Idag har jag jobbat med de yngsta barnen. De är så söta och rara. Tiden riktigt flög fram och jag hade inte riktigt haft koll på tiden, jag glömde sätta mig ner och ha rast. Så kan det gå.
Micke och jag åkte sedan till frisören ihop. Jag har klippt topparna som vanligt. Svarat på frisörens fråga som vanligt: nej jag ska inte färga håret! Och hon sa som de brukar: -Vad mycket hår du tappar! Och vad ska jag göra åt det? Limma fast det? Jag tycker inte om att gå och klippa mig. Jag inser väl att de bara vill göra sitt jobb å ena sidan. Å andra sidan vill jag bara klippa mig. Annars skulle jag väl säga annat.
Leif har åkt upp till Norrland för att ta upp potatisen som vi glömde i all hast sist.
Jag har en helg framför mig med att gå på kinesrestaurang och fira min sista examen till att bli fil kand. Mina två käraste stöttepelare kommer med dit, tillika tal/specialpedagogkollegor. Vad skulle jag göra utan er! Tack för att ni finns!
Det är också antik och kuriosamässa i Sollentuna. Kanske åker jag dit om jag orkar.
På söndag ska kyrkokören sjunga i högmässan.
Nu får jag åka och handla kattmat. Kisse är hungrig!

Men tokars vad det är många som vill köpa blått band-porslin nu… Och priserna stiger som sjutton. Två krackelerade mattallrikar gick för en massa pengar på tradera. Jag har köpt idag tre delar till en cabaré. Jag vet var jag hittar fler delar till den sen. Fast de är inte i så bra skick. Det är tråkigt. Jag har också köpt en liten söt form, som jag bara hade storleken större av.
När jag ska lägga bud på tradera så stiger pulsen. Först i väntan på att minuterna ska gå, sedan i oro över om någon annan bjuder över i sista stund. Det händer faktiskt då och då. Och det är inget att gräma sig för heller. Det är en del av spänningen att köpa på auktion. Fast här är det tiden som avgör när auktionen är slut.
Nu har jag inget på gång där, ingen mer auktion att bevaka och följa, tills det blir dags igen för ny hjärtklappning och spänning, nästa gång!

Nu har vi besök från Australien här. Leifs syster är ju helt tvåspråkig. Jim är från Skottland ursprungligen och Edwin är född ”aussie”. Vi märker, både Leif och jag, att vår engelska blir mer och mer skamfilad. Igår när vi satt och åt hände det flera gånger att våra barn hjälpte oss att hitta orden. Det är en märklig känsla och det är fint. Vi är både stolta och glada över att våra barn är så duktiga med engelskan. Språkkänsla, med förmåga att kunna föra ett samtal och att kunna skämta med varandra är roligt att ha. Alla år av engelskaläxor, engelskalektioner, resor utomlands och dessa samtal med släkten är viktiga inslag i att lära sig ett språk. Själv läser jag väl mest en del engelska böcker. Kurslitteraturen i senaste utbildningen var dock inte särskilt rolig. Annars läser jag gärna Harry Potter på engelska, deckarna på 87:e av Ed McBain, och om munken Cadfael, som löser mordgåtor på medeltiden i Shrewsbury, av Ellis Peters, har jag läst med nöje. Lite Agatha Christie, sångtexter på engelska och alla dessa tv-serier är ju också källor till språkglädje faktiskt. Ett minne dyker upp nu, jag läste ”Dibs in search of self” som 13-14-åring. Jag tyckte att den boken borde finnas på svenska, så jag minns att jag började översätta den då. Undrar hur långt jag kom? En halv sida kanske? Sedan hittade jag den på svenska.
Nu håller jag återigen på att översätta lite, hoppas jag inte tröttnar innan jag är klar! Språk är en källa till glädje. Och orden! Orden! Vad de är viktiga!

Hemma från jobbet, äntligen! Varför ska man jobba? Jag vill sitta hemma och hålla på med projektet ju! Det blir ju aldrig någon tid över till det. Fem minuter här och tio minuter där, går inte att hålla på med. Tiden måste finnas länge, för att jag ska kunna försjunka i tankar och leva mig in i känslor och annat.
Och dessutom ska vi få besök från Australien i helgen. Leifs syster, hennes man och barn kommer. Jag måste städa. Jim brukar komma och torka runt diskmaskinen varje gång han kommer. Vi är ena riktiga lortgrisar! Där orkar vi aldrig torka annars. Bara nu, så han ska slippa!
Vi ska flytta in bäddsoffan i Astrids rum idag, så att gäster kan stänga dörren om sig. Där ska också Leif ha sina grejor. Han har verkligen bott trångt länge och förtjänar bättre utrymme för sitt. Kanske skaffar vi en skön fåtölj att sitta i ute i rummet med alla böckerna? Och en annan lampa?
Men vad sitter jag här för? Jag har inte tid att skriva nu heller!

Nu har min käraste dotter flyttat. Det är nästan tomt i hennes gamla rum. Vi har varit på inköpsrunda hela eftermiddagen. Jag kan åka hem och vila nu. Hon har massor av saker att packa upp, diska, lägga in på hyllorna, möblera och boa in sig. Hon tycker det är jätteroligt! Vad bra!
Jag ska hälsa på henne redan i morgon.
Min dotter har flyttat hemifrån! She´s leaving home, bye, bye…..

Jag undrar hur jag ska orka göra något vettigt alls i helgen. Jag mår fortfarande inte bra. Och Astrids lägenhet ska målas och jag är målaren i familjen. Astrid har packat hela veckan och jag har liksom stått bredvid och tittat på. Hon har handlat saker som behövs i ett hushåll och hon är systematisk och går efter listor, precis som jag lärt henne. Min dotter upp i dagen! Hon har börjat göra sånt som är roligt, efter den, för oss med någon bacillskräck, nödvändiga städningen, att ställa in saker i skåpen och bestämma allt själv. Jag tycker sånt är roligt. Jag gör det i min lekstuga i Norrland. Och när hon flyttar och så småningom Micke, så blir hela huset här någonting att göra mer av. Jag ser fram mot att sortera och slänga gammalt skrot. Att möblera om. Att bre ut sig. Att bo ihop med Leif, bara han och jag. Det är vi inte riktigt vana vid. Nu ska jag inte hoppa fram i tiden. Astrid har inte flyttat än. Men det är kanske sista natten vi sover i samma hus, som en samlad familj…

Jag har ont i huvudet och i magen, lite feber och så mår jag så riktigt illa. I morse var jag på skolfotografering och skulle ge mig iväg hem. Jag hade kört tio meter, så blev jag så fasligt illamående. Jag kastade mig ur bilen och sprang bort mot gräsmattan. Inget kom upp, men tårarna började rinna och en på skolan såg mig vid parkeringen och kom förbi och undrade hur det gick. Jag kände mig som ett litet barn som fick bli tröstad. Det var skönt. Jag klarade att åka hem. Vilade mest. Till och med katten kom och tryckte sig mot ansiktet på mig och ville trösta när jag låg och gnydde på soffan. Gullekisse! Jag åkte till jobbet en stund på kvällen med. Ett inbokat möte med en gäst ville jag inte avstå från. Hoppas att jag inte smittar. Jag har ingen matlust. Jag har gått ner ett kilo på bara några dagar. I morgon är jag nog hemma med!

Måndag, måndag…. nu igen… jag hör Anna-Lena Löfgrens ord som hon sjöng för länge sedan. Måndag var en lyckodag för henne i sången. För mig, nu? Nä! Inte särskilt. Att börja en ny arbetsvecka kan kännas motigt i och för sig. Det är något man bara liksom tar itu med, hör väckarklockans larm, stänger av, hör larmet igen, stänger av, larmet går, stänger av hela larmet och jag kliver upp då da. Hämtar tidningen ute, har det blivit något världskrig i dag då? Nej, det är lugnt. Tar filmjölksfrukosten med till sängen, läser tidningen i varmsoven säng. Njuter av att ha god tid på mig att äta och läsa. Behöver inte duscha idag. Klär mig praktiskt, i fjällrävenbrallor och tröja. Tar på mig fleecetröjan utifall att det är kallt i skolan. Tycker inte om att frysa. Åker iväg och sedan är dagen igång med möte, elever som på ett pärlband, möte igen och sedan hem och vila. Ikväll är det tv som gäller. Ett nytt avsnitt av Krönikan och Drömmarnas tid. Är det en slump att jag gillar båda serierna som handlar om flydda dagar?

För ungefär fem år sedan satte jag en ros vid förrådsväggen. Den har levt där i en tynande tillvaro sedan dess, måste jag erkänna. I år hade jag glömt bort att den fanns för den syntes ju inte. Det var bara några torra pinnar där, som jag klippte ner.
I går gick jag ut för att leta efter blommor att sätta på bordet till mina gäster och nobelservisen. Då såg jag den här lilla, håliga, söta blomman där i rabatten. Rosenbusken hade bara orkat växa upp 30 centimeter högst. Jag böjde mig ner för att lukta på den och den doftade så gott som jag tycker att rosor ska dofta. Nu får jag fundera ut ett nytt ställe för den att växa på. Mullrik, varm jord ska den få på ett skyddat ställe. Hoppas att vi ses igen nästa år! Fram till dess den vissnar ska jag njuta av att se på den och lukta på den, nära, nära mig.
Rosen heter Flora Danica.

Ikväll kommer det gäster till mig. Det var så länge sedan det hände så jag vet inte när… Och idag får inte våra karlar vara med. Nej, vi ska sitta själva och prata om allt väsentligt som har hänt sedan sist eller vad vi nu hittar på.
Jag har dukat med de delar av nobelservisen jag har. Det blir lite udda och inte lika vid någon tallrik, men det gör ju ingenting. Porslinet behöver luftas någongång tycker jag. Och är det nobelporslin så borde det ju vara en väldigt märkvärdig mat vi kommer äta, eller hur? Men ack nej… sådant ligger inte riktigt för mig. Jag gör en lökpaj som jag tycker är god och så blir det fruktsallad till efterrätt. Båda mina gäster är matglada och duktiga att göra festmat, men jag vet att de tycker om mig som jag är, trots att jag ligger i lä med sånt. Och jag har ju ändå lärt mig att laga mat om jag verkligen vill och behöver. Oj, nu får jag nog sätta fart och laga färdigt pajen… och göra sallad… och plocka blommor… och duscha…. och fixa vin och ….

Snart blir det andra tider här i huset. Astrid ska titta på en andrahandslägenhet idag onsdag. Jag tror att hon kommer flytta redan till helgen eller troligast nästa helg. Jag har aldrig haft något barn som flyttat förut, jag har bara varit ett barn som flyttat hemifrån.
Jag gifte mig som 17-åring och flyttade som skild 18-åring till eget boende. Det var en stor upplevelse, att leva sitt eget liv. Jag visste själv att jag skulle klara det – ändå undrar jag om Astrid kommer klara det. Självklart gör hon det, vet jag också i samma stund. Hon är mycket klokare än jag var i den åldern. Hon har levt ett mycket mer skyddat liv med, så jag tror att hon har en helt annan grundtrygghet än vad jag hade.
Vi ska gå ut till förrådet i morgon och leta efter husgeråd, som hon kan använda. Vi har tagit hem ett bord och stolar från Norrland – en omvänd flyttning. Bra för mig att få rensat i skåp och hyllor, bara hon vill ha av det som finns…
Sedan har vi bara en fågelunge kvar i nästet. Han flyttar så fort han får en fast inkomst.
Sedan blir det bara Leif och jag kvar i boet. Det blir verkligen annorlunda då.

Idag är jag uppe tidigt som vanligt här på landet. Varför ska man sova när dagen vaknar? Det är mulet och jag hör lite fåglar som låter.
Vi har lite att göra idag men samtidigt så tänker jag att inget är ett måste. Jo, att ha hit elektrikern idag är bra förresten. Han ska dra ledningar i gästrummet, så vi får ljus och värme där i vinter. Och att ta upp lite potatis ur landet är också bra. Jag ska åka till affären och köpa fönsterisolering med till innanfönstren, som ska sättas tillbaka snart. Elbasen ska hem. Symaskinen likaså.
Hem ska vi idag. Hem och jobba. Nu börjar jag ordentligt med lektioner i morgon. Det blir roligt att se skolbarnen igen, i vardagslivets uppgjorda schema. Igår var det sommar. Idag är det höst.

Nu är det söndag och vi har plockat våra lingon, tre och en halv hink blev det. Här är jag i skogen och njuter… Det blåser lite och svalkar i höstens sommarvärme.

Jag vaknar tidigt och ligger i sängen och lyssnar på bandinspelning av På minuten. Det är en koncentrationsövning att lyssna, så att jag verkligen ska höra vad de säger. Ofta när jag lyssnar så hör jag början av en historia och sedan slutet och då kan jag undra var mina tankar varit under tiden… Det är inte lätt för mig att vara i nuet med andra ord.
Jag har duschat och innan jag ätit frukost sitter jag här framför datorn.
Vi är på landet och ska ha en skön helg i vårt kära hus. Det är så mysigt att bara kunna åka hit och veta att här har vi allt vi behöver. Inga väskor behöver egentligen packas.
Vi ska ut i skogen sedan och plocka lingon – det röda guldet.
Morgonen är fortfarande mulen och daggig. Hoppas att solen kommer fram snart. De har lovat en varm helg ju. Vi har tagit en extra dag ledigt och behöver inte vara hemma igen förrän på måndag kväll. Skönt – skönt – skönt!

Vad skönt det är att komma hem tidigt från jobbet efter en dag som var så lång igår. Det är som en karamell att fundera på vad jag ska göra och hur jag använder dagen bäst och skönast. Nu blev det att sitta vid datorn, att svara på mejl, skriva brev och att emellanåt dricka te och läsa Tidningen Ångermanland, som fortfarande kommer hit, min egen sommarblaska.
Ensam är jag inte, som jag sällan är hemma. Båda barnen är här. Astrid ska jobba på kvällen och hon fick nyss besked om att hon fick jobb på ett bageri och konditori inne i stan. Vad roligt för henne! Kanske kan hon flytta hemifrån nu, när hon har en säker inkomst. Hon har chans till en tvåa i andrahand i Sköndal. Hon vill så gärna bo själv innan hon flyttar ihop med sin Erik. Klok flicka!
Micke är hemma och är sjuk. För en gångs skull är han dålig och orkar inte ens sitta vid datorn, som han annars gör mest. Han har också chans att flytta snart och dela lägenhet med en kompis, men har ingen säker och fast inkomst. Det är svåra tider för unga människor, svårt att få jobb, svårt att få bostad. Det var skillnad från när jag var sjutton och flyttade hemifrån, både jobb och bostad fanns från en dag till nästa.
Och nu är nu! Nu ska jag gå och packa lite inför helgens resa.