Parallellprocesser.

Jag känner mig som en Törnrosa, som sovit i hundra år och sen vaknar, dock utan att få en kyss av en prins. Jag är för gammal för att bli kysst av en prins. En mogen och erfaren kung skulle passa bättre till denna abdikerade drottning.
Trädgården ska vakna. Guds gåva till människan, klarar sig inte utan oss trädgårds-arbetare. För att paradiset ska blomma och dofta krävs det arbete. Hårt slit.
Medan jag arbetar är det som att meditera i vissa stunder. Och så fördjupar jag mig i tankar. Jag ser det terapeutiska i att arbeta i en trädgård:
Vreden kan kanaliseras med att hugga av sånt som är i vägen, att gräva gropar och att slita. Rabatter behöver gränser mellan sig och omgivningen, precis som tydliga gränser kan behövas i vanliga livet med, mellan oss själva och andra. Ogräset ska bort, precis som oönskade saker i ens livssituation, sånt som inte fyller någon funktion längre, ska bort. Nya blommor ska blomma och plantor och frön behöver ges omsorg för att växa. I gengäld får jag njuta av trädgården.
Jag planterar en klematis Sommersnow “Paul Farges” och en ros, Gudhem, idag. I min fantasi ser jag hur fint det kommer bli. Fast, är det verkligen så bra med fantasier? Bättre att se världen som den är kanske. Och att arbeta. Arbeta. Arbeta. Arbetet i trädgården ger i alla fall tillfällig mening, innan allt växer igen på nytt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.