Det är långhelg och jag kan njuta av den som jag vill. Har grillad kyckling med gott bröd, ost och tomat. Wienerbröd. Mat hjälper lite mot ensamhet och kärlekssaknad. Jag har inte orkat ordna med sällskap ikväll. Ingen har bjudit in mig heller. Jag väntar mig inget särskilt av helgen mer än vila, sol, någon promenad och förhoppningsvis en utflykt med en vän. Lite arbete har jag. Eller mycket. Beroende på hur jag ser det. Jag har startat en firma och den behöver skötas om. Och bilen måste tvättas. Och jag måste till apoteket, för kisse behöver ha nya piller.
Jag behöver se lite folk. Går till kyrkan och lyssnar på valborgsmässosången. Det blir bra. Jag saknar kören då och då. Men det finns inte plats för den just nu i mitt liv. Jag struntar i majbrasan. Där går gränsen för vad jag orkar.

Vad jag än vill skriva om så känns det inte bra. Jag har inte mått bra idag. Har ångest inför framtiden. Kanske blir det bättre i morgon kväll. Då vet jag hur morgondagen har förlöpt.
Och så har jag en helg att se fram emot med, ja vaddå? Jag ska hälsa på en god vän en dag om han orkar. Annars vet jag inte. Kanske börja ta små promenader? Äta mindre? Skriva lite. Börja packa till köpenhamnsresan om en dryg vecka? Tvätta!

Varför är inte livet mer spännande än så här? Fast det är ju spännande också. Jag håller ju på med mitt projekt på egen hand nu. Det, om något, är spännande. Och så går jag min gestaltutbildning. Visst. Men mer då? Jag saknar min sötaste vän. Det blir väl en livslång saknad. Bara att stå ut med det. Ingenting varar för evigt. Ingenting! Varken det dåliga eller det bästa.

Att jag är så in i vassen självgående är ett hinder emellanåt. Bra att jag ser det.

”Dagens hjerteblad
Kære Dana
Giv dig selv lov til at være en kanal for universets healende kærlighedsenergier.”

Kan någon annans helande kärleksenergier få flöda lite över mig istället? Jag har svårt att hitta min egen källa av förlåtelse och helande.
”Tyck om mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.”
Ungefär så känns det nu. Och att skratt på morgonen ger gråt före kvällen. I alla fall idag.

Idag känns dessutom kärleken, orden och närheten bara som en dröm. Overkligt. Borta. Tomt.

Hur kan jag göra mina drömmar mer synliga? Eller ska jag sluta drömma här och nu?

Förvirring och tomhet. Ångest och svarta hål. Glädje och hopp. Allt finns i mig. Bara inte samtidigt.

Ja visst ja, i nättidningen påminns jag om att deklarera. Det har jag fullständigt glömt bort att jag måste göra. Jag vet inte ens var jag lagt alla papper. Det får bli veckans spänning att leta efter dem. Kommer jag hinna eller inte?
Å, vad jag ville sova längre idag med. Minst en timme i alla fall. Sovmorgon för mig numera är att jag sover en timme längre. Tänk förr, när jag obekymrat kunde sova till 10-11. Det var då det.
Fotograferingen igår kändes bra. Fotografen känner förra årets fotograf. Och jag känner årets fotograf. Jag kände mig helt trygg med det. Det blir också en del av veckans spänning att vänta på resultatet.

Ännu ett år med en söndag i april. Men i år har jag ingen lust att sjunga den sången. (Söndag i april med Anne Linnet.) Jag vill inte sjunga alls.
Vad gör jag istället då?
Bakar scones till söndagsfrukost.
Tittar på den filmen Pianisten på video.
Bankar huvudet i väggen för att jag inte kan förstå varför inte all statistik kommer med på statcounter.
Förstår inte en massa om min dator och hur jag ska sortera bilder och föra över bilder till hemsidan och ändra storlekar och rita och en hel massa annat. Oj, vad macdatorn ska vara bra. Varför förstår jag mig inte på den då? Hjääääälp!
Ska träffa en fotograf i kväll. Så får jag fixa till mig lite till det. Kanske köpa nya jeans. Det behöver jag. Och gå ner 8 kilo. Att önska går ju. Men sen gör jag inget med det. Jag gör annat istället.
Saknar. Längtar. Drömmer. Skriver. Planerar. Funderar. Väntar. Jobbar. Ser på tv. Mitt liv i ett nötskal.

Kisse fyller 13 år idag. Han ska få lax till middag. Mjau, vad gott!
Tänk om jag kunde få in en bild här med? Dags att gå ett steg vidare, att föra över bilder från kameran till nya mac-datorn och prova nya programmet för att ladda bilder till hemsidan. Hm… tja… det vore ju på tiden…. Ack, nej. Det blir att gå från gamla datorn. Kan inte alls på en mac. Men en bild blir det i alla fall på min katt, min sötnos.

Jag måste åka till Danmark, till Skagen. Mina vattenbilder duger inte. Behöver nya.
Vill åka dit NU!

Ja ha. Skolarbetsveckan är snart slut. Sedan är det inte många veckor kvar av vårterminen, men oj vad mycket jag har att göra där. Det är bara att jobba på och ta en dag i taget. Inte oroa mig för hur jag ska hinna allt, som jag inte gör. Idag övade jag mig på att skriva en pedagogisk utredning och ett åtgärdsprogram. Det är bara att börja träna på att hitta formerna.
Hemma har jag mitt nya projekt att hålla mig till. Jag har börjat längta hem nu. Skönt. Det var längesedan jag kände så. Jag vet inte om jag klarar av det jag tänkt, men jag gör mitt bästa och mer än så kan ingen göra. Jag har massor av trådar att hålla reda på och ordna med och det går inte att forcera tiden. Jag får ha tålamod att vänta. Tålamod med att göra lite i taget. Tid och tålamod är bra för projektet. Jag ska ta det lagom lugnt. I sinom tid kommer det bli mer officiellt vad det handlar om.

Att gå med kisse till veterinären i 10 minuter och ta ett blodprov kostar 855 kr.
Att ha en frisk katt är ovärdeligt. Hoppas han är bättre nu då.
Jag känner det som plånboken står vidöppen just nu och pengarna bara rasslar iväg. Har minus, minus, minus på kontot. Nästa lön är redan intecknad.
Vad finns att glädja sig åt då? Jag kan leka ”Vara glad för”-leken, som jag hörde någon berätta om på radion i helgen:
Jag kan i alla fall vara glad för att jag har pengar att betala med än så länge.
Jag kan i alla fall vara glad för att jag har ett roligt jobb.
Jag kan i alla fall vara glad för att jag är ganska så påhittig och modig.
Jag kan i alla fall vara glad för att jag är ganska snygg.
Jag kan i alla fall vara glad för att jag har råd att baka bullar när jag vill.
Jag kan i alla fall vara glad för de vänner jag har.
Jag kan i alla fall vara glad för att jag har en katt som sällskap.

Jag ligger redan i sängen, under ett varmt täcke. Det känns lyxigt att gå och lägga sig tidigt, utan stress att behöva somna direkt. Jag älskar att ha tid på mig till att skriva och tänka och veta att natten är lång, att jag kan sova och sova och sova, också.
Det är också en vardagslyx att ha en tom och spegelglansig diskbänk. Diskade igår. Inga stora högar finns än.
Jag har mumsat på goda maltbolsjer från Danmark. Hurra för dem! Det finns alltid något jag kan bli galen i och äta tills jag blir nöjd. Just nu är det såna som faller mig mest i smaken. Lyx att ha tre påsar kvar i godislådan. Och snart är det maj och jag ska ner till Danmark igen, över helgen då bara. Då hinner jag gå och shoppa i Köpenhamn med. Vill ha tvål. Och godis. Kanske gå på Glyptoteket. Det är en framtidslyx att se fram emot. .
Helglyxen var att bli bjuden på god mat i gott sällskap, på restaurang Humlehof på Söder. Timmarna där bara svischade iväg.

Å, det är så mycket jag behöver lära mig, som jag inte kan. Jag blir galen på allt som går fel på vägen. Jag har ingen nyfikenhet alls att vilja lära mig om nya tekniker. Där är det stopp. Och ändå måste jag vidare. Vidare och vidare.
Det är många saker att ordna praktiskt med. Det är jag bättre på. Att organisera. Skriva listor. Bocka av. Jag behöver hjälp på vägen bara. Det är lite bråttom med vissa saker. Med pengar går allt att ordna. Det har jag inte. Måste fixa det mesta själv. Så är det. Jobba på! Och lita på att allt ordnar sig. Allt.

Känner mig lite som en vanlig kvinna idag. Jag har bytt gardiner i vardagsrummet! Nu är sommarlooken där…
… och ett skrivbord. Och papper och böcker. Jag känner en frihet som jag inte känt på länge. Jag kan göra vad jag vill här hemma. Behöver inte fråga någon om lov. Behöver inte heller vara som andra. Jag är som jag är. Det är gott nog för mig.

Fredag och trött. Har extra ont idag. I samma stund som jag sa till sjukgymnasten i onsdags, att jag har slutat ta medicinen, så stack han in en av akupunkturnålarna på ett ställe som gjorde otroligt ont. Hela benet kändes som förlamat. Han sa att det var en övergående känsla. Jag tycker det fortfarande känns. Nå, smärta ska med smärta förjagas.

Det har varit en lång vecka med massor av praktiska ting att ordna med. Det kommer vara så en längre tid framöver. Det får gå. Kallas kreativitet till en del. Och att arbeta som en häst, till en annan del. Jag tror att det kan gå om jag tar det i min egen takt, att göra lite i sänder. Och att tro. Att ta ett steg tillbaka går inte. Inte nu.

Och så ska jag ut i skogen, hitta grankottar och gran- och tallgrenar. Det får bli en av arbetsuppgifterna jag har i helgen. På måndag ska jag sjunga Ekorrn satt i granen med eleverna i F-klassen.

Avkoppling blir det på söndag, ska gå ut på restaurang med en god vän.
Och varför inte flytta in ett skrivbord i vardagsrummet, där jag inte har någon soffa mer? Då kan jag både arbeta och se på tv samtidigt! Jättebra!
– Va! Kontor och tv ihop? protesterar en röst i mig.
Jag är skadad av tiden jag lever i antagligen. Jag ska prova det i alla fall.

Dagarna går och jag hinner knappt slöa alls. Knappt skriva. Knappt se på tv. Jag jobbar och tar små kliv fram i en riktning som känns utmanande, uppfordrande och annat. Jag vaknar med ångest då och då, men som prästen Ted Harris sa idag om Kierkegaards begrepp om ångest: Jippie! Hurra! Den är varken sjuklig eller dålig. Den är något att vara glad över.
Att leva i mellanvåningen är att leva inåt, i både glädje och ångest. De hör ihop i valen som finns att göra, sa han. Det är viktigt att våga följa den inre rösten tänker jag.
Ja just det ja. Jag var på föredrag i kyrkan med en god vän. Ted Harris berättade om sin bok ”Konsten att leva innerligt”. Boken har jag börjat läsa för ett tag sedan, men inte kommit igenom än. Den kändes svår. Nu kanske jag kommer fortsätta med den igen. Om jag hinner.
Jag är lite jäktad. Mycket att göra. Många saker att ordna med. Jag följer vägen, min väg, ett litet steg i taget.

Sista dagen på lovet. Bra att jag är hemma och kan ta tag i det som ska göras till i morgon. Ska börja med lekarbetet igen på nya jobbet. Nytt och nytt… snart i tre år har jag varit här.
Det är mycket som ska ställas i ordning. Jag har köpt nya dockor. Fixat spadar till sandlådorna. Glömt att köpa staket, det kan jag fixa idag kanske. Och dessutom ska jag berätta om metoden för mina kollegor på onsdag. Undrar om jag minns hur man gör.. hm… ja, jo, minnet vaknar väl efter ett tag.
Jag har rensat i påsklådan. Det var på tiden. 25 år gammalt påskjox har jag sorterat och slängt. Ordning och reda där nu och lådan har blivit för stor.
För stor var också sängen. Jag bytte tillbaka till min 80 cm-säng. Den är däremot för liten. Det känns som jag ligger i en koj, kan knappt röra mig där, jag är van att bre ut mig. Men den är mjuk och skön i alla fall.
För stort är också huset i norr och min lägenhet. De behöver fyllas. Av vad? Barnbarnsfötter kanske? Jag ser fram emot det med stor glädje. Tänk att jag ska bli farmor!
Jag har en annan plan med. Får se hur det går med det. Igår var jag mer eller mindre euforisk, äntligen föll en bit på plats. Idag ser jag att det är mycket arbete som krävs och jag är ju så lat! Det går inte riktigt ihop då. Att TRO på min WEJ blir viktigt då.