Saknaden efter kisse.

Å, jag vill hålla kvar alla kattsaker, alla fläckar, alla katthår, allt som påminner om att Prosit var här. Jag vill inte städa bort honom. I vanliga fall skulle jag städa. Men inte nu. Kan jag låta det vara? Hålla fast. Eller släppa. Han kommer inte tillbaka.

Det är spöklikt tyst. Inget rör sig. Strumpan ligger stilla på golvet, på samma ställe där den låg i går kväll. Kattens matplats gapar tom.

Ingen vill ha mat och jamar otåligt.
Ingen hoppar upp och lägger sig bredvid mig.
Ingen spinner och trampar runt på mig.
Ingen krafsar i lådan.
Ingen vässar klorna på mattorna.
Jag har ingen att ge mat och medicin till.
Ingen snor ätbart som ligger framme.
Ingen går en mattjuvssväng på diskbänken.
Ingen hoppar upp och ned från stolar, bord, soffor och sängar.
Ingen krafsar sig ner under täcken för att sova.
Ingen sitter och tittar ut på balkongen.
Ingen ligger och sover någonstans.
Ingen kommer och vill gossa.
Jag har ingen hemma att klappa och få närhet av.
Jag har ingen att prata med.
Ingen fyller ut mina rum.

Det finns en stor tomhet här. Kisse är borta och jag är ensam.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.