Tredje natten i Roskilde är över. Snart reser jag vidare. Inte än bara. Else kommer och hämtar mig kl 9. Då ska allt mitt vara packat. Hur ska jag få ner handdukarna och datorn i resväskan är en gåta.
Jag är ledsen idag. Tårarna bara kommer. Jag får anstränga mig att titta upp och se solen, den vackra utsikten och båtarna som ligger nere här i hamnen. Det är som om jag tar ett steg framåt och ändå hamnar två steg bakåt. Jag faller ner i hopplöshetens träsk. Att känna mig lycklig eller olycklig är frågan. Känslorna är som vore de bästa kamrater. De kommer nära mig båda två i snabba kast. Jag hänger inte med. Jag saknar så mycket. Är det att vara omättlig? Jag tror inte det. Är det gamla barndomsmönster som triggas? Möjligen. Hur och med vad ger jag mig själv näring idag? Varför räcker inte det jag ändå får? Jag har bara frågor. Inga svar.
Idag. Idag. Idag. Finns inget annat. Studiebesök. Barn. Det ser jag fram emot. Då byter jag fokus direkt. Det vet jag att jag gör. Barn är bäst. Olycklig kärlek är värst.