Måndag, måndag…. nu igen… jag hör Anna-Lena Löfgrens ord som hon sjöng för länge sedan. Måndag var en lyckodag för henne i sången. För mig, nu? Nä! Inte särskilt. Att börja en ny arbetsvecka kan kännas motigt i och för sig. Det är något man bara liksom tar itu med, hör väckarklockans larm, stänger av, hör larmet igen, stänger av, larmet går, stänger av hela larmet och jag kliver upp då da. Hämtar tidningen ute, har det blivit något världskrig i dag då? Nej, det är lugnt. Tar filmjölksfrukosten med till sängen, läser tidningen i varmsoven säng. Njuter av att ha god tid på mig att äta och läsa. Behöver inte duscha idag. Klär mig praktiskt, i fjällrävenbrallor och tröja. Tar på mig fleecetröjan utifall att det är kallt i skolan. Tycker inte om att frysa. Åker iväg och sedan är dagen igång med möte, elever som på ett pärlband, möte igen och sedan hem och vila. Ikväll är det tv som gäller. Ett nytt avsnitt av Krönikan och Drömmarnas tid. Är det en slump att jag gillar båda serierna som handlar om flydda dagar?