Min nye vän från Jylland undrar vad jag ska göra idag, ikväll. Jag vet inte just då. Sedan vet jag. Jag lyssnar på Danmark kort, små korta dagliga historier om danska företeelser och människor på olika sätt, som DR P1 sänder ut och som man kan få till sin dator via podcastern. Nu får jag tips om en bok av Carit Etlar: Gjà¸ngehà¸vdingen. Och han har skrivit en bok om när Gustav Vasa satt fången på Kalภslot. Och där har jag ju varit! Bäst att lyssna medan jag är vaken, annars kommer jag inte framåt bland avsnitten.
Jag har också massor av avsnitt av Sproghjà¸rnet att lyssna på. Jag kommer aldrig ifatt där. I min städiver, at rydde op, i mitt behov att ta bort en massa gammalt, tar jag bort en massa olyssnade avsnitt där. Inget går säkert nu, när jag är på sånt här bort-med-allt-gammalt-humör. Jag vill liksom komma ikapp, inte behöva äta upp det gamla brödet först, innan jag äter det färska och goda.

Ja, det är ju den dagen idag. Noll-åttornas dag. Min dag! Och jag vet vad jag gjorde precis kl. 08.08.08. Jag sov.
Tvättar bilen. Vad det är härligt att stå ute på sin egen tomt och göra sånt i hyfsat varmt väder. Jag har inte tvättat den sedan jag krockade i julas. Jag ska städa inuti också. Sen.
Skurar golvet i köket. Medan alla länder går in på OS-arenan, passar det bra att göra det.
Vilken FAN-TASTISK invigning kineserna gav. Men vilka hemska gubb-kommentatorer det är på tv1. Kunde de inte avhålla sig från att uttala sina egna subjektiva åsikter? Jag tror inte att det är en officiell svensk hållning att kalla Kina för en regim i public service-tv. Det är en stat i världen, erkänd av Sverige. Och vald att hålla OS av Olympiska kommittén. Sådärja, nu, nu blev de tysta, när jag stängde av ljudet på tv. Bilderna får tala istället.
Vad mer? Har fortsatt att dra upp sly på tomten, nu är det kvar i ena bortersta hörnet. Fan, vad jag har slitit med det. Jag har på mig min röda danmarkströja, köpt på Tiger. I stora bokstäver i rosa står det:
Kà†R
LIG
HED
Men jag är inte riktigt i fas med texten där. Jag har ett utrotningsprogram i huvudet bara. Bort med slyet. Bort med minnena. Bort med kärleken.

Idag har jag börjat skriva tre olika inlägg, men tagit bort allt. Har inget att säga. Har gränser. Och nu, vem bryr sig, om jag satte upp en ny brevlåda eller inte, diskade, att jag inte orkat laga mat särskilt ofta sista tiden, inte vågat mig på någon sommarromans, att jag köpt ett nytt nattlinne, hälsat på en vän, har förlorat något viktigt eller vad som. En vanlig dag. Eller inte.
Beroenden. Behov. Vad är skillnaden? Kanske kan någon berätta det för mig. Vill gärna höra andras tankar om det här.

Just nu känner jag ett väldigt pirr och snurr och glädje! Om prick sex veckor vill jag sitta på tåget till Danmark. Jag har en plats på en kurs! Oh yeah!
Jag fick ny musik att lyssna på, när jag var i Århus. Att få upp ögonen för nya saker är väl en av anledningarna till att möten med andra kan vara så spännande, och att hitta intressen som man kan dela och glädjas åt tillsammans. Tack kära danmarksvän för musiken!
Nu väntar jag otåligt! och dansar till musiken högt uppskruvad så huset skakar. Jag har mycket energi i det här, energi som behöver plats att komma ut. Här är en av låtarna:
”De Første Kærester På Månen” med TV-2.

Og jeg der var så ung jeg troede vi skulle være
de første kærester på månen
Men vores himmelrum var lige nu og her
så vi holdt bare verden gående
Jeg troede vi skulle være de første kærester på månen

Og jeg der var så klog jeg troede fuldt og fast
at vi kunne gå på vandet
Men vores drejebog blev skrevet i al hast
det ene ord tog det andet
Jeg troede vi skulle være de første kærester på månen

Solen drejer os tilbage til dér hvor alting starter om igen

Nu er vi landet her vi har hvad vi skal ha
og vi er stadig stående
Og lige meget hvad der sker på sidste skoledag
blir vi de første kærester på månen

Jag blev så trött mitt i det hårda slitet att bära gamla trasiga takpannor och la mig istället ner, på min vilda del av tomten och tittade upp på himlen och min stora hängbjörk och njöt av solen en stund. Här kan du också se något av vad jag såg.
I kväll eller i morgon kommer en grävare hit och ska hjälpa till att göra infarten till min gårdsplan bredare. Det blir lite lättare att köra in här då. Takpannorna ska krossas och ligga som fyllning i diket.
Blir jag någonsin klar med att skriva den här texten innan det blir kväll? Det händer så mycket annat, skype ringer, jag måste duscha och äta och mejla och…
Dessutom arbetar jag något med mina beroenden. Ett beroende har jag hållit upp med i drygt två veckor, det är fan inte lätt. Men jag måste. Min självkänsla står på spel. Ett annat beroende behöver jag ta tag i, kanske redan i dag: att stänga av datorn på natten! Usch, för ett sånt beroende! Jag skäms! Men det är väl för att jag lever ensam som jag har det så. Sen är det andra beroenden med, jag har dem på en lista. Får titta på den sen och fundera vidare…

När jag inte håller på att fixa med huset, är jag ute och sköter om… min skog! Ack ja, min trädgård är full av:
vildhallon
nässlor
videsly
rönnsly
lönnsly
häggsly
Jag har rivit upp det mesta nu framför huset. Jag sparar tallar, granar och en liten björk. De kan komma till nytta senare. Bara jag väntar några år.
Jag kommer nog alltid vänta. Att vänta är jag absolut bäst på. Jag är väntexperten nummer ett!
Men ju mer jag väntar nu, desto mer kommer skogen växa på min tomt. Detta vildvuxna blir för mycket för mig. Jag klarar inte det, i morgon ska jag gå ner till en firma här och be att de hjälper mig att röja! Och det måste grävas bort helt eller barkas, annars blir det som Hydras huvud, fler och fler skott kommer. Och det är redan så, på grund av en dum granne.
Bort med det gamla. In med ljus och chans till att ha en trädgård istället för vildvuxen tomt. Jag har kommit till ett nytt skede i mitt liv. Men saknaden är fortfarande stor. OBETVINGLIGT STOR!
Glöm det här nu. Cykla ner till affären istället. Se på himlen och bergen. Andas in frisk luft och glömska.

Jag vaknar rätt så tidigt som vanligt. Jag tittar ut på vädret. Mulet, regn och blåsigt. Jag fryser. Höstkänslan kommer över mig. Jag byter täcke, till det tjockare och kryper ner i sängen igen. Jag tänker lite. Undrar om min framtid.
Snart höst. Efterår. Skördetid. Jag plockade hallon igår och kokade lite sylt. Jag skulle behöva fylla på mina bär- och svampförråd, men jag behöver inte så mycket längre. Fast jag tycker fortfarande om att koka egen sylt.
Höst. Ska jag orka sätta igång med något projekt i huset så här sista veckan? Eller avsluta något som är påbörjat? Måla en till omgång med linoljefärgen i gästrummet? Köpa mer masonite och få klar väggen i hallen? Måla den? Sätta upp hatthyllan? Sätta upp kanttapet i sovrummet med rosor på? Skrapa och måla trappan? Vem bryr sig? Inte jag just nu. Huset är tillräckligt ok som det är.
Jag skulle behöva såga veden som ligger på hög här utanför. Och fylla på uppe vid kaminen. Och tvätta bilen. Putsa lite fönster. Ta hand om det som är. Eller ta hjälp av andra om jag själv inte kan.
Hm… ta hand om det som är. Ja. Frågan är vad som är i mina händer och vad som är i andras händer. Oavslutade affärer. Unfinished business. Ett gestaltuttryck. Det är inte bra att skiljas med ouppklarade känslor. Men jag vet inte heller om de någonsin kan bli uppklarade. Antagligen inte. Livet är för komplicerat ibland. Kärleken är svår för mig. Att balansera den mot det otillfredställda. Och svartsjukan. Och ilskan. Jag klarar det inte.
Bättre att äta frukost istället. Sen se klart det sista av Riget. Slutar det med ondska eller gott? Eller blir det som livet i stort? Både och?

Suck! Fint att jag har satt igång med detta. Det kommer ta flera dagar i min takt att få bort hela högen. Bra ställe att öva uppmärksamhetens under här.
Jag är inte särskilt uppmärksam. Aj, vad jag klämde mig!

Efter badet, vid Skagens udde, vid Grenen.

Jag står vänd mot solen, nöjd och glad att vara i Skagen igen, nyss uppstigen efter ett långt bad, gungande på vågorna.
Solen skyms av molnen, mörka ovädersmoln kommer närmare och närmare. Så börjar det att regna.
Men vad gör väl det? Slet ikke noe. Jag går blöt och barfota tillbaka till bussen och byter om, helt tillfreds att vara i Skagen igen.
Det här är något jag kommer minnas länge, länge.

Fotograf: Camilla Thulin

♥
♥
♥
♥
♥
♥

Vanliga ord hos mig den här sommaren: Ja för fan!
Omväxlande: Ja fy fan!
Och ibland uppgivet: Ja fan…
Tja, det säger något om den svarta sidan av den här sommaren. Inte den ljusa, varma, sköna sommaren med härliga bad och långa sandstränder och danskan runtomkring, som också finns eller fanns eller mitt fina hus.
Nej, det här är en del av min arga sommar. Den som hjälper mig att såga ner döda rönngrenar. Som ger mig styrka att dra ner grenarna och stammarna ur trädet. Eller som håller mig energilös utan lust att göra något vettigt alls, fast jag vet att jag mår bättre om jag gör något. Fan-orden kommer när som helst ur munnen på mig. De bara finns i mig.
Saker omkring mig går sönder, precis som jag har gått sönder, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Datorns lock och ena gångjärn krasar sönder, datorns batteri bråkar, startmotorn på bilen vill inte alltid. I kroppen svullnar foten upp och gör ont, tänder går sönder, leder värker och hjärtat med. Jag tycker jag skulle må bättre med tiden, men nej, inte än. Jag är fortfarande trist och olycklig. Ja fy fan…

Jag är fast i träsket vid Rigshospitalet i Kà¸benhavn. Jag tittar på Riget. Ernst-Hugo Järegård är fantastisk som dr Stig Helmer. Jag har inte sett Riget tidigare. I Århus tittade en del på den, men jag har så dålig uthållning och kan inte sitta så länge i taget och titta. Måste göra det i min egen takt. Bra att den finns att köpa. 120 spänn för både del I och II. På CDON.
Och så går jag omkring och pratar danska med mig själv. Jag kan säga vad och hur jag vill. Ingen hör om jag säger fel. Eller säger fula ord. Ingen missförstår. Ingen blir sur. Det är bra. Ingen svarar mig heller. Det är trist. Å, vad jag vill kunna prata danska! Och gärna med en dansk.
Och så vill jag sova så mycket jag kan. Då går tiden lite snabbare kanske.

En del vill bara ha nätupplagan av mig.
En del får bara nätupplagan av mig.
En del vill ha mer,
andra vill ha mindre.

Mitt riktiga Jag, vem vill ha mig
och till vem vill jag ge av mig själv?
Vem vill ge av sig själv till mig
och vems riktiga Du vill jag ta emot?

Det var inte så här förr, att man kunde välja mellan
en nätupplaga av mig och en nätupplaga av dig eller
ett riktigt Jag och en nätupplaga av dig eller
ett riktigt Du och en nätupplaga av mig eller
ett riktigt Jag och ett riktigt Du.

Relationerna förändras
på ett oöverskådligt sätt.
De blir helt annorlunda.
Jag välkomnar det nya
bara för att det är nytt.

Det är detta Här och Nu som finns.
I bästa fall möts vi och får kontakt eller
I bästa fall slipper vi mötas och ha kontakt.

En del vill bara ha nätupplagan av mig.

Jag ska korrekturläsa min diktbok och skriva in allt som behöver ändras så att det blir rätt stavat, kommaterat, rätta orden, rätta stycken och siduppdelningar. Alla bladen ligger på köksbordet. Jag ser dem varje dag där. Men varför kastar jag mig inte över det arbetet, när det nu äntligen har kommit så här långt? För att jag har ont i foten? För att jag behöver vila efter allt resande? För att det är för varmt? För att saknaden och längtan efter honom finns kvar och skjuter som pilar rakt in i hjärtat? Ja. Jo. Ja! JA! Allt. Och lite till. Kanske också en rädsla för hur det kommer bli. Jag stoppar väl huvudet i sanden som vanligt då. Jag kan ju skylla på vad som helst egentligen, för att slippa, fast det bara är att göra det jag ska göra och bevaka mina intressen, för att få ut en fin bok, rätt tryckt. Oavsett väder, ont eller inte, ledsen, arg, ensam eller vad som. Det här är ÅNGESTSKAPANDE! Därför!

Den SKA komma ut. Fast inte förrän i oktober. Efter bokmässan. Tja… vad är väl en bokmässa… som en bal på slottet med sin drömprins antagligen. Alldeles underbar. Men inte för mig, fast jag så gärna hade velat… suck….

”Det är ingen fraktur, det kan vara en spricka. Du får röntga foten på tisdag om du inte är bättre på måndag. Smörj in det onda med Orudis gel, ät Voltaren och Alvedon. Linda in foten i bandage. Låna en krycka, för att avlasta. Om det är en inflammation, så blir du bättre av det. Och har du en man, kan han pussa och smeka foten.”

Va? Jag trodde först att jag hörde fel…. ha ha ha… Jag bad henne skriva ut ett recept på en man, men det kunde hon inte. Inte till sig själv heller. Det var ju synd. Hon visade mig grodan hon hade fått av sina arbetskamrater, som hon skulle pussa och den skulle bli en prins. Det hade inte funkat hittills.