Här är mitt bidrag till blogstafetten. Från Sadsmiles (b)loggbok har jag fått ett inspirerande ämne om kunskaper. Hoppas att du, Sadsmile, kan le lite glatt av något i mitt inlägg.

”En kunskap som jag idag har men som jag mycket väl kunde klara mig utan…”
Finns det sån kunskap? Det känns som det mesta av det jag vet, trots allt har sitt berättigande av min del av värdelöst vetande. Vad kan jag klara mig utan? Hm… Jo, jag vet hur jag ska stava snuskiga ord! Det skulle jag mycket väl kunna klara mig utan. Vad sjutton ska jag ha en sån kunskap till, rättstavade snuskiga ord? Jag bara kan det! Sån totalt onödig kunskap. Det kan jag klara mig utan.

”…och en kunskap som jag inte har idag men som jag skulle göra allt för att få:”
Spela piano? Teckna? Tala flytande danska? Visserligen skulle jag gärna vilja kunna mer än jag kan av vissa saker, men jag skulle inte göra ALLT för just det där. I så fall skulle jag redan kunna spela bättre piano och kunna teckna. Jag spelar piano ändå och ritar när jag vill. Danska läser jag redan och vet att jag kommer aldrig kunna prata danska flytande.
Hoppa fallskärm då? Hålla på med bergsbestigning? Ta dykcertifikat? Lära mig italienska? Nej, här är svaret egentligen enkelt:
Jag skulle och ska göra ALLT jag kan för att skaffa mig kunskaper för att bli gestaltterapeut. Gör jag det inte nu, kommer det bli försent, för jag är inte någon ungdom längre, med ett oändligt liv framför mig.
Jag kan ändå vara tveksam till det här valet, visst, för det är en kostsam utbildning och jag måste ta banklån för att klara det. Jag måste också se till att få praktik, så att jag kan bli godkänd.
Så varför måste jag komplicera mitt liv? Varför kan jag inte bara dra mig tillbaka, jobba på eller jobba lite mindre, resa lite mer, ta det lugnt, ha det bra, lägga det som varit åt sidan och göra det bästa av livet som det är? Det handlar om att förverkliga en dröm som jag haft i många år. Jag är tillräckligt mogen nu.
Helst hoppas jag kunna hitta en sponsor / vinna några hundra tusen / bli kär i en rik, generös och underbar man som möjligen skulle kunna få mig att ändra bana, fast vore han underbar, skulle han förstå att det här är helt viktigt för mig. Det skulle underlätta allt. Tills dess tar jag ett år i taget och så får tiden utvisa om det är en framkomlig väg för mig. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att nå dit.
Jag kan alltid lära mig mer! Bara jag vill och inte känner mig tvingad…

Så över med stafettpinnen till Karin Långström Vinge:

Ett av de svåraste yrkena som finns, verkar prästyrket vara.
Jag ser att du beskriver dig som en ”tråkkyrklig” präst, vad det nu är. Det verkar inte stämma in på dina åsikter om homosexualitet och viljan till samarbete och ekumeni över religionsgränser.
Att just jag får vara den som lämnar över stafettpinnen till dig, en bloggande präst i svenska kyrkan, ser jag som en mening, för då kan jag fråga dig om sånt som jag, Jerry och säkert andra skulle vara intresserade av att få veta här i blogstafetten.
Hur och när gick det till när du bestämde dig för att bli präst? Och bloggande präst?
Varför kan du klara av att vara präst och inte jag? Jag själv blir berörd om och om igen, bara av att sjunga Teddybjörnen Fredriksson med barnen i skolan.
Hur kan du som officiell person och som klippa för andra, stå närvarande och i kontakt och ändå så till synes oberörd i alla de existentiella vardagliga göromål som finns för präster, från begravningar till dop och bröllop, kanske allt samma dag, och följa med i skiftningarna alltifrån sorg till glädje, utan att stänga av dina egna känslor.

Lycka till med att reda ut det här och Guds fred.