Jag har fått bilder från en vän från kursen i Danmark. Så här älskar jag att bada. Jag var helt lycklig här. Det är på västra Jylland, på en fantastiskt bred strand, med höga klitter, söder om Ringkà¸bing. Vågorna tar andan ur mig och slår mig till botten om jag inte är beredd. Att vara mitt i en våg är också härligt, att känna kraften och höra det öronbedövande bruset. Att tappa orienteringen och kontrollen en stund.
Det gäller att ha respekt för det manliga Vesterhavet. I det kvinnliga Kattegatt, går det lätt att vara lycklig genom att ligga på vågorna, gunga, sjunga och skratta.

Här ligger jag och solar och läser läxor på stranden i Århus. Det är ovanligt att jag blir fotograferad i Danmark. Jag brukar ju vara ensam där annars. Tja, så här ser jag ut!
Kropp, hav, sand och sol. Det är fint.

Kisse väcker mig kl 4.30. Sen är jag vaken. Skriver lite. Ser på film. Ser ut på morgonsolen. Tänker. När ska jag åka till Danmark igen? I september? Absolut! Jag bara måste!
Jag måste också sova mera. Ögonen bara faller igen. Skönt att inte behöva kämpa emot tröttheten. Bara sova lite till.

Jag har ökat ytterligare 2 kilo i vikt. Sommaren är värsta tiden med oregelbundenhet och godsaker av olika slag. Jag har ingen disciplin alls, varken av ena eller andra slaget. Jag följer minsta infall och har vaga gränser för mitt ätande. Är det att unna sig eller att tröstäta? Antagligen båda delar. I min fantasi gör jag upp planer på hur jag vill göra, i verkligheten följer jag minsta motståndets lag. Var är min inre viktväktare någonstans? Gömd inne i hullet någonstans.
Har jag några planer alls? Nej, inte än. Eller jag har, men orkar inte. Självdisciplinen är ju väck. I tystnaden och oföretagsamheten kommer andra tankar fram. Jag skriver en massa. Har ingenstans annars att lägga tankarna och orden. Behöver prata med någon. Måste vänta tills jag kommer hem.
Jag har gått från ena polariteten med nya intryck och massor av människor i närheten till den andra sidan med välkända vyer runt omkring mig och att vara ensam med mig själv. Inte konstigt med en reaktion då.
Ankeln gör himla ont så fort jag kommer åt där. Jag tror att jag har slagit i den, på stolar jag flyttade efter avslutningsfesten. Jag tror inte längre på doktorns diagnos. Det gör för ont. Och det börjar synas svagt gula blåmärken. Jag väntar på att det ska bli bättre. Och på att få komma till en annan doktor i morgon.
Hade jag haft bättre disciplin skulle jag stänga av datorn med. Vad är så viktigt med den egentligen? Det kan väl räcka med att ha den på en stund varje morgon och varje kväll? Jag väntar och väntar fast jag egentligen är less på att vänta. Det finns inget att vänta på. Ingenting alls. Det är egentligen bara att stänga av den.

ET ORD TIL OPMUNTRING
Huskevers

Hjertesorg er svær at bære.
Mavekneb kan værre være.
Prise lykken bør tilvisse
du som kun har een af disse.

Piet Hein (1905-1996)

OM AT LEVE I NUET
Livsfilosofisk gruk

At leve i nuet er livets teknik –
og alle folk gør deres bedste,
men halvdelen vælger det nu, som gik,
og halvdelen vælger det næste.

Og der forrige nu og det kommende nu
blir aldrig i livet presente,
og alle folks levetid går sågu
med bare at mindes og vente.

For det nu, som er gået, er altid forbi,
og det næste blir aldrig det rette.
Næ, sørg for, at nuet, du lever i,
éngang for altid er dette.

Piet Hein (1905-1996)

Jag kan inte göra så mycket när jag inte kan gå så bra. Foten vill inte ha sko på sig. Då slipper jag klippa gräset och gå på promenad.

Jag har druckit upp det sista av danska mjölken nu och ska äta den sista sillbiten idag ihop med dansk färskpotatis och kokt (norrländskt) ägg utan snaps.

Jag har beställt och fått hem Riget I och II och Det forsømte forår på dvd. Det tog bara en dag, så låg de i brevlådan här. Snabbt jobbat! Det kan jag titta på sen, om jag törs.

Ute blommar honungsrosen Lykkefund. Fint att se den. Aïcha har jag missat blomningen på i år.
Jag längtar efter poesi att översätta eller skriva själv. Under tiden läser jag lite verser av Piet Hein. Jag köpte en liten bok ”Gyldne gruk”, på antikvariat i Århus, ihop med Ed McBain ”Kvinderne bag betjenterne på Station 87” och Tove Ditlevsens ”Vi har kun hinanden” och To som elsker hinanden”. Nu har jag ju semester och kan nöjesläsa om jag har lust.

GRine og sUK! (skratta och sucka)
Här är en GRUK! (SKRUK)

OM AT VANDRE

Det eneste fejl ved at vandre en tur
er, at vejerne altid forgrenes,
og alle de skæbner, som ligger på lur,
umuligt vil kunne forenes.

Så går man en tur, bør man splittes i to,
så ofte Ens vejbane kløftes, –
og senere mødes et sted, hvor i ro
Ens splittede skæbner kan drøftes.

Piet Hein (1905-1996)

skæbner – öden

– Mjau, vakna nu matte, och släpp ut mig till trädgården och friheten. Mitt liv är för kort att ligga inne och sova nu när vi har kommit till Paradiset. Öppna dörren NU. Jag struntar i att du varit vaken till halv 3. Jag har minsann varit inne och sovit ända sen klockan 22. MJAU, om du inte går ner med mig och släpper ut mig, så kommer jag fortsätta att trampa och gå över dig, bara så att du vet det. Det är bara så.

Jag kom fram. Firar med giiiiiiiiin! Hurra, hurra! Kisse är lycklig här. Jag med mest. Tack och lov att jag har mitt älskade hus!
Korrekturet till diktboken har kommit. Vem kan jag dela det med nu? Vem vill jag dela det med? Ingen! Det är bara så sorgligt. Mitt självförsörjande jag får koppla på sitt automatläge.
Foten är drabbad av överbelastning. Ingen blodpropp i alla fall. Blodtryck och blodprov utmärkt. Jag är gammal nu, sa doktorn, och klarar inte långa sittande resor mer. Måste handla stödstrumpor! Och massera mig i badkar. Ta fotbad. Och ha högt benläge. Jag är tant nu!
Jag tänkte mycket på min barndom och gamla familj på vägen upp hit. Barndomen formar en så mycket. Men jag vill gärna forma min framtid efter andra mått än den. Och det här med att släppa taget om det som inte finns mer, det är min största utmaning. Kanske får jag leva mitt nästa liv med att öva mig på att släppa taget.
Min barndom går inte att göra om. Min framtid bestämmer jag.

Får se om jag kommer iväg till Norrland idag. Har fått en läkartid kl 13.45. Möjligen är det inte så bra att sitta i bilen i flera timmar och köra med svullen fot.

Här är min nya danska stora kudde med örngott till. Och så adjö, farväl till Danmark. Jag gråter alltid när jag ska åka över gränsen till Sverige! Det är ingen tröst att jag kanske kommer tillbaka. Jag vill helst stanna kvar där alltid.
Jag börjar sortera mina danska minnessaker nu. Oj, vad jag har handlat! De får inte plats på samma bild på långa vägar. Och så kom en kursvän hit och hämtade några saker. Med henne kan jag vara precis lika galen i Danmark som hon är. Skönt att få vara sig själv! Jag kunde bjuda på dansk ekologisk jordgubbskräm med dansk skummetmælk, danskt pålägg och maltvafler från Urtekram. Det var kul!
Nu är det snart middag med Mike och hans flickvän, mitt i röran. Jag ska också packa blommor och det viktigaste att ha med till Norrland imorgon. Kisse. Trasiga datorn. Viktiga papper. Räkningar.
Det blir väldiga kontraster, ännu en gång ett fokusskifte. Men jag är ju också hemma på alla tre platserna, i huset i Norrland, i min lägenhet, och i Danmark.
Till sist en bild på mina tröjor inköpta på affärskedjan Tiger. Varför köpa en bara, när det finns fem att välja på för 20 kr styck? Den femte hade ingen betydelse för mig.
De här har.

Hemma efter en långkörning från Fredriksværk, med rast för lunch, toabesök, glasspaus, tankning. Jag behöver mer pauser numera när jag kör.
Min underbara käraste syster var hemma hos mig när jag kom hem. Skönt att ha henne att prata med och inte bara komma hem till ingenting, jo katten förstås, men han är inget bra att prata med.
Nu packar jag upp och gläds åt mina inköp. Oj, vad jag har handlat! På tre veckor blir det en del…
Sen är det saker som måste fixas med. Datorn har gått sönder idag i ena fästet på locket. Hur ska det ordnas? Finns det dellreparationsverkstäder till sånt? Måste lämnas in. Inte kul. Det blir säkert dyrt. Kanske måste hela skärmen bytas. Behöver en ny skärm till stationära datorn hemma för att ha en back-up. Den kraschade ju för ett par år sedan och jag har inte fixat det än. Annat har varit viktigare.
Bilen startar inte ibland. Startmotorn måste bytas. Kostar pengar. Den började krångla igen när jag skulle köra hem idag. Den ville kanske också stanna kvar i Dk, precis som jag. Ha ha… bilar som kan känna… Och så gråter jag som vanligt när jag åker över sundet.
Digitalkameran sjunger på sista visan. Likaså min mobil.
Plötsligt är det en massa tekniska saker som är dåliga. Inte bra. Vad är viktigast? Det får jag fundera på. Pengar, pengar, pengar…
Men nu är det de små sakerna jag gläds åt istället: danska bolcher, wienerbröd från bageriet, inköpta i morse, saker till barnen i skolan, tvålar, schampoo, en flagga, en sten, en snäcka, två kuddar, örngott, kökshanddukar, ny musik och allt möjligt.
Ena ankeln är svullen. Vad har hänt med den? Har ingen aning. För mycket dans på avslutningsfesten kanske. Vi hade kul där på dansgolvet. Ingen fåfänga där inte. Bara dansa på och våga göra det man vill och bjuda på sig själv.
Tvätthögarna växer. Lika bra att börja tvätta på en gång.

Jag somnar med de jylländska rösterna från filmen i öronen. Nu har jag i alla fall sovit ordentligt, så att jag är beredd för min långkörning hem. Jag har hela dagen på mig och kvällen med om jag vill.
Jag kan stanna var jag vill och har inte bråttom genom den sista biten genom Danmark, före Helsingà¸r. Jag har aldrig åkt den vägen förr. Men vädret är ju bara piss, nu regnar det ännu mer. Kanske kommer jag åka genom Hillerà¸d, om min vän där har läst sin mejl och är hemma. Och kanske stanna i Fredensborg med. Där kan det finnas något spännande för mig möjligen.
Alltså det här vandrarhemmet är inte som andra, här är en toa utan toapapper, med duschen i samma utrymme som handfatet, väggar utan krok till handduken… Jag valde mellan att lägga handduken i handfatet/på toalocket/på skräpkorgen/på golvet… ha ha det här vandrarhemmet är verkligen som ett skämt…. jag skrattade i alla fall högt av det. Nu ska jag uppför den smala, branta trappan till det minimala köket med 10 saker av alla glas, fat och bestick. Fast siffran på hyllorna och bestickaskarna stämmer inte med innehållet. Jag såg inte 10 stycken av en sak någonstans. Mycket förvirrande. Här finns ingen inlevelse med hur det är att vara gäst och bo så här. Ingen värme och omsorg heller. Tur att jag ska åka strax.
Den här delen av mitt danmarksäventyr kan jag nu lägga bakom mig. Fast rösterna från deltagarna på kursen klingar i mig som röstminnen, pappren jag har ligger osorterade, budgeten är överskriden, en massa minnessaker finns kvar med. Jag har varit i Århus i tre veckor. Jag blev inte fäst vid staden. För mig är det havet, stränderna, klitterna och bokskogarna i Danmark, som jag värdesätter högst. Och landskapet, både det platta, ensliga och det böljande åkerlandskapet.
Sedan får jag fokusera på att komma hem till kisse, det blir bra. Och träffa Micke och hans flickvän. Och åka upp till Norrland, så fort jag bara kan. Och så prata svenska med svenskar. Hm…

– Og hvad så der?
– Det er i nederen.
Jag är på ett så helt otroligt trist vandrarhem i Fredriksværk. Rummet har en våningssäng och rymmer sen inte egentligen något mer utrymme. Det är högst 80 cm på sidan av sängen. Inget mer. Jag får knappt plats. Det luktar också rök och fönstret åker bara igen, saknar spärr. Vandrarhemsvärden är svensk och tycker jag är konstig som vill tala danska i Danmark. Internet som är gratis, är en trist gammal dator vid kontoret, uppsatt på en ranglig hylla i ståhöjd, smutsigt och otrevligt. Helt ulækkert! Kommer inte in på mejlen heller av någon anledning.
Det har åskat och regnat. Min fyra år gamla digitalkamera börjar ge upp och vill inte så mycket mer. Ingenting är bra. Jag storgråter ikväll. Och tittar på At græde i kor.
Är det så här trist för att jag ska ha lättare att lämna Danmark, med dåliga sista upplevelser? Antagligen! Jag ska aldrig komma hit mer igen! Aldrig!!!
Nu får jag ge mig ut att leta upp ett oskyddat trådlöst bredband. Sen bara sova och glömma denna trista värld en stund.

Jag sitter i bilen i Rörvig i nordvästra Själland och vill inte åka över med färjan riktigt än. När jag åker över till Hundested finns ingen återvändo. Danmark läggs bakom mig mer och mer då och Sverige kommer närmare.
Datorn går på batteri och jag är uppkopplad på någons oskyddade bredband. Aja baja!
Jag vill inte åka hem!!! Det finns annat som jag mycket hellre skulle vilja. Men så blir det inte.
Jag har plats på ett vandrarhem på andra sidan Isefjorden och måste vara där före kl.21. Tja… det är väl bara att åka då… suck…