Efter tjugotvå år obrutna år med katter, är de första sex dagarna av ett liv utan Prosit verkligen hårda. Länken till det förflutna är borta. Jag saknar honom! Vem är jag, utan kisse, utan kattfamilj? En existentialistisk fråga, ännu utan svar.
Jag har nog levt med katt i åtminstone trettio år allt som allt. Begravt tre. Varit oansvarig med två. Lånat en. En gavs bort som kattunge. En försvann. Åtta kattliv.
Har jag ett kvar då?

Tack alla kissemissar för allt ni har betytt i för mig i mitt liv. Jag är en kattmänniska. Så mycket vet jag.

Å, jag vill hålla kvar alla kattsaker, alla fläckar, alla katthår, allt som påminner om att Prosit var här. Jag vill inte städa bort honom. I vanliga fall skulle jag städa. Men inte nu. Kan jag låta det vara? Hålla fast. Eller släppa. Han kommer inte tillbaka.

Det är spöklikt tyst. Inget rör sig. Strumpan ligger stilla på golvet, på samma ställe där den låg i går kväll. Kattens matplats gapar tom.

Ingen vill ha mat och jamar otåligt.
Ingen hoppar upp och lägger sig bredvid mig.
Ingen spinner och trampar runt på mig.
Ingen krafsar i lådan.
Ingen vässar klorna på mattorna.
Jag har ingen att ge mat och medicin till.
Ingen snor ätbart som ligger framme.
Ingen går en mattjuvssväng på diskbänken.
Ingen hoppar upp och ned från stolar, bord, soffor och sängar.
Ingen krafsar sig ner under täcken för att sova.
Ingen sitter och tittar ut på balkongen.
Ingen ligger och sover någonstans.
Ingen kommer och vill gossa.
Jag har ingen hemma att klappa och få närhet av.
Jag har ingen att prata med.
Ingen fyller ut mina rum.

Det finns en stor tomhet här. Kisse är borta och jag är ensam.

Jag går omkring och bearbetar det som hänt. Precis nyss kom jag på att det fanns en tid före Prosit. Det fanns en tid med Prosit. Och nu kommer en tid utan Prosit. Jag saknar honom så jag har ont i hela mig. Han fanns ju där. Utan åthävor. Bara kom och gick som han ville. Precis som jag också vill göra. Nyfiken in i det sista. Nå, sån är ju inte jag direkt. Men jag kanske kan bli. Det är aldrig försent att bli mer. Sov gott lilla kisse.

Idag är första dagen på tjugotvå år, som jag lever utan katt. Prosit har funnits i mitt liv från den första dagen då han föddes, kattunge av mamma Ullis och pappa Arne, storebror till Ture, som föddes samma kväll, till den sista.
26 april 1996 – 13 augusti 2012.
Han blev sexton år, tre månader och arton dagar.
Han fick ett långt och mestadels gott kattliv.
Det är tomt och konstigt. Så här ska det inte vara. Hur kan jag klara mig utan honom?

Jag har kommit hem. Upptäcker snart att jag glömt kisses medicin, mina sandaler och Tuvas pussel. Jag får antagligen åka tillbaka dit rätt så snart. Kisse mår inte bra alls. Han vill inte äta nu och han andas tungt. Han vill ligga för sig själv och drar sig undan. Orkar knappt gå. Stackars lilla kisse!
Det är verkligen inte roligt just nu att vara en gammal och sjuk katt. Han har varit sjuk så lång tid med.
Och inte roligt att vara kattägare heller. Först tog jag ansvaret för att han skulle bli till och leva. Och det kan jag ju inte ångra. Han har fyllt familjens och mitt liv med stor värme, glädje och omsorg, i över sexton år. Nu väntar mitt ansvar för hans död.
Det är baksidan på alla relationer oavsett om det är med människor eller djur. Vi möts. Vi delar livet en tid. Och sen ska vi skiljas. Jag kan verkligen förstå att kärlek gör ont. Den som vi är till för att leva med. Och det är bara så. Inget att göra något med. Bara att acceptera och sörja.

Går från rum till rum, städar och stänger igen mitt vandrarhem. Checkar av: klart uppe, klart nere, klart mittemellan, klart ute? Men är jag klar? Jag blir aldrig klar. Vill komma tillbaka direkt och göra färdigt, göra mer. Alltid så.
Förra sommaren var dålig här, men den här sommaren ännu sämre. Inte många soldagar. Kallt. Jag längtade för första gången någonsin efter en solsemester. Men ändå, hemma är hemma! Och jag har haft så ont i kroppen. Armarna, fötterna, lederna. Det har begränsat mig i år. Och jag hade svårt att släppa jobbet de första två veckorna. Det brukar jag inte ha. Så till hösten har jag en del att göra. Bara att ta tag i allt. Och arbeta. Arbeta. Arbeta. Arbeta.
Gå från mörkret. Genom skuggorna. Till ljuset! Barnbarnen! Drömgruppen! Examinationen! Jättehärliga och spännande tider att se fram emot!
Men först: checka av huset och trädgården. Städa, slita, släpa! Ta avsked.

Jag vet inte vad det är för fel på vädret där jag bor på sommaren i år. Dessa få dagar som jag är kvar här innan jag ska tillbaka till vardagen, hade jag verkligen behövt sol och torrt uppehållsväder, men nej, jag har bara regn hos mig.
Jag måste packa bilen med soporna som ska till soptippen. De ligger under en presenning nu. Jag måste måla offerbrädan två gånger till innan jag far hem. Vad är det för fel, vad har jag gjort? Jag har bara regn hos mig.
Precis nu när jag behöver göra utesakerna klara. Och inte har jag grävt klart i jorden heller. men det kan vara till nästa år. Men soporna kan inte ligga kvar. Brädan måste målas. Men hjälp! Jag har bara regn hos mig.

Det är lika bra att fortsätta skriva när jag ändå inte har kommit längre än så här med dagen. Eller så har jag kommit jättelångt!
Igår kväll gjorde jag en facebooksida om Dana Gestaltterapi – min gestaltterapihemsida
och idag gjorde jag en inbjudan till drömgruppen som startar 30 augusti. Å vad jag känner mig duktig nu! Kan själv! Jag är inte helt säker på vad jag har gjort, men det är ju så med nya saker att det är bara att kasta sig ut i det hela och så hoppas att vingarna bär…
Och gör de inte det…. så får jag göra om. Om och om igen tills det blir som jag vill. Hoppas nu att det blir en drömgrupp. Jag ser verkligen fram mot det. Och att jag får fler klienter med. Sån blir hösten. Öva, öva, öva. Drömma, drömma, drömma. Och arbeta, arbeta, arbeta.
Dags att gå upp och röra på resten av kroppen med nu. Jag har börjat med något nytt: 10-minuterspromenader. Det är toppen! Tre gånger om dagen är målet. Och det ska jag göra nu. Gå ut och gå!

Jag älskar min trädgård!
Det är något särskilt med att ha en trädgård. Här kan jag leva om precis hur jag vill. Gräva och rota runt. Göra jordgubbslandet större. Plocka de sista rabarberna för i år. Ta några hallon att smaska på. Har massor av projekt vart jag än vänder mig. Plötsligt ligger jag bara där på alla fyra och nosar på blommor eller krattar eller gräver. Helt utan planering. Det är nog det jag älskar. Oplanerat skapande. Och bara gå in när jag tröttnar.
Och så har jag alla måsten också. Måste plocka blåbär och hallon och svarta vinbär och… gud vad jag blir trött.
Nej, jag måste ingenting! Jag bara är programmerad sån. Och blir jag inte klar med mina projekt så kommer jag tillbaka nästa sommar och fortsätter och gör om eller inte. Jag vill ju inte ha en plan. Jag vill inte ha krav. Jag vill bara göra det jag vill precis när andan faller på.
Och sen säger folk att jag är flitig. Inte alls. Jag är världens största latoxe. Men visst, har jag fått något för ögonen och kommer in i nästa andning, ja, då är jag väl flitig då. Världen omkring försvinner. Jag mediterar. Och jag suckar, jag svettas, jag sliter. Jag är i flow.
I love my garden!

Igår solsken och värme. Idag regn och tja, inte kallt i alla fall.
Mitt liv och mitt hus är fullt av oavslutade gestalter. Jag kommer inte vidare förrän jag gör klart dem. Till exempel:
Jag går förbi byrån och tänker: Den behöver målas om. Är det idag jag ska måla? Jag har i alla fall gjort allt det trista, tagit bort knopparna, tvättat och slipat den redan.
Jag går förbi spacklet jag tog fram: hm… är det nu jag ska spackla?
Varje gång jag går i trappan tänker jag: Den behöver täppas igen med silikon. När?
Jag ser på listerna i gästrummet: Måla i alla fall det omålade.
Jag har en bit offerbräda ute och har köpt färg. När ska jag fixa det? Och kanske måla längst ner på husfasaden, det jag når stående? Hm…
Jag står i duschen och tänker att jag skulle fixa en svamp att göra rent hyllorna med. Gnuggar jag bara, ska den väl bli ren och fin igen…
Smala taklister i gästrummet blir nog snyggt! Köps när?
Och de breda fina golvlisterna har väntat länge på att målas, säkert i tio år… Har jag linoljefärg kvar eller måste jag blanda till mer i rätt nyans? Har jag färg så det räcker för det. Börja med att kolla det… när gör jag det då? Att mäta väggarna vore också en start.
Och vad med att dricka te i gästrummet? Nu? Ja absolut!

Och hurra! Idag kom den ene takläggaren förbi. Kanske får garaget ett välbehövligt nytt tak innan jag åker hem till vardagen.

Jaha… alone again… eller själv igen. Besöket har åkt hem. Tomheten är alltid ett stadium att ta sig igenom. Eller låta den vara, tills jag finner en ny riktning att gå i. Bara att stå ut att vara i den nollpunkten, i tomrummet.
Idag är det minsann varmt och solen gör sitt bästa för att komma igenom alla tunga moln som är. Var är katten? Han sover länge oftast. Gammal katt. Han börjar vingla mer och mer och är en tunnis. Men än så länge hänger han med, trots vissa nedåtgående skov. Och nu kommer han upphoppandes i sängen och vill att jag ska vakna och gå upp. Det ska jag. Gå upp alltså.
Frukosten får intagas i trädgården. Söndag betyder vilodag. I alla fall tills någon lust möjligen kan falla på. Måla om byrån till exempel. Från skärt och grått till kalkvitt. Och sen på med några detaljer, som ännu är opåhittade.
Juli varar ännu ett par dagar. Skönt det.

Lönedag. Betala räkningar. Pengarna kommer in och flyger ut! Som svalor. Och det gör mitt besök här också. Flyger in och flyger snart ut. Men vi har det bra i dagarna som är. Lugnt och skönt på stenstranden i solen. Gungande i hammocken. Vid middagsbordet. Å vad jag lagar god mat! Oftast. Jag vet ju vid det här laget vad jag gillar och inte. Och vad jag har svårt för och lätt för. Roligaste matlagningen är att ta vad som finns och komponera ihop en middag utifrån det. Man tar vad man har. Ungefär som tv-programmet om kocken som kommer hem till någons kylskåp. Och så ska det vara enkelt och gå ganska snabbt med. Utifrån råvaror, inte halvfabrikat eller färdigköpt mat. Det gillar jag inte! Bara ibland går det an.
Dags att gå upp nu. Duscha. Äta frukost. Läsa tidningen. Klippa gräset. Åka på utflykt. Det blir bra det! Den trettionionde dagen. Kanske efter en lista med trettionio steg att följa.

Solen skiner! Fönstren kan stå öppna! Det blir en dag vid havet! Matsäck och solkläder. Men jag tror inte jag kommer bada. Knappast troligt. Möjligen blåser det också en del. Men det är helt ok. Solen skiner! Hurra!

Hoppas att mina läsare också är nöjda med sina dagar. Lite bekymrad är jag dock, när jag ser att någon går in här väldigt många gånger varje dag och jag vet inte vad som kan vara så himla intressant här, så ofta.
Kanske är det en missnöjdhet med sitt eget liv. Eller en nyfikenhet som blivit till ett beroende. Jag känner igen mig. Men jag är bekymrad. Också. Jag får fundera på det, vad som gör mig så bekymrad…

Har slitit som en hund idag och hittade en sten, precis där jag skulle plantera en buske. Trots två spett kunde jag inte få upp den, men jag lovar att det var första dagen i sommar som jag var både varm och svettig! Snälla grannar fick upp stenen och jag kunde plantera min sorgliga schersmin, som väntat lång tid på att komma ner i jorden. Sten upp. Buske ner.

Och vad kan väl sen vara bästa belöningen? Att rafsa omkring i jordgubbssnåret, som doftar ljuvligt av go’myntan som också växer där… Skörden är inte stor, men bäst! Mina jordgubbar, från mitt gamla hus. På min gamla bröllopsdag… passande!

Vad är det med denna morgon? Inte bara jag är vaken tidigt…

Slår upp ögonen kl 6 och kisse sitter 10 cm framför mig och väntar på att jag ska vakna. Vaknar nästa gång kl 6.45 av att han puttar ner mina saker från sängen… Nu sitter han och spinner högt bredvid mig och väntar på att jag ska gå upp och det är jag himla glad för!
I torsdags andades han tungt och pipande. Jag trodde han var döende. Idag är han precis som han brukade vara i sina bästa dagar. Krävande. Hungrig. Spinnande. Han kan jama igen och vill bli klappad och gossad med. Han har helt klart tagit i bruk ett nytt liv av sina nio. Det skulle jag också behöva göra. Och vara krävande och hungrig och gossad med och spinna och jama nöjt igen.