Kisse har inte ätit upp sin mat idag. Det var länge sedan han lämnade morgonmaten. Undrar vad som var annorlunda? Förr var han mycket mer känslig med vad han åt. Men han får väl ha en dålig dag ibland han med. Han kan få den frysskadade skinkan istället.
Själv har jag lagat middag och har ont i magen nu. Antingen har jag ätit för mycket eller så var något fel på den. Nu är det inte så mycket kvar att laga till från frysen. Sedan får jag ta av konservburkarna jag har istället.
Räkningen för elementet kom idag. Jag kommer betala den och sen ska jag aldrig mer ha hit den rörfirman igen.
Jag får helst inte ha några fler utgifter den här månaden.
Jag får se om jag åker till Danmark. Jag både vill och inte vill. Jag kan ändra mig igen. Jag behöver ett miljöombyte, orkar inte vara hemma ett helt sportlov själv. Vad vill jag?

Här är mitt bidrag till blogstafetten. Från Sadsmiles (b)loggbok har jag fått ett inspirerande ämne om kunskaper. Hoppas att du, Sadsmile, kan le lite glatt av något i mitt inlägg.

”En kunskap som jag idag har men som jag mycket väl kunde klara mig utan…”
Finns det sån kunskap? Det känns som det mesta av det jag vet, trots allt har sitt berättigande av min del av värdelöst vetande. Vad kan jag klara mig utan? Hm… Jo, jag vet hur jag ska stava snuskiga ord! Det skulle jag mycket väl kunna klara mig utan. Vad sjutton ska jag ha en sån kunskap till, rättstavade snuskiga ord? Jag bara kan det! Sån totalt onödig kunskap. Det kan jag klara mig utan.

”…och en kunskap som jag inte har idag men som jag skulle göra allt för att få:”
Spela piano? Teckna? Tala flytande danska? Visserligen skulle jag gärna vilja kunna mer än jag kan av vissa saker, men jag skulle inte göra ALLT för just det där. I så fall skulle jag redan kunna spela bättre piano och kunna teckna. Jag spelar piano ändå och ritar när jag vill. Danska läser jag redan och vet att jag kommer aldrig kunna prata danska flytande.
Hoppa fallskärm då? Hålla på med bergsbestigning? Ta dykcertifikat? Lära mig italienska? Nej, här är svaret egentligen enkelt:
Jag skulle och ska göra ALLT jag kan för att skaffa mig kunskaper för att bli gestaltterapeut. Gör jag det inte nu, kommer det bli försent, för jag är inte någon ungdom längre, med ett oändligt liv framför mig.
Jag kan ändå vara tveksam till det här valet, visst, för det är en kostsam utbildning och jag måste ta banklån för att klara det. Jag måste också se till att få praktik, så att jag kan bli godkänd.
Så varför måste jag komplicera mitt liv? Varför kan jag inte bara dra mig tillbaka, jobba på eller jobba lite mindre, resa lite mer, ta det lugnt, ha det bra, lägga det som varit åt sidan och göra det bästa av livet som det är? Det handlar om att förverkliga en dröm som jag haft i många år. Jag är tillräckligt mogen nu.
Helst hoppas jag kunna hitta en sponsor / vinna några hundra tusen / bli kär i en rik, generös och underbar man som möjligen skulle kunna få mig att ändra bana, fast vore han underbar, skulle han förstå att det här är helt viktigt för mig. Det skulle underlätta allt. Tills dess tar jag ett år i taget och så får tiden utvisa om det är en framkomlig väg för mig. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att nå dit.
Jag kan alltid lära mig mer! Bara jag vill och inte känner mig tvingad…

Så över med stafettpinnen till Karin Långström Vinge:

Ett av de svåraste yrkena som finns, verkar prästyrket vara.
Jag ser att du beskriver dig som en ”tråkkyrklig” präst, vad det nu är. Det verkar inte stämma in på dina åsikter om homosexualitet och viljan till samarbete och ekumeni över religionsgränser.
Att just jag får vara den som lämnar över stafettpinnen till dig, en bloggande präst i svenska kyrkan, ser jag som en mening, för då kan jag fråga dig om sånt som jag, Jerry och säkert andra skulle vara intresserade av att få veta här i blogstafetten.
Hur och när gick det till när du bestämde dig för att bli präst? Och bloggande präst?
Varför kan du klara av att vara präst och inte jag? Jag själv blir berörd om och om igen, bara av att sjunga Teddybjörnen Fredriksson med barnen i skolan.
Hur kan du som officiell person och som klippa för andra, stå närvarande och i kontakt och ändå så till synes oberörd i alla de existentiella vardagliga göromål som finns för präster, från begravningar till dop och bröllop, kanske allt samma dag, och följa med i skiftningarna alltifrån sorg till glädje, utan att stänga av dina egna känslor.

Lycka till med att reda ut det här och Guds fred.

Jag ser på Lemonad att många skriver om melodifestivalen från igår. Tur att Walentine också gör det. Det räcker för mig att läsa hans recensioner av låtarna. Finalen brukar jag se, inte alltid, men ibland.
Så kan jag göra annat istället.
Hm… inte för att jag minns vad jag gjorde igår kväll då. Det är redan borta ur minnet. Var det då jag torrkokade vatten på spisen? Antagligen. Det blev som ett grått pulver i kastrullen kvar. Hoppas att det går bort. Och så luktade det bränt. Jag skulle behöva en timer där. Jag brukar ställa äggklockan så att jag minns att jag håller på i köket, men det glömde jag nu.
Tänk om jag skulle gå ner till bilen idag och titta på den? Jag har fått tillbaka den från verkstaden. Den är verkligen smutsig inuti. Kanske skulle jag ta och städa den lite? Eller så glömmer jag bort att göra det och hittar på något annat istället.
Kanske cykla ner till den stora affären och handla kattmat och socker? Jag behöver inte handla mat riktigt än. Just nu håller jag på att äta upp det som finns i frysen. Jag behöver få lite omsättning där. Vad ska jag hitta på att göra med bären? Visserligen är det en rikedom att ha bär i frysen. Men jag har missförstått själva grejen med att spara dem. Jag glömmer bort att de finns där och ska användas. Precis som mina finkläder. Använd dem, sa Astrid! Ack nej, inte särskilt ofta. Jag glömmer.

Idag har jag haft besök av ett par ekorrar som mumsat på fågelfrön jag har lagt ut på fönsterbrädan. Ekorrarna är så fina och orädda fast jag stå där alldeles intill och tar kort på dem. Sedan svingar de sig fram bland tallarna här utanför så att grenarna gungar vilt. De tar sig fram helt oförskräckt på väggen, tre våningar upp och kastar sig mellan huset och träden.
Jag har kokat lingonsylt idag. Lingondoften är fin. Jag har en påse till jag behöver koka. Kanske gör jag det sen, behöver handla mer socker.
Nu har jag druckit lite gin för att fira helgen, kanske som belöning med, för att jag jobbat på så bra:
Jag har skrivit i stort sett klart till blogstafetten och har börjat med VG-uppgiften i danskan. Jag ska översätta en novell och det går rätt så lätt. Sedan ska jag göra kommentarer om översättningen med. Har ingen brådska med det.
Brådska börjar jag känna lite, lite med dikterna som ska lämnas in till förlaget i sitt slutgiltiga skick, i slutet av februari senast. När blir jag helt klar? Tänk om jag inte ser vad som behöver ändras för att bli så bra som det går. Ska alla dikterna verkligen vara med? Lite läskigt är det med att behöva lämna en slutgiltig text.

Jag har fått mitt ämne till blogstafetten nu. Sadsmiles (b)loggbok har skickat följande ämne:

En kunskap som jag idag har men som jag mycket väl kunde klara mig utan, samt en kunskap som jag inte har idag men som jag skulle göra allt för att få.

Jag har funderat och skrivit mest hela fredagskvällen. Skönt att ha hela helgen på mig. Och så ska jag formulera och finputsa uppdraget till Karin Långström Vinge.
Om jag skulle göra det lätt för mig så kunde jag redan nu säga:
– På fråga nummer ett säger jag tråkighet och på fråga nummer två fantasi.
Men då vore allt över redan nu och då satt jag här med min tråkighet resten av helgen och bara väntade på att kunna fantisera.

Suck… mer än sex timmar kvar innan den här dagen tar slut… Å, så trist! Timmarna går så sakta. Kan det inte åtminstone bli sovdags snart? Hade jag varit trött, så kunde jag gått och lagt mig redan nu.
Äsch, jag får väl hitta något att fördriva tiden med då. Orkar inte vänta. Se på tv? Laga mat? Tänka? Skriva? Hänga tvätt! Börja där.

Fyra dagar senare ser mina tulpaner ut så här. Jag tycker det ser vackert ut när de faller ner. Vad bra att jag har en hylla vid sängen, så att jag kan titta på blommorna direkt jag vaknar. Det är ju ändå här jag tillbringar mesta delen av min vakna tid hemma, känns det som.
Fredag. Jobba. Åka hem. Gå till kyrkan. Gå hem. Tvätta. Skriva. Översätta. Sova.
Helt ok för en fredag, 2008 02 08 – idag.

Torsdagen är en ny dag med nytt hopp om gladare tider.
Jag ska:
– Åka till stan och vara hela dagen på Specialpedagogiska Institutet.
– Åka hem.
– Tömma kattlådan.
– Se på tv.

Det gäller att ha förmåga att se de små glädjeämnena här i livet.

Vaknar med huvudvärk. Inte kul.
Har drömt en mardröm, att jag kör ner i diket med min ArbetsKamrats guldbil. Inte kul.
Ska jobba jättelänge idag. Nå, det gör inget.
Ska in till stan i morgon torsdag och träffa gamla kurskamrater. Kan bli kul.
Har dubbelbokat möten på fredag eftermiddag. Kan inte eftermiddagen bli mer utsträckt, så att jag kan göra allt jag har planerat? Inte kul att behöva ändra något.

Alldeles snart är det min tur att skriva till blogstafetten. Jag ska ta över pinnen från Sadsmiles (b)loggbok. Själva skrivandet är jag inte ett dugg orolig för. Kanske skulle jag vara det, fast jag är inte det. Min värsta mardröm är däremot att jag måste komma på något ämne till nästa bloggare på listan. Jag är så hopplöst fantasilös och tror inte ett dugg på mig själv att komma på något. Jag tycker att alla andra, utom jag själv, kan komma på så himla smarta ämnen. Förra gången var jag sist på listan och slapp tänka ut något, det var väldigt skönt att slippa ha den pressen.
Så är det någon som har en idé får ni gärna mejla mig. Jag tar tacksamt emot förslag till ämne.

TUSEN TACK underbara och kära arbetskamrater som ordnade en personalmiddag efter arbetet idag, med god mat, kakor och överraskande lek som öppnar för samtal lång tid framöver antagligen.
TACK SJ, som skickar mina tågbiljetter med posten och som jag kan avboka 7 dagar före avresan utifall att jag skulle ångra att jag åker ensam och utan större planer, bara med en diffus längtan. Har hittills bara bestämt en sak, att äta lunch med en svensk i Köpenhamn, precis när jag kommer fram.
TACK Språktidningen, för att ni skickar ett extra nummer till mig, fast jag inte har betalat för det. Den ska jag läsa på bussen till och från jobbet här framöver.
TACK kisse, som vill vara här med mig, när jag kommer hem. Goskisse, vad skulle jag göra utan dig?
Tack för idag.

Ny vecka med nya dagar att jobba på. Jag tänker att vi kommer ännu en vecka närmare våren, även om det inte riktigt känns så. Jag längtar efter att det är ljusare när jag vaknar. Det dröjer ett tag till innan det märks skillnad.
När kommer det märkas skillnad med allt som händer i mitt yttre liv då? Jag är orolig för att jag inte kommer hinna med riktigt. Visst är det bra att få lite fart där och så behöver jag tänka på att resa långsamt.
Långsamt och snabbt. Yttre och inre liv. Balans och obalans. Polariteterna. Viktiga saker.

Idag postar jag två viktiga brev. Det ena går ner till Skåne, till förlaget. Det är ett kontrakt. Jag ska ge ut mina kärleksdikter där. Jag hoppas att det kommer att bli riktigt bra och att dikterna kommer ut i september.
Jag kan inte riktigt förstå att det äntligen ska hända något. Jag har väntat så länge på det här. Jag ser verkligen fram emot att vara med i processen att göra dikterna och sångerna till en liten bok.
Så blev det inte sen. Det var ett jävla skitförlag jag skrev kontrakt med. Så var det med det.

Det andra brevet är en ansökan till en tre veckor lång danskakurs, i Århus, i sommar. Hoppas jag kommer med. Vi är några stycken från kurserna jag gått som söker, skönt att känna några innan. Det är bra för mig att inte vara ensam hela sommaren. Jag hoppas kunna bättra på min talade danska. Visst känner jag mig orolig att göra något sånt här. Tre veckor är en lång tid borta för mig. Och så ska jag klara av studierna där med. Det är inte frågan om att ha semester. Bara lite. Jag vill gärna ta mig en tur till Esbjerg och titta på skulpturerna ”Mennesket ved havet” också.

Så två stora saker har jag framför mig. Allt började med, ja vaddå? En längtan?
Oavsett vad, just nu blir det här min väg att gå. En överväldigande känsla fyller mig, inför vad som kommer hända i närmaste framtiden. Hjärtat dunkar. Jag andas annorlunda. Jag tycker alltihop känns rätt så märkligt. Jag känner både spänning och oro.
Idag tar allt fart på allvar med två brev. Var det slutar vet jag inte. Inte med inre frid och ro just idag i alla fall. Kanske sen då.

Tänk dig att du är vilt förälskad i någon, som tyvärr inte är förälskad i dig.
Tänk dig att du får ett erbjudande att ses några timmar som vänner.
Tänk dig att du säger nej till det.
Tänk om det har varit så för mig? Jag MÅSTE vara galen! Det finns ingen annan förklaring.