Ibland finns det värme att få mitt i vintern. I ett gulligt brev på mejlen. I ett sms som är fint och kärleksfullt att få, precis när jag behöver det. En kram som jag får med en innerlighet och som jag blir rörd av. Ett fint brev i brevlådan. En varm, lekfull blick. Någon som tar på mina fötter för att ge tröst och medkänsla, när vi sitter på madrasser och pratar. Människor att krama när jag behöver närhet. En människa som kan se att jag är vacker ibland och som viskar det i mitt öra. En annan som ser det jag visar och är och som tycker om mer och mer av mig
Tack alla fina raringar som jag möter på min väg. Ni är som guld för mig!

Det snöar mera och mera… Jag tycker om snö. Det är första vintern på lång tid som jag inte behöver skotta. Det är skönt att slippa. Ibland var det avkopplande att skotta snö i. Ibland bara ett måste.
Här på gatan kommer ingen snöröjning förrän någon dag efter det har slutat. Och då kommer flera traktorer, de skyfflar i olika områden., beroende på vem som äger marken. En traktorförare flyttade snö, från en hög, till en annan tio meter längre bort. Han hade nog inget annat att göra… Baske mig, hör jag inte en traktor redan nu? Eller åkte den bara förbi?
Jag ska ta mig några dagar ledigt från skrivandet. Jag behöver vila lite och göra annat, skotta snö från bilen till exempel!
Här är en till bild på Prosit, min gullkisse:

Idag får min katt vara med i dagboken. Han ligger och sover just nu på fönsterbrädan i vardagsrummet. Elementet under ångar nästan av värmen. Han verkligen njuter av att vara där och vara liksom halvgömd bakom gardinen. Ett annat bra sovställe är under ett täcke eller filt. Det har hänt att jag inte sett honom där och satt mig på honom. Inte så bra.
Ibland sitter han på skrivbordet i mitt arbetsrum. Där kan han titta ut. Ofta ligger han under sängen där. Dit gick han direkt när jag tog fram transportkorgen idag. Han vet vad den betyder tydligen… Han ska åka till Leif och vara där fram till söndag, så att jag får en kattfri vecka hemma. På lördag får jag besök av en allergisk vän. Då hinner jag städa undan ett par gånger emellan i alla fall. Hoppas att det räcker.
Bästa leksaken är ett garnnystan av ylle. Den kan han leka med själv mest varje dag. Eller så leker vi ihop.
Han sover faktiskt rätt så bra nu natten igenom. Och han klarar innekattlivet bra med. Snart får han vara ute mer på balkongen, bara det blir några plusgrader igen.
Här är Prosit:

Jag fick en bukett tulpaner förra lördagen. De har stått sig väl hela veckan och slagit ut som tulpaner ska göra och åldrats vackert. Idag började bladen falla och bara jag petade på dem så ramlade de alla ner. De har inte vissnat än utan ligger nu i en fin hög på bordet. Så kan jag också njuta av blommorna.

Jag har kommit på att jag kan ligga i sängen och ha bärbara datorn där och vara uppkopplad till internet. Jag kan läsa mejlen, skriva ny blogg, surfa, skriva, lyssna på radio och allt där. Jag är så imponerad av teknikens under. Jag behöver bara gå upp för att hämta frukost. Sen kan jag leva mitt liv där i sängen mest. Fast det är ju en skräcktanke då. Några timmar så, då och då, får räcka.
Morgonvikt 68.3 kg. Jag har kommit tillbaka på spåret nu känns det som efter veckans två restaurangbesök. Och jag kände lust att gå ut på promenad idag. Det var längesedan jag kände så. Solen sken så vackert på tallen här utanför. Men nu har solen visst gått i moln. Jag börjar bli hungrig.
Får se om jag kommer upp nu då…

Tack för en oförglömlig kväll på fin restaurang med så god mat och trevligt sällskap! Och ännu mer tack för musikalen Mamma mia som var jätterolig att se. Musiken! Sången! Färgerna! Det lyckliga slutet! Nu får sångerna en helt annan innebörd i ett sammanhang. Tack igen! Ni är så generösa! Jag uppskattar det!

Jag har sovit länge idag, för jag mår inte bra. Jag behöver vila. Sova. Möjligen läsa lite om huvudvärken medger det. Det vore bra för huvudet att gå ut, men jag har ingen motor som drar igång mig till det. Vädret är ingen hjälp. Mulet är det och det är pyttesnö som faller från skyn.
Jag kan nog klara att diska veckans disk som har stått framme. Jag har en tvätt att hänga upp med.
Vad orkar jag mer? Inte mycket. Idag är jag extra trött och har extra ont. En sån dag.

Det händer mycket i mitt liv och mina dagar här just nu. Jag hinner inte riktigt med att vila emellan. Kanske är det därför jag har huvudvärk och känner yrsel? Kroppen håller på med sitt.
I går kväll gick jag en bit på Memory Lane och upplivade gamla fina minnen i musikens tecken. I kväll ska jag få komma ut på fin restaurang och gå på musikalen Mamma Mia. Jag blir alldeles omtumlad av allt. Och jag måste besluta mig för om jag ska åka bil till stan eller inte. Ingen kör längre åt mig där. Ingen byter lampa till strålkastaren. Jag ska klara mig själv nu med sånt. Och jag kan ju välja att åka till stan kommunalt och be att någon lär mig byta lampa. Ja, det ordnar sig! På något sätt!

… så har jag fått en parkeringsplats! Efter elva månaders väntan så fick jag en igår. Bara för fyra dagar sedan satte jag upp lappar i huset och kanske hjälpte det till att någon sa upp sin plats, som de inte använde. Vad vet jag?
Nu kan jag sova lugnt på städnatten utan att riskera p-böter. Nu slipper jag rusa ner varannan timme på vardagar och lördagar mellan 8-18 för att ändra p-skivan med två timmars parkering åt gången. Nu kan jag ta bilen och köra när jag vill utan att riskera att bli av med platsen på långtidsparkeringen som jämt brukar vara full. Nu kan jag koppla av den saken. Skööönt!

Stackars min myskmadra! Jag satte den runt trädet utanför porten i somras. Idag ligger där smutsig snö, flera kubikmeter, med saltrester och annat. Kommer mina blommor att överleva denna våldsamma behandling? Jag kan bara hoppas. Jag längtar till våren nu. Kom värme! Kom sol! Värm mig, och lys upp i min tillvaro. Kom alla blommor och väx så jag får se på er igen!

Jag har bakat igen. Ja ha. Detta svåra för mig som viktväktare. Inte att baka i sig, utan att avstå att äta upp allting själv. Jag tänker att jag bara ska smaka. I alla fall en bit eller två. Jag har inga gränser för sånt här och därför har jag en viss övervikt. Bäst är om jag inte bakar alls. Då är festelsen inte här ens. Men jag ville ju bjuda mina söndagsgäster på något. Sån är min ursäkt till att baka. Egentligen var jag bara godissugen. Och hade inget annat hemma. Och så tänkte jag att om jag river ett äpple ner i smeten så blir den nyttigare… Och kanske blev den det. Men framförallt godare. Och jag åt upp halva sockerkakan direkt. Suck! Morgonvikt: 68,5 kg.

Högarna ligger här och var. Ordentligt samlade. En i köket. En i sovrummet. Många i mitt arbetsrum. I posten kommer nu varje dag olika deklarationsbesked och de ska också samlas på ett ställe. Och sen då…
Vad ska sparas? Eller slängas direkt? Vad behöver åtgärdas? Suck! Det tar liksom aldrig slut det här. Högarna krymper och växer om vartannat. Det är lite som Hydras huvud. Börjar jag sortera högarna, så blir de fler. Struntar jag i dem blir de också fler och högre.
Nu kan jag snart behöva använda mitt skrivbord. Det börjar bli dags att få rent där, så att jag kan sitta och arbeta där med annat. Ta bort grammofonen. Skicka iväg det som ska åtgärdas.
Min katt struntar i högarna. Han bara lägger sig ovanpå om högen är tillräckligt liten, tar stöd för huvudet där om högen är högre, eller lägger sig runtom dem och tar ingen mer notis om dem.

I mitt liv just nu, i denna väntan, i vilan, för ett par dagar sedan, fick jag brev, från en kär släkting, som skrev ”Du kan väl höra av dig”. Orden vädjade till mig. Jag insåg att det var dags och fick plötsligt energi att skriva ett långt brev tillbaka.
Jag läste en artikel i tidningen i somras om att skriva brev, om kända brevväxlingar och annat och där stod det att brev mognar på vägen. Mognar på vägen… Visst. Så sant! Inte alls som mejl. Möjligen om de får ligga till sig då. Och vem skriver man för? Den som ska få brevet eller för sig själv, just för att få syn på det som är viktigt just då och få en anledning till att formulera sig?
Så idag fick jag ett annat brev. Inte från någon kär släkting eller någon vän. Nej. Från försäkringskassan kom det ett brev, om att jag inte är att betrakta som sjuk osv utan kan ta ett heltidsjobb omgående. Jag inser att vi är som på olika planeter. De har inte ens träffat mig. Jag har aldrig träffat dem. Och de har makt att bestämma sånt om mig, över mig. Jag har ingen makt alls då. Utom att jag fick chans att yttra mig. Så jag skrev ett brev. Igen. Jag fick en chans att formulera mig, känna efter. Få ut det som väcks, så det slipper snurra i huvudet på mig.
Och mitt liv – MITT liv fortsätter som förut, oavsett vad de tar för beslut, i väntan och vila. Och annat.
Jag har, trots allt, makten över mitt liv.

Veckan har tagit sig fram till onsdag nu… Jag har börjat läsa en bok, en intressant bok om existensen och andligheten och den tar upp just min egen standardfråga ”Vem är jag?” Jag ler när jag läser i den. Någon mening får mig att verkligen känna mig berörd, tårarna kommer och jag är plötsligt så ledsen. Jag orkar inte läsa så länge åt gången. Plötsligt märker jag att jag vandrar vill i tankarna. Då tar jag mig tillbaka till texten igen och fortsätter att le en stund till.
Boken är skriven av Martin Lönnebo och heter Van Goghs rum. Det är en bok som öppnar dörrar till nya världar för mig och ibland har jag varit där förut med för jag känner igen mig i det han skriver då och då. Boken är som att vara i ett samtal, mellan Mig och Martin, mellan Dig och Martin, mellan honom och Andra Viktiga Människor.

Idag får jag besök. Jag har sett till att alla handtag och lås är fastskruvade till skåpen i köket och hallen till idag, men garderoberna i hallen får jag bara inte till låsena på. De ska vridas upp och vill inte fungera. Jag får hitta en annan lösning dit. Jag har städat så det ser bra ut. Diskat.
I två dagar har jag fallit djupt, i bristande pointsräkning, det är nu dags att komma på spåret igen. Jag ska laga en viktväktarrätt som är både enkel, närande och god.
Jag har lite ärenden att göra med. Jag som inte gillar att gå ut i kylan… Brrr! En bok ska köpas till Astrid och jag ska köpa mer frukt, i dyra fruktaffären, där en enda apelsin kan kosta 7,50. Både jag och kassörskan blev förvånade över det. Men hade jag köpt en chokladkaka för 20 spänn hade ingen av oss blivit förvånad över priset. Trots att de skulle kunna ätas upp lika snabbt.
Och ett hekto godis för 4,50 är billigt, eller hur! Tomater för 30 kr kilot är dyrt! Det är någonting med logiken som inte stämmer där… Nå, det blir varken smågodis eller choklad handlat. Och jag ska se till att inget tjockgodis finns hemma, inga jordnötsringar, ingen brylépudding, ingen gräddglass, och hålla mig undan från martinin. Men min logik är fel, att äta upp allt så det inte finns hemma. Suck! Det är en orsak till min övervikt!