Inget særskilt hænder. Jag vill bara ha en kænsla av kontakt med någon dærute på internettet. Jag har varit ute på stan i solen. Jag har gått och gått och gått. Och handlat något. Ja ja inget annat æn en cd med … ja ja Anne Linnet. Vem annars? Och så har jag køpt ett nytt nattlinne från Marimekko. Det har jag letat efter i många år. Så ser jag det i mina førsta tio minuter hær i stan. Det var bara att ta upp kortet och handla. Før øvrigt ær jag en dålig klædkonsument. Jag vill nog ha med mig min klædrådgivare Astrid. Annars går jag bara førbi allt som finns. Jag blir bara trøtt i føtterna. Glømmer bort att jag måste vila och sitta ner på café.
Tangentbordet ær danskt. æ och ø har skiftat plats hær.
Ska jag orka gå till Rådhusplatsen och se nær de spelar in Aftonshowet?
Eller ska jag gå till DGI-Byen och simma lite?
Jag orkar inte mycket alls. Jag har egentligen inga krav på mig. Jag kan ju sitta uppe på mitt rum på fjortonde våningen och læsa. Och sitta i fønstret, med den magnifika utsikten øver HC Andersens Boulevard och se alla stadens nattljus. Vi ær fyra som delar på två rum och en toalett med dusch. Hoppas natten blir lugn.
I morgon ska jag till Ishøj. Vill hitta en bra mataffær någonstans. Jag har fått smak før honungsvåfflor. Och så ska jag køpa lite gin och whiskey kanske. Orkar jag med att bæra hem det? Hm…
Det blir inga bilder insatta nu från vandrarhemmets dator. Kanske kan jag få kontakt med något oskyddat nætverk i kvæll, nær det ær lugnare i luften.

Jag kænner mig helt bortkommen och ensam hær i storstaden. Jag har funnit mitt vandrarhem, hæftigt att bo på fjortonde våningen med en andløs utsikt øver staden. Men jag behøver inte tiden hær, jag vill egentligen bara åka till Ishøj och se på skagenmålerierna och sen åka hem. Nu har jag massor av timmar att førdriva hær. Och snart tar min køpta internettid slut. Jag ær så ensam utan min dator. Datorberoendet ær stort. Jeg og min computor er ikke længere et med hinanden. Ååååh, suck!

Tredje natten i Roskilde är över. Snart reser jag vidare. Inte än bara. Else kommer och hämtar mig kl 9. Då ska allt mitt vara packat. Hur ska jag få ner handdukarna och datorn i resväskan är en gåta.
Jag är ledsen idag. Tårarna bara kommer. Jag får anstränga mig att titta upp och se solen, den vackra utsikten och båtarna som ligger nere här i hamnen. Det är som om jag tar ett steg framåt och ändå hamnar två steg bakåt. Jag faller ner i hopplöshetens träsk. Att känna mig lycklig eller olycklig är frågan. Känslorna är som vore de bästa kamrater. De kommer nära mig båda två i snabba kast. Jag hänger inte med. Jag saknar så mycket. Är det att vara omättlig? Jag tror inte det. Är det gamla barndomsmönster som triggas? Möjligen. Hur och med vad ger jag mig själv näring idag? Varför räcker inte det jag ändå får? Jag har bara frågor. Inga svar.
Idag. Idag. Idag. Finns inget annat. Studiebesök. Barn. Det ser jag fram emot. Då byter jag fokus direkt. Det vet jag att jag gör. Barn är bäst. Olycklig kärlek är värst.