Äntligen har jag fått hem ”Svag doft av skymning” med Peter LeMarc. Hans röst är som balsam för sårade själar. Han skriver sina sånger med både ärlighet och sårbarhet. Jag gillar musiken med. Den är både vilsam och lagom svängig. Jag kan lyssna länge på den här, det känner jag direkt!
På gatan bredvid min, sitter pilfinkarna i flockar i häcken och kvittrar i solen när jag går förbi. Gamla minnen vaknar. De har alltid suttit där och sjungit i solen. Och kommer jag för nära, då kryper de in i buskarna och blir som osynliga där.
Den här bilden är från en solig dag i september. Sedan dess har det väl varit mest grått och regnigt, vad jag kan komma minnas. Långtidsminnet kanske fungerar, men inte korttidsminnet! Håll till godo med det, tills jag minns att skriva något till nästa gång.
Föreningen håller på att byta rör i kulvertarna ute. Idag är det strömavbrott inne hela förmiddagen och mörkt i trappan på eftermiddagen.
Hur planerar jag dagen då? Ska jag gå ut på fm och vara inne på em? Eller göra tvärtom?
Jag har kokat en hel kanna vatten, utifall att jag blir sugen på en liter te. Det händer ju… aldrig. Men just frånvaron av något, brukar trigga mig till att vilja ha det jag inte kan få. Känner fler igen sig kanske? Ja visst!
Och inte öppna kyl och frys heller och släppa ut kylan. Är det precis då jag vill ha allt som finns där med? Antagligen.
Bäst att tänka på annat ett tag. Tv:n fungerar inte. Datorn går på batterier. Hm… Läsa? Sova? Gå ut? Ja vad vill jag? Har ingen aning! Dricka mer te blir en bra början!
Nu är krukan fylld med massor av olika lökar. Hoppas det blir en ordentlig blomsterexplosion till våren, som varar länge. Det är i alla fall ett experiment. Håll tummarna för att det lyckas! I love flowers!
Sting och Stevie Wonder
Fragile
If blood will flow when flesh and steel are one
Drying in the colour of the evening sun
Tomorrow’s rain will wash the stains away
But something in our minds will always stay
Perhaps this final act was meant
To clinch a lifetime’s argument
That nothing comes from violence and nothing ever could
For all those born beneath an angry star
Lest we forget how fragile we are
On and on the rain will fall
Like tears from a star, like tears from a star
On and on the rain will say
How fragile we are, how fragile we are
On and on the rain will fall
Like tears from a star, like tears from a star
On and on the rain will say
How fragile we are, how fragile we are……
Bilden kommer från facebook:
https://www.facebook.com/pages/Its-So-Dumb-and-Stupid-Its-Funny/337541338604
Solregn och regnbågar syns runtom i hela stan.
Visdomsord angående att passa in eller höra till:
”If I get to be me, I belong.
If I have to be like you, it’s fitting in.”
Brené Brown
Jag älskar att skriva. Jag har fått höra sedan jag gick på gymnasiet, att jag skriver bra. Jag vill tro på det. Och om jag inte skriver på ett tag, känns det som jag har mist något, kontakten med mitt skrivande jag, mitt inres spegling.
Jag är inte bara i mina roller som barn, mamma, vän, lärare, sångare, gestaltterapeut osv. Jag är också Dana, jag som skriver.
Jag har bloggat i mer än åtta år. Det är lång tid och många blogginlägg. Ibland har jag glömt bort vad jag skrivit och kan nöjd återupptäcka det och tänka: ”Va! Har jag skrivit det här?” Och ibland tänker jag: ”Hur kunde jag skriva så där?” Men det var ju så då, i den stunden.
Oftast är det en mening med att skriva. Jag får syn på något medan jag skriver. Och ibland är jag som blind för det jag skriver. Och faktiskt, ibland skriver jag något riktigt bra. Jag skapar något som ger mig en enorm glädje.
Jag är här på min hemsida, jämfört med andra, öppen med vissa delar av mig själv. Och jämfört åter med andra, är jag inte det. Jag vill tro att jag är mer än det jag skriver här. Kom ihåg det!
Och tyvärr glömmer jag bort det själv emellanåt och lever ut någon sida av mig som inte har fått plats i mitt vardagsliv ute i världen. Då har jag gjort fel. Det vill jag be om ursäkt för. Jag har skrivit av mig och sedan gått vidare här och inte tänkt på att det jag skriver här når ut till en offentlighet. Fast jag ju vet det egentligen. Och jag har tänkt att jag skriver för vänner. Så är det inte, har jag nu smärtsamt fått erfara. Den som vill, kan läsa det jag skrivit och tja, ta det som bevis för att jag är någonting som jag kanske inte är. Vad vet jag?
Nå, nu är hemsidan och bloggen tillbaka i världen. Fantastiskt att kunna nå ut med den så här. Gullefjun och mina vänner är glada också. Det är bättre att vara glad för att jag skriver, än att jag slutar skriva. Så är det med det!
Kom gärna med synpunkter direkt till mig. Jag gillar yttrandefrihet och tyckandefrihet och kontakt. Att prata bakom ryggen om någon är dåligt, men mänskligt. Alla kan göra fel.
Där slutar jag för i dag!
Jag uppdaterar länksidan i kväll. Det var verkligen länge sen jag höll på med det. Oj, vad mycket som har förändrats. Men nu är i alla fall språklänkarna hyfsat ok igen.
Tipsa mig gärna om bra bloggar och hemsidor.
Jag har handlat lökar för första gången på länge. Det är sex olika sorter. Jag ska plantera dem i lager på lager i krukan på balkongen. Och så får jag se vad som kommer upp till våren. Ett lökexperiment! Jag har aldrig testat det tidigare. Nu är det dags.
Jag mäter jorddjupet, gödslar och vattnar. Tre lager idag och tre lager till i morgon. Tur att solen skiner. Jag behöver värmen. Och skapandet. Och det gör inget att jag är långsam, jag har hela dagen på mig.
Liten Tuva och jag var ute förra veckan och plockade kastanjer i parken. Nu ligger de i en skål på balkongen och väntar på att torka och spricka.
Igår var jag i stan och gick under kastanjeträden på en gata på Söder. Det kändes som om det var en allé. Men en rad med kastanjer är ju ingen allé.
Jag gillar att gå under träden och se taket som sträcker sig mot himlen. Solen, ljuset och känslan är god. Och det är det viktiga. Goda känslor. Goda miljöer. Gott ljus. Sånt jag behöver. Kanske du med?
Jag är hemma och är sjuk. Tiden är som en osynlig slöja. Den går samtidigt som den står stilla. Jag står stilla, fast i rörelse.
Jag läser ibland. Just nu mycket om drömmar. Vad synd att inte drömgruppen kom igång. Eller vilken tur att den inte kom igång just än. Den kommer igång senare, det är jag helt säker på.
Drömmar är en stor inspirationskälla för mig. Det har det varit i lång tid. Jag har arbetat med drömmar i min egen terapi. Jag har varit med i en drömgrupp som arbetade efter Ullmans metod. Jag har börjat göra det gestaltterapeutiskt med klienter. Och som sagt, en drömgrupp skulle vara superspännande att arbeta med. Och nu, sjuk och hemma, kan jag också använda mig av mina drömmar, för att förstå vad jag är med om bättre. Mitt undermedvetna vill hjälpa mig att förklara hur jag har det. Drömmar är som vägvisare i natten. Om jag vill, kan de få finnas i min skattkista och lysa som guld. Också mardrömmarna har något att säga mig. Vem tror att livet bara innehåller fina, sköna, härliga upplevelser? Inte jag.
Livet är en resa från natt till dag, från ljus till mörker, från svart till vitt. Med alla nyanser. Här är en dikt jag skrev 2008:
GRÅ NYANSER
Bakom den grå gardinen
av mulen himmel och höstvinterdis
finns ett ljus.
Jag vet det.
Hur skulle annars det grå synas?
I nyanser av grått syns världens ljus
mellan mörkaste mörka och ljusaste ljusa.
Jag vandrar ständigt mellan det svarta och vita
och stannar upp ibland,
ser hur vattendroppar speglar världen
inuti sitt eget universum
och faller ner,
när världen blir för tung att bära.
Jag känner kylan mot huden,
och vinden blåser i håret.
Det finns mycket att se i det grå
i vanliga höstvinterdagar.
Dana Jergefelt, 2008.
Nu är hemsidan på igen.
Idag var jag på företagshälsan och fick göra början till en hälsoprofil. Det var en chockartad upplevelse på flera sätt. Nu behövs ett och annat göras. Mäta blodtrycket till exempel några gånger, för att dubbelkolla och trippelkolla upp till sex gånger innan läkarbesök. Och terminen har bara börjat. Oj oj oj… hur ska jag klara av det? Har inte en susning. Än. Och ergonomisjukgymnasten kommer nästa vecka hoppas jag. Att sitta ner så mycket nu, gör genast ont i rygg och ben. Aj aj aj!