Katter, katter, katter!

Efter tjugotvå år obrutna år med katter, är de första sex dagarna av ett liv utan Prosit verkligen hårda. Länken till det förflutna är borta. Jag saknar honom! Vem är jag, utan kisse, utan kattfamilj? En existentialistisk fråga, ännu utan svar.
Jag har nog levt med katt i åtminstone trettio år allt som allt. Begravt tre. Varit oansvarig med två. Lånat en. En gavs bort som kattunge. En försvann. Åtta kattliv.
Har jag ett kvar då?

Tack alla kissemissar för allt ni har betytt i för mig i mitt liv. Jag är en kattmänniska. Så mycket vet jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.