Men vad sjutton…

Sitter här och tänker och tänker. Inte sjutton kommer jag fram till något, fast jag gärna ville. Kroppen är gammal. Men inuti ung som sjutton eller tjugosju. Det känns väl igen? Jojo…

En elev i skolan tycker det är konstigt att jag vill bli pensionär. Jag sa att jag är gammal nu och inte vill dö i skolan medan jag arbetar. Han tänkte en stund. Frågade sedan vad mina sista ord skulle bli. Jag blev ställd och vände tillbaka frågan till honom. Vad skulle dina sista ord bli? Han svarade då att han trodde att mina sista ord skulle bli:
”Vad glad jag är för att jag lärt barn i skolan att läsa”.
Vilken klok ung man! Tio år och redan en sån filosof. Kanske får han rätt.

Nå. Dagarna ska gå innan det blir vår. Innan det blir lov. Innan jag börjar på rehabgymmet igen. Innan jag om sjutton dagar ska få en behandling med dopp. Nej dropp! Innan jag får vaccin mot covid-19. Innan balkongen blir borttagen. Innan den nya balkongen kommer på plats. Innan jag om etthundrasjutton dagar blir pensionär. Innan… ja, en massa dagar innan.
Har skrivit en lista med “Roliga saker att se fram emot under våren”. Inget av det har ännu hänt… hahaha… redan det är ju ganska roligt!
Jag inser såklart att det finns ett NU mitt i det hela. Men jag hittar inte riktigt till det. Jag lever så mycket i framtiden. Det som är nu, är mest en transportsträcka.

Att leva i nuet vore lättare om jag hade trädgården utanför mitt fönster. Om jag bara kunde gå de fem stegen ut. Om jag hade nära till mina blommor och hammock. Om jag levde ett liv utan krav. Om jag skulle sitta i skogen och plocka bär. Om bara…

Bara då? Hm…. Nja. Jag kan väl njuta av en kopp te en stund. En god chokladbit i fem sekunder. En tur på skridskoisen med bra glid. En upptäckt på släktforskningssidan. Ett mejl från en nyfunnen syssling någonstans i USA. Ett telefonsamtal med en god vän. Jodå. Jag kan njuta det. Men det blir snabbt tomt och trist igen. Och då kommer framtiden tillbaka som ett brev på posten. Förr var det tankarna på det förflutna som skvalpade omkring. Det kan jag numera lämna åt sitt öde, lättare och lättare.

En rolig sak hände för ett par dagar sedan. En DNA-släkting hörde av sig efter två års väntan. Från USA, Texas. Meaghan. Hon var glad att få kontakt med mig. Hennes farfar föddes i Karlsmyran 1892. Han hette Gustav Edvard. Hon berättade att hennes farfar hade sagt att han gett sig av hemifrån som 15-16-åring. Tagit sig till en båt som skulle till New York. Gått ombord som fripassagerare. Blivit upptäckt. Fått arbeta sig över Atlanten. Kommit fram luspank, men kunnat köpa sig ett äpple, trodde han, fast det visst var en tomat.
Vore det mig han berättat det för, skulle jag nog bli misstänksam nu. Han borde väl ha vetat hur ett äpple såg ut. Eller växte det inga äpplen i Ångermanland på den tiden? Nå, han åt tomaten fast han tyckte den smakade illa. Sedan såg myndigheterna till att han fått resa till Minnesota. Där levde han sedan till 1966.

Nå, jag blev inspirerad och letade då i kyrkböckerna från Graninge. Hm…. han var med på husförhör 1908. Och han arbetade någonstans sen. Och 1 november 1910 reste han iväg till… Kanada. Jodå, det stod i boken. Jodå, han var 18 år. Och i fartygsloggen står det att han hade både biljett och 30 dollar. Och han kom till Halifax, Nova Scotia, Kanada. Ingen annanstans. Aj aj, sicken otur att bli avslöjad nu!

Han hade kanske inte heller förmågan att leva i nuet. Han drömde om ett bättre liv någon annanstans, för att kunna berätta roligare och mer dramatiska historier, precis som jag drömmer om att bli pensionär och möta Friheten vare sig det blir i Lugnvik, Danmark, Tyskland eller USA. Och hoppas jag kommer kunna leva livets glada dagar ett tag sen. Eller det blir som det blir. Antagligen. Kanske inte alls så. Eller så mycket bättre? Vem vet? Och i nuet? Andas. In. Ut. Andas. Andas. Där finner jag ro.

Dana Jergefelt 2021 02 20

Nu.

Nu är de igång att såga ner balkongerna. Här är en bild från första huset. Det låter en del. Sågen är vattenkyld och i kylan kunde de inte köra maskinen, för då hade det blivit livsfarlig, då vattnet skulle frysa och bli en iskana, fick jag veta när jag pratade med en byggare. Säkerheten går först såklart! Balkongerna kommer!
Jag mäter upp hur stort det möjligen kommer bli. Stort som bara den! Hur stort anar jag bara än så länge.

beskrivning

Mitt behov av att skriva.

Inte vet jag, men jag skriver nog för lite just nu. Jo men, då vet jag ju!
Mejlade till en producent på radion om att ett ord var felstavat. Men jag stavar ju ockspå fel ibland. Se där! Det är tangentbordet som inte räcker till eller mina fingrar som lägger till något emellanåt.

beskrivning

Det är ju jag i ett nötskal! Nå, ibland är det en välsignelse att kunna stava och ibland inte. Jag märker att jag tvekar mer numera. Är det min hjärna som inte fungerar som förr? Min syn? Min motorik? Jag får läsa igenom en text flera gånger innan jag hittat rätt oftare än förr. Och att hitta rätt utryck för något. Av och an. Glädje och sorg. Eller heter det sorg och glädje? Eller båda?
Jag vet inte längre. Det som var så självklart förr är inte det längre.
Och alla ljuden och lukterna som fyller. Vad är det med mig egentligen? Är det inte ok att ha en granne som knackar tio gånger om dagen med en mortel? Jag står inte ut!
Och badrummet som luktar unket? Hantverkarna känner inget och då måste ju de ha rätt. Det luktar inget särskilt i duschrummet däremot och jag har samma näsa med mig dit.
Jag är alltså petig! Det lilla blir det stora. Det tyder ju på något i alla fall. Att jag inte mår bra, brukar svar nummer ett vara. Att jag är känslig, är svar nummer två.
So be it! Jag mår inte bra och jag är känslig.
Men ändå… jag tycker inte om ljud som upprepas flera gånger om dagen. Till och med på natten. Jag tycker att badrummet ska vara som det var före sista sommaren. Oluktbart. Går det att säga så? Ja. Frågan är om jag blir förstådd… hm…

beskrivning

Idag fick jag tanken när jag var i köket: Somna inte som ovänner… bra påminnelse en Alla Hjärtans Dag. Det är redan kört för mig. Jag har somnat själv i många år nu. Bara ovän med mig själv då ibland. Konstigt att åren går så fort. Om jag skulle göra om den meningen till något annat skulle det bli: Somna inte med en otorkad diskbänk… det skulle vara skönt att vakna till en blank ny dag med en ren diskbänk.
En ny dag. En ny vit duk att måla på. Börja om från början. Göra om, göra rätt. Och orka mera. Orka vara i dagen. Komma ner till skridskoisen utan svårigheter. Ha överskott, inte ett underskott. Vara i dagen med glädje och nyfikenhet. Vara i kroppen med tillfredsställelse över att ha den och kunna det jag kan. Stava eller inte stava, det är frågan. Torka av eller inte torka av? Höra eller inte höra? Stänga av eller inte stänga av. To be or not to be…

beskrivning

Här är ett stavningsspel jag gjorde i fredags i skolan. Det är inte klart än. Pappret ska bli slätt. Är det rätt ord att börja med? Går inte att skriva sur och surt i alla fall, då passar det inte in i regeln med uppevokaler. Alla dessa regler… alltid finns det undantag.

Den här bilden måste ju bara vara med här. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att dessa saker skulle stå i färgcirkelrad, i väntan på att få arbeta med balkongerna. Men jo!
PS! Stavfelet i rubriken på radion blev rättat inom en halvtimme! Vilken bra public service vi har! Vad det nu kan heta på svenska…

beskrivning

Så måste ju det här med också! Tur i spel, just idag! Bitter? Njä… 22 kr är ju som plåster på såren!

beskrivning

Balkongtömning.

Nu är det dags för balkongrenovering. Äntligen. Två-tre år senare än planerat.
Och kanske är det redan försenat denna gång med, för det är minusgrader ute och kanske kan man inte arbeta säkert då med att ta bort balkongerna. Klart det måste vara säkert!

beskrivning

Nu är i alla fall balkongen tom, sånär som på en blomkruka som ska få en vinterplats idag någon annanstans i kyla. Den skulle få en chock om jag tog in den i värmen direkt.
Fem mattor ska tvättas, en kvar, sen till ett förråd. Tvåsitssoffan, en fåtölj och ett bord är i vardagsrummet. Ett litet bord ska stå framför balkongdörren. Stenar, snäckor, krukor har ännu inte funnit sina platser. Det kommer. Kanske under en säng eller soffa.
Jag har ännu inte slängt något. “Kan vara bra att ha”… tänker jag.

beskrivning

Den smala, sunkiga, utdömda balkongen ska ersättas med en bredare, ny och fräsch inglasad balkong, där jag faktiskt med enkla handgrepp kan putsa glasen. Det kunde jag inte med den som är nu. Två gånger på tre år har jag, med risk för att falla ner, nödtorftigt torkat av glasen bäst jag kunde. Ständigt en dimma i Lützen-känsla där. Slut med det sen! Härligt!

beskrivning

Huset är byggt 1964. Vad mer kan behöva bytas ut? Fönster? Å, låt mig slippa det! De härligt stora fönstren här, ska inte bytas till små, fula plastfönster, som där jag bodde tidigare. Nu kan jag sitta och titta ut i naturen och njuta både ljuset, naturen och skymningen.
Äntligen efter tre år här, kan jag se vad bra jag har det här. Det tog sin tid.
Och på tal om tid, om fyra månader och tio dagar går jag ut i livet som en fri pensionär. Och jag är med i fas 2-vaccineringen, när den nu sätter igång. Jag håller mig undan från andra så gott jag kan. Jag ska också få behandling för ännu en biverkning av medicin. Och det är jag tacksam för att det blev upptäckt att jag behöver. Det tog sin tid att hitta. Hoppas jag slipper biverkningar av nästa behandling. Konstigt att det är så mycket som kan gå fel. Livet kan gå fel. Allt kan gå fel.

beskrivning

Något som helt överraskande blev rätt var en vetskap att mina samedockor faktiskt blev givna till mig under mitt första levnadsår. Det hade jag ingen aning om. Pappa gav bort dem till min skola, när jag var 10 år. Jag fick tillbaka dem när jag var 23. Fast då saknades kvinnans hätta och sjalnål. Och så fick jag en skriftlig information igår att jag fått dem från min farmor. De ÄR faktiskt mina. Skurna av en gammal tant i Kiruna under 1940-talet. Köpta på en auktion av farmor och farfar. Givna till mig 1957. Fantastiskt roligt att få veta det NU! Önskar jag kunde tacka min farmor ordentligt i efterskott. Hon kanske ser mig nu. Hoppas det. Jag får fortsätta att vara väktare av dockorna. Förvaltare. Bra det!

Slow-time.

Vaknar till en ledig helg och har en lättnad i mig. Skönt att slippa vara president och vice president och ha fyra år av krävande arbete framför sig. Puh!

Undrar om man kan ha en identitetskris vid min ålder? Tror det. Ska fråga vänner som varit pensionärer länge. Hur kändes det för dem innan de tog steget ut till friheten?
Tiden masar sig fram. Hasar. Drar sig, med långsamheten i sig. Inte var det så här det skulle vara, tänker jag. Om jag nu hade vetat hur det skulle varit, innan nu.
Allt är inte svart-vitt skulle någon kanske säga, men ibland är det så. På och av. Fort och långsamt. Plus och minus.

beskrivning

Pandemi och ensamhet. Både hemma och i skolan. Drar mig undan för att se så få som möjligt. Går med munskydd i offentliga lokaler, utom i mitt arbetsrum med eleverna. När kramade jag någon sist, varmt, gott och länge? När fikade jag med någon vän eller familj senast, utan att vara orolig för att smitta andra eller bli smittad? Det var länge, länge sen.
Och jag är inte ensam om att ha det så. Vi är många ensamlevande, på gott och ont.

Jag hinner fundera på meningen med livet. Om arbetet har fyllt i så många år, vad blir viktigt sen? Att det är roligt att i perioder i alla fall släktforska är en mening. Men sen? Det som gav mening tidigare, kan jag inte mer. Kroppen säger nej. Att hitta mening med att träna, blir en utmaning för framtiden. En viktig beståndsdel från nu och framöver. Jag trodde väl aldrig att jag skulle ha det som en utmaning och behov. Men nu är det så.

Så träning blir till en mening, plikt eller behov eller vad? Allt.
Jag behöver tid att träna. Ork att träna. Vilja att träna.

Fina ord från Rumi Hugs, de har jag inte sett tidigare, undrar i vilken kontext de står i från början? Får hålla utkik efter det. Det ger en mening, att få veta mer.

Play on, my Beloved.
Let me not miss one note
of your melody
nor one beat of your heart.

Rumi

Tänk om jag hade en kristallkula och kunde se in i framtiden? Kanske min glitterkula kan ge ett svar? Den säger i alla fall: “Snart får du en ny och större balkong!”

beskrivning

Stairway to Heaven.

beskrivning

Stairway to Heaven

There’s a lady who’s sure all that glitters is gold
And she’s buying a stairway to Heaven
When she gets there she knows, if the stores are all closed
With a word she can get what she came for
Ooh, ooh, and she’s buying a stairway to Heaven
There’s a sign on the wall, but she wants to be sure
‘Cause you know sometimes words have two meanings
In a tree by the brook, there’s a songbird who sings
Sometimes all of our thoughts are misgiven

Ooh, makes me wonder… Ooh, makes me wonder…

There’s a feeling I get when I look to the west
And my spirit is crying for leaving
In my thoughts I have seen rings of smoke through the trees
And the voices of those who stand looking

Ooh, it makes me wonder… Ooh, really makes me wonder…

And it’s whispered that soon if we all call the tune
Then the piper will lead us to reason
And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter

Oh-oh-oh-oh-woahhh

If there’s a bustle in your hedgerow, don’t be alarmed, now
It’s just a spring clean for the May queen
Yes, there are two paths you can go by, but in the long run
There’s still time to change the road you’re on

And it makes me wonder… Ohh, woah

Your head is humming and it won’t go, in case you don’t know
The piper’s calling you to join him
Dear lady, can you hear the wind blow? And did you know
Your stairway lies on the whispering wind?

gitarrsolo….

And as we wind on down the road
Our shadows taller than our soul
There walks a lady we all know
Who shines white light and wants to show
How everything still turns to gold
And if you listen very hard
The tune will come to you at last
When all are one and one is all
To be a rock and not to roll

And she’s buying a stairway to Heaven

“How long did it take to write “Stairway to Heaven”?
Jimmy Page started writing the music in May 1970. Robert Plant wrote 80% of the lyrics a few weeks later. Recording for the song began in December, and finished in the New Year.”

från Genius.com

beskrivning

Det är mycket nu.

Det är mycket som händer i världen nu.
Pandemin går upp och upp och upp med nya varianter hit och dit. Vaccinet tar tid på sig att distribueras och sprutas. Och hjälper det mot mutationerna också? Ingen vet väl det än. Vi får hoppas på det.
Oroligt känns det i alla fall. De som redan varit smittade kan känna sig säkrare, men hur länge finns antikropparna kvar? Och de som ännu inte haft covid-19, vet inte hur den kommer drabba, milt, mittemellan eller långe och svårt och avgå med döden. Osäkra odds där.
Jag har slutat räkna hur många som avlider. Jag orkar inte ta in det.

USA har sina dubbla dramor. Jag såg på CNN hur de började med godkännandet i senaten 6 januari, av nya presidenten Biden. De skulle ta paus för vissa republikaner ville gå emot valresultatet och plötsligt utbröt ett kaos. Från det lilla till det stora inom en timme var den ultrakonservativa inne i senatsbyggnaden och vad som hände fick vi delvis se genom tv-medierna som rapporterade runtom där. Att de inte förstod vad som hände från början, reagerade jag på när en reporter kallade en inkräktare i vice-presidentens stol för “gentleman”. Så naivt. Och de bara gick rakt in. Var var alla poliserna som fanns vid tidigare demonstrationer för Black Lives Matter? Borta. Passiva.
Hur kunde de missat eller inte missat, att Trump hållit uppviglingsmöte strax intill? Planerat sen länge. Och planerna om vad de skulle göra fanns ute på sociala medier. Var fanns terroristbekämpningsstyrkan? Det var obehagligt att titta på och inte veta vad som skulle hända. Sändning i realtid. Direkt in i vardagsrummet här. Jag hade svårt att sova sen.

Dessutom har jag haft svårt att sova hela julledigheten. Inte bra. Hur ska jag klara att komma tillbaka till vardagen igen? Än så länge har jag inte klarat det. Lever ett instängt och isolerat liv i min egenkarantän. På måndag kommer eleverna tillbaka till skolan. Hoppas jag kan vara där då. Eleverna är viktigast för mig alltid. Jag hoppas kunna finnas där för dem, trots oron för covid-19, min sista termin i skolan.

År 2020 var det varmaste året någonsin på planeten, ihop med 2016 om jag förstått det riktigt. Det är verkligen inte bra. Djurarter utrotas av oss och miljöförstöringen. Jag minns en bild från Skansenakvariet från 1990-talet. En ruta i väggen med en skylt med texten “Världens farligaste djur”. Och så gick jag fram tid och såg…. mig själv. Så tankeväckande gjort redan på den tiden.

Hoppet då?
Att Biden och Harris 20 januari, blir goda ledare för USA i landets svåra tider. Att de samlar kunniga och professionella människor omkring sig. Fast det är lite mycket “min vän” och “tidigare anställd” i rekryteringsleden, jag har svårt för nepotism. Nyhet att kabinettet blir fyllt av både män och kvinnor av olika slag “som speglar hur USA ser ut”, som Biden sa. Det kommer nog ändå inte alla gilla. Men jag gör det.

Att de skyldiga där blir ställda till ansvar för allt de sagt och gjort där av orätt, diskriminering och kriminalitet. Jag är förvånad över hur gränserna för det tillåtna hela tiden flyttat på sig för den vita högerextremismen. Här i Sverige brer också kriminaliteten ut sig. Vi brukar ju komma efter USA med det mesta. Antagligen.

Att miljölagar tas på allvar och miljövänlig teknik utvecklas, att skogsbruk i fjällnära områden upphör är en önskan. Att världen gemensamt tar tag i miljön igen och går vidare med det. Att vi får en kyligare värld igen, där isen byggs upp igen i polerna. En önskedröm?

Att jag börjar fundera på roliga saker som kommer hända under våren.
Och hur kommer jag klara att vara en stark, frisk, energifylld pensionär till sommaren? Det vete gudarna! Jag har väldigt lite hopp om det efter dessa veckor hemma. Behöver ta kontrollen igen över vikten, maten, hälsan, motionen, träningen, sömnen, ja det mesta. Och återfinna energi, mod och kraft att vara kreativ och klara av det jag vill bygga och förbättra hemma, diska, torka av diskbänken oftare, tvätta, ja allt sånt.

Och nu kommer besked om att twitterpresidentens konto har stängts. Slag i slag händer saker som ingen någonsin trodde skulle hönda. Men å andra sidan, vem trodde någonsin att en sån obildad, systematisk lögnare skulle kunna bli president? Märklig man, som projicerar ut allt som han själv är. Han talar ju sanning, fast omvänt. Ni ljuger = jag ljuger. De är farliga = jag är farlig. Valet är fusk = Jag gör allt för att fuska. Ja, ni kan själva testa med allt han säger. Projektionernas mästare. Och folk går på det. Märkligt land.
Råttorna lämnar skeppet. Vilka kommer landa på alla fyra och vilka kommer dömas? Hm…

ABC 2021.

Det gamla året 2020 blev inte alls vad någon kunde ha tänkt sig. Kanske blir 2021 värre? Ingen vet. Inget att spekulera om heller. Det blir som det blir.
Planer har jag ändå. Och blir det inte så, så blir det på något annat sätt. Att leva på nätet med andra har vi fått vänja oss vid. Att sluta resa med. Och att ses ute är enkelt.
Att jag går i pension har jag redan bestämt. Om jag lever tills dess, är skrivet i stjärnorna. Det vore snopet att inte få leva som pensionär i mååååånga, helst friskare år. Och det blir som det blir = mitt mantra numera.
Här är i alla fall, som vanligt, något om tankarna, planerna, önskningarna, hoppen, realiteterna om nya året 2021 i en abc-lista.
Utanför listan finns mina två barnbarn och barn. De är viktigast av allt.

beskrivning

A – AVPORTRÄTTERAS
B – BALKONGBYTE
C – COVID-19-VACCINERING
D – DANMARK
E – EKOLOGI
F – FRIHETFRIHETFRIHET
G – GYMTRÄNING
H – HOPPAS
I – INSPELNINGAR
J – JULGRANSÅR
K – KREATIVITETSDRÖMMAR
L – LISTER
M – MIRAKLER
N – NYMÅLAT
O – OMSTÄLLNING
P – PENSION
Q – QVARTA
R – RO
S – SLÄKTFORSKA
T – TYSKLAND
U – UTRIKESUPPLEVELSER
V – VILA
X – X – DET OKÄNDA
Y – YOUTUBEFILMER
Z – ZEXTIOFEM
Å – ÅRSDAGAR
Ä – ÄLSKA
Ö – ÖVA

beskrivning

Gott Nytt År 2021.

beskrivning

Jag vet inte om det är någon mening med att önska ett gott nytt år igen. Vi gjorde ju det förra året och se vad det blev av det… Eller kunde det ha blivit värre utan den önskningen? Det vet ingen.
Visst finns det sånt som blir bättre, absolut.
– Ny president i USA tar över 20 januari.
– Covid-19-vaccin kommer till alla. Förhoppningsvis kommer det ta slut på smittspridningen sen.
Dessutom:
– Mamma fyller 90 år i februari.
– Jag går i pension till sommaren. Inte längre om tre, eller om två, eller nästa år, utan det här året 2021.
Men sen finns den här känslan av att allt kan gå fel i alla fall. Inget går att ta för givet, som de här gamla buddhistiska raderna säger:

“Bland de många levande väsen, som syns om morgonen
är det någon, som inte är till att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen, som syns om eftermiddagen
är det någon, som inte är till att finna nästa morgon.”

Det har varit ett riktigt sorgeår 2020 för så många.
För Anders och Peter och alla andra som dog av covid-19 och dess följdsjukdomar är det försent med vaccinet. De kommer inte tillbaka. De kunde väl ha fått leva längre. Så meningslöst att behöva dö så tidigt. Anders var bara 64 år och Peter var bara 56 år. De fanns nyss och nu är de borta. De är saknade av många.

Jag är tacksam för att jag lever. Oron för att bli sjuk igen kommer alltid att finnas med mig. Men sådana är livsvillkoren också. Vad som helst kan hända.
Livet lovar en ingenting. Vi föds och vi dör. Däremellan lever vi på våra bästa sätt.

Jag har tak över huvudet och tillräckligt med mat. Jag har möjligheter att leva ett rikt inre liv och göra det jag vill, för att känna mening. Jag är, trots det, inte alltid lycklig. Men det vore förmätet av mig att alltid vilja vara lycklig. Kanske en skärv av kärlek skulle skänka mig mer kontakt och närhet. Eller inte. Det blir som det blir år 2021.

Gott Nytt År till er alla som läser det här. Också till de som inte läser det.
Vi kan göra det vi kan, för att hjälpa varandra genom sorgerna. Vi kan också hjälpa varandra att lätta på bördorna. Vi kan le mot barnen. Ge dem hopp om ett bättre år, en bättre värld. Vi kan göra vårt bästa i alla fall med att bli bättre människor och göra världen bättre.

Till sist ett par dikter av Rumi, som på sitt sätt kan ge tröst och stöd, när jag behöver. Kanske också till dig. De är tolkade till danska av Folmer Blume Leide och sedan översatta till svenska av mig.

beskrivning

Mitt hjärta är så litet
att det nästan är osynligt.
Hur kan du lägga
så stora sorger i det?
“Se,” svarade Han,
“dina ögon är ännu mindre
och ändå ser du världen
genom dem.”

beskrivning

Jag är lycklig i kväll,
förenad med Gud.
Fri från separationens smärta
virvlar och dansar jag med min Älskade.
Jag säger till mitt hjärta: Låt bli att bekymra dig,
jag har kastat bort nyckeln till morgondagen.

beskrivning

beskrivning

Snart.

Så är det annandag jul. Och jag längtar efter en annan dag. En, då jag är fri att göra vad jag vill och när jag vill. Och jag skulle vara helt frisk och kry och kunna göra allt jag ville. Hade slutat medicinera och håret skulle bli tjockare igen, en flärdfull önskning, jag vet. Och jag hade nått min målvikt och magen skulle vara plattare igen. Oj, när jag önskar kan jag väl lika gärna ta i, eller hur! Skulle jag vilja vara trettiofem igen med? Nej, där går gränsen. Sextiofyra är det jag är. Jag behöver anpassa mitt liv efter åldern bara. Jag har inte tid att börja om med vissa saker, som tar tid och energi.

Snart når jag gränsen till mitt sista år som anställd. Slutar i juni 2021. Säger upp mig, efter 47 år som lönearbetare. Efter 44 år i skolan är det dags att tänka bara på mig. Jag känner glädjen spritta redan nu. Och lite något annat. Något, som undrar om det verkligen är dags. Har jag verkligen gjort allt jag kunnat för barnen i skolan? Jaaaaaa. Jag är klar, även om plikten undrar.

beskrivning

Jag började på Farsta sjukhus när jag var sjutton år, efter jag slutade på gymnasiet. Det var ett lärorikt år. Jag var gift med. Sen till Åhléns centrallager. Och sen halkade jag in som musiklärarvikarie i skolan och resten är historia. Fil kand i specialpedagogik, talpedagog, specialpedagog, lågstadielärare, lekarbetspedagog. Men allt går inte att förena i ett jobb. Har jobbat mest som speciallärare. Jag har fått sprida ut lärdomarna och arbeta i perioder med det hela. Synd att jag inte kunde forskat något, det hade jag velat. Om barns skrivande och förmåga att forma bokstäver. Önskar jag skrivit klart boken om hur man lär barn skriva vackert. Den har jag inte gjort klart. Önskar jag kunde ha lärt ut det till andra mer. Men nu är det slut på skolarbetet. Så är det bara. Mina sista år blev inte som jag velat, för jag blev sjuk och fick cancer. Det var oväntat. Men så är det ju med sjukdomar. Inte väntar man på dem. Jag blev en av de nionde. Och en av tre.

Och nu är det mindre än ett halvår kvar till pensionen. Jag hör inte till de som jobbar längre än till sextiofem. Men mindre. Att hålla ut ett år till, till nästa jul är ohållbart. Kroppen säger nej. Mitt huvud protesterar. Varenda cell säger: ta vara på tiden du har kvar nu. Hur länge den nu blir. En del av mig säger: ÖVERLEV den här tiden som är kvar. Överlev coronan.

Och vad vill jag då göra? Jag har mina drömmar, även om en nybliven dröm redan spruckit. Jag har åren emot mig för att få köpa hus i Danmark. Men jag behöver kanske inte ge upp den helt. Kommer ändå resa dit och bo mer där i framtiden, som jag redan tänkt. Men jag hade verkligen velat äga det här huset. Det växte in i mig. Besvikelsen var stor.

beskrivning

Jag kommer släktforska vidare, både i Sverige, Tyskland och USA. Tänk om jag hittar dna-spår i Danmark? Det skulle vara toppen. En del av mig är ju dansk… även utan dna.
Kommer jag spela in de sju sångerna som är klara att sjungas in? Hoppas det.
Jag kommer kunna stanna kvar så länge jag vill där jag är. Inte behöva resa hem till skolan, där terminerna styr var jag är. Det blir nog den största av alla friheter jag har framför mig att njuta av. Att jag följer min egen agenda, min egen kalender, min egen vilja. Stannar kvar i skogen, i trädgården, på älven, så länge det ger mening.

Nu har jag mitt sista jullov. Sen blir det min sista termin. Mitt sista sportlov. Sista påsklov. Mina sista elever. Allt med det sista. Det är märkligt.
Så att gå över nyårsgränsen är också ett steg på nedräkningsgränsen. Det blir tydligare, skarpare, den tid som är kvar i skolan.
Jag kommer fortsätta att arbeta, som gestaltterapeut, med trädgård, med hus, med det som pockar på. Men det blir jag som bestämmer med Vad. Hur. När. Jag blir min egen chef.
Å, som jag längtar!

beskrivning

God Jul.

beskrivning

Så är det julafton. Det här året har varit långt, extralångt. Och nu är det snart slut. Önskar oss fina dagar av det sista på året.
Håll avstånd. Tvätta händerna ofta. Klia dig inte i ansiktet. Håll ut.
Men kanske blir det än värre. Räkna med det värsta. Ingen vet. Ingen!

GOD JUL! Gläds åt det lilla. Njut av maten, glöggen och värmen inne.
Tids nog blir det bättre.

Livet är inte lätt.

Två dagar före jul. Har inte skrivit något på länge. Har inte haft kraft – ork – energi.
Mitt enda mål i december var att överleva skolan. Jobbet. Närvaron. Coronan. Hålla ut, för elevernas skull. Och det har ett pris; den stora tröttheten. Den kommer som ett brev på posten. Inte kul att öppna det kuvertet. Inte som att få skojsiga födelsedagskort och julkort. Det liknar mest en räkning, ett bankutdrag:
Så mycket har du tagit ut: X.
Så mycket måste du betala tillbaka: XXXXX.

Nu är i alla fall mitt sista jullov äntligen här. Jag har vilat i flera dagar. Sovit länge. Gjort så lite som möjligt. Gått ut på promenader med vänner i det gråa och regniga. Inte heller det så upplyftande alltid. Men idag orkade jag gå i nästan två timmar, halva tiden i regn och med det bästa sällskapet. Hon lurade ut mig på den här lååååånga promenaden. Tänk om jag hade vetat det innan. Tur jag inte visste. Kära vän, tack!

beskrivning

Det blir ingen gran hemma i år. Orkar man inte, så orkar man inte. Går inte att sträcka ut mig mer nu. Då går jag av. Synd att det är sånt fint som jag inte orkar. Inte heller alltid laga mat. Jag gör det enkla. Bara att känna av vad som är möjligt och göra det och ändå vara nöjd med det. Det är jag också. Har pyntat till advent. Har tänt ljus en stund varje söndag. Har firat födelsedag. Har handlat det mesta. Undviker affärer. Har inte handlat julklappar mer än till barnbarnen. Klart de måste få en julklapp av tomtefarmor. Det är en glädje jag vill unna mig.

Så har jag gjort pepparkaksdegen. Får se om den blir bättre än förra året. Pepparkakorna blev riktigt skruttiga då. Lyssnade på Koppången med Sonja Aldén medan jag gjorde degen. Och jag blir så berörd. Önskar så mycket som inte går att få. Tänker på kära och älskade som inte är hos mig mer. Jag blev inte klar. Inte mätt. Inte än. Kanske aldrig.
❤ ❤ ❤

beskrivning

Jag har mina sår av en gammal olycklig kärlek som gör ont fortfarande till tider. Den verkar inte gå över ens med tiden. En annan vän dog i somras av covid-19. Och jag fick inte lov att köpa huset i Danmark. Min anknytning till landet var inte tillräcklig… tyckte de. Jag tyckte att den räckte mer än nog. Men det var inte jag som bestämde det. Får se till att vara där mer och längre tider i framtiden. I Framtiden, i Friheten, som snart är här. Om Gud vill. Ledsen och besviken blev jag. Svårt att bära sånt. Besvikelser blir inte heller lättare med åren för mig. Önskar jag kunde säga det till andra, att sorger blir lättare med åren. En del kanske, men inte allt. En del blir bara värre. För tiden krymper. Ändligheten är mer påtaglig. Det går inte att leva om sitt liv.
Jag har gjort mina val. Andra har gjort sina val. Och så är det med det. Jag hoppas att smärtan avtar ändå. Att jag får annat att fylla tiden med än längtan till något som inte finns. Att jag någongång blir mätt.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

Av RUMI

Tolkad till danska av dåvarande vän Folmer Blume Leide.
Översatt av mig.
Insjungen och med tillägg av mig. Inte den bästa inspelningen.
Men med den bästa publiken!

Inte heller är jag mätt och klar med julen. Inte än. Den har bara börjat lite, lite. Fint! Jag gillar julen, även om den är en påminnelse om min ensamhet. Om vår ensamhet. Jag är inte ensam om att vara ensam. Vi är många. Och det kan märkligt nog kännas som en tröst.

beskrivning

Att närma sig.

Orden dyker upp i mig en tidig lördagsmorgon, då jag ska koka mitt morgonte.
Att närma sig… orden ger mig olika och känslosamma associationer direkt.
Eftersom jag arbetar i skolan är det viktiga ord, hur jag närmar mig en elev, som har det svårt på något sätt. Eller hur jag vill lära känna nya elever. Att visa att jag finns där och är en snäll och närvarande vuxen, som de i bästa fall kan känna tillit till.
Det kan också vara när jag reser norrut och så fort jag närmar mig och ser Höga Kustenbron, då börjar jag le. Det är kanske en reflexartad reaktion numera, jag har rest över broarna till mitt paradis i Lugnvik i tjugo år nu. Första åren över Sandöbron, sedan över Höga Kustenbron. Men likväl, när jag närmar mig mitt norrländska hem, då finns leendet där i Friheten, Kravlösheten, Naturen, Trädgården, Huset.
I somras var jag ute en stilla morgon, på älven, i min lilla båt. Det var alldeles vindstilla. Båten gled sakta, sakta utmed strandkanten vid resterna av bryggorna och Hallstafabriken. Jag närmade mig näckrosorna där, hade sett på avstånd att det fanns vita näckrosor, de ville jag se närmare på. Kameran fick arbeta och jag tog många bilder. Tiden försvann. Bara näckrosorna i vattnet fanns. Vattnet. Ljuset. Stillheten. När jag var hemma igen såg jag på ett kort med särskilt intresse. Det var som om jag inte hade varit där och tagit det. Men det var det. Att närma sig en näckros. Så kan det också bli, en så fin bild.

beskrivning

Just nu närmar jag mig pensioneringen, räknar ner en dag i taget. Det sista året känns särskilt högtidligt på något sätt. Allt jag gör nu på jobbet, händer för sista gången, sista skolstarten, sista augustimånaden, sista höstterminen, sista julavslutningen och så vidare. Jag närmar mig slutet på min löneanställning. Jag ska säga upp mig nästa år. Det känns verkligen konstigt, efter 47 år i löneanställningar. Jag närmar mig friheten till att bli min egen chef på heltid istället.
Jag tänker på tiden, jag ser det på mina barnbarn, att de ständigt närmar sig nya brytpunkter i livet, att fylla år, att börja i förskolan, ettan, mellanstadiet, högstadiet, börja få sminka sig och sluta skolan. Genom dem minns jag min egen stund som ung. På något sätt närmade jag mig andra. Jag fann vänner som jag delade livet med, en del en kortare tid och en del genom hela livet. Vem är min äldsta vän genom tiderna just nu? kan jag undra. Min syster? Absolut! Och min fröken från lågstadiet! Hon är 92 år. Henne får jag inte närma mig riktigt än. Covid-19 är kvar och säger till oss att hålla avstånd fortfarande. Men lite ute kan vi ses eller prata i telefon.
Att närma sig, efter en lång tid med avstånd, det låter lätt, men kan vara en utmaning. Att våga lita på att vi är smittfria och vanliga igen. Att få kramas, sjunga ihop och prata utan att fundera på avstånd och vindriktning. Att närma sig en annans kropp, få smeka någons kind igen. Att pussas. Att kyssas. Att närma sig. Försiktigt eller med stormsteg. Värme, närhet och kärlek. Så gott det gör oss människor. För vi är människor och inga maskiner.
Men när kärleken närmar sig sitt slut; hur ont det gör. Att vilja närma sig, fast det inte går. När en viktig person inte vill mer. När missförstånd och starka känslor rår. Att känna sig övergiven. Ja, det känner jag till. Det kan kännas som om en del av en själv dör eller försvinner. Avhugget. Att lämna eller bli lämnad, båda kan kännas svåra, men jag tror att bli lämnad är svårast ändå.
Att närma sig ett avslut. Av en viktig relation. Av livet. Hur lite vi vet. Hur svårt det är. Hur hemskt det känns att mista. Att känna på sig, att nu är det inte är lång tid kvar.
Att närma sig slutet, ja det gör jag så med det här. Det gör inte alls ont. För jag har en känsla av att vi kommer ses igen. Därför kan vi lämna vänner och familj och göra våra egna saker, dag efter dag. Vi klarar den korta eller längre separationen, för vi bärs av vetskapen att vi ses igen sen. Det lär vi oss bäst som små, genom trygg anknytning och vissheten om en beständig värld. Tittut! som det står ristat, med stämjärn, av någon, i min trappa i huset i norr. Och nu är det slut för den här gången!

Dana Jergefelt
29 augusti 2020

beskrivning