Nu har vi besök från Australien här. Leifs syster är ju helt tvåspråkig. Jim är från Skottland ursprungligen och Edwin är född ”aussie”. Vi märker, både Leif och jag, att vår engelska blir mer och mer skamfilad. Igår när vi satt och åt hände det flera gånger att våra barn hjälpte oss att hitta orden. Det är en märklig känsla och det är fint. Vi är både stolta och glada över att våra barn är så duktiga med engelskan. Språkkänsla, med förmåga att kunna föra ett samtal och att kunna skämta med varandra är roligt att ha. Alla år av engelskaläxor, engelskalektioner, resor utomlands och dessa samtal med släkten är viktiga inslag i att lära sig ett språk. Själv läser jag väl mest en del engelska böcker. Kurslitteraturen i senaste utbildningen var dock inte särskilt rolig. Annars läser jag gärna Harry Potter på engelska, deckarna på 87:e av Ed McBain, och om munken Cadfael, som löser mordgåtor på medeltiden i Shrewsbury, av Ellis Peters, har jag läst med nöje. Lite Agatha Christie, sångtexter på engelska och alla dessa tv-serier är ju också källor till språkglädje faktiskt. Ett minne dyker upp nu, jag läste ”Dibs in search of self” som 13-14-åring. Jag tyckte att den boken borde finnas på svenska, så jag minns att jag började översätta den då. Undrar hur långt jag kom? En halv sida kanske? Sedan hittade jag den på svenska.
Nu håller jag återigen på att översätta lite, hoppas jag inte tröttnar innan jag är klar! Språk är en källa till glädje. Och orden! Orden! Vad de är viktiga!