Utan spaning ingen aning.

Ett kåseri:
Jag är inte hemma. Jag är ute på vift, hur jag nu kunde hitta på något sånt här… Jag är i Danmark, lååångt från mitt hus i norr.
Jag ser på den fantastiska stjärnhimlen på kvällen och vet att den också finns i norr, för vi bor alla på Vintergatan. Jag går långa turer nere vid stränderna. Jag har till och med badat! Jag ser skiftningarna i vädret och på havet, allt mellan stillsamt hav till storm. Vågorna häver sig i blåsten, rullar in på stranden och stenarna rasslar till. Ögonen letar efter sten och snäckor. Håliga stenar är roliga att finna. Plötsligt i huvudet på mig, börjar mina sånger, som jag skrev för länge sedan, att röra på sig och vilja komma ut i luften igen. Nästan som måsarna här, som liksom står stilla i luften, för motvinden är så stark, ändå kan de flyga. Plötsligt hörs Danas sång – om tro, hopp och kärlek, som jag skrev år 2005 i Skagen. Här är början till den:

”Min vandring här på stranden tar aldrig slut, jag går
så länge benen bär mig, i alla mina år.
I sanden ser jag fotspår från andra mänskor, och jag
är ensam och ändå inte, Gud är med mig varje dag.

Vart leder stegen? Vart ska jag gå?
Ser inte framåt än…
Är vilse i livet – har tappat riktningen
och ändå är jag hemma här.”

Nu är jag inte i samma situation som då. Jag vet mer om mitt liv, förstår bättre och känner mig inte lika vilse. Men visst kan känslan av vilsenhet komma över mig fortfarande, särskilt som jag är i ett främmande land, där jag inte riktigt hör hemma, även om jag gärna ville det.

Vem som helst kan nog känna sig vilsen och ensam, vare sig det är i Danmark, Stockholm eller i en liten by i norr. Vem säger att man är lycklig och tillfreds alltid i livet? Nej, vi kan bli tilltufsade av barndomen, ungdomen, skolan, familjen, grannarna, sjukdom, ja, det finns många minor att gå på, många sorger kan det bli genom åren som går.
Och det som hjälper är att våga sträcka ut sin hand och be om hjälp, visa sin sårbarhet och tro på att jag blir hörd och lyssnad på. Eller att någon håller ut handen till mig och att jag vågar ta den. Medmänsklighet, kallas det. Empati. Ja, till och med människokärlek. Och den behöver inte bara finnas i kyrkan, utan hos just den du möter. Hjälpare kan bli stöttare och också hjälpare kan behöva stöttning.

Danmark. Ja, det är mina drömmars land. Jag funderar till tider på vad det är som gör att jag fortfarande har en dragning hit. Nu har jag tid att vara här när jag vill och inte ”bara” vara i mitt hus på loven för nu har jag slutat lönearbeta. Fast arbetar, det gör jag ju jämt, fast på andra sätt. Nu kan jag hålla på med mina husprojekt i lugn och ro, min släktforskning, mitt skrivande. Och som sagt, märka att sångerna börjar låta igen. Det kan vara dags att hitta den där hjälparen, stöttaren, som kan få mina sånger att få liv i inspelad form, ge mina sånger chansen att få luft under vingarna. Det var länge sedan sist.

Jag är inte samma person som då jag skrev dem. Men de har min själ i sig och något jag kan återuppleva med både sorg över att jag behövde formulera mig så, och till stor glädje över att jag kunde skriva dem.

Även om jag inte ska vara här i Danmark mer än i tre veckor just denna gången, känns tiden oändlig. Varje dag känns lång, även om tre veckor bara är en blinkning. Det blir som en meditation till tider. En vila. En utflykt till mig själv i varandet här på jorden. Jag är tacksam för att jag har den här möjligheten att resa hit och träffa de danska vänner som jag fortfarande har kvar. Det gäller att passa på att leva sina drömmar. En dag är det försent.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.” Rumi

Dana i Gilleleje, Danmark, 1 oktober 2021

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.