Fredag, fredag, fredag… återigen fredag… jag är präglad på vad fredagar är, slutet på veckan, sluta jobbet lite tidigare, ha sin egen tid mer, koppla av och njuta, göra allt som inte blev gjort i veckan, handla, vila, se på tv, somna på soffan, laga god, mer omsorgsfull mat med en drink i handen, accumulerad trötthet, förväntningar inför helgen, känslan av att helgen var oändlig finns där med.
Och just nu som arbetslös har jag ingen riktig fredag på det viset, en fredag som jag förtjänat med att ha jobbat och varit duktig på mitt arbete. Jag får hitta andra sätt att prägla veckodagarna på istället. Jag kan fortfarande ha fredagen till att varva ner på, fast jag är rätt nervarvad. Handla inför helgen visst. Göra det som inte blev gjort i veckan. Absolut har jag sånt att göra, sy och stryka. Se på tv. Laga god mat. Ha förväntningar inför helgen. Javisst, jag ska på fest i morgon! Hm, vad ska jag ha på mig då? Sätta upp renoveringstapeten med hjälp av Mikael. Måla lite. Sätta upp mosaiken i badrumsfönstrets fönsterbräda, så att den lilla biten blir klar. Fredag… Fredag! Och en oändlig helg.
Och så är det i stort sett första dagen i år, som jag sitter ute på inglasade balkongen i solen och bara njuter… mmmm…

Jag har sovit uselt i två nätter nu av andra anledningar än de vanliga. Jag har bara en 80 cm bred säng sedan ett par dagar tillbaka och det är så himla smalt så jag nästan ramlar ur. Kuddarna och böckerna måste ligga på golvet, och datorn, datorn trängs med mig i sängen så länge jag är hyfsat vaken, sen får den åka ner på golvet med och det är alldeles för långt bort… Jag varken ser eller hör något på den då.
Har jag råd att köpa en ny säng? Nej. Jag bara måste göra det ändå. Får jag hjälp med att köra hem en säng? Ja det får jag, å så skönt! Står jag ut till måndag kväll? Absolut! Ny bredare säng på måndag! Jag längtar!

Dagen har börjat så fint, med soligt väder och skratt med en vän. Så är frågan hur resten av dagen kan bli då… Det jag har att göra, får vara ledstjärnan idag och att jag vill göra något. Jag är nöjd med det. Ett steg i taget var det… så… tvätta, ingen utmaning alls, diska, skönt att få ordning i köket, slänga metallsopor, ja ja på vägen ut… Men sen då… de större projekten… slänga ut sängar… behöver hjälp med det, de ska köras bort till containern. Det är mentalt svårt. En epok är över. Dubbelsängen ska bort. Den har gjort sitt. Som tur var fick den repor i flytten och blir då lättare att slänga, med mitt sätt att se på saken. Jag är ingen slit-och släng-människa direkt.
Ett annat projekt jag ska göra själv, tror jag, är att sätta upp renoveringstapet i mitt ”pysselrum”. Sånt har jag aldrig tidigare ”pysslat” med. Jag har målat tak och lister där i helgen. Ett steg i taget om igen: Sätta upp tapetbordet. Ta fram grejor som behövs. Sen får jag se om jag har modet att börja skära och limma.

Jag vaknar och kollar hemsidan, som jag brukar… och ler stort… Kära Walentine skriver fina ord om min blogg på sin blogg. Han ska ha en tävling i olika kategorier med bland annat bloggar, Walentine Awards 2006, och han har nominerat alla där och min med. Det är roligt att se hur någon utomstående uppfattar det jag skriver och han har fångat något där i sin beskrivning av mina bloggar kan jag tycka… Bara jag nu inte blir högfärdig eller tappar förmågan att skriva av prestationsångest nu bara. Fast jag litar på flödet nästan jämt när jag skriver. Orden bara kommer och jag kan bli förvånad efteråt för att det jag skrivit verkar helt ok.
Och nu ska Walentines bloggtopp koras 1 april. Första april! Något kul kan det väl vara med det! Jag väntar med spänning!

Idag ska min dotter flytta ihop med sin pojkvän. Vilken stor dag det är! Jag får tankar om när jag flyttade ihop med min första man. Det är skillnad som natt och dag. Tur det! Det är bra att båda har bott själva tycker jag. Och det tycker de med. Det var viktigt för dem att ha den erfarenheten först. Nu har de köpt en lägenhet och i sann anda med sina föräldrar bangar inte vår dotter från att börja sin egen bo-bana med att spackla, slipa och måla! Jag är så stolt för det! Och sen ringer hon och vill ha råd från sin mamma om det. Jag är så glad att få finnas till hands med både råd och mer praktisk hjälp. Nu ska det bli spännande att få åka dit idag och se lägenheten. Vi blir nog många där idag. Kul! De lyckas med att göra den här dagen till inte bara en angelägenhet för två personer, utan för två familjer som idag blir tre familjer.

Det finns anledning att bli arg emellanåt, har jag förstått. Även jag blir det. Fast… jag vill ju inte visa det. Men idag så vaknade jag nästan arg och hela dagen hade jag ilskan med mig och jag ville ha den där. Inte stoppa undan den, som jag brukar. Inte be om ursäkt heller för att jag var arg. Och sen på kvällen blev jag så himla arg för en sak och jag uttryckte det med. Mycket ovanligt av mig. Och jag kände obehaget innan och tänkte att det här får bära eller brista. Jag vågade riskera att vara arg, bestämde jag. Det handlade inte om den andra personen egentligen utan om mig ju! Och mitt!
Och sen ville jag be om ursäkt för det, men jag höll emot och ville inte kliva tillbaka ett enda steg. Nä!
Det gick några timmar av tråkighet och sånt. Jag surade och kurade. Sen tar den andre ett kliv fram och tar kontakt och så skönt att det händer och vi blir sams igen.
Och plötsligt får jag en bild av känslorna, hur de liksom flyger fram och tillbaka, glädje, skratt, sorg, lite gråt kanske, lust, sex, och då går det minsann att vandra emellan, för mig i alla fall. Och då har ilskan sin plats där med såklart. Att vara arg och morra en stund, bli sams, älska och skratta och sova och äta och andas och vara arg och bli sams och…
Mina erfarenheter av ilska har väl varit skrämmande långa och utdragna och tagit för mycket energi och skrämt mig totalt. Särskilt ilska som bärs i lång tid. Som samlas och hålls om.
Mina nya erfarenheter och behov av andra sätt att vara på, säger att allt förändras, som vågor som sköljer in på stranden, så kan känslorna också rulla in, som ett vågspel… ha ha… eller att som efter ett musikaliskt känslosamt läge, kommer ett annat. Tänk om radion bara spelade två sorters musik, t ex glad och sorgsen, så trist det vore i längden….Bli arg just nu, bli sams. Öva! Öva! Öva! Växla om. Skifta allteftersom. För allt är föränderligt. Allt!

Det är torsdag. Jag vaknar tidigt. Jag har drömt. Vad betyder drömmen? Vad med tre? Vad med träd? Vad med kärlek? Det är frågan. Jag funderar lite. Hittar inga svar. Ibland finns inga. Jag läser lite. Jag funderar lite. Vad ska göras? Måla taket idag? Det vore vettigt. Jag vill jobba. Jag vill vidare. Ska bort med. Någon timme bara. Sedan hem igen. Behöver göra något! Glömma bort tiden! Låta dagen gå. Dagen går ändå! På något sätt. Timme efter timme. Dag efter dag. Vad vill jag? Vem bryr sig? Meningen med livet? Jag vill tro. Jag vill hoppas. Jag vill älska. Jag suckar djupt. Göra klart hemma! Prioritet nummer ett! Jag börjar där!

Jag hade en tanke förra veckan att jag kanske skulle gå och simma lite. Jag är ju gammal tävlingssimmare, så någon längtan till vatten finns ju. Nu var det dock flera år sedan jag gick till ett badhus… Jag undersökte när simhallen var öppen och vad det skulle kosta och igår packade jag ihop min badväska. Det behövde inte betyda att jag skulle simma, intalade jag mig själv. Bara att jag skulle vara beredd, utifall att lusten skulle finnas kvar tills idag. Och efter en lugn morgon med många tankar och skrivna blad i blocket, så gick jag faktiskt till badhuset! Jag! Ha! Jag har simmat 500 meter, för att inte ta ut mig så här första gången. Det tog 18 minuter. Se där, jag tävlar med mig själv. Det tog 14-15 minuter i mitt gamla liv. Så lite bastu på det och nu är jag helt slut. Musklerna är ömma och vill inte mer nu. Men skönt, riktigt skönt… Jag kunde! Alldeles själv!

Leffe tapetserade en bit till i hallen igår, så idag är det dags att börja tömma mitt skräp- och förrådsrum intill. Suck! Å, så mycket det är att ta ut… och det mesta ska bort därifrån, så att jag kan börja måla tak, fönster, element och lister. Ååååå, så trött jag är redan… Hör, vad jag klagar! Jag har burit ut ekbokhyllan därifrån och alla sakerna i den och fyllt den igen i hallen. Den ska stå där ”temporärt”. Undrar hur länge det kan bli då… Länge antagligen… Och så blir resten av lägenheten fylld av alla lådor och påsar och annat skrot, byggmaterial, kakel, färger, sängram, vinylskivor, dörr… Ingen feng shui längre då här… Ja, det är väl bara att stå ut, för att komma vidare. Jag får väl se bilden inom mig hur fint det kommer att bli sen då, ett pysselrum, för att sy, pyssla, hålla på med foton och renovera möbler i. Sen. Alltid detta sen… Sen blir allt bra. Sen får jag mitt bästa jobb. Sen möter jag min kung och älskling. Sen lever vi lyckliga i alla våra dar… nej visst ja, nu drömmer jag igen… Fortsätt jobba nu! Handling är drömmars fiende med!

Mobiltelefoner är ett av teknikens under. Tänk att ringa någon på det vanliga mobilnumret och så svarar personen och ljudet är hur bra som helst.
Så var det för några veckor sedan. Jag ringde en gammal klasskompis, för jag ville ha promenadsällskap i vintersolen. Och sen under samtalet säger han:
– Vet du var jag är just nu? Jag är i Milano! Jag ska xxxxx!
… och jag får veta hans ärende där. Och jag fattar bara inte att han svarade över huvud taget. Så dyrt samtal det blev!
Ett annat samtal förra veckan var nästan likadant. Jag behövde få hjälp med ett vattenrör som lossnat och läckte, så jag ringde en som jag trodde kunde veta någon råd. Han sa:
– Vet du var jag är just nu? Jag står på en beach i Kalifornien!
– Men varför svarar du där då? undrade jag såklart.
– Det kunde ju vara någon som ringer om ett jobb…
Nå, nu var det ju inget jobb för honom, men jag fick ändå hjälp från andra sidan jordklotet! Så fantastiskt bra!
Min mobil är tyst mest nu. Jag önskar jag kunde få svara i den och säga:
– Vet du var jag är? Jag är i Köpenhamn!
För dit vill jag åka i vår och göra klart det jag inte gjorde sist.
För övrigt kan man ju säga vad som helst om man vill impa på någon, för vem vet om det är sant… Hm….

Utanför mina fönster växer höga tallar. Här är en av dem. Jag tycker om att titta på dem i olika ljus. Ibland sitter det fåglar där. Jag tycker om att se på fåglar. Tyvärr så är det sällan småfåglar. Oftast skator. I en av tallarna brukar hackspetten sitta och picka. Det är fint. Idag lyser solen starkt mot allt det bländande vita. Jag går ut nu en sväng. Det är minus sju grader ute fast det är mitt på dagen 11 mars.

Jag vaknar tidigt och äter frukost. Ögonen faller liksom bara ner på mig, så jag lägger mig och somnar om. Sover länge. Drömmer. Bearbetar något där. Skriver lite. Börjar vakna lite mer sedan. En vän ringer och pratar. Det är så bra med honom för han liksom rycker upp mig då och då. Han finns där så troget och vänligt.
Jag sjunger lite sen och undrar var min energi till att spela in mina sånger tog vägen. Mitt andra större projekt ligger också nere. Och lägenhetsrenoveringen har kommit av sig med. Att gå ner i vikt – inte just nu… Sortera papper och rensa. Nej. Gå ut. Inte just nu. Inte ens att stryka kläderna i köket blir gjort. Jag diskar och äter och vegeterar. Långsamt börjar jag dagen. För andra människor är arbetsveckan slut. En dag kommer jag att se tillbaka på den här tiden, som en parentes kanske, mitt i livet. En stund av vila, återhämtning, kravlöshet och omärklighet. Och bearbetande inåt och ner i djupen. Vad är meningen med livet? Just nu är det att göra det jag gör. Och att bara vara. Idag kan det räcka.

Jag får baske mig inte särskilt mycket gjort… undrar varför…. nej, jag vet! Jag vet. Och det jag har som ska göras springer inte sin väg. Kläderna ligger kvar i köket, bredvid står symaskinen, och så ligger det en hög som ska strykas. Ingen skurborste har jag, så då behöver jag inte skura golvet där. Idag var en innedag. Min syster kom och det är roligt att prata med henne. Och så bara måste jag sätta upp en hängare för handduken vid duschen… många gånger har jag duschat eller badat och sen upptäckt att handduken hänger ute i hallen…. jag lär mig inte att ta in den först, många blöta fotsteg har jag tagit ut från badrummet… Jag har lagat paj idag. Bra med ordentlig mat. Jag känner mig så nyttig då. I morgon fyller Annika Lantz 38 år och hon pratar i P3 mellan 11-13. Jag vet något om vad som ska hända…. jag har minsann fått lite information så här i smyg… Jag ska lyssna då! Det ska jag!
Och Annika Lantz…. Grattis på födelsedagen! Och nu kan det avslöjas, syrran var där med Södra Bergens Balalajkor och spelade… Kul! Annika och orkestern är visst jämnåriga….

Jag är tillbaka från en långpromenad i solen, kylan och snön. Jag är så glad och nöjd att jag hade energi att ringa en vän, som dessutom också ville ut och gå. Jättebra! Nu är jag trött och ska vila ett tag innan jag ska ut igen. Jag läser vidare ur ”Risking being alive”, en gestaltbok, med olika övningar i. Jag har lite kläder att laga och sy om med. Lite projekt med andra ord. Och städa i köket. Om jag orkar. Och ringa en gullig släkting. Och bestämma en middagsträff. Nu är jag ännu tröttare innan jag ens har gjort något mer. Gå och vila! Nu!