Jag är hemma och är sjuk. Tiden är som en osynlig slöja. Den går samtidigt som den står stilla. Jag står stilla, fast i rörelse.
Jag läser ibland. Just nu mycket om drömmar. Vad synd att inte drömgruppen kom igång. Eller vilken tur att den inte kom igång just än. Den kommer igång senare, det är jag helt säker på.
Drömmar är en stor inspirationskälla för mig. Det har det varit i lång tid. Jag har arbetat med drömmar i min egen terapi. Jag har varit med i en drömgrupp som arbetade efter Ullmans metod. Jag har börjat göra det gestaltterapeutiskt med klienter. Och som sagt, en drömgrupp skulle vara superspännande att arbeta med. Och nu, sjuk och hemma, kan jag också använda mig av mina drömmar, för att förstå vad jag är med om bättre. Mitt undermedvetna vill hjälpa mig att förklara hur jag har det. Drömmar är som vägvisare i natten. Om jag vill, kan de få finnas i min skattkista och lysa som guld. Också mardrömmarna har något att säga mig. Vem tror att livet bara innehåller fina, sköna, härliga upplevelser? Inte jag.
Livet är en resa från natt till dag, från ljus till mörker, från svart till vitt. Med alla nyanser. Här är en dikt jag skrev 2008:
GRÅ NYANSER
Bakom den grå gardinen
av mulen himmel och höstvinterdis
finns ett ljus.
Jag vet det.
Hur skulle annars det grå synas?
I nyanser av grått syns världens ljus
mellan mörkaste mörka och ljusaste ljusa.
Jag vandrar ständigt mellan det svarta och vita
och stannar upp ibland,
ser hur vattendroppar speglar världen
inuti sitt eget universum
och faller ner,
när världen blir för tung att bära.
Jag känner kylan mot huden,
och vinden blåser i håret.
Det finns mycket att se i det grå
i vanliga höstvinterdagar.
Dana Jergefelt, 2008.