Hemma igen efter ett intensivt dygn på vandrarhemmet på Långholmen. Vilket ställe! Helt märkligt att sova i en cell och sitta i ett cellskapsrum och prata.
Och sedan tömma tredje porslinsskåpet i köket hemma, skrapa och spackla. Ska slipa, dammsuga, tvätta och måla med ikväll. Har varit hos sångpedagogen. Bestämde mig för att låta hur som helst. Och nu – uppe i varv. Varvar ner med gin, tv och dominosteine. Kisse sitter i knät. Skönt att vara hemma. Glad! Nöjd!
Kommer golvläggaren snart månne?

I morse vaknade jag tidigt som jag ofta gör numera. Solen steg upp och lyste på hustaken i ett väldigt vackert sken. Nu är det mulet. Men inom mig lyser solen. Jag tänker på Anne Linnets ord från sången ”Skyer” på hennes senaste cd:
”Moln är moln och dem ligger man på.
Och jag säger dig: Himlen är blå.”
Jag är som sagt nöjd och glad. Jag ska åka till en träff med mina kurskamrater strax. Vi ska sova över på vandrarhem. Astrid är hemma med katten, i röran. Men det blir bättre och bättre nu. Steg för steg så reder jag upp, inte bara min egen inre röra, utan min yttre röra i lägenheten med. En parallellprocess? Säkert!

Första porslinsskåpet i köket är färdigmålat nu och jag har ställt in tallrikar där. Jag är så glad och tillfreds, så jag inte har lust att fortsätta med nästa skåp. Jag vill bara njuta av ordningen. Eftersom jag gärna delar med mig av glädjen så får det bli en bild med. Och jag SKA fortsätta med skåpet bredvid. Nu! Då hinner jag bli klar till i morgon, då jag ska åka bort ett dygn. Musiken till arbetet just nu är Allan Edwalls Blandning. Humoristiska texter. Fin musik.
Det blir ingen norrlandsresa för mig. Jag hinner inte med allt jag ska göra ändå. Vilken tur att jag inte jobbar. Bara lite, 4 timmar i veckan fram till jul. Det är lagom. Och intensivt. Konstigt att växla roll bara. Från lediga Dana till talpedagogen Dana.

En morgon när jag vaknar var hela världen vit…
Det är fint med snö. Särskilt den första snön som bäddar in gator och gårdar med sitt vita täcke en stilla natt i november. Det är dags att hämta vinterdäcken hos grannarna där jag bodde förut. Leif ska slippa byta dem på min bil, jag ska ringa någon däckfirma i år. Jag är sent ute, jag vet.
En från gamla jobbet sa i fredags, att jag hade för mycket skrivet och för lite bilder på min blogg. Jag är lat bara… Här är en bild till dig, från min gata nyss:

Gäsp! Å så trött jag är. Och kroppen värker. Jag har lite bråttom nu på morgonen, för jag ska iväg på en heldagskurs med Familjekonstellationer. Behöver tvätta håret. Men struntar i duschen, för jag har tagit bort ett märke på kroppen och är sydd lite, med betoning på lite, ett stygn. Men jag ska inte bli blöt där. Måste köpa mer målarfärg till skåpen innan jag åker. Och ta upp kattsanden från bilen och fylla på en ny låda. Äta frukost. Ge katten mat. Vad ska jag ha på mig? Katten kommer och sätter sig på tangentbordet och allt jag skrivit här försvinner. Skriv om igen!
Skynda, skynda.

Denna dag, målningsdag, har jag bestämt att jag får först måla, sedan blogga. Jag ska få min belöning efter att jag har gjort det tråkiga jobbet först. Fast jag tycker att det är rätt så kul att måla. Med fin musik, Anne Linnet idag, ABBA igår, så är det rätt så avkopplande. Det är jag, skåpen, penseln, rollen och färgen. Musiken och tiden med. Steg för steg så blir något gjort. Kanske är det värsta att sätta igång? Och mitt i så måste det bli klart. Och jag är nöjd när jag städar efter mig. Eller låter det stå kvar snarare. Jag har många skåp att måla. Ett i taget får det bli.
Jag har fixat en firma som hämtar luckorna, för de ska sprutlackeras. Det blir nästnästa vecka det.
I kväll ska jag träffa folk från min gamla skola från i våras. Kanske från min skola i höstas med. Och jag hör inte till någon skola nu. Jag är helt min egen ett tag. Skönt! Det är också en belöning, att ge mig den här tiden till att göra mitt.

Äntligen efter en vecka utan spis, har elektrikern klarat av att få kabeln igenom röret. Det var svettigt att både göra det och att vänta på besked att det till slut gick bra. Nu är jag hungrig. Först äta. Andas ut och vila. Sedan städa.

Nu är det dags att sätta igång med att måla skåpen i köket. Jag ska ringa en lackeringsfirma om luckorna och tömma överskåpen. Å, så bra att något ska hända nu igen med mitt hem. Annars blir det bara en tröstlös väntan. Och jag har inte tid att vänta längre. Senare i eftermiddag kommer en annan elektriker, som jag hoppas är skickligare än den andra, som visserligen är snäll, men jag vill ha min el tillbaka till spisen idag!
Och så ska jag till arbetsförmedlingen på möten. Det är väl det viktigaste som händer idag det.
De fina presenterna jag fått, blir goda minnen att ha och bli styrkt av.

Jag vaknade med en känsla av att det var julafton idag. Men icke. Födelsedag då? Det kändes som om det var en dag att fira. Javisst ja! Det ÄR en särskild dag idag, som jag väntat länge på… jag slutar jobba! Jag är nöjd med att jag har tagit ställning för mig själv och vad jag vill och hur jag inte vill ha det. Jag har slutat att kämpa och det är en lättnad att ge upp en omöjlig kamp.
Jag känner en förväntan över dagarna jag ska vara hemma. Jag ska jobba med min lägenhet. Jag ska gå min kurs. Jag ska sjunga. Kanske skriver jag en bok jag med, som många andra gör. Jag ska söka nytt jobb med. Jag känner stor ångest inför att inte ha en anställning med en bra lön. Det får jag stå ut med. Jag valde bort det själv.
Jag kommer att sakna alla eleverna, mina käraste arbetskamrater som har stöttat mig i alla dagar. Ni vet vilka ni är! Tack!

Så går tiden, fast det känts både långt och tidvis väldigt svårt under uppsägningstiden. På tisdagens förmiddagsrast ska jag bli avtackad på skolan. Prata kort har jag bett närmaste chefen. Jag vill inte vara i centrum för en sådan här sak alltför länge. Jag fattar ju att det är allmän hyfs att tacka av folk som slutar och hyfs av mig att vara där just då. Men det känns inte kul. Jag blir väl gråtig och så, fast jag är glad att sluta. Ja, ja…
Jag packar en massa av mitt gamla material i flyttlådor som jag får ha kvar i skolans källare tills jag vet vart de ska. Det är jag tacksam för. Jag har burit hem en massa också. Jag behöver sortera och slänga i lugn och ro. Bara jag gör det sen då…
Idag är det sorg i Småland. Min kisses kattbror har kommit till katthimlen idag. Han har levt ett gott liv och blivit väl omhändertagen i svärföräldrarnas vård. Och nu blev han plötsligt så sjuk och hade ingen chans att bli frisk igen. Mjau, mjau Tusse! Nu har du i alla fall inte ont mer!

Två. Två dagar kvar att jobba. Sedan vad?
Jag vaknar tidigt och har tankar i huvudet som snurrar, klart att jag inte kan sova då. Så tänker jag på annat, roligare saker och kan inte sova bara för det då. Huvudet behöver bli tyst. Jag väljer att gå upp och dricka lite te och läsa bloggar och skriva och njuta av den mörka morgonen.
Jag har mycket att göra idag. Sista lekarbetet, skriva ut de sista breven hem till föräldrarna, ha avslutningsmöte med min närmaste chef, bli bjuden på lunch av kära arbetskamrater i kommunen, fortsätta packa och flytta tillbaka saker till ”skruttrummet”, träffa en förälder, tja det är väl vad jag kan hinna göra idag.
Och när jag kommer hem återstår att se om elektrikern kommer tillbaka och kan dra elledningen genom röret i taket, som han inte klarade sist. Tänk om det inte går? Vad gör han då? Vad gör jag då? Jag vågar inte ens tänka tanken. Han bara måste klara av att göra det. Varför drog han inte ut den gamla ledningen ihopkopplad med den nya? Jag bara undrar… och kan inget göra.

Två dagar kvar på jobbet. Och massor att skriva i helgen. Dubbeljobb, eftersom jag inte haft någon dator tillgänglig på jobbet. Suck!
Jag blev så gripen idag av en present jag fick av en elev och hans mamma. Jag fick en tavla med en rosenknopp, ett fotografi som mamman tagit. Så vackert! Och bakpå tavlan har eleven skrivit: ”Du är en blomma. hoppas att vi ses igen.”
Jag gråter nu med när jag läser det. Det är så fint. Då önskar jag att förutsättningarna för att stanna kvar på jobbet hade funnits. Men det finns det nu inte. Jag kommer i alla fall aldrig att glömma den här eleven. En riktig sötnos. Vi har alltid haft ett samtal igång och jobbat ihop länge, vi var båda nya för drygt fyra år sedan. Tack! Tack! Tack!

Tre dagar kvar att jobba och jag är helt slut. Idag var det nära att jag inte kom upp ur sängen. Jag har sovit illa. Katten har väckt mig i natt och trampat omkring utanför lådan med bajsiga tassar. Suck! Sedan låg jag sömnlös länge med värkande rygg. Och tankar som snurrar. Allt jag måste skriva och göra klart före tisdag eftermiddag.
Ett par gubbar kom för att sätta upp en köksfläkt ovanför spisen. De borrade in i väggen och kortslöt en elledning, så nu kan jag inte använda spisen. De ska komma tillbaka idag och göra om. De skyddade inte heller spishällen från verktyg och borrdamm. Vågar jag låta dem fortsätta?
Vad kan jag balansera det här jobbiga med då? Jo, jag ska till sångpedagogen idag. Kanske kommer jag göra klart en låt till musiksidan i helgen om jag har röst som håller.

Lyckans stjärna – var det den jag fick idag av mina kära arbetskamrater i förskolan? Inte visste väl de att jag har skrivit en sång om den? En lycklig stjärna har jag i alla fall varit när jag har varit där och jobbat en gång i veckan. Jag har alltid haft det bra där och jag känner att jag har varit mig själv trogen där. Det är fint. De har stått ut med mig när jag har varit både deppig, sjuk och trött. Vi har alltid kunnat skratta ihop. Jag har också alltid känt mig välkommen där. Och barnen, barnen… de har alltid varit våra gemensamma skatter. Tack!
Kommer jag sluta jobba där nu? Måste jag det nu när jag fått en avskedspresent?
”Nej”, sa de. ”Det här är en kom-tillbaka-present!”
Och jag kommer! Jag kommer antagligen tillbaka som sporadisk timvikarie fram till jul.