Femtiosjätte dagen.

Jag har kommit hem. Upptäcker snart att jag glömt kisses medicin, mina sandaler och Tuvas pussel. Jag får antagligen åka tillbaka dit rätt så snart. Kisse mår inte bra alls. Han vill inte äta nu och han andas tungt. Han vill ligga för sig själv och drar sig undan. Orkar knappt gå. Stackars lilla kisse!
Det är verkligen inte roligt just nu att vara en gammal och sjuk katt. Han har varit sjuk så lång tid med.
Och inte roligt att vara kattägare heller. Först tog jag ansvaret för att han skulle bli till och leva. Och det kan jag ju inte ångra. Han har fyllt familjens och mitt liv med stor värme, glädje och omsorg, i över sexton år. Nu väntar mitt ansvar för hans död.
Det är baksidan på alla relationer oavsett om det är med människor eller djur. Vi möts. Vi delar livet en tid. Och sen ska vi skiljas. Jag kan verkligen förstå att kärlek gör ont. Den som vi är till för att leva med. Och det är bara så. Inget att göra något med. Bara att acceptera och sörja.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.