Jag är samlare av ett gefleporslin som heter Blått band. Så bjöd jag på Tradera när en ovanlig sockerask bjöds ut. ”I ypperligt skick utan nagg eller krackeleringar” hade säljaren som hade sålt många saker med positivt betyg skrivit. Många hade bjudit på den innan. Priset var verkligen högt. Men jag ville ha den och vann. Och så när jag packar upp den är locket lite krackelerat, men ok i stort. Fatet ok. Men själva skålen helt krackelerad och dessutom brun i porslinet, som en del delar är. Jag blir så ARG! Jag vill ju lita på folk. Ibland har jag frågat särskilt om det är krackelerat ändå. Alla vet inte hur man ser det, misstänker jag. Men en felfri klocka går inte fel. Och porslin i ypperligt skick är inte krackelerat. Hoppas nu jag får tillbaka pengar då. En gång har jag blivit blåst av en försäljare som inte sålde delen som var på bild, utan en annan med nagg. Sånt är rent av fräckt! Ska jag bli blåst igen? Hoppas det ordnar upp sig. Och det verkar så. Skönt! 

Bilden gör inte rättvisa åt de fina blommorna som Mike fick från Walentine i fredags…     Nu börjar påskveckan. Kommer jag att få besked om jobb? Kommer jag börja snickra väggen i pysselrummet? Kommer våren snart med sol, värme och blommor? Jag hoppas på det. 

Jag städar… och sorterar papper… slänger papper och min fina, fast kliiga kofta som min brors före detta fru stickade åt mig för jättelänge sedan. Det gäller att vara osentimental nu, för jag vill absolut inte ha kvar allt mer. Bort med det gamla, trista som jag inte har behov av! Bara bort me´t! Och så sortera i högar först så att det som hör ihop, kommer i samma högar. Det är början till en ordning. Och så lyssnar jag till internetradio, dansktop, som inte är danskt enbart, utan svenskt och tyskt med. Dock inget engelsk! Och jag har inte råd att åka till Köpenhamn. Så är det bara. Tråkigt! Vad finns att glädjas åt då??? Tja… Tårtkalas – om det finns kvar någon tårta dagen efter då. Lördagkväll och veckans whiskey! Och så…. hm…. äta sött och dricka lite… vilka glädjeämnen… ha ha… Det får räcka så tror jag.   

Idag är det 25 år sedan min son föddes. Det är som det vore igår. Tjugofem år! Tänk! Jag ska göra en tårta till honom och åka dit med den i eftermiddag. Först i morgon kommer familjen dit och firar honom. Ikväll gör han annat. Och jag ska göra annat med, om jag så orkar. Hela kroppen är som ledbruten av helgens och veckans jobb och jag har så ont här och var. Sakta går jobbet med sista rummet fram ändå, för jag kan inte låta bli att göra småsaker ändå istället för att vila.

Jag gick till kören igår och vi övade sånger till påskgudstjänsterna. Särskilt långfredagens sånger är speciella att sjunga. Dels för att de är sorgliga och tungsinta och dels för att vi då sjunger utan piano och orgel till. Allt för att spegla den svarta dag då Jesus blev korsfäst och dog. Jag tänkte vara med hela påsken i kyrkan i år. Andra år har jag varit borta i Norrland på påsklov. Men jag har inget lov i år, så det blir som en vanlig vecka hemma istället. Någonstans i bakhuvudet  idag på kören, fick jag tankar om hur påskdagarna på sätt och vis också skulle kunna vara som en spegling av mitt liv eller andras liv, eller som ett sätt att se hur livet kan förändras, från en verklighet till en annan. Att gå från en outhärdlig smärta och sorg, till glädje i påskdagarna och ha det som en bild för hur livet kan vara ibland. Först behöver kanske något i en dö, lämnas, sörjas för att nytt liv sedan ska kunna uppstå. Här är en bild i lera, en del av en hel serie om Jesus sista påskdagar. Den finns att se på Berget i Rättvik.

Men hur får jag bilder från bloggen att synas på svensk lemonad.org dvs Var är du? Finns det någon som kan tipsa mig om rätt inställning i wordpress eller är det något annat som behövs?

Jag går upp tidigt för jag ska lämna bilen på verkstad och få nya bromsar på den. De har varit slitna länge och jag har dragit mig för att byta dem, för jag har så dåligt med pengar. Men det är ingen ursäkt, inser jag. Har jag bil, så måste jag betala sånt förr eller senare. Jag är alldeles ledbruten i kroppen efter de sista dagarnas arbete hemma med att sätta upp renoveringstapet och måla den. Och det är bara att fortsätta jobba. Jag SKA bli klar den här veckan helst, med tre av väggarna. Sen kan jag bära in alla saker dit, som nu står i vägen i andra rum. Men färgen, blev den rätt eller har jag valt fel nu igen? Är jag verkligen nöjd med den? Faktiskt inte. Det är ändå bättre att vara osäker nu och måla om innan jag har gjort klart helt. På onsdag får jag besök av gamla arbetskamrater. De kommer att se min röra. Jag blir inte klar som jag helst ville. Men kors i taket! Hallen är klar till sist! Hurra! Hurra! Tack alla som hjälpte till igår! Och nu har jag handdukskrokar i badrummet med. Och bara en tapetvåd kvar att sätta upp. Och syrran kommer och kan tänka sig att hjälpa till lite idag. Det ska hon få göra.   

Idag skiner solen igen. Skönt! Jag har funderat lite på solen och ser solstrålar som lyser till mig från andra. Det är som skiftande ljus i mitt liv från olika håll. Jag kan inte påstå att jag är ett ljus för andra just nu. Jag lyser bara med ett litet, lite flackande ljus som inte når så långt kanske, men det finns där. Jag kan se det. Jag ska fortsätta att måla, en vägg och golvlister. Väggen blir… lejongul. Jag vill ha ett rum som lyser upp och som jag blir glad av. Det får gärna lysa som guld därinne. Långväggen mot grannen vill jag klä med vitlaserat råspontat trä. Hoppas att min vision om det går att genomföra. Det kanske kan hjälpa mot lyhördheten i lägenheten tänkte jag. Det ska bli mitt nästa projekt där, när tre väggar är klara och jag kan flytta in saker dit. I morgon kommer Leif, Astrid, Erik och kanske Mikael och hjälper mig att bli mer klar. Jag har börjat skrika på hjälp nu. Nå, skrika är väl att ta i… Men be om hjälp mer på allvar menar jag. Så.   

Idag, denna mulna, kalla vinterslaskdag, lever jag på minnen från igår: vårsolen på balkongen och kisse som njuter och rullar sig på mattan i solen. Här kisar han så fint…                          

Så gick bilen igenom sin första besiktningen utan anmärkningar – precis som jag själv skulle göra i en läkarundersökning antagligen. Men så var det det här med bromsarna som var helt utslitna. Javisst. Jag är ju det jag med. Så bilen ska in till verkstad på måndag då och jag betalar… precis som jag betalar mitt eget inre underhåll på fortbildning och egen terapi. Bilen är skitig som bara den och behöver tvättas. Och jag själv behöver bli ren och renas, just precis, och omhändertagen med. Sånt är jag dålig på, att både ta hand om bilen och mig själv i det yttre. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – att som bilen rullar, rullar jag… 69.5 kg. Suck! Bilen har olika delar som är bra för olika saker med. Vinterdäck och sommardäck t ex. Och bromspedal och gaspedal. Framsäte och baksäte osv. Och jag har olika delar i mig som behöver användas för olika behov och inte bara visa upp samma sida utåt. Där är det som en kamp i mig. Jag vill helst fly, för det är jag van vid, istället för att stanna upp och visa att jag är både ledsen och arg emellanåt. Annars kan jag inte vara riktigt glad heller. Bilen bara är, som den är. Utan värderingar av vad som är bäst på en bil. Allt behövs mer eller mindre, då och då. Där har jag något att lära… av min bil! Att vara. Inte värdera i bra eller dåligt. Ibland tänker jag att jag kanske måste sälja bilen för att ha råd till att leva. Då blir jag väldigt ledsen, för jag ÄLSKAR min bil, trots att jag inte alltid tar hand om den på det allra bästa sättet. Och då är det ju så med mig själv med, att jag på detta konstiga sätt att projicera mig på min bil, så vet jag att jag trots allt också älskar mig själv. Älska dig själv såsom… din bil? Jag kör vidare nu. Tut!

Idag är det dags för min bil att få träffa kontrollanten på bilbesiktningen. Det blir första besöket där. Bilen är så skitig bara. Den behöver tvättas innan helt klart. Det är inget väder för att stå ute och tvätta själv. Jag åker väl till automattvätten först och hoppas att den inte blir repad där, som förra gången jag var där. Lyser alla lampor? Fungerar allt som det ska? Jag håller tummarna!

Jag tittar mig runt i min lägenhet och ser bara det som behöver göras i ordning: måla lister i köket, lägga på resårmadrassen – kunde jag göra själv om jag hade haft styrkan och fyra långa armar, tapetsera fyra våder – kunde jag om det bara inte vore så svårt att se var alla kanter ska passa samtidigt, dubbla ögonpar här alltså, ordna med bloggsidan, så den ser ordentlig ut igen – om jag kunde det så…   ”Ensam är stark”, sägs det, men jag vet att ensam också är otillräcklig för allt. ”Ingen kan göra allt, alla kan göra något”, stämmer bättre. ”Livet är ingen dans på rosor” – vad synd! Det tror jag ibland att det skulle vara. Idag får jag göra sånt som jag räcker till att göra, istället för att dansa på rosor.

I kväll fick jag en känning av ”den stora ensamheten” som säkert drabbar de flesta någon gång. Jag hade varit på Ikea med min före detta man och köpt min nya säng. Vi åkte hem och där fanns vår son på plats att hjälpa till att bära upp allt. Jättebra! Och så gick de. Direkt. Jag blev alltså ensam! Bara så! Och lika snabbt som de gick, kom den stora ensamheten till mig som sällskap. Sällskap, nå ja… det blev en påminnelse, ett ögonblicks klarseende om att jag lever ensam och att det faktiskt ibland också är skönt att få dela livet med någon annan. Jag saknar denne någon att leva med, även om jag oftast vill vara själv. Jag kände sorgen med över att livet är som det är. Nej just det, inte glädjen. Inte nu ikväll i alla fall. Kanske i morgon igen, när sängen är färdigmonterad och jag då kan sova gott i den, med eller utan sällskap, vilket som. Och också då känna mig nöjd med att jag både kan få hjälp och kan klara mig själv.  

Nu är bloggen igång igen. Tänk att bli utsatt för hackers, hackare, såna som går in och saboterar hemsidor. Det trodde jag inte att det skulle hända mig. Och se, jag gråter, dagboken ser ju helt konstig ut än så länge… Jag och Mike bestämde att uppgradera wordpress samtidigt som bloggen skulle komma igång och så försvann ”mitt” utseende på sidan… på obestämd tid i alla fall. Jag kan ingenting om sånt här och är helt i händerna på min son, webmastern, här. Jag bara hoppas att han orkar fixa till resten med. Och snart!

Jag är en som behöver mycket hjälp just nu. Mikael hjälpte mig att sätta upp renoveringstapet på en vägg idag. Tack! I morgon får jag hjälp att köra hem en ny säng från Ikea. Och hallen, den ska väl bli klar med hjälp av Leif så småningom hoppas jag, den här veckan helst! Jag lider av att gå omkring i oordningen mer och mer. Men, bra saker finns: Solen har lyst så fint och jag älskar min inglasade balkong! Katten och jag har det så bra där!

Hackare har varit inne på mitt webbhotell och jag tar lite ledigt från skrivandet för att fixa det – Micke fixar det – och så går jag på fest! Nu!