Det är konstigt vad jag vänjer mig vid vissa saker, på gott och på ont.
Jag har vant mig vid:
Att datorn hela tiden kopplar bort sig från bredbandet… Mycket irriterande! Men det är bara att ha tålamod och logga in igen. Och igen. Och igen. Och ig….. fast kanske kommer jag skrika snart…
Att datorns lock är trasigt. När köper jag en ny dator? Det är frågan…
Att kisse kräks på morgonkulan numera. Jag vaknar inte alltid längre.
Att ge kisse medicin varannan dag. Så länge han står ut, så gör jag det med.
Att dörrarna till vardagsrummet, gästrummet och mitt sovrum är stängda om jag inte är där, så länge som det är kattkräkningsrisk. Det bara är så.
Att jag lever ensam.
Att jag har inflammation i muskelfästena i ena höften. Långvarig behandling. Har börjat med inflammationsdämpande medicin nu. Och går till sjukgymnast. Kanske hjälper det, kanske inte. Det är bara som det är med det. Det är bara att stå ut med att ha ont och göra det jag vill ändå. Och vila.
Att lyssna på danska radio- och tvprogram. Jag förstår rätt så bra nu. Och hör om det är ord jag absolut inte förstår. De orden glömmer jag däremot bort att slå upp och lära mig. In här och ut där.

Sen finns det andra saker jag har svårare att vänja mig vid. Eller aldrig vill vänja mig vid. Men det är en annan lista.

Solen skiner. Snön gnistrar vackert. I alla fall på förmiddagen. Sen blåser det upp mer och mer.
Snart ska jag gå ut och leta efter en svan. Ja just det, en svan! Jag har en, jag behöver en till. Nej, inga levande svanar, som den där tanten som samlade levande svanar som hon tog hem till sig. Och inte heller en sån svan som Jan möjligen hade. Nix!
I morgon ska jag ha språksamling med de yngsta barnen och de har hjälpt till att hitta ord om svanar, för jag ville skriva en sång om svanar, för jag tycker det ska finnas en sång för barn om svanar. Och så finns ordet svanesång, det är ju något annat än en sång om svanar. (Avskedssång enl SAOL, 2006. Avskedsdikt till livet och diktningen, en skalds sista dikt, dödssång, avsked till sin lyra, enl Svensk synonymordbok, 1992) Är det därför ingen vågar skriva en svansång, av risken för att det blir ens sista sång månne? Jag vågar i alla fall. Det ska förhoppningsvis inte bli min sista sång. Min svanesång kommer INTE att handla om svanar i alla fall. DET är jag helt säker på. (Så säker man nu kan vara över livet, som inte lovar en något.)

SÅNGEN OM SVANARNA
Det var en gång en liten svan, som simmade förbi en gran.
Han hade lång hals. Han hade lång hals.

Det var två vita svanar här, som simmade i vattnet där.
De tyckte om varann. De tyckte om varann.