Frihet och utrymme för försoning.

Det är så himla skönt att ha bytt parkeringsplats. Jag slipper ha bilen inträngd på sluttande mark och vara osäker på hur jag ska parkera och ge tillräckligt med plats till bilgrannarna bredvid. Jag märker det nu, att en obehaglig spänning släppt och att jag istället känner en glädje när jag kommer hem och ska parkera på nya stället. En frihet. Utrymme! Det hade jag väl inte trott skulle kännas så tydligt.

beskrivning

Utrymme behövs också när jag ska gå ner med granen till samlingsstället. Hur får jag ut min barrande gran bäst, genom trånga dörrar? Vågar inte slänga ner den från balkongen. Tänk om jag träffar grannarnas julpyntade balkonger? Det vill jag inte riskera.

Frihet? Jo, det har jag, även om jag inte använder den så ofta. Plikter finns och än så länge får det gå. Jag är fortfarande bunden av tider, av sånt jag tagit på mig, av saker, av tja…
det som inte är frihet. Att resa till Tyskland med nattåget är däremot en frihet jag ger mig i present. Jag behöver bara klara att hålla tågtiderna, så jag kommer med på resan. Jag känner både en förväntansspänning och en glädje. Hoppas jag klarar att sova på tåget utan att störa de andras utrymme med mina alla möjliga ljud. Och att de inte heller stör mig alltför mycket. Ömsesidig vilja till respekt är alltid bra att ha.

Och ibland skär det sig. Missförstånd kan råda. Vi är olika känsliga. Arga. Brusar upp.
Ja, jag kan i alla fall. Det är inte alltid ett väloljat maskineri mellan människor, inte heller mellan olika folk och stater. Jag kan inte alltid ställa tillrätta det som blev fel. Men jag kan ha en önskan om det. Våga ta ansvar. Tänka mig för hur jag beter mig i framtiden. Våga säga förlåt. Det betyder inte att jag måste hålla med om allt. Det är ok att tycka olika med, även om det kan kännas skönare att vara på samma tycka-lika-sida. Det behövs också. Kanske blir det mer krockar ju mer lika vi är? Hetsiga i humöret? Sårbara? Ja, säkert.
Största frågan är kanske om alla har lust att bli sams igen? Om vi förmår att be om ursäkt om rädslan och skammen kanske är större än något annat? Om bilden av oss själva som orättfärdigt behandlade är den vi hellre vill ha? Jag vet inte. Jag har inga svar. En förlåtelseprocess är också ett samarbete. Bådas vilja, Ansträngning och Stolthetsförlust. Ödmjukhet. Tillit. Våga släppa på garden och öppna sitt hjärta igen.
Jag önskar jag kunde bättre. Jag kan känna att en del av mig kapslades in, när jag blev ovän med en Mycket Viktig Människa. Sorgen är i mig alltid. Önskar jag kunde vrida tiden tillbaka och göra om. Mina vänner vill att jag går vidare och accepterar att personen är borta. Men jag är inte där. Inte än. Kanske kommer jag aldrig dit heller. Jag har en för stor del av hopp i mig. Vänskap och tro med. Kanske är det lättare när någon dör. Då är det mer tillåtet att sörja, länge, länge. Kommer jag någonsin få släppa den här känslan, om parkeringsflytten gav det glädjelyftet, vad kunde då inte det här göra för mig? Jag ler åt jämförelsen.

Vi behöver alla utrymme och en känsla av frihet i alla fall, även om vi bor grannar och har bilarna tätt inpå.
Tänk vad en ny parkeringsplats kan lämna för tankar i mig. Och en barrande gran.

beskrivning

ABC för 20 23.

Inte det mest kreativa tänkandet och idéerna.
Mer en påminnelse, att göra något med dagen.
A – ANDAS
B – BERLIN
C – CYKLA
D – DRÖMMA
E – ELDRAGNING
F – FRED OCH FÖRSONING
G – GYMTRÄNA
H – HANDARBETA
I – ISOLERA
J – JYLLAND
K – KROPPSVIKTSPASSNING
L – LÄSA
M – MAMMA
N – NYSTART
O – ORKA
P – PLANTERA
Q – QÄLLARSTÄDA
R – RYSSLAND UT UR UKRAINA
S – SLÄKTFORSKA
T – TYSKLAND
U – UTFLYKTER
V – VÄNNER
X – OKÄND FAKTOR
Y – YTTERMÅLA
Z – ZPELA
Å – ÅKA
Ä – ÄTA
Ö – ÖVA

Önskningar för år 2023.

Det enda jag önskar till nästa år är fred i Ukraina på Ukrainas villkor och fred i mig med. Så att frosten kan smälta. Så att den kan bilda nya fina mönster.
Så att det finns en god och vacker framtid. Till tröst för det som varit.

Har ingen större längtan efter ännu ett nytt år. Tiden går i alla fall. Det är som det är.
En del kan jag ändra på. En del kan du ändra på. En del kan vi ändra på.
Göra gott. Vara goda. Så gott vi kan.

Det är dags att få fred med varandra. Amen.

beskrivning

Utvärdering av år 2022.

Året som gått. Blev det som jag tänkte? Ville? Önskade? Hoppades? En utvärdering här:

A – ANSVAR ja, jag tar ansvar för min mamma där hon är. Ansvar för mig själv? Delvis.
B – BERLIN ännu ingen resa dit, men nästa år! Då!
C – CHOKLAD jaaaa, alldeles för mycket.
D – DANSA ibland, bara hemma.
E – ELDRAGNING nej.
F – FÖRARINTYG nej.
G – GESTALTTERAPI ja, firman är nyöppnad igen. Härligt!
H – HÄROCHNU ja och därochdå med.
I – ISOLERA nej.
J – JYLLAND nej.
K – KONTAKT nej, inte i år heller.
L – LIVSGLÄDJE stundom, i naturen mest och med vänner.
M – MUSIKINSPELNINGAR nej.
N – NÄRVARO kan bli bättre.
O – ODLA ja, jordgubbar mest.
P – PENSIONSOMSTÄLLNINGSARBETE ja.
Q – QRAMAS nej.
R – RENSNING jättemycket.
S – SÖMNFÖRBÄTTRING ja.
T – TERAPIARBETE
U – UPPMÄRKSAMHET ja, och kan förbättras.
V – VIRKA ja, lite, men det blev mest stickning.
X – X-OKÄNTRECEPTTESTA hm…
Y – YOUTUBEFILMER nej.
Z – ZLÄKTFORSKA ja.
Å – ÅRSHJUL ja, bra idé om jag sen också tittar på det.
Ä – ÄMNA, ja, jag har ämnat.
Ö – ÖVERSÄTTA nej.

Det som inte stod på listan var fred i Ukraina. Det visste vi inte om för ett år sedan.
Nu vet vi att Ryssland är barbarer, torterare, krigshetsare och tjuvar som inte tar ansvar.

Nedräkningar.

Nedräkningar:
– till nyår, ”just another day”. Jag gör inget särskilt, som vanligt. Hälsar på mamma, som jag brukar göra på lördagar. Inget att räkna ner till. Och ändå blir det ett nytt år.
Har inga särskilda förhoppningar eller något. Jag blir ju ändå bara besviken när förhoppningar inte infrias.
– till bättre p-plats: 2 dagar. Jätteskönt! Det har varit en lång väntan på en bättre plats. Nu blir det lättare att lasta in och ut, snöröja, parkera och köra ut.
– till tågresa norrut: 6 dagar. En resa jag helst inte hade velat göra. En vän har dött och det är begravning där. Jag vill gärna vara med och kan passa på att se till huset likaväl. Det blir första gången som jag är där, utan att ha bil.
– till slutet på femårsmedicineringen: 32 dagar. Ser fram emot att slippa biverkningarna. Kanske märker jag ingen skillnad. Kanske gör jag. Den som lever får se. Och det gör jag. Både lever och kan se.
– till tågresa till Hamburg: 39 dagar. Ja, äntligen tycker jag att det är dags att göra släktforskningsresan som jag tänkt att göra en lång tid. Ingen pandemi nu. Kallt? Ja. Men vad gör väl det? Jag ska åka till Salzwedel och i trakterna däromkring. Se vilka spår som finns kvar från min mormors familj där. Jag vet att det finns en liten irländsk pub i lokalen, där min mormorsmors familj bodde och verkade. Dit vill jag gå, såklart!

En del går att planera. Sen blir det som det blir ändå. Bara att följa med i vågornas böljande.
Jag är glad för att jag har något att se fram emot. Det hjälper.

beskrivning

Längre fram än så här behöver jag inte fundera. Nya saker dyker säkert upp. Och det gamla ska ändå skötas om. Mamma och Huset är det viktigaste. De är nästan jämnåriga, bara ett år skiljer.
Dessutom:
Äntligen fick jag i alla fall 185 nya dna-spår med ursprung i Danmark. Som jag har väntat! Och mamma har lovat att göra ytterligare ett dna-test, då kanske det blir lättare att spåra vårt ursprung i Danmark med det.

Tack till er, mina vänner, med den här sången, för att ni finns.

Hänt sen sist?

Sist jag skrev något här var den 28 oktober. Sen vet jag inte vad som hände.
En vän dog 28 november.
Min faster, syssling, kvinnoföredöme och födelsedagsdelare dog 28 december, ja, just idag.
Och idag är det 28 december och jag har bokat en tågresa norrut till begravningen i januari.
Hur det blir med begravning i Göteborg vet jag ännu inte.

Mamma har varit hos mig tre gånger senaste tiden: 6 nov, 11 dec, 25 dec. Tre söndagar.
Hon är 91 år och 10 månader gammal idag. Hon tror hon kan gå. Det kan hon inte längre. När händer sånt, att man går för sista gången? Handlar själv för sista gången? Diskar sin sista disk? Lagar den sista maten själv sist? Går på toaletten själv? Det vet man inte, att det är för sista gången det händer. Det smyger sig på stegvis. Det är hårt att ge upp sina förmågor. Ett stort sorgearbete. Det största ensamheten ska också uthärdas.

beskrivning

Jag har fyllt 66 år.

Jag har julgran i år igen. Julgransfoten gick sönder och jag fick snabbköpa en ny. Tur jag bor nära julgransfotsaffären. Tror att parketten fick en fuktskada.

Har fått en krockskada på sidan av bilen, av en snöhög som blivit till is. Det var verkligen dåligt plogat. Kunde inte ens tro att sånt kunde hända. Får jag använda bil-drulle-försäkringen till det tro?

Jag har bokat en tågresa till Hamburg. Jag ska släktforska där i februari, under en knapp vecka. Se mig omkring. Göra något annorlunda. Känna mig fri och som en pensionär en stund. Skulle ha rest dit tidigare, men först blev det pandemi och sedan blev mamma sjuk och måste flytta. Och nu är det dags att göra det jag tänkte och ville. Det blir som en present till henne, att jag utforskar hennes rötter. Ja, mina med såklart!

Har beställt ännu ett dna-test från en firma, som numera delar upp de olika träffarna från olika länder. Väldigt praktiskt. ÄNTLIGEN fick jag se 185 träffar från Danmark! Tror att det kan bli tydligare träffar med dna från mamma. Hon ställer upp och gör det för mig. Och jag gör saker för henne. Vi samarbetar bra numera. Jag har gjort tre olika dna-test. Mamma ett. Snart två.

Min största sorg är fortfarande kvar och det händer ingenting med den. Förutom att jag saknar mycket. Rumi sa möjligtvis:
”If you want to live your soul,
find a friend like Shams Tabriz and stay near.”
Jag gick miste om den vän jag hade. Han gick miste om mig. Vi var nog för lika eller olika, någon av oss tappade humöret lätt och så blev det fel och missförstånd som vi inte kunde reda ut. Tja… så kan det gå. Åren går. Saknaden består. Evighetslång saknad. 8. Fast liggande åtta.

Skriver i en hembygdstidning. Skriver på en gestaltsida på Facebook. Skriver i min dagbok. Skriver knappt här om någonting. Antagligen prioriterar jag fel ställen. Kanske dags att omprioritera?

Har stickat en tomteluva förra året. Stickade benvärmare till mamma i år. Tänk om jag skulle sticka något till mig snart?

beskrivning

Har så smått börjat läsa igen. Det har tagit tid att komma dit igen. Utmattning och sjukdom har ställt till det för koncentrationen. Har bara 35 dagar kvar att medicinera. Hoppas jag sen blir bättre från biverkningar och tänk om håret blir lite gladare? Kanske.

Jag uppskattar mina lediga dagar, fria från schemalagt lönearbete. Jag uppskattar att ha min gestaltfirma igång igen. Det är lagom och fint.

Nytt år snart. Förra året skulle ha blivit så himla bra. Bra siffror med 2022. Och så blev det krig i Ukraina. Inte hade vi väntat oss det? Fast vi var nog naiva. Och jag har funnit en dna-släkting i Kyev. Vi har skrivit lite. Jag gör för lite. De gör jättemycket.
2020 skulle också ha blivit bra. Då blev det pandemi och två vänner dog.
2021 var mitt pensionsår och istället för full frihet, blev det att vara med min mamma mer och jag är tacksam för att vi fick bli vänner och komma varandra nära.

2023. Ja det är skrivet i stjärnorna vad det blir av det nya året. Jag tänker ingenting. Hoppas på fred i Ukraina, på deras villkor. Just nu ska de uthärda en kall vinter med angrepp på energiförsörjningen. Och vi ska uthärda höga energipriser och inflation. Hoppas vi klarar det. Jag tar en dag i sänder. Planerar framåt, men har plats för att ändra om. Jag har plats för kontakt med Danmark. Släktforskning i lagom mängd. Mamma. Och lite till. Jag vill göra det jag kan, medan jag ännu klarar av det.

beskrivning

Kvällstankar.

Jag tror jag har börjat tänka annorlunda. Inte så att jag har ändrat åsikter, nej, nej, utan mer HUR jag tänker. Märkligt nog så är det som om jag skriver ner något i huvudet, jag författar liksom samtidigt som jag tänker. Tanken kommer och jag sitter i samma stund och formulerar mig för ett inlägg här eller där. Jättekonstigt känns det.
Annars är det väl som vanligt med allt. Hälsar på mamma. Åker norrut. Byter till vinterdäck snart och ska köpa nya dessutom. Ingenting är annorlunda än det var sista veckan här. Tittar på tv. Lyssnar på radio. Äter. Sover. Går på gymmet två gånger i veckan. Lite promenader emellanåt.
I onsdags hade en talgoxe tagit sig in på inglasade balkongen, det var jättekonstig det också. Trodde ju att alla fönster var fördragna. Vilken tur att jag såg det, så jag kunde hjälpa den ut.
På mammas balkong matar min syster fåglarna. Det vill jag också göra, fast i mitt hus i norr. Det är fint att titta på fåglarna när de kommer. Ibland kommer jag ihåg vad de heter med… hahaha… glömmer alltid bort någon fågel, blåmes, talgoxe, pilfink, nötväcka.
Fredagkväll. Det är veckans tristaste dag numera. Ingenting roligt att komma hem till. Bara vara själv och samma som förra fredagen. Ingen lättnad att ha jobbat klart en hel arbetsvecka och ska vara hemma och mysa med familjen, för jag har ju ingen familj här. Det är det tristaste av allt. Jag saknar min familj, så jag kan skrika högt. Och inte går det att vrida tiden tillbaka heller. Gjort är gjort. Skilt är skilt. Borta är borta.
Önskar jag kunde vara lika förnöjsam som mamma är. Hon fyller 91:8 år just idag. Trots att hon inte kan gå längre, prata som förr och vara den hon var, så kan hon ändå vara nöjd och ge kärlek. Det är helt märkligt och fint faktiskt. Jag kan till och med ligga bredvid henne i sängen och hon lyfter sin arm så att jag kan ligga på den. Gulliga mamma! Som jag aldrig tidigare gjort, det är alltså inte försent att få gulla med sin mamma även om vi båda är pensionärer. Och hon kommer alltid vara mamman och jag barnet.
Tills det blir läggdags kan jag i alla fall dricka varm choklad och äta hemgjord jordgubbsglass. Det får vara nog och tillräckligt för oktobers sista fredag. Nästa vecka är det november med allt som kommer då, med minnesdagar, födelsedagar och advent. Det får gå.

beskrivning

Här är mamma, min storasyster, jag och moster Inga på balkongen på Parchimer Allee i Berlin Britz. Där växte min mamma och hennes syskon upp. Inte visste jag att jag varit i Berlin redan 1958. Men det hade jag visst.

beskrivning

Och här sitter fyra flickor på samma balkong 23 augusti 1939, från vänster moster Hannelore, moster Inga, Ingas lekkamrat Ursula (Uschi) och mamma. De firar pappis 35:e födelsedag. Vilken tur att mamma hann berätta det för mig! Och tur att mamma idag lördag, hade en klar dag, så hon kunde säga att vännen egentligen hette Ursula.

Obotlig sorg.

Jag lyssnade på Söndagsintervjun. Så otroligt bra intervjuare han är Martin Wicklin. Han gör så ofta intervjuer med människor som har viktiga saker att berätta och han är lyhörd och lyssnande, så sann med sig själv också.
Nu berättade Henrik Frenkel om sin barndom, om det han inte fick veta och samtidigt visste att det frågade man inte heller om. Jag känner igen mig från min uppväxt. Vi pratade inte heller om mammas upplevelser, som barn i krigets Tyskland. Jag visste att det pratade man inte om, även om det så lång tid efteråt, ändå påverkade vår familj.
Frenkel sa många saker som jag kände igen, också om att vara 12 år, att barnbarn kanske kunde fråga lättare och att till slut tappa fasaden. Han vill vara ärlig och öppen. Jag har inte kommit dit än. Men jag vill inte heller vara helt tyst. Henrik Frenkel pratade också om sin feldiagnos i altzheimers sjukdom, om diagnosen han fick strax efter, obotlig prostatacancer. Så bra att han vågar prata om viktiga saker om sig och sitt liv. Han blir inte bemött av tystnad. Och han har kärleksfulla människor runtomkring sig, sa han.

Tystnad är tärande att vara i. Att bli bemött av tystnad för med sig så många andra upplevelser som t ex utanförskap, skam, bristande självtillit, ensamhet, tomhet.
Det är tabu att prata om vissa saker, även om det gör ont inuti och det behöver komma ut i ljuset.

beskrivning

Utanför min port växer en ask, asagudarnas hemvist Yggdrasil.

Jag fick en morgontanke för några dagar sedan, om vad det gör med mig att bemötas med tystnad. I gestaltteorin kallas det för deflektion, att deflektera. Och det finns något sunt i det, att stänga av att reagera på jobbiga saker. Som min mamma gjorde. Som hon gör. Som många gör. Som jag säkert själv gör. Men det lämnar också spår efter sig, i oss, och i den som blir tystad. För sen berättar man troligen inte mer om det för någon. Jag vet.
Vad är tabu för mig att prata om? Vad bemöter jag själv med tystnad och deflektion?

Jag insåg efter programmet att jag har en obotlig sorg. En kärlekssorg, som säkert bottnar i min uppväxt och liv som vuxen. Den sitter stenhårt fast, på cellnivå i mig. Och jag vet att det är tabu att prata om, även om jag vill och gör mina försök. Mina vänner blir trötta på mig om jag säger något, de svarar sällan när jag säger något. De vill helst att jag ska glömma och gå vidare. Eller bearbeta klart det hela. Jag kan förstå det.
Men när jag ser det som ett obotligt tillstånd, känns det ändå lättare i mig. Som ett accepterande. Som något som kommer finnas i resten av mitt liv. Istället för att kämpa och slåss mot spökena, så lägger jag ner kampen. Jag är obotligt sjuk med sorg. Jag kan ändå vara glad också, vet jag. Sorg och glädje kan samexistera. Kanske kunde jag bli botad en dag, om det fanns en ny kärlek som accepterade mig som jag är. Och att jag kan acceptera mig som jag är.
Tills vidare fortsätter jag att sjunga mina sånger, skriva mina dikter, bearbeta något i mig. Jag kommer inte att bli tyst i alla fall i min kreativitet, i mitt skrivande.
Jag är tacksam för att jag har mina kreativa sidor, som annars kanske inte skulle ha visat sig. Och jag kan förstå min längtan efter att gräva, få veta mer och lära känna mitt förflutna.
Jag får acceptera att det är som det är också med deflekterandet. Respekt för att det kan behövas.
Hoppas att jag kommer ha tillräckligt med kärlek från vänner och familj runtomkring mig ändå.

beskrivning

På mammas balkong. Glömmer ständigt bort att fågeln till höger heter nötväcka.

Här kan du lyssna på Söndagsintervjun.

Vänskap.

Ibland flyter orden jag vill skriva på, som en vårbäck. Nu är det svårt att börja. Det jag ville skriva om, bestämde jag för länge sedan. Men innehållet är desto svårare att komma fram med. Det är inte helt lätt att skriva om vänskap; något i mig viskar och säger att jag kunde varit en bättre vän och det gör faktiskt ont.

Jag har på senare da’r blivit vän med min gamla mamma, för första gången i hela mitt liv. Hon har varit körledare och varit med i Allsång på Skansen i flera år och dirigerat Haningekören där. En av hennes favoritsånger är just Vänskap, med texten skriven av Ulla Hornborg. Joseph Haydn skrev musiken. Texten säger så mycket.

Vad är en vänskap? Kan den förklaras?
blicken som säger: vänner är vi!
Sällan vi talar om vad vi känner.
Vi bara vet det, vet det; vänner vi skall förbli!

Kanske med åren ses vi rätt sällan,
möts inte ofta, skiljas igen.
Men när vi träffas, du är densamma.
Vi vet det båda, båda: vår vänskap varar än!

Fröjd det mig ger att du finns i världen,
att vi kan mötas och skiljas så,
helt utan fraser, självklart och enkelt.
Tänk att en sådan gåva, man kan av livet få?

Texten beskriver den bästa av världar. När vänskapen bara är. Där kärleken finns, även utan ord och på långt avstånd.
Men jag ser inte vänskap som något enkelt märker jag. Inte i mitt liv i alla fall. En vänskap kan få en annan färg. Det kan bli fnurror på tråden, missförstånd, sammanbrott, ensamheter, inte bara det goda.
Vad är en människa utan vänner? Den ultimata ensamma? I skolan vill vi att alla barnen ska ha vänner. Ett liv utan vänner går knappt att tänka sig. Eller? En gång i en skola, där jag arbetade med barn med olika sociala svårigheter, bekymrade vi oss för en pojke, som uppenbart var så ensam. Skolpsykologen lugnade oss och sa:
– ”Ibland hittar man inte vänner förrän i gymnasiet. Eller senare.”
Det kan bli en lång väntan. Alla är nog inte heller bekymrade.
En del har många vänner och andra få. Det finns inget ”rätt” sätt. Men undersökningar visar att de som bor med någon, har familj och vänner, lever längre. Samtidigt är det fler och fler som lever själva. Dessutom värnar många om sin hälsa på andra sätt, med träning och nyttig mat. Men hur mycket tid ägnar man åt sina vänner eller att lära känna någon?

Vänner. När är man vänner? Att få höra orden ”min vän” eller att säga det till någon.
En god vän tröstade mig en gång och sa:
– ”Det tar lång tid att skaffa sig en gammal vän.”
De orden finns nu på min kylskåpsdörr.

beskrivning

Jag minns mitt första vänskapsmöte. Jag var väl fem år och hade flyttat till ett nybyggt område med grusvägar runtikring. Jag satt där på huk, med en pinne och lekte vid en vattenpöl, tillsammans med en flicka som kom att bli min bästis i flera år. Vi hittade på många roliga och tokiga saker. Senare kom vi ifrån varandra. Jag hade vänner i skolan, utom under en turbulent tid i min uppväxt. Men till och med då, förstod jag vikten av att höra till. Jag vet inte om jag blev uppsökt eller om jag sökte mig till andra som också var ensamma. Plötsligt hade jag en vän i åk 7. En annan i åk 8. I åk 9 lossnade det för mig igen. Men jag lämnade mina livräddare i sjuan och åttan. Jag svek dem helt enkelt. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Vi var ju fortfarande barn, men ändå.
Vänskap och svek. Det gör ont att bli sviken. Och så lämnar ju vänner på olika sätt, ibland lämnar jag, ibland vännen. Vi flyttar, vi får olika intressen, vi blir sårade och oförmögna att lösa det, vi blir sjuka och dör. Döden är den ultimata brytningen. Samtidigt kan vi ha hoppet om att ses igen.
Att titta i min skattkista, efter alla goda minnen, med människor, djur och upplevelser, som hjälpt mig att dana min identitet, både i uppväxten och som vuxen, gör mig ytterst tacksam för alla vänner jag mött genom livet, i alla år.

Se så länge du kan, på den vän du älskar,
oavsett om vännen rör sig bort ifrån dig
eller kommer tillbaka till dig.

RUMI

Det finns så mycket mer att säga om vänskap, bland annat det här:
Det är aldrig försent att få nya vänner, också här. Tack till er alla för att ni finns och ger färg till mitt liv. Ta hand om varandra, så gott ni förmår. Mer kan ingen göra. Bli vänner. Var vänner. Och till sist: Var din egen vän!

2 oktober 2022

beskrivning

PS/ Träd kan också vara som vänner. Trädkramare. Vänkramare. DS

Jag vaknar varje morgon.

beskrivning

Jag vaknar varje morgon
med ett hopp om att se dig igen.
Jag vaknar varje morgon
med ett hopp om att hela Ukraina är befriat.
Jag vaknar varje morgon
med ett hopp om en god dag.
Jag vaknar varje morgon
med en önskan om att
dörren en dag kommer öppnas
till en bättre värld.

beskrivning

Dessa hopp bär jag med mig ännu en morgon.
Ännu en morgon blir jag besviken.
Men morgonen är likafullt vacker.
Dimman lättar, solen skiner.
Värmer långsamt min själ till en ny dag.

beskrivning

Rumis födelsedag.

Idag är det Rumis födelsedag, om det nu går att säga att det är just idag. Jag får tro det. Rumi föddes för 815 år sedan, 30 september år 1207 i Vakhsh, i nuvarande Afghanistan. Jag vet inte om platsen finns kvar på kartan, jag får se om jag kan hitta det sen.
Jag läser i en av mina böcker om Rumi. Idag börjar jag bakifrån med fotnoterna och kommer sen in på dikter om döden. Jag är närmare döden idag än jag någonsin varit, så det är inte helt fel att börja där i mitt läsande.
Men nu är det en födelsedag att fira, så vad passar då bättre än att översätta några fler dikter ur boken Rumi – kærlighedens digter, av Folmer Blume Leide, som översatt och tolkat Rumi till danska. Det kan väl räknas som presenter det med!
Rumis dikter kan till en del vara som livsstilsråd. Många är kärleksdikter och ännu en del är dikter om olycklig kärlek. Det är som en aldrig sinande brunn, där den törstande kan finna vatten. Samma ord, verser och berättelser kan få fler betydelser genom våra liv, allteftersom vi utvecklas och måhända blir klokare.

När du ser älskande,
låt då bli att gå förbi dem,
sätt dig med dem.
Kärlekens eld värmer världen,
men också eld dör
i sällskap med aska.

beskrivning

Det är bra att lämna varje dag bakom sig
liksom rinnande vatten, fri från sorg.
Igår har gått och dess historia är berättad.
Idag spirar nya frön.

beskrivning

Vi är spegeln såväl som ansiktet i den.
Vi smakar i detta ögonblick smaken
av evigheten. Vi är smärtan
och det, som helar smärtan.
Vi är det färska kalla vattnet och krukan, som häller.

En uppfordrande dikt:
Vem skapar dessa förändringar?

Vem skapar dessa förändringar?
Jag sköt en pil till höger.
Den landar till vänster.
Jag rider efter en hjort och finner mig själv
jagad av ett vildsvin.
Jag manipulerar för att få det som jag vill ha det,
och slutar i fängelset.
Jag gör fallgropar för andra
och faller själv däri.
Jag borde vara mer försiktig
med det jag önskar.

Jag kan bli nyfiken på vad som ligger bakom den dikten för Rumi. Den påminner om det svenska ordspråket ”Den som gräver gropar åt andra, faller själv däri.” Jag kan känna igen mig delvis i den här dikten, att det jag i vrede önskat för andra, istället händer mig. Jag lär mig att tänka gott om andra numera, oavsett vad. Ja, det finns mycket tänkvärt i den här dikten av allmänmänskligt beteende i varje mening där. Det är ingen vacker dikt, men med viktiga råd.

beskrivning

Tack till Folmer, som gett mig denna gåva, att lära känna Rumi och hans diktande till uppfordrande inspiration för mitt eget liv och diktande.

Tack till Rumi och Shams, som båda två gav världen många kärleksdikter, både om glädje och sorg.

Tack till dig som läser det här och måhända för vidare Rumis dikter, som ringar på vattnet.

Skriva om vänskap.

Jag tänkte skriva ett stycke om vänskap till hembygdstidningen och det tar bara emot. Inte alls som andra gånger. Om vänskaper som tar slut hör väl då också till ämnet. Det är jag verkligen inte bra på. Går det att ta upp en vänskapsrelation igen efter ett sammanbrott eller är det ohjälpligt avslutat? Igår kom en gammal fd vän hit och det satte igång mina tankar igen. Och när blir man en före detta vän? När vi inte har setts på länge? Nej. När det inte känns bra? Ja. Det kan kännas som en skilsmässa. Eller som en lättnad. Är det jag som lämnar? Vännen? Eller är det båda som faktiskt har ett missnöje med relationen? Ja, det är frågan. Svaren ges inte alltid, i alla fall inte om man bara slutar ta kontakt.
Det blir spännande att se vad jag kommer skriva, också för mig själv… hahaha…

beskrivning

Så här ritade mitt barnbarn för flera år sedan. Och det är ju som en barnens lek att hitta på och rita helt fritt. Så tänker jag på Rumi som skrev om barnens lek. Ibland är kanske ett bråk med en vän, som en barnens lek, med konflikter i sandlådan. Jag vet inte jag….

28 september.

För mig är 28 september som en magisk dag.
För andra är det sorgens dag. För 28 år sedan gick Estonia under, ute på Östersjön.
Dessutom skulle min pappa Leonard haft namnsdag just idag.
Det här handlar om mina märkliga baddagar.
28 september 2015 var jag i Danmark, hos min gode vän, det hade varit både spännande och utmanande. Vi hade tillbringat en höstvecka tillsammans och nu var det sista dagen, jag skulle resa hem på eftermiddagen.
Vi gick genom bokskogen, ner till stranden vid Isefjord och badade. Min väns hund Teddy badade också, han simmade ett varv runt mig och hans tassar rev mig lite på magen, minns jag. Han var glad och entusiastisk över att få badsällskap. Det gick fint ändå. Teddy var förresten en fantastisk hund, både klok och snäll. Han charmade alla, precis som hans husse hade charmat mig.
Jag hade aldrig badat så sent en höst. Vi hade badat flera gånger under veckan och vädret hade varit milt och soligt mest. Och nu fick jag ännu ett fint badminne med mig hem.

beskrivning

Så gick åren. 28 september 2021 var jag i Danmark. Och ja, det var en fin dag vid Smidstrup strand. Här var jag själv i några veckor och firade min nyvunna frihet. Jag bodde i en väns sommarhus. Att jag var där själv, var också spännande och utmanande. Och ja, det var en fin, mild höstdag och jag badade såklart i böljorna 28 september, minst tre underbara dopp blev det. Det var ett fint sätt att minnas tillbaka i tiden, att bada och hedra minnet av baden och vännen år 2015.
Idag, onsdag 28 september började grått och kallt. Jag är långt ifrån Danmark, även om jag igår hittade till ”Lilla Danmark” i Sundsvall.

beskrivning

Runt kl 12 tänkte jag att det vore fint att plocka lite svamp i skogen i närheten. Sagt och gjort. Det hade ljusnat och någon gång lyste solen. Jag lagade svampkorgen och begav mig ut.

beskrivning

Det var så fint i skogen, men jag hittade bara ett par svampställen, så jag tänkte att nu är jag trött och ville hem.

beskrivning

Jag hade bilen i närheten. Så åkte jag förbi vägen, som går ner till mitt älskade badställe här, dit jag mest åkt med båten de senaste åren och bara besökt en gång i sommar. Det var som om jag bara måste gå ner dit. Som att bli ledd. Följa impulsen. En stark drivande kraft.

beskrivning

Så kom jag ner till min kära strand vid älven. Satte mig på några fina stenar. Njöt. Solen sken nu. Det var vindstilla. Jag kände på vattnet och sen var det klippt. Det var återigen som om en kraft styrde mig och jag klädde av mig. Jag hade verkligen inte tänkt att bada. Men det var bara att gå i. Det var inte så kallt ändå. Jag var ju varm efter att ha gått i skogen med. Det är hemligheten, att vara varm innan man badar i kallare luft och vatten. Det var
12 grader i luften såg jag sen.

beskrivning

Jag gick ner i vattnet, ner till knäna, en halv sekund tvekade jag, men driften att vilja bada tog över och jag lät mig falla baklänges. Flöt en stund på rygg och bara tog emot denna gåva. Gick upp. Fortfarande varm. Satt i solen en stund. Och när jag ändå var där och var varm, så gick jag tillbaka ner i vattnet och tog ett dopp mer. Sen var jag kallare och stelare. Det var svårare att komma upp och stå igen. Men helt ok och tacksam. Jag kunde. Jag ville. Jag njöt av livet den stunden. Det här var precis vad jag behövde.
Långsamt, i min egen takt klädde jag på mig igen. Jag gick på stranden en stund och undersökte hur det såg ut i höstvädret. Tog lite bilder. Tänkte att det var som en tre-stegs-raket, som jag gillar att tänka. En osannolik baddag som bara blev. 2015. 2021. 2022.
Vad vet jag om framtiden? Ingenting. Jag har planer för oktober med avtalade möten på olika ställen. Jag behöver se mamma. Men om det blir bad nästa år samma dag, samma plats eller någon annanstans, det vet ingen.

beskrivning

Måndag med nymåne.

Idag, vad händer väl då? Ett sorgligt talmansval. När en person, som nu valts till andra vice talman, som innan dess blivit kritiserad och tycker att
– ”Det är ganska tramsigt att man fokuserar på sådana småsaker”. Källa DN.
Och vilka småsaker handlar det då om?
Det handlar om kritik för tidigare uttalanden om aborter, och för sin inställning till evolutionen. Hon är emot aborträtten och hon tror inte på evolutionen, att människor stammar från aporna. Vad är det med 20,5 % av svenska folket och flest män, som har röstat in en människa som inte tror sig stamma från aporna? Var kommer hon då ifrån? Och emot aborträtten? Tramsigt? Inte alls.
Det är skrämmande och nu får vi vänja oss vid det här för fyra år framöver. Frågor om bl a demokrati, yttrandefrihet, invandring, kommer med säkerhet få stå i skottgluggen för högerextremismen.
Kan personen kanske ändra sig på vägen? Jag vet inte jag. Men jag får ha ett hopp om det.

beskrivning

Morgonsolen lyste fint.
För övrigt är jag ganska trött. Grått och regnigt ute. Har ringt en massa samtal och fått en del gjort. Ny vattenmätare blev installerad och har önskat en rätt remiss till sömnutredning. Jag sover så illa, men det behöver kanske inte ha med sömnapné att göra alltid. Bäst att söka svar. Få fakta. Vetenskapliga fakta. Inte bara gissa och avfärda.

Har också haft ett långt och fint samtal med en god vän. Jag känner mig samhörig på flera plan med henne, jag kan känna igen mig i henne och hon i mig. Det var rart att höra. Ibland är det bra att få lufta sina tankar med en vän, utan att gå i terapi. Och ibland är det terapi som behövs för att komma vidare. Till sist är det bara jag som vet svaren på mina frågor om meningen med livet och hur jag vill att resten av mitt liv ska se ut.

beskrivning

Fönstren i köket är nu putsade och vinterbonade. Innanfönstren tillbaka och skruvade.
En del saker önskar jag redan, men det är inte i mina händer att bestämma. Kan jag klara mig ändå? Jag vet inte.
Annat önskar jag och kan styra själv, men just nu kan jag inte ta några stora beslut.
En tredje väg är att göra mer av det jag är glad i och mindre av det jag har fastnat i. Inte alltid så lätt. Men jag klarade att gå ner i vikt, så det kan nog gå att göra fler livsstilsförändringar då. Surfa på vågen lite.

Höst.

Så är hösten här och jag har plockat lite svamp. Kylan kommer närmare och in i huset. Idag satte jag tillbaka innanfönstren i köket. Putsade och fixade. Då var jag i alla fall varm. På kvällarna tänder jag en brasa i kaminen och låter den brinna under kvällen. Då behöver jag inte ha några element på i vardagsrum och kök under natten. Men i sovrummet får jag ha elvärmen på, annars kunde jag nog inte sova alls.

Det är något med hösten som både är vackert och sorgligt. Till och med mamma sa att det kändes sorgligt när löven föll. Men det är så det är. Annars blir det ingen ny vår. Om det nu blir det med tanke på läget i världen.

beskrivning

Plötsligt på söndagskvällen lyste solen. Sunday! Äntligen!

beskrivning

Väderprognosen visar annars grått, moln och regn för hela veckan. Det är ok. Då kan jag göra saker inomhus. Eller inte.

beskrivning

Jag har börjat släktforska igen, det går i vågor. Nu ville jag hitta Lockmans torp. Jag hittade det inte i boken här i alla fall. Där fanns tusentals hus, men varken mitt eller Lockmans torp.

beskrivning

Jag fann platsen för torpet enligt en gammal karta, men husen som syns här, brändes ner av brandkåren för en tjugo år sedan. Undrar om de dokumenterade husen innan de brändes ner? Ska ringa och fråga imorgon.
Flygfotot visar ett boningshus och en ladugård. Enligt en granne var det en stegfabrik där. Kvar finns lite stenar och verktyg i järn. Dessutom syntes det på marken var boningshuset stod. Här bodde en båtsman, hans fru och dotter. Johan Johansson Lockman, Sara Larsdotter, Kajsa Johansdotter och Karin Andersdotter, från Saras första gifte. Frun var innan dess gift med båtsmannen Anders Johansson Lockman. 1700-tal. Alla som bodde där fick heta Lockman, för enkelhetens skull. Johan skulle till Stockholm för att öva. Han gick dit, vem vet hur lång tid det tog… 1,5 månad? Och sedan dog han på Skeppsholmen. Det är väl därför jag gillar att släktforska. Människoödena griper tag i mig.

Det finns flygfoton över mitt hus också, ganska nytaget. Det visar hur tomtgränserna ser ut också på ett ungefär. Det är spännande att titta på; det är avslöjande. Jag kan se hur Finlands vita ros hos mig blommar. Och annat. Jag har ännu inte hittat de historiska kartorna på Lantmäteriet. Det kommer jag väl göra så småningom.