Snart har jag haft min hemsida igång i ett helt år. Tänk vad tiden går. Jag minns hur konstigt det var att skriva och veta att vem som helst kunde läsa det jag skrev. Den känslan kan jag fortfarande ha. Det var ju främst för porslinet jag samlar på, som jag ville ha en hemsida. Nu är nog skrivandet det viktigaste. Sedan Mike ordnade till bloggen och att den pingar, har sidan börjat leva mer sitt eget liv. Det är fler nya läsare som kommer till än de som är här varje dag mest och läser.
Jag gjorde på skoj en sökning på Anne Linnet på Google och upptäckte att jag kom på sjätte plats av 38 100 träffar. Gissa om jag blev kaxig! Jo! Idag låg jag på elfte plats, det växlar.
Plötsligt insåg jag då att den här sidan börjar leva sitt egna liv mer och mer. Jag matar den med bloggar, bilder, sånger och olika sökord om tal och språk. Sedan växer den till…. ja vad? Att bli större? Jag vet inte. Jag vet bara att så länge som jag har roligt så vill jag fortsätta, oavsett hur många som hittar hit.
Att sjunga här ger mig också en ny dimension av att vara jag – Dana – som sjunger. Inte för att bli känd eller applåderad eller med behov att bli sedd, nej jag tror inte det är det viktigaste numera. Nu handlar det mer om att göra något skapande som jag är hyfsat nöjd med själv. Och just nu är jag nöjd med att sidan finns och så är jag lite skräckblandat förtjust över hemsidans egna livslust.