Istället för att sitta på en trevlig restaurang med en kär gammal vän, sitter jag hemma i köket och vakkar (= vård av sjuk katt). Middagen är uppskjuten. Jag måste ju ta hand om min kisse. Det är bara så. Han har bara mig. Nu får han kokt vit fisk i små portioner, så jag hoppas han får behålla maten. Jag har stängt dörrarna till vardagsrum, gästrum och mitt sovrum. Han får inte kräkas där igen. Om jag är där, så får han såklart vara där.
Så det är både annorlunda i kväll och också precis som vanligt. Istället blir det god mat hemma. Och skön, njutbar musik från Århus jazzfestival. Å, vad jag längtar till Danmark ikväll, till att få dansa… å… mmm…

Kisse fortsätter att kräkas. På golven och på nya hallmattan, den som inte går att tvätta. Den var fin så länge det varade.
”Bli inte arg på katten” sa en närstående igår när jag berättade att han hade kräks överallt.
Jag hade inte en tanke på att bli arg på katten. Och vad fasen är det för farligt med att vara arg? Det är farligt och besvärande att INTE släppa ut ilskan! Jag önskar jag hade kommit på då vad jag skulle ha svarat. Eller blivit arg direkt! Jag är trött på att få ord lagda i min mun på hur jag ska vara eller göra. Tack, det räcker nu! Stopp! Håll upp!