Ännu en strålande vacker dag i norr. Rimfrosten gnistrar i solskenet. Bergen skimrar i grått. Som vanligt vaknar jag tidigt och ligger och väntar på att gå upp i rimligare tid än klockan sex. Kroppen vill vakna och gå upp, men inte huvudet.
Idag ska vi åka till en släkting till han som byggde vårt hus här. Vi ska få fotografier på byggaren tillika den förste ägaren. Det blir spännande att se.
Vi äter lunch hos grannarna sedan och får väl då se allt de har sytt i olika lapptekniker. De är så otroligt duktiga att sy och lär varandra komma vidare.
Någon gång på eftermiddagen stänger vi till huset här igen och far hem. Det var bara några dagar här nu. Vi ska hem och jobba vidare på det ena och det andra. Jag har sportlov hela veckan. Orkar inte sporta bara. Hoppas att min rygg fortsätter att bli bättre. Ska till sjukgymnasten igen i morgon med.

I morgon är det ett år sedan jag började blogga på min hemsida. Jag tyckte först att det var så konstigt att hela världen kunde läsa vad jag skrev, sedan vande jag mig och förstod också att de flesta faktiskt inte läser vad jag skriver. Det gäller att hålla sig på jorden och inte flyga iväg… Inte bli för kaxig. Men visst är jag det emellanåt, och jag är säkert en pest för en del som jag pratar med om min hemsida. Den är viktig för mig helt enkelt.
Orden, att finna orden och ämnen för en blogg har faktiskt inte varit så svårt. Oftast har det kommit av sig själv. Ibland kan jag fundera på något särskilt att skriva om senare, men det mesta kommer i en direkt skapande stund.
Idag är det ännu en dag med flödande sol. Leif har åkt skidor tills han blev alldeles mör. Det var hans första skidtur sedan han förra året krossade sin ledkula i axeln. Men det var visst låren som värkte mest nu.
Jag är inne och funderar, tittar på tv, diskar, lagar mat. Jag gör kycklingpaj nu till oss och grannarna som kommer hit efter sin shoppingtur. Hoppas det smakar bara. Jag gör sånt på känn. Lägger i det jag tycker kan passa. I morse bakade jag scones. Det är en särskild sak att laga med mjölkfatet och sedan duka med Blått band-porslinet.
Vi har tagit upp alla spelen hit till fritidshuset. I går spelade vi Alfapet. Jag ledde länge, men Leif vann på 3 x ordpoängarna helt rättvist. I dag vill jag spela Monopol. Jag har lite tråkigt antar jag.
Vi rensar och slänger saker nu för fullt annars hemma. Det är mycket som vi samlat på oss genom åren. Och allt jag har kvar från 1970-talet då… Kläder, brev, tidningar! Oj oj oj! Nu först kan jag slänga det OCH det känns bara bra! Fast ungarnas alla teckningar får vara kvar.
En svart och vit ögonblicksbild vill jag ge idag: En svart och vit katt klättrar upp i en stor (svart och vit) tjock björk för att jaga småfåglar där. En skata (svart och vit, behöver det sägas?) kommer rätt så snart och kraxar varnande åt katten, som hoppar ner och drar sin väg.
Ibland är världen bara svart och vit. Färgerna syns dåligt i snölandskapet.

Vaknar och får solen i ögonen. Det är ett fint sätt att vakna på, bara jag är utvilad innan. Och det är jag. Solen skiner och på radion hörs ”Ring så spelar vi”. Alla pratar om den flödande solen idag. Vi är i Norrland. Vi tar oss en tur hit för att se till huset och fixa avloppet som det var stopp i när vi åkte härifrån i julas. Så är det med gamla hus, de liksom lägger av och fungerar inte som de gjort förr. Precis som bilar. Och människor. De kräver skötsel. Omsorg. Renovering. Pyssel. Vi har en del att göra på huset innan vi är klara här. En gavel ska bytas ut. Hela huset ska vara målat på alla sidor. Avloppet i källargolvet behöver bytas. Källaren har sina hål i golvet och väggarna behöver tvättas och målas. Hallen och gästrummet ska bli klara med. Men sen är det rätt så bra. Det är det redan nu. Jag känner en nöjdhet med att komma hit. Det är så vackert. Och tyst. Väsentligheterna i huset fungerar, vattnet, värmen och avloppet. Det är mycket. Att ta hand om hus är en självklarhet. Och att jag ska ta hand om min kropp är egentligen lika självklart. Den lägger av och faller sönder med. Fast jag tycker att jag tar hand om mig. Jag har varit hemma när jag varit ordentligt sjuk. Jag har opererat mig. Jag har gått till tandläkaren. Och till sjukgymnasten. Men det är inte nog. Nu behöver jag bygga upp mig. Snart ska jag börja gå på gym!

Jag gick till tandläkaren idag som en duktig flicka. En plomb hade lossnat och en del av tanden med. Innan hade jag petat i mig både smärtstillande för ryggen och lugnande tablett för hjärtklappning. Jag verkligen avskyr att gå dit. Konstigt nog är jag inte rädd för sprutor. Först en spruta, sedan borra. Det är borren som är värst. Min förre tandläkare var rolig. Han pratade på och fick mig att skratta med munnen full av jox. Den nya tandläkaren pratade på också, fast med tandsköterskan, om lunchen eller nåt. Inte alls kul. Men då fick jag i alla fall något annat att tänka på, fast inte något roligt. Hon luktade annorlunda med. Rök? Inte gott. Jag är hur kritisk som helst. Till det som var bra var att hon var snabb. Det kändes inget. Tanden blev hel igen. Jag ska dit i maj igen.

Jag är hemma och har så ont i ryggen. Snart ska jag iväg till en sjukgymnast som både ska hjälpa mig med mitt opererade knä och ryggsmärtan. I morgon blir det tandläkaren. Usch! Jag gillar det inte! Får se om jag orkar jobba torsdag och fredag, kanske halva dagarna? Bättre halva än inget. Det är sportlov sedan. Tiden går så fort nu. Det är bara två och en halv vecka till påsk efter sportlovet. Och då, då ska jag vara frisk nog att åka till Danmark. Det var sex år sedan jag var där sist. Men först blir det Norrland några dagar. Sedan hem och orka göra klart i duschrummet om ryggen är bättre. Jag tänkte kakla lite där vid handfatet.

Jag målar dörrposten till duschrummet och lyssnar på dansk nätradio. De spelar gamla favoriter och det är en blandad kompott av engelsk, amerikansk, dansk, lite svensk musik. Det är bra språkträning för mig att lyssna på mellansnacket. Snart far jag till Skagen!
Ryggen är lite bättre men emellanåt skär det till. Jag fick ett råd av en vän att Leffe skulle trycka på en viss punkt i knävecken, som ömmar när man trycker där. Det blev faktiskt bättre av det. Jag tjöt som en gris, men den smärtan är bara att uthärda. Ja, kanske är det så med smärta. Uthärda den och du härdar dig? Kroppens smärta och hjärtats smärta – har de beröringspunkter? Jag bara undrar.
Nu åker vi till affären och köper nya lampor till duschrummet. Och sen till Öppet hus hos en femtioåring. Märkligt. Är vi verkligen så gamla?
Vad är livet? Vad vill jag? Hur vet jag att det är det jag vill? Mina ständiga frågor får ständigt nya svar. Livet är spännande! Och smärtsamt! Och föränderligt! Kan ge ett lugn.

Jag har fått ryggskott idag. Aj, vad det gör ont. Som tur är kan jag gå i alla fall. Har kommit hem från jobbet nu. Och har fixat en fölsedagspresent till Leffe med. Schssss! Säg inget! Han ska inte få veta det bara. Nu är det soffan som gäller! Ska se på Vita huset från igår.

Idag är det mycket att göra. Vi har äntligen börjat renovera duschrummet uppe. Tagit bort duschkabinen, alla hyllor, alla krokar. Allt gammalt, trasigt och fult ska bort. Nu ska här tvättas väggar och målas om! Ny duschkabin ska in och det ska bli ett fint duschrum att gå in i. Med en ny blandare ska man också kunna bestämma sig för vilken hetta man vill ha på vattnet. Det gick inte med den gamla, som varit trasig länge, länge.
Jag är igångsättaren, planeraren. Leif är den som ska börja utföra. Sedan tar jag vid igen med målning och då är jag rätt så trött. Jag blir trött redan av att bestämma allt som ska göras… Och jag ser allt annat som behöver göras med. Är det därför som så många planer just bara förblir planer månne?
Fast, det är bara att bestämma sig! Och göra en sak i taget. I kväll SKA en målning av väggarna ha blivit gjort. Det bara är så! Basta!

Det är så himla otroligt med internet. Där kan man ju hitta nästan vad som helst. Jag har funnit de sista avsnitten av tv-serien Krà¸nikan där, som går i danskt tv nu. Krà¸nikan visades i svensk tv nu i höstas. Den handlar om tiden från sent 1940-tal och tjugofem år framåt ungefär om jag minns rätt. Här är den på ren danska. Jag fattar inte mycket, ska jag villigt erkänna. Men det är ju sjovt att se på ändå. Å, vad jag önskar att jag kunde förstå danska bättre! Och att tala danska är så svårt! Att läsa danska går däremot hyfsat bra. Men det gäller att ha en bra ordbok, för ord och uttryck finns som låter rimliga på svenska, men som betyder något helt annat ändå. Uttrycket ”Seile i sin egen sด t ex. Visst kan man ha en egen sjö att segla i… tja, men att det betyder att klara sig själv är inte så lätt att uttyda.
Här är en länk till sidan med Krà¸nikan:
http://www.dr.dk/kroeniken/kroeniken/biograf/

Nu finns det en ny coverinspelning av Smuk og dejlig av Anne Linnet på min musiksida.
Jag har ändrat uttalet här och var. Kanske låter jag lite annorlunda med än i första versionen som låg ute här i januari.
Jag säger det igen: tänk att jag vågar! Sjunga! På danska! Ha! Jag vågar!

För att lyssna: klicka på musik upptill. Följ sedan anvisningen där. Til lykke!

Ibland sa folk på mitt gamla jobb att man ska göra rätt saker. Hur vet man vad som är rätt alltid?
Idag var det t ex en elev som kom och jag hade en plan i huvudet innan. Sakerna till detta fanns framme. Plötsligt var planen borta och vi gjorde en helt annan sak istället, eleven fick färglägga ritade djur och klistra upp dem i boken och vi härmade hur de lät. Sedan sjöng vi ”Katten säger mjau, hunden säger vov, ugglan säger o- oho… osv på en egen lätt melodi. Det var helt rätt för det här barnet. Att färglägga bilder på djur, lära sig djurnamnen och lätena och hur – vov – bit i läppen lite, följa en läsriktning och ha lite kul åt pysslet och sången. Ja, eleven håller på att lära sig svenskan med.
Här följde jag en intuition om vad som skulle kunna vara rätt just då för en annan människa.
Om det finns rätt saker att göra, så finns det fel saker med. Jag tycker inte om att göra fel. Nej! Men jag gör fel då och då. Större fel och mindre fel. De största felen är värst, de kräver eftertanke och bättring. Ibland botgöring. Men vem kan bestämma vad som är fel? Eller rätt? Finns det ett facit? Nej såklart inte. Jag önskar det fanns ibland. Men också felen kan lära en vad som är rätt. Är det rätt så är det lätt… Kanske ska jag våga följa min intuition mer. Lita på att hjärtat ger mig svar på vad rätt sak är för mig. Vad vill jag? Hur vet jag att det är det som jag vill? Mina ständiga frågor pockar på svar. Rätt svar helst!

Jag skulle äta frukost idag och upptäckte att filmjölken tog slut. Jag ville ha flingor till och de var på väg att ta slut. Jag tänkte vidare till den här helgen att den håller på att ta slut, söndagen är sista dagen i veckan fortfarande va? Tv-serien Riket tog slut igår. Lönen tar slut efter att räkningarna är betalda. Vintern håller på att ta slut. Efter en arbetsvecka är arbetsveckan och orken slut. Och snart är tiden på skolan, som ska läggas ner slut, bara fyra månader kvar lite drygt. Tiden som familj med mamma, pappa, barn tog slut i höstas. Barnen är vuxna nu och har flyttat. Efter natten tog natten slut. Mardrömmarna jag drömde tog slut. Och när jag genomlidit den här dagen tar den också slut. Jag har huvudvärk just nu. Jag hoppas att den också tar slut. En del slut är så sorgliga. En del slut är bara bra.
Och nu är den här texten slut. Det var bra det.

Snart har jag haft min hemsida igång i ett helt år. Tänk vad tiden går. Jag minns hur konstigt det var att skriva och veta att vem som helst kunde läsa det jag skrev. Den känslan kan jag fortfarande ha. Det var ju främst för porslinet jag samlar på, som jag ville ha en hemsida. Nu är nog skrivandet det viktigaste. Sedan Mike ordnade till bloggen och att den pingar, har sidan börjat leva mer sitt eget liv. Det är fler nya läsare som kommer till än de som är här varje dag mest och läser.
Jag gjorde på skoj en sökning på Anne Linnet på Google och upptäckte att jag kom på sjätte plats av 38 100 träffar. Gissa om jag blev kaxig! Jo! Idag låg jag på elfte plats, det växlar.
Plötsligt insåg jag då att den här sidan börjar leva sitt egna liv mer och mer. Jag matar den med bloggar, bilder, sånger och olika sökord om tal och språk. Sedan växer den till…. ja vad? Att bli större? Jag vet inte. Jag vet bara att så länge som jag har roligt så vill jag fortsätta, oavsett hur många som hittar hit.
Att sjunga här ger mig också en ny dimension av att vara jag – Dana – som sjunger. Inte för att bli känd eller applåderad eller med behov att bli sedd, nej jag tror inte det är det viktigaste numera. Nu handlar det mer om att göra något skapande som jag är hyfsat nöjd med själv. Och just nu är jag nöjd med att sidan finns och så är jag lite skräckblandat förtjust över hemsidans egna livslust.

Kan man lite på Posten eller inte? Det är frågan. Jag tycker om Posten som institution. Leffe har varit postis och hans far likaså. Jag har alltid tyckt att Posten är bäst och när jag har fått paket med bussgods känner jag mig som en svikare. Jag har aldrig skickat brev med privat postfirma. Så i november skulle jag fått paket med posten. Men det kom ju aldrig. Jag väntade och väntade och frågade efter var det kunde vara. Ingen visste. Så plötsligt igår var det ett paket hemma. Jag öppnade det och fann två assietter. Då hade jag hunnit glömma att jag köpt dem i höstas. Sen kom jag på att detta måste vara paketet som varit på vift. Jag tänker att visst kan man lita på Posten. Den kommer alltid fram, eller hur! Bättre sent än aldrig! eller Bättre aldrig än sent? Jag håller på det första absolut!

Äntligen känns det att vi går mot ljusare tider. När klockan ringer på morgonen är det lättare att gå upp och när jag kommer till skolan är det faktiskt ljust ute. Skönt! Tulpanerna är billigare nu. Det är bara fyra veckor mellan januarilönen och februarilönen. Julen är nästan bortplockad, bara lådorna står kvar i väntan på att bäras bort till förvaringsplatsen. Det är rätt säsong för semlor. Och ända fram till påsk kan man med gott samvete frossa, om man nu vill det. Viktväktare vill inte gärna det. Jag nöjer mig med en eller två och en är redan äten. Det är bara tre och en halv vecka kvar till sportlovet. Solen kan börja värma – fast det är inte så bra att vara ute i den nu då, med tanke på ozonskiktet. Ja, det finns säkert fler bra saker som händer i februari, men just nu kommer jag inte på mer. Ska iväg och sjunga nu! Tjingeling!