Jag ska ha ett nytt körkort. För att göra en lång historia kort, säger jag bara att jag ska klaga imorgon. Det blev jättedåliga kort i fotoautomaten i centrum, med usla instruktioner som jag inte fattade och automaten tog en tia extra och jag flyter ihop med väggen bakom och halsen är helt vit och det är inte min bästa vinkel framifrån och jag ser inte glad ut. Det sista kan inte automaten hjälpa. Mina körkortsbilder ser alltid knasiga ut. Men jag tror jag ska prova att ta ett eget kort hellre än att ta ett kort där igen. Jag ser inte glad ut hemma heller, men då kan jag välja bland fler bilder.

Helgen fylls med både arbete och vila. Jag somnar när jag vill. Läser när jag vill. Städar och tvättar när jag vill.
På tv igår lärde jag mig hur jag gör rent tvättmaskinsfacken. Vad är det i sköljmedel som möglar egentligen? Idag ska jag låta tvättmaskinen gå med citronsyra. Plötsligt blir det lite roligt att städa. Att göra sånt som normalt inte ingår i sk dagliga rutinerna.
Måste handla ättika. Och kattmat. Det behöver inte ta så lång tid. Jag vill redan tillbaka hem till att fortsätta läsa om Frederick Perls liv (8 juli 1893 – 14 mars 1970).
Hans dotter föddes i Berlin samma år som min mamma var bebis där. De har alltså andats samma berlinerluft. Men han var inte någon särskilt god far till sin dotter. Att dåliga relationer i barndomen och att krig skadar, det är inget nytt. Det händer fortfarande. Det är så intressant att läsa om Perls och hur han träffade så många av dåtidens psykoanalytiker och tänkare. Vilken förmåga att tänka nytt och sammanföra olika människors tankar han hade. Att lägga ihop och se att summan blir mer än delarna. Att formulera sig. Att hitta själsfränder. Att läsa om sånt som formade honom på hans väg till att vara en av skaparna till gestaltpsykoterapin. Och att vara som han var. Ja, det finns mycket att säga om honom. Jag slutar här. Vill läsa vidare nu ur:
Fritz Perls av Petruska Clarkson och Jennifer Mackewn (1993).

Dagarna har varit så trötta sista tiden. Det blir väl bättre med det snart, bara sjutton dagar kvar till semestern. Men de dagarna är fyllda av slit, både hemma och på jobbet. Jag ska ha allt packat tills dess, både allt som ska till landet och allt som ska med till kursveckan i Danmark.
Min lägenhet ska tills dess jag åker norrut, vara i beboeligt skick, andra kommer bo här mest hela sommaren. Jag tycker jag städar JÄMT! Fast det är nog bara en känsla. Det är ju ALDRIG helt rent och snyggt här. Jag vill inte tillbringa hela livet bara med att få undan damm, disk och tvätt. Eller, kanske är det just vad livet är.
Och så enstaka stunder av samhörighet med barnen, naturen och vänner. Jag vill ha mer av de enstaka stunderna. Idag åker jag in till stan och fixar böcker och biljetter och får en stund med min dotter. Bra.

Å, så skönt att bara slappa i sängen och läsa veckotidningsblaskan Året Runt. Kisse kommer och spinner. Solen lyser ute. Jag måste inte göra något alls. Allt kan stå som det är. Nu är det tid för vila. Tids nog orkar jag göra nytta igen.

Kvällen är här och snart slut. Jag har träffat min syster och vi har ätit rabarberkräm med rabarber från Norrland. Gott! Sen betalade jag räkningarna. Skönt att ha det fixat.
Jag är hur trött som helst. Jag ser fram mot fredagen och helgen. Att sova, helst obekymrad. Just nu är det tungt på jobbet. Det är mycket att hålla i huvudet. Jag måste skriva ner allt, annars glömmer jag. Min planeringskalender är alldeles svart av anteckningar att minnas. Ändå blir det fel då och då.
Jag känner mig tjatig som bara skriver om allt jag har att göra. Men det är såna dagar nu. Det vore roligare att skriva om drömmen jag hade i natt:
Jag såg en flicka som kunde spela cittra vidunderligt bra. Jag ville få i ordning min egen cittra då. Jag fick veta att tobaksaffären sålde såna strängar som beställningsvara för 900 kr. Jag beställde strängarna och hoppades att jag skulle klara att sätta på dem med.
Det är som drömmen vore sann. Jag har många strängar på min lyra just nu. Och jag får väl gå till musikaffären för att hitta alla dessa strängar som måste till att stränga om min cittra. Kanske kostar det 900 kr. Jag får väl betala det då. Möjligen hinner jag stränga om cittran på sommarlovet. Annars får det vara.

En hel dag i skogen har tagit på krafterna märker jag. Och möten och fika och glass hela eftermiddagen. Hem sent. Trött. Vad finns att göra nu då? Diska? Städa? Tvätta? Och äta, vad då? Usch så många beslut att ta. Jag tror jag går och lägger mig istället.

Nu känner jag av slutet på terminen-stressen mer och mer. Jag glömmer viktiga saker och det kostar på. Jag lever timme för timme vissa stunder och dag för dag oftast. Ingen större framförhållning där inte. I morgon ska vi ut i motionsspåret med alla eleverna. Har jag kommit ihåg allt? Vet inte. Antagligen är något glömt. Och jag ska ha matsäck med mig. Glöm inte!!!
Jag var hos skattemyndigheten idag och fick hjälp att tänka på saker som nystartade förtag behöver veta. Det är jättebra att få hjälp och tips. Det är en ny värld som öppnar sig, som jag inte har någon aning om. Än. Jag lär mig väl.
Idag hade det varit fint om det funnits en famn som kunde hållit om mig. Jag skulle behövt det.
Vad finns att göra istället? Skriva till Anne Linnet. Njuta kisses sällskap. Han sover bredvid mig här. Hålla ut i tisdagsångesten helt enkelt. I morgon är en ny dag.

Kvällsgymnastiken får vara lite städning härhemma. Jag gör minsta möjliga numera. Har ingen större lust att städa. Men så får jag stå ut med att det är dammigt istället och det är inte heller så kul.
Kisse ligger här bredvid mig och det tycker vi båda är gott. Jag lyssnar mer på Anne Linnet och önskar att hon hade velat ha mina översättningar. Men det ville hon inte.
Jag känner längtan efter mer att översätta. Hoppas jag kan få såna uppdrag till mitt bokförlag. Jag behöver sånt för att hålla mig igång med danskan. Som om gestaltstudierna och bokutgivningen inte räcker till… ha ha. Det är väl mest för att jag håller känslorna på avstånd då. Och för att jag tycker om kreativiteten med det också. Lusten måste finnas såklart med.
I skolan är det snart slut.
Först jobba och slita för fyra, sa en liten myra. Sen blir det fest, sa en häst.

Jag gjorde orddelen av högskoleprovet från Svd, efter att Stationsvakt skrivit om det. Två fel. Den ena missade jag av slarvläsning och det andra felet kunde jag inte. Nå, jag är nöjd. Och så tänker jag vilken rikedom det är att kunna så många ord och uttryck. Vad viktigt det är att ha rötter i ett språk.

Vad mörkt det är här hemma jämfört med i Norrland. Nu är det lika ljust ute på nätterna, som det är hela sommaren. Jag njuter och sover gott i det ljusa.
Om tre och en halv vecka åker jag norrut igen. Sen söderut. Sen norrut. Ett himla flaxande blir det! Helt ok.

Det är en uppbrottsstämning här hemma. Jag ska åka hem idag. Packa. Städa. Och ha det bra med. Har fortfarande rabatter att rensa. Lyssnar på Anne Linnet och hon sjunger om kärleken som gick i sången ”Fodspår”.

Orden går in i hjärtat på mig. Så här känns det emellanåt. Nej, ofta. En dag slutar jag längta.
Nu ska jag ut i trädgården och arbeta bort de här stämningarna.

Det är snabba kast här mellan nöjdhet och missnöjdhet. Mögeldoften vid diskbänken kan härröra från vattenläcka i ena diskhon. Det läcker nu från båda hoar. Ja, det tar aldrig slut med alla vattenproblem här i huset.
Jag tar det ändå rätt lugnt. Tvättar bilen, bloggar på elevhälsan.se och planterar ut små plantor med tusenskönor och luktärt. Inte har jag rensat klart ute, men jag gör bara det jag kan hinna. Att vila är också viktigt för mig, säger en av mina vänner. ”Huset har sina behov och du har dina”, säger hon. Det tror jag på, jag med. Jag är mer beroende av andra här, att få huset omskött. Jag klarar helt enkelt inte allt själv.
Vem ska få sköta om mig då? Det får jag göra. Duscha. Vila. Ta piller. Äta. Nix, inga pussar och kramar. Men har bokat ett rum i svenska sjömanskyrkan i Skagen en natt i slutet av juni. Det blir fint att komma dit igen. Jag längtar till mina stränder, himlen, havet och vågorna, de som vet allt om mig, där jag hör hemma.

Är fantasier och visioner samma sak? Jag tror inte det. Tänk om inte det fanns visioner om något? Vad fattig världen då skulle ha blivit. Eller annorlunda i alla fall. Men fantasier kan man väl klara sig utan? Om man inte är författare, för då kan det vara bra att ha en sån förmåga. Eller vara bra på att projicera i alla fall.
Jag har visioner hela tiden. Om hur fin bilen blir när jag tvättar den. Om hur fint det blir när jag har satt rosor i en cirkel i trädgården. Om hur hela huset en dag kommer vara målat i samma färger på utsidan. Om hur avloppet kommer fungera hur bra som helst sen. Om hur fin min diktbok kommer bli. Om alla mina planer. Det är visioner för mig. Det som jag faktiskt kan göra och påverka. Jag ser det framför mig med mitt inre öga.
Utan fria fantasier skulle väl visioner inte finnas. De är nog släkt med varandra. Men vad skiljer dem åt? Hur det går att tillämpa i den s k verkligheten kanske?
Det är inte bra att leva i sina fantasier har jag förstått. Men att ha visioner, det är fint det!

Jag känner mig som en Törnrosa, som sovit i hundra år och sen vaknar, dock utan att få en kyss av en prins. Jag är för gammal för att bli kysst av en prins. En mogen och erfaren kung skulle passa bättre till denna abdikerade drottning.
Trädgården ska vakna. Guds gåva till människan, klarar sig inte utan oss trädgårds-arbetare. För att paradiset ska blomma och dofta krävs det arbete. Hårt slit.
Medan jag arbetar är det som att meditera i vissa stunder. Och så fördjupar jag mig i tankar. Jag ser det terapeutiska i att arbeta i en trädgård:
Vreden kan kanaliseras med att hugga av sånt som är i vägen, att gräva gropar och att slita. Rabatter behöver gränser mellan sig och omgivningen, precis som tydliga gränser kan behövas i vanliga livet med, mellan oss själva och andra. Ogräset ska bort, precis som oönskade saker i ens livssituation, sånt som inte fyller någon funktion längre, ska bort. Nya blommor ska blomma och plantor och frön behöver ges omsorg för att växa. I gengäld får jag njuta av trädgården.
Jag planterar en klematis Sommersnow ”Paul Farges” och en ros, Gudhem, idag. I min fantasi ser jag hur fint det kommer bli. Fast, är det verkligen så bra med fantasier? Bättre att se världen som den är kanske. Och att arbeta. Arbeta. Arbeta. Arbetet i trädgården ger i alla fall tillfällig mening, innan allt växer igen på nytt.

Min energilöshet är här och stor. Orkar inte mycket.
Behöver ta mig över berget och vara i någon rörelse.
Hellre göra något, hur lite det än är, än ingenting.
Acceptera att så här tungt är det just nu.
Sen kommer något annat.