Jag har varit sjuk hela veckan. Så av en händelse ser jag Bodil Jönsson från skolforums föredrag för lärare, som sänds på tv och som handlar om bl a katter, vila och tid, och då blir det helt rimligt att jag är hemma och vilar och blir frisk, för att kropp och själ ska komma i bättre balans igen.
Hon rekommenderar alla att läsa boken om Momo, och då tänker jag göra det. Igen. Jag har läst den för länge sedan. Den står där i bokhyllan och handlar om de grå och tidstjuvar. Bodil Jönsson säger många bra saker. Vänder på begrepp. Funderar på massor av saker. Hon är spännande helt enkelt. Och ändå så jordnära.
Boktips: MOMO eller kampen om tiden av Michael Ende.

Är jag mer positiv i dag då? Får se här nu….
Sovit hyfsat? Ja.
Biverkningar av smärtstillande? Ja.
Mår illa? Ja.
Hemma idag med? Ja.
Har kisse fått behålla maten i natt? Ja.
Har han börjat medicinera igen? Ja.
Tja… ja är väl positiva svar? Ja.
Ja men då så… då är väl allt bättre nu? Lite, lite? Ja, lite, lite bättre.
Och?
Tillbaka till tandläkaren? Ja.
Mer inflammation? Ja.
Tur att tandläkaren var kvar innan helgen började? Och ont? JAAAAA!!!

Idag önskar jag att jag hade haft en nyskriven fin dikt att sätta in här denna fullmånedag. Eller goda nyheter. Eller något annat upplyftande.
Tyvärr är jag tom som en torrlagd källa. Jag bara ekar här:
hallå… allå… allå…

En ny cd med Anne Linnet måste ju bara uppmärksammas. Och köpas. Idag.
Här på cdon till exempel.

Nu har jag tagit femton, 15! tabletter idag. Och igår. Och i förrgår. 15×3=45! Jag har ALDRIG förr tagit så många. Mitt humör dalar snabbt nu. Jag har ätit dåligt, druckit mest. Nu vill jag bara SOVA! Helst hela natten. Både katten och jag. Utan avbrott.
GODnatt!!! Sov GOTT!!! SOOOOOV!!!

Mitt liv har blivit till ett medicinskåp. Där finns penicillin och smärtstillande. Jag mår illa av alla tabletterna jag petar i mig. Kisse kräks fortfarande, trots att han inte fått sin medicin på flera dagar nu. Konstigt. Jag får vara hemma tills jag mår bättre igen. Jag vaknade i natt av att jag grät. Till och med i sömnen pågår sorgeprocesser.
Om en månad åker jag till Danmark. Tänk om jag kunde vakna på natten och skratta av glädje för det? Eller är det kanske så att glädjen över det förtas av hur det är just nu med kisse och mig? Antagligen.

Idag är det nittio år sedan första världskriget tog slut och fredsfördraget skrevs under.
kl 11.00, 11/11 1918.

Klockan är 16 och det är redan mörkt ute. Emellanåt dånar det inne av ljudet från blåsten. Jag har sovit på soffan och känner mig alldeles mörbultad. Jag har varit duktig och ansvarstagande mot mig själv idag och varit hos tandläkaren på sjukhuset. Det gick bra. Jag har gått ner minst åtta kilo, bara av att jag nu kan släppa rädslan som jag burit och tyngts av i helgen.
Ja, tänk om det hade varit så att jag hade gått ner 8 kilo. Tänk om jag skulle? Inget mer tröstätande. Inga fler chokladbollar. Inga GB-sandwishar. Ingen mer choklad. Inget tyskt julgodis och marsipan från Lidl. Vad vore det för liv? Ett mer hälsosamt liv kanske. Fast så tänker jag inte. Det är mest min tjocka mage som stör mig. Men vem ska titta på den mer än jag? Konstigt att jag är så fåfäng med hur jag ser ut i kroppen. Tja, det hör väl till en sån här dag. En helt osensuell dag i mitt liv. En av de värsta, mest osensuella dagarna faktiskt.

Söndag förmiddag. Helmulen dag. Fuktigt. I tallen utanför lyser vattendropparna som pärlor. Det är mörkt ute, fast det är dag. Det passar att tända ljus idag.
Jag har lite planer. Inget stort. Mer pyssligt och omsorgligt. Ta hand om kisse. Ta hand om mig. Ta hand om mitt hem.

Istället för att sitta på en trevlig restaurang med en kär gammal vän, sitter jag hemma i köket och vakkar (= vård av sjuk katt). Middagen är uppskjuten. Jag måste ju ta hand om min kisse. Det är bara så. Han har bara mig. Nu får han kokt vit fisk i små portioner, så jag hoppas han får behålla maten. Jag har stängt dörrarna till vardagsrum, gästrum och mitt sovrum. Han får inte kräkas där igen. Om jag är där, så får han såklart vara där.
Så det är både annorlunda i kväll och också precis som vanligt. Istället blir det god mat hemma. Och skön, njutbar musik från Århus jazzfestival. Å, vad jag längtar till Danmark ikväll, till att få dansa… å… mmm…

Kisse fortsätter att kräkas. På golven och på nya hallmattan, den som inte går att tvätta. Den var fin så länge det varade.
”Bli inte arg på katten” sa en närstående igår när jag berättade att han hade kräks överallt.
Jag hade inte en tanke på att bli arg på katten. Och vad fasen är det för farligt med att vara arg? Det är farligt och besvärande att INTE släppa ut ilskan! Jag önskar jag hade kommit på då vad jag skulle ha svarat. Eller blivit arg direkt! Jag är trött på att få ord lagda i min mun på hur jag ska vara eller göra. Tack, det räcker nu! Stopp! Håll upp!

Varför är min nya mobiltelefon så svårstartad? Det kan jag undra. Är det fel på den? Glappkontakt? Antagligen. Suck!
Varför måste kisse må så dåligt? Han kräks överallt och är tyst och trött. Han får hålla upp med medicinen ett tag nu. Och jag får gå ner och boka tid i tvättstugan och tvätta mattor.
Varför måste jag vara så himla ihopbiten jämt? Tänderna går ju SÖNDER av det. Det är inte alls bra att bita ihop och hålla igen. Jag behöver gå i en ”sluta-upp-med-att-bita-ihop-skola”. Kanske är det redan försent förresten. Kroppen har vant sig vid att göra så och det är värst på nätterna när jag inte kan påverka det. Tja…
Tvätta. Dammsuga. Diska. Städa. Börja äta penicillin igen. Det är sånt som jag behöver göra idag. Det är bara att sätta igång. Och bita ihop och stå ut med allt som är? Ja, ja, en dag till spelar väl ingen roll. Eller en vecka eller en månad till. Eller ännu längre. Eller?

Kisse vill inte äta. Han spydde upp maten igår. Han är verkligen sjuk. Antagligen biverkningar av medicinen. I vanliga fall är han jamig, hungrig jämt och vill bara visa mig vägen ut till köket. Nu ligger han bara bredvid mig. Alldeles stilla och tyst. Får se om han är piggare i eftermiddag.
Jag har sovit risigt. Tanden väcker mig hela tiden och gör ont. Jag får se hur länge jag står ut med det. Jag går inte till vilken tandläkare som helst för att få hjälp. Och han som har ökat min tandläkarskräck nu igen, honom vill jag aldrig mera gå tillbaka till. Och han är antagligen glad för det med. Han sa att jag inbillade mig smärtan när han borrade. Dum tandläkare!
Det är synd om oss här hemma. Stackars oss, kisse och mig.

Idag uppmärksammar jag världspolitiken. Det bara måste jag säga något om, också från min lilla ankdamm.
Fantastiskt att Obama har vunnit presidentvalet i USA! Jag har följt med från tiden innan nomineringen var klar, och hur det stod mellan Clinton och Obama. Först valet mellan en kvinna eller man. Sen valet mellan en vit och gammal republikan eller svart och ung demokrat. Det har verkligen varit polariteternas val.
Det här är ett ljus som nu tänts, ett val som kan göra skillnad. Och gör inte det här skillnad, så vad krävs då? Lycka till, säger jag till alla som ska ta över i Vita Huset nästa år! Heja, heja!

Ack, vilken dag, vilken dag! Först var jag seg med att komma iväg till jobbet, hade ont här och där. Men jag hade viktiga saker på gång där, som jag inte ville missa. Hade tid hos sjukgymnasten med. Körde hem sent på nattsvarta vägar. Får använda ett tunnelseende, bra att ha där för att klara av att köra i mörkret. Sen gick jag och handlade dagens dos av lycka, sandwishglassen, som jag är såld på just nu.
Nu, nu, nu? Snart massor av tv. Och telefonsamtal, det första på min nya mobil. Hurra, hurra! Den fungerar!

Aj, vad benen värker efter en lång dag på jobbet och en lång bilkörning i går kväll.
Oj, vad min nya mobiltelefon är röd och fin. Men hur sätter jag på den? Och hur svarar man i den? Och hur flyttar jag över kontakterna från gamla telefonen till nya? Frågor, frågor! Jag måste liksom göra den till min. Sen, när jag lärt mig hantera den nya, kommer den säkert kännas som min egen, precis som den gamla gjorde.
Nu vill jag slänga mig ner i soffan och se på tv medan maten ordnas av sig självt. Nej, det är en önskedröm. Jag får fixa det först. Jag är jättehungrig nu.