Jag gick till kören igår och vi övade sånger till påskgudstjänsterna. Särskilt långfredagens sånger är speciella att sjunga. Dels för att de är sorgliga och tungsinta och dels för att vi då sjunger utan piano och orgel till. Allt för att spegla den svarta dag då Jesus blev korsfäst och dog. Jag tänkte vara med hela påsken i kyrkan i år. Andra år har jag varit borta i Norrland på påsklov. Men jag har inget lov i år, så det blir som en vanlig vecka hemma istället. Någonstans i bakhuvudet  idag på kören, fick jag tankar om hur påskdagarna på sätt och vis också skulle kunna vara som en spegling av mitt liv eller andras liv, eller som ett sätt att se hur livet kan förändras, från en verklighet till en annan. Att gå från en outhärdlig smärta och sorg, till glädje i påskdagarna och ha det som en bild för hur livet kan vara ibland. Först behöver kanske något i en dö, lämnas, sörjas för att nytt liv sedan ska kunna uppstå. Här är en bild i lera, en del av en hel serie om Jesus sista påskdagar. Den finns att se på Berget i Rättvik.