktorn.
Och vad med idag? Tiden går. Dagen går. Solen skiner. Jag får väl helt enkelt ta en sak i taget. Flyta runt. Vara snäll mot mig själv. Jag gör så gott jag kan, också en tråkig lördag.

beskrivning

Att säga ja eller nej.

Att säga JA till att göra något, betyder för en del att de måste säga NEJ till något annat.
Det har jag lärt mig mer och mer om denna hösten.

Jag förstod i somras att något var fel. Jag kunde inte förstå varför det tog så mycket energi att laga mat eller ta mig upp ur sängen på morgonen. Jag vet att jag har haft mycket att göra, både på jobbet och hemma. Jag vet att jag har haft mycket stress i mitt liv de senaste åren och både bytt jobb, flyttat till en renoveringslägenhet och varit sjuk. Dessutom är jag ingen ungdom längre. Inte konstigt jag är sliten, både fysiskt och psykiskt. Att vara ensamlevande är inte heller en friskvårdsfaktor. Det är bättre att ha en att bo med, katt eller hund eller människa.
Jag har inte fått gjort det jag vill. Jag har fått sänka mina förväntningar och åtaganden. Slutat gå på sånt jag tidigare klarat och velat, bara gjort det jag verkligen måste. Att åka till stan är en stor utmaning. Jag har varit hemma mer än jag brukar. Jag behöver tystnad mer än ljud. Kroppen vill inte. Tankarna vill inte. Jag har ju lång tid dessutom haft svårt att gå. Därför har promenaderna blivit kortare och kortare, trots att jag skulle ha behövt gå ut mer. Jag har inte träffat barn, barnbarn och vänner lika mycket som jag skulle velat. Inte heller min gamla mamma. Om jag bara orkat. Om…

beskrivning

Så om jag säger ja till att jobba, då gör jag det. Och nej till att göra mera.
Om jag säger ja till att hälsa på mamma, då gör jag det. Sen behöver jag vara i lugn och ro.
Om jag säger ja till att gå till kyrkan på skördevesper, då passar jag på att ta det lugnt nu.
Livet blir enklare. Livet blir tommare med. Livet får stå på vänt. Tills min orkeskurva vänt. Om den gör det. Jag har ingen aning om det. Jag har aldrig varit så här gammal förut och så tätt på och samtidigt så oändligt långt till att gå i pension. Jag vill passa på att göra det jag kan ändå. Lite är också något. Vad var det Lisa Nilsson sjöng? “Långsamt leder också någonstans.”

Jag har kommit att röra mej långsamt
Det har sina olika skäl
Benen de känns inte lätta
Lusten finns inte där

Och jag har kommit att sluta försöka
Känslan är full av besvär
Magen den blir liksom ihopsnörd
Flödet finns inte där

Men långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans
Och långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans

Jag har kommit att fastna i mönster
När ett steg fram kostar tre steg bak
Där att vakna på fel sida
Det är ingen ovanlig sak

Och jag har kommit att jagas av tiden
Och går i ett tempo som inte är mitt
Mina dygn är mycket, mycket längre
Där skiljer vi oss vitt

För långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans
Och långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans

Och jag vill skrika högt över hela världen
Att jag kan andas av mej själv
Och jag kan flyga runt Vintergatan
Och ta ner månen om ni vill
Men jag vill va’ i lugnet inom mej

Men långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans
Och långsamt leder också någonstans
Långsamt leder också någonstans

Text och musik: Lisa Nilsson

Glasdag.

Oj vad jobbigt att putsa fönster. Bara två. Inget mer. Tar en evighet, för jag måste vila emellan. Men nu är det gjort. Årets putsning. Det var länge sedan sist. Luftspaltens skydd får jag be om hjälp av fastighetsskötaren att sätta tillbaka.
Ingenting går fort. Allting går långsamt. Jag går långsamt. Jag tänker långsamt. Jag gör saker långsamt. En del gör jag inte alls.
Undrar om jag kommer tillbaka till den jag var en dag. Eller är det kört? Har ingen aning.
Dessutom ser jag dåligt och hör dåligt. Nya glasögon är beställda och uthämtade. Dags att gå till hörselkontroll igen, behöver nog en ny hörapparat med.
Herregud vad jobbigt det är att vara i förfallet.
Och så ska jag lära mig att hantera glasögonen med. Ett par progressiva och ett par terminal.
Låter som om det är i helt andra kontexter.

beskrivning

Fredagskväll snart. Ska jag fundera på min Vaggvisa kanske? En stämma? Det är säkert bra för mig att sjunga lite. Om jag kommer dit, vet jag inte. Jag kanske somnar innan.

beskrivning

Snart är det dags!

Nu är det hög tid att samla ihop mina sångtexter och fundera ut vad jag vill spela in framöver, innan jag glömmer bort melodierna. Jag känner mig verkligen ringrostig med att spela gitarr. Den dammar! Fingrarna vill inte, de låser sig. Uthålligheten är låg. Ont i fingertopparna. Men det är bara att köra på. Utan hjälp går det inte. Och hjälpen finns där. Hurra! Två olika musiker med studior och olika musikaliska uttryck, ska spela in åt mig och jag hoppas de hjälper till att spela och arrangera. Annars blir det påvert resultat.
Min devis inför det här projektet får vara:

DET ÄR ALDRIG FÖRSENT!

Kanske kommer jag dock upptäcka att det ibland är försent.
Vilket som! Jag VILL göra det!
Jag SKA ha det inspelat innan det är försent.
Min röst får låta som den låter.
Texterna är som de är.
Bättre en sång i Handen än tio i tanken.
Eller nåt.

Dikt av Gustav Fröding.

Den här dikten dök upp i mitt minne igår. Jag mindes den mer och mer, men inte mer än nästan tre rader. Vi läste den på gymnasiet och den påverkade mig redan då, i den suggestiva tonen.

Säv, säv, susa,
våg, våg, slå.
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg
de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång.
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!

Gustav Fröding

Help med The Beatles.

Vilken bra låt det här är!

HELP

Help! I need somebody
Help! Not just anybody
Help! You know I need someone
Help!

When I was younger, so much younger than today
I never needed anybody’s help in any way
But now these days are gone I’m not so self-assured
Now I find I’ve changed my mind and opened up the doors

Help me if you can, I’m feeling down
And I do appreciate you being ’round
Help me get my feet back on the ground
Won’t you please, please help me?

And now my life has changed in oh so many ways
My independence seems to vanish in the haze
But every now and then I feel so insecure
I know that I just need you like I’ve never done before

Help me if you can, I’m feeling down
And I do appreciate you being ’round
Help me get my feet back on the ground
Won’t you please, please help me?

When I was younger, so much younger than today
I never needed anybody’s help in any way
But now these days are gone I’m not so self-assured
Now I find I’ve changed my mind, I’ve opened up the doors

Help me if you can, I’m feeling down
And I do appreciate you being ’round
Help me get my feet back on the ground
Won’t you please, please help me?
Help me, help me, ooo

Lennon/McCartney

Ute i skogen.

För att finna ro och känna naturens helande verkan, gick jag ut i skogen, både igår och idag. Härligt att bara sitta och titta på mossa och svamp eller stå och lyssna på bäckens porlande. Världen runtomkring försvinner och finns inte just då. Precis vad jag behöver.

beskrivning

Jag x 4 i stan.

Det är sällan jag är i stan numera och roar mig. Jag åker bara in om jag måste, på olika möten som är mest viktiga. Annars är jag hemma. Men förra helgen mötte jag min käre gamle vän där, vi brukar ses ibland och äta en middag ute på stan. Sen åker vi hem igen. Det är inte ofta heller som jag blir fotograferad. Nu blev jag. Så här såg stan ut och jag, från Fjällgatan en mulen, regnig höstdag i slutet av september.
Jag tog bilderna på stan och vännen tog bilderna på mig.

beskrivning

beskrivning

beskrivning

beskrivning

beskrivning

beskrivning

Trött.

Fy sjutton vad jag är trött.
Vad är det med livet som är så uttröttande?

Finns det bot? Finns det bättring?
Vad vill jag?
Vad behöver jag?
I vilken riktning ska jag gå?

Saknar mina vänner som gått före till evigheten.
Aldrig mer får jag se dem.
Saknar min danske vän.
Aldrig mer får jag se honom.

Saknad. Längtan. Om och om igen.
Går det aldrig över?
Jag bara undrar.
För jag är så trött idag.

Dana 30 september 2019

beskrivning

Tillbaka!

Nu är datorn hemma igen och den är lagad för en hiskelig summa pengar. Och på försäkringsbolaget upptäckte kvinnan jag pratade med, att olyckan hade hänt just fredagen den trettonde. Sen tog det tid att få allt på plats igen. Alla lösenord är/var borta ur datorminnet. Officepaketet var borta. Mail fungerade inte. Tur att mejlen fanns åtkomliga på servern.

beskrivning

Det är mycket som datorn har av viktigt innehåll. Kanske är den för viktig? Det verkar ju knasigt att stora delar av livet verkar ha försvunnit, när jag inte har min dator. Man ska älska människor och platser. Inte saker. Men det är väl så som många och jag med lever idag, med våra viktiga saker, telefoner och paddor och datorer och uppkoppling. Datorn är ingen människa, men är ändå som en viktig och ja, till och med älskad relation. Den bygger och nätverkar i mitt liv och skapar kontakter. Rymmer minnen av mina älskade människor och platser, som finns och har funnits i mitt liv. Vad av saker var viktiga förr? Smycken? Något ärvt? En tavla? Sånt kan ju vara viktiga nu med. De fyller tomrummen kanske. Eller är det datorn?
Möjligtvis är det mer i datorn som som behöver fixas, men just nu är det bra. Tur att jag har en iPad som reserv. Tur att innehållet i hårddisken inte förstördes. Inte den här gången. Nu känns datorn som ny med nytt tangentbord och lite annat bytt. Kom ihåg att göra backup!!! Vad är det med mig egentligen, som lever på spänningen att inte uppdatera? Vad är det med mig egentligen? Jag har inte glömt datorkraschen för två år sedan. Men blev jag bättre på att uppdatera? Nix!

Nå, datorer kan gå att reparera. Tur det! Men konflikter med vänner? Ibland går en relation att reparera. Jag hoppas fortfarande att det går. Obotlig optimist som jag är. Eller hopplöst hoppfull. Eller är som en envis åsna? Något är det. Jag är i alla fall inget vidare på att hantera vissa separationer. En del, ja. Andra inte. Jag har nog inte hittat rätt nyckel.

I nöden prövas vännen.

Jag får de här orden i huvudet när jag står i duschen.
I nöden prövas vännen.

Ja ibland är det en prövning att vara en vän till någon som har det svårt.
Ibland lämnas den som har det svårt av vännen. Är man då riktiga vänner? Jo det kan man nog vara. Men olika öden färgar relationer och utmanas.
Vi är inte mer än människor.
Hoppas vi hittar tillbaka till varandra sen. Eller blir det försent?
Undrar om motsvarande ordspråk finns i Danmark? Hm…
“I nøden skal man kende sine venner.”
Inte riktigt lika. Ganska olika faktiskt. Ett annat fokus.

Chasing rivers.

Lyssnar på den här sången. Har inte hört den tidigare, för jag ser inte på melodifestivalen längre. Men den är fin.
Nano sjunger.

I can’t keep chasing rivers
I can’t keep chasing rivers
My heart keeps saying no more
Na, na, na, na, na, no

Been down that road for so long
Trying find a new way back home
But I can’t keep chasing rivers
It was only when I was torn
That I found a new break of dawn

I’m gonna come back, come back, come back
I’m gonna come back, come back, come back
I don’t wanna stay at the bottom for the rest of my life
And no one’s gonna know the way back better than I
Better than I
(Ooh, ooh, ooh, woah)

Can’t keep on chasing rivers
Can’t keep on chasing rivers
I come through the cracks in the mirrors
Na, na, na, na, na, no

I live through stormy waters
Beat down them lies of others
‘Cause I can’t keep chasing rivers
It was only when I was torn
That I found a new break of dawn
I’m gonna…

Drulligt.

Som om jag behövde mer stress i livet…. haha, vild fredag den trettonde. Satt i soffan. Skulle resa mig upp. Stötte till ett glas med en skvätt jos i. Rakt ner i datorn, på bordet, ner under glasskivan, på mattan, på soffan, på böcker, på allt där. Vände datorn direkt och stängde av den strax efter. Nu är den inne på verkstad för sockerkletstvätt. 1 dl jos. Inte mer. Gjorde skada för…. tja… några tusen? Det kallas för drulligt. Det är dags att skaffa en drulleförsäkring nu. Tappar saker och har sämre balans.
Skriver på en iPad nu. Mycket jobbigare. Hoppar över bilder hit.
Vill spela in mina sånger snart. Vill åka till Danmark snart. Vill jobba mindre snart.
Allt det har jag önskat länge. Men att vara utan dator har jag inte önskat. Bara att finna mig i det. Tack och lov att det finns hjälp att få där.
Mitt hem blir sakta klart. Nu är lilla rummet klart för inflyttning. Det är på tiden. Har bott här nu i snart… 21 månader. Balkongen ska vara bytt till nästa höst senast, två år efter tidsplanen. Och lite kvar att göra i lägenheten. Kanske klart till jul? Hoppas det.