Idag har jag verkligen inte gjort särskilt mycket. Skurat i duschrummet. Fixat en som kan klippa gräset fram till sommarlovet. Sovit. Tittat på video. Gått ute i trädgården, dock utan att rensa, bara lite. Det är ok.
Det enda som inte är ok är att saknaden och längtan efter de enda två män som betytt något för mig finns så starkt i mig. De har gått vidare. Bara jag är kvar här i ensamhetens självömkan, ännu en kväll.
Och så har jag ont i halsen. Och ur diskbänkens hoar luktar det mögel. Tja… det läcker i alla fall inte. Och avloppet rinner neråt utan stopp.

Jag har min första riktigt långa sovmorgon, helt utan krav på att gå upp, på arton dagar. Kanske är det därför jag vaknar klockan fem. Men det gör inget, det är bara att se på tv, äta frukost, och somna om! I soffan! Skönt att jag har en soffa här nu som jag får plats i.
Har inga större planer. Mest små. Läsa gestaltlitteratur. Fundera på vad som står. Inte bara svälja. Duscha. Dammsuga. Städa. Laga mat. Ta bort en matta. Leta efter saker. Tvätta bilen. Vara. Göra det jag vill. Plantera. Lära mig macens bildprogram. (Inte så himla kul)
Hm… vad ska jag göra först? Jo, se på katten som sover nöjd. Vad skulle jag göra utan honom?

Jag är så glad nu. Jag är framme i mitt besvärliga älskade hus i Norrland och avloppet inne är bytt och nästan klart. En till avloppsbrunn ska sättas in och det sista cementeras igen. Ute ska det grävas och bli fint med den moderna anslutningen som också finns. Å, så skönt!!! Jag har verkligen längtat efter det här. Det hör till människans grundläggande behov att ha rent vatten och avlopp. Och mat. Och värme. Och tak över huvudet. Det är Maslows behovspyramid i ett nötskal över det.
Och tänk att jag går gestaltterapeututbildningen med. Min dröm!
Och jag har ett jobb som jag älskar. Idag har jag sprudlat som bubblig champagne där och mått bra.
Och så är det nästa nivå att komma till sen då. Något med omsorg och närhet. Dit är det låååååångt!

Avloppet inne i mitt hus i Norrland är fixat. Snart blir resten ute ordnat med. Skönt, säger jag bara! Ikväll packar jag trunken så jag kan åka upp i morgon så fort jag slutar för dagen. Kisse följer med såklart. En långhelg i trädgården passar oss båda fint. Hoppas det blir bra väder med.
Jag gör lite åt gången. Har en lista att följa:
– tvätta
– ordna med ny medicin
– skriva på ett kontrakt och skicka iväg det
– packa
– ringa en vän eller två
– vila
– förprogrammera videon
– diska
Ja ja, listan kan göras ännu längre. Men nu får det räcka för idag med det.

Att jag har haft det bra de sista dagarna vaccinerar mig inte mot ensamhetskänslan och kärlekssaknaden hemma. Det känner jag direkt när jag är på väg hem från jobbet. Då kommer allt rullande över mig igen, som en ångvält som plattar till mig och jag får svårt att andas. Har sorg och oro i mig. Tröst är att inga tillstånd varar för evigt. Allt förändras. Både bra tillstånd och trista.

Nu är jag på hemväg från fyra fullmatade, spännande, intensiva, härliga dagar. Höjdpunkten var gestaltfesten på NGI. Den kommer jag ha i minnet länge. Jag har lärt mig mer om pragmatik. Hört roliga föredrag. Jag har ätit gott. Mött några av mina gestaltkurskamrater. Dansat helt vilt mycket. Mött nya människor. Pratat danska. Sovit i sovsäck på madrass. Gått på tur i bokskogen. Tja, vad mer behöver jag? En date med min gamla trötta kärlek då.
Tänk om jag hade kunnat fotoprogrammet här på macen. Då hade jag visat bilder på syrenerna, vattnet, Älvsborgsbron, maten, naturen, husen, glädjen, de andra blommorna jag sett under dessa dagar. Tryggt och vänligt har det varit. Jag är så glad för allt jag upplevt. Allt från resan till konferensen med jobbet, till festen och morgonen i Danmark efter festen. Jag känner stor tacksamhet för att jag är här och får uppleva sånt.

Solen skiner. Allt är lugnt. Jag har lyssnat på en höjdarföreläsning och en jättetråkig. Jag tycker den är tråkig i alla fall. Jag tänker hellre på att jag ska äta lunch med en lekarbetskollega. Och sen lapptäcksutställning på Sjöfartsmuseet. Ikväll middag med kär göteborgssläkt, min son och hans flickvän. Fint att ha det framför mig. Spännande att gå i en ny riktning. Njuta av Göteborg mer, innan jag far vidare på sommarfest i Danmark i morgon kväll.
Oj, vad mycket jag har att göra. Roliga saker alltihop. Jag njuter och följer med i flödet som är.

Jag är i Göteborg och ska sova nu. Har utsikt över Älvsborgsbron och infarten till Stenaterminalen. Det passar mig fint. Natti, natti!

Jag är så utmattad att jag gråter. Kommer hem sent från jobbet. Har handlat med. Glömmer bort att äta. Måste skura golven i kök och hall. Främmande människor har varit hemma hos mig idag och spolat rören och lämnat märken och fotspår efter sig. De måste bort. Annars kan jag inte koppla av.
Jag försjunker i tankar och längtan en stund. Mitt liv de senaste åren, känns som olika fragment. Som en dröm, där jag inte får ihop delarna. Det är en konstig känsla. Kanske är det så bara för att jag är så trött. Sover jag eller är jag vaken egentligen?
Måste packa klart, till mig, till kisse. Ska upp kl 4.15 imorgon och resa till Göteborg med jobbet. Vi ska på språkklasskonferens och det ser jag fram emot. Och så ordna med papper, betala en räkning, skriva ut information och annat som jag bara måste göra idag. Och ladda batterier. Men när kan jag sova då? Nu? Icke! Det är som om själen och kroppen inte är i samma fas. Måste vänta in dem först. Innan dess kan jag inte gå och lägga mig.
Måste orka göra det praktiska. Äta. Vila emellan. Och så vänta in mig.

Har inte haft sovmorgon på nio dagar och tröttheten tilltar och kommer att bestå ett tag till. Det dröjer tills det kommer en helt kravfri sån igen i min egen säng. Kanske till Kristi Himmelfärd då. Hemma här eller hemma i Norrland. Endera.
Har så mycket att göra på jobbet just nu. Jag hinner inte sköta om mitt nystartade företag som jag skulle behöva. Det är ju inte bra. Och så ringer telefonen och folk säger de ringer från kundundersökningar och vem är jag att tro på dem? Ingen alls. Jag skulle väl aldrig svara på frågor från främmande människor utan att kolla upp var de ringer från.
I morgon ska rören i huset undersökas och spolas. Varför inte ta och byta stammarna istället? Det är dags. Då slipper jag byta kran själv.

Bra: Jag vet nu att jag är inte rädd att flyga längre. Det var mer spännande att flyga och se konturerna av Danmark och Sverige i solnedgångsljuset.

Dåligt: Jag tog flyget från Köpenhamn för att komma hem tidigare och för att det var billigare än tåget. Trodde jag. Så blev det inte. Flyget var tre timmar försenat och sen kostade snabbtåget en hel förmögenhet. Jag kom hem sent. Nu är jag jättetrött efter en intensiv helg, med för lite och dålig sömn. Ska jobba en jättelång dag. Kommer hem sent Hur ska det gå då? Jag är alldeles darrig i kroppen av sömnbristen och har ont i halsen med.

Bäst: Att morgonbada i havet både lördag och söndag.

Sämst: Att vågen visar en helt nya siffror uppåt på skalan.

Nu sitter jag på tåget till Köpenhamn och har halsbränna. Och behöver tvätta jeansen efter en liten olycka här. Tanten mittemot vill ha sina ben på min sida och det står jag dåligt ut med. Jag har min väska där som stopp. Hon gillar inte det, men det gör jag. Nu ska hon av. Hoppas ingen annan kliver på och ska sitta där. Karln som satt bredvid och nu tvärs mittöver har också en macbook i aluminium. Här sitter vi nu och glor på skärmarna. Han smaskäter på sitt äpple. Nu kan vi breda ut oss som vi vill här. Han berättar att han bytt nyligen. Precis som jag då.
Jag gick upp 04.15. Det gick bra. Lite trött är jag, men kan inte sova på tåg. Men var är solen? Det ser ut som det ska börja regna. Det ska bli åska över Sjelland. Hm… Och jag måste byta tåg i Malmö. Det hade jag gärna sluppit.
Inte vet jag om jag kommer vara uppkopplad i helgen heller. Antagligen inte om jag inte hittar ett öppet trådlöst bredband i närheten. Nå, det får gå. Händer det något nås jag på sms bäst. Kan vara bra för mig att vila lite från datorberoendet med. Jag har ju trots allt annat att göra.

Vem är Bella? kan någon undra. Jo, det är jag! Klicka på bilden på mig högst upp till höger och se bokförlagets början till hemsida.
Där, på Bella Förlag, ger jag ut en liten diktbok till hösten.

Veckan som gick:
”Du unnar dig många guldkanter på tillvaron utan att tänka så mycket på vad det kostar. En liten spelvinst kommer väl till pass. Även i kärlek har du tur. En spännande person uppvaktar dig.”
Kommentar: Mitt nya bokförlag känns som en guldkant för mig. Jag blundar för kostnaderna som kommer rusande emot mig där. Har inte spelat. Har inte heller känt mig uppvaktad.

Veckan som kommer:
”Du har obearbetade upplevelser inom dig, och nu vill du ta fram och försöka analysera dem. Vissa av dina ytliga bekanta upplever dig som ”svår” men andra blir väldigt intresserade av din utveckling.”
Kommentar: Jag ska till Köpenhamn på fredag och träffa delar av min gestaltutbildningsgrupp. Där ska vi dela med oss av våra liv. Det kan stämma rätt så bra alltså.

Det står inget om att jag har ont i magen. Att jag ska flyga hem. Att jag tar mig vatten över huvudet. Att jag står inför ett par av mina största utmaningar på lång tid.

Kära nån vad mycket det är att tänka på att göra. Och dagarna är fulla av arbete. I skolan kör slutveckorna igång med alla utvecklingssamtal, olika möten och nyanställningar. Dessutom ska nya skolhuset vi ska flytta till om ett par år planeras. Var ska datoruttagen sitta i rum som ännu inte finns? Och får vi vatten på rummet och ljudisolering? Jag är inte riktigt där att tänka mig in i sånt.

Hemma har jag en rik fritid nu, som gör mig fattig. Ha ha, det är så sant som det är sagt! Har man pengar, går allt att fixa! Jag skulle antagligen behöva en rik samarbetspartner. Jag kommer inte kunna ge bort en enda bok. Alla måste säljas för att det här ska gå runt.
Jag är verkligen galen som ger mig in i sån här business med ett eget bokförlag. Och alla jag anlitar måste verkligen vara de bästa för sina uppgifter. Jag är beroende av andra till alla praktiska delar. Och så ska boken kännas som min ändå, i hela utförandet. Tur att dikterna redan är skrivna. Något har jag att vila i.
Ja, det är stort för mig det jag gör. Jag hade ingen aning om att jag skulle ta ett sånt här steg. För en månad sedan visste jag det inte. Nu vet jag. Oh dear, säger jag bara.