Det är varmare både ute och inne. Jag klädde mig varmare ute med. Och så tog jag mig ett skönt bad idag. Goda nyheter värmer också inombords. Jag blir alldeles pirrig och nästan feberhet av spänning. God spänning.
Kanske blir det för snabba kast mellan olyckor och lyckor. Hänger jag med i svängarna? Eller trängs det ena bort av det andra? Jag behöver stöd i båda delarna. Olyckor drar mig neråt. Lyckan får mig att sväva och flyga iväg. Att ha någon eller några som kan hålla mig i handen blir särskilt viktigt då, för att hålla mig kvar, grundad, på fötterna.
Jag har fortfarande mina uppgifter att göra, skriva klart projektet i danskan, göra mina jobb-uppdrag, skriva mera, ringa, fixa det ena och det andra. Det är många olika listor att ha koll på. En i skolan, en med praktiska göromål hemma, en med kreativa andra uppdrag, en lista med saker att handla, en med danskauppgifter.
Nej, jag klagar inte. Jag är glad för att mitt liv börjar få mer innehåll, inte bara tomhet och trista, grå plikter och måsten. Hoppas jag klarar av allt.

Jag fryser och känner mig kall ända in till benet. Det var på vägen hem, från skolan till bussen, oändligt långt att gå, som jag blev genomfrusen så, i regn och rusk och slask och kyla på en gång. Brrr!
Och jag ska ut igen om en stund. Till stan, universitetet och danskan. Tjolahopp, två gånger kvar av litteraturkursen. Projektarbetet är klart. Inte vg-uppgiften. Hur ska jag fixa den på bara en vecka? Ska jag eller inte, det är frågan. Äsch, det är världsliga saker. Ett betyg hit eller dit spelar ingen roll.
Bara jag kommer hem ikväll och blir varm igen, så spelar inget annat någon roll.

Första dagen i skolan klar. Satt bara på möten. Är alldeles öm i baken, ovan att sitta så mycket. Sängar är mjuka. Stolar är hårda.
I morgon har jag lektioner igen och det ser jag fram emot. Jag vet väl ungefär vad jag ska göra. Det är många andra saker också, som ska ordnas med och det är bara att ta tag i det, så gott jag kan.
Jag vet redan nu att jag är trött på att gå vägen ner till bussen. Jag tycker inte om trafiken och slasket och alla ljuden. Att sitta och läsa på bussen gick bra.
Hemma tar jag bort julsakerna och släcker ljusen. Jag vill ha tillbaka vardagen. Och ha någon som håller om mig så jag kan gråta ut riktigt ordentligt. Var finns du?

Å så svårt det är att gå upp mitt i natten, kl sex redan. Och äta frukost redan nu. Helt fel. Jag har ju bara sovit fyra timmar. Det är alldeles mörkt och isigt ute. Jag kan väl få ligga kvar i sängen åtminstone till mars?
Nej. Jobbet kallar. Ska iväg med bussen snart. Tillbaka till vardagen.

Ny dag att ta nya tag i. Bara inte överdriva hur mycket nytt det blir… Nej, sova länge är skönt. Att inte ha större krav på mig är också skönt. Att skriva klart om Palle vore väl bra, har kommit en bra bit på väg i alla fall.
Börjar tänka lite på vardagen på måndag. Ska köpa busskort imorgon. Jag kan behöva motionen att gå från hållplatsen till skolan, det är en bra bit. Hoppas jag står ut med att åka buss. Och klarar att passa tiderna. Det är jag inte van vid. Men kan andra, så ska jag väl också klara det.
Kanske kan jag läsa min danska roman på bussen. Om jag vill ha VG på kursen ska jag lämna in en textanalys. Jag har aldrig gjort någon sån. Har ingen större inspiration heller. Får se om jag kan arbeta med det nästa helg. Annars får det vara.

Idag har jag svårt att få något vettigt ur händerna. Det är en dag att inte må så bra på. Ont här och där. Inåt och utåt. Lite förkyld. Allt på en gång.
Istället tittar jag mycket på dvd, internet-tv, video: Mifunes sidste sang. Modernitetens kris- om vår tids andlighet. Stjärnorna på slottet. Supernanny.
Jag skriver, sida upp och sida ner. Om allt och ingenting. Läser posten. Bearbetar information. Surfar runt här och var. Mejlar lite till en god vän. Får förfrågan om blogstafetten och ja, jag vill vara med. Jag blir nummer 16 i turordningen.
Går en tur ut i vintermörkret och blåsten och har det riktigt bra där i kylan. Hämtar paket med en skål, Tokio, som jag köpt på internetauktion. Trodde jag skulle ha par i skålar nu. Tji fick jag, nu har jag tre storlekar av den. Det är också ok. Tripp, trapp, trull.

Den här amaryllisen fick jag av mina arbetskamrater när jag fyllde år. De vet precis vad jag gillar. Rött och vitt! Både i blomman och krukan. Blomman ser nästan ut som en polkagris. Den är jättefin.
Idag har jag varit i kyrkan. Där får jag det jag behöver. Efteråt gick det lätt som en plätt att sätta upp den nya bokhyllan vid sängen. Det är jättesnyggt där nu. Skönt att ha avslutat ett av mina ändlösa projekt. Ska jag lika lätt orka diska? Och laga mat? Skulle någon vän komma hit och erbjuda sig att hjälpa mig med sånt, skulle jag säga ja tack. Jag säger alltid nej annars.
Idag har jag lyssnat på musik: The musical world, The Middle East. Fanns på skivrea på Åhléns för 20 kr. Helt ok. Och så lyssnar jag på cd 1 av Jeg elsker dig, en samlingscd fra Dk. Nej, det är inte särskilt upplyftande. Jag ska sluta lyssna på sånt tjafs.
Arbete, arbete, arbete. Var det så det stod på lappar i Lo-Johanssons fickor? Det är det viktiga i livet. Inget annat ger mig tillfredsställelse just nu. Diska ibland och klappa kisse med. Och lyssna på annan musik än löjliga, sentimentala kärlekssånger.

Bloggenkäten är stängd och jag ligger kvar i sängen ett tag till. Det har snöat ute och världen är vit än så länge.
Jag ska ut om några timmar. Tills dess kan jag lika gärna ligga kvar här under täcket. Bäst att passa på att vända på dygnet medan jag kan.
Inatt skruvade jag ihop en väggfast hylla att sätta upp vid sängen. Jag är trött på att ha böckerna i sängen. Men hur ska jag orka lyfta den och samtidigt mäta ut var skruvhålen ska vara? Jag får komma på en lösning på det. Och vid vilken vägg ska den sitta? Vid huvudgärden eller längs med sängen, in mot hörnet?
Och kommer jag inte på en lösning idag på mina frågor, så gör det inget. Jag har ingen brådska.

Världen och dess krav stannar inte upp bara för att jag stannar upp. Idag gick jag till doktorn. Kanske kan jag få lite hjälp där.
Och så gick jag till viktväktarna. Jag behöver hjälp av dem med. Klarar inte viktminskning själv. Behöver gå ner åtta-nio kilo sådär. Det vore både bra och behövligt.
Och så behöver jag hjälp från några danskar med. Hoppas att någon nappar på min förfrågan. Det handlar om mitt danskaprojekt i litteraturkursen. Inget annat. Inget mer spännande än så. Hurra! Ett svar redan! Och ett till!
Alla goda ting är tre, sägs det. Här är tre vackra och väldoftande hyacinter.

Jag har faktiskt inte skrivit om Anne Linnets senaste cd när jag tänker efter. Den gavs ut i oktober och jag har lyssnat på den i stort sett oavbrutet ända fram till jullovet. Däremot har jag inte lärt mig texterna som jag brukar. Istället får musiken bara flöda och det som går in, går in. Jag tycker om stämningarna och musiken. Sånger som direkt berör mig är såklart ”Jeg ka´ ik´ sig´ nej til dig”, ”Solen og månen” och ”Fodspor”.
I ”Solen og månen” spelar Holger Laumann saxofon och jag tycker mycket om den för saxofonens skull. Det är också den text som griper mig mest.
Undrar varför inte Anne Linnet förstår att hon och jag skulle kunna hitta något att jobba ihop med? Hon har ju ändå fått chansen. Jag är väl inte bara en i mängden som gillar hennes musik? Jaså, är jag det? Jaså…

Idag hittade jag en intervju med Anne Linnet från danska radions P2.
De pratar lugnt och stilla där och jag tror inte att den är så svår att förstå för vanliga svenska Anne Linnetintresserade. Det är fint att höra om hur hennes låtar kommer till. Jag känner igen mig i det. Dessutom spelas några låtar från Akvarium.

Sök mer om sånt jag skrivit om Anne Linnet i sökrutan till höger.

En blogg, det progressiva usa skriver om vad bloggar kan ha för plats i framtiden. Och om hur facebook öppnar nya världar för folk nu och att bloggarnas innehåll förändras.
Det är precis sånt som jag ligger och funderar på här i sängen. Jag vill inte gå upp. Jag vet inte vad jag ska börja året med. Ska jag förändra mig? Göra annat? Vad vill jag skriva om? Något nytt? Eller inte? Jag har tittat tillbaka i tiden och tycker jag skrivit det mesta om mig. Kommer jag bli intresserad av facebook? Tror inte det. Kommer jag sluta blogga? Inte idag i alla fall.
Däremot skulle jag för en gångs skull kunna tänka mig att gå ner till video/filmaffären, eller vad det heter, och hyra en film. Det var flera år sedan sist. Jag hörde talas om en dansk film som skulle vara bra. Kanske finns den där. Då har jag en anledning att gå upp med. Måste ändå duscha. Och diska. Och äta. Slänga sopor. Dammsuga lite. Rota i källaren efter hyllstänger till väggen i pysselrummet så jag kan få skivspelaren på plats där. Längtar efter att lyssna på mina lp-skivor igen. Har köpt en röd huvatröja på rea igår. Den kan jag ha på mig. Planer, planer… Gå upp eller ligga kvar i sängen? Hm…

Jag vet inte om jag egentligen vill tänka på året som snart gått, inte just nu, när jag precis har det extra svårt. Fast året har ju varit både uppåt ↑ och neråt ↓. Som livet är. Jag ska inte glömma allt som varit bra. Jordgubbar och choklad på Kulturhuset till exempel, eller hur Stig! Och trots allt finner jag fotfäste i tillvaron också här och var.
Jag kommer i kris med vissa mellanrum. Så också i år. Ungefär två större. Megastora! Årets första del började med kris och stor sorg. Trots det åkte jag till Danmark och Skagen i påskas. Allt var bra, utom hemresan.
Jag avslutade gestaltfortbildningen i våras och jag vet nu att jag vill fortsätta med gestalt i framtiden.
Jag började läsa danska på universitetet på hösten och det har varit så himla kul att göra det! Bra beslut! Studierna har fyllt ut mina helger och de jag läser ihop med är trevliga danmarksnördar, precis som jag.
Jag har inte än givit upp min ambition att spela in sånger på portastudion, det projektet har fortskridit, dock i väldigt långsam takt. En dansk coverlåt är på gång i alla fall. Gitarr och bas är inspelade. Kvar är trummor, sång och mixning.
Jobbet har varit min trygghet hela året och där får jag skratta, sjunga och ha det bra mesta tiden. Sånt är viktigt absolut. Vi har bytt arbetsställe och kommit till en väldigt trevlig skola och jag har mitt rum, mina fina elever och mina kära arbetskamrater. Puss och kram till alla där!
I Norrland i somras fick mitt fritidshus en ny fasad och jag har bara lite mardrömmar om att det är felisolerat. Skulle det inte vara ett lager med plast emellan med? Avloppet blev också delvis bytt i källaren. Jag arbetade hårt hela sommaren där. Hösten har, på grund av renoveringen, varit svår ekonomiskt och jag har levt på kredit i flera månader. Må pengar flyta in bättre under nästa år och inte bara flyta ut! Drömma kan jag ju!
Relationer och sånt har jag ju svårt med fortfarande. Jag har börjat träffa gamla vänner mer under året. Ett par vänner har jag återfunnit. Det är lycka. Någon har jag lämnat utan tillsyn. Vänskaper är inte enkla. Jag vill helst ha det enkelt. Jag vill vara glad i att ses i alla fall.
Att bygga upp nya relationer är inte lätt. Jag är helt klart rädd för kärlek och kroppslighet och jag tror inte att jag kan eller vill bli kär igen. Det är så smärtsamt.

Jag hade en önskan i somras och den slog in. Nu kan jag säga:
– Åtminstone en gång i mitt liv har jag sett dervischerna dansa!
Hösten har gått i Rumis tecken under detta jubilerande 800-årsminne av Rumis födelse. Jag har varit på föredrag, hört sufisånger, lyssnat på vackra persiska rumidikter, sett dervischer, hjälpt till att starta en dansk hemsida om Rumi, sufism och mystik och översatt danska rumidikter till svenska.
Året slutade sedan i ny sorg. Det började med att min före detta svärmor dog hastigt. Julen blev sedan inte alls som jag hade tänkt mig. Jag och barnen åkte till Småland. Allt var bra där, utom hemresan.
Jag vet att ingenting är beständigt. Allt förändras hela tiden. Ibland tar förändringar lång tid. Och ibland tar det en sekund och så snabbt kan livet bli en mardröm. Ska verkligen livet behöva vara så prövande? Så är det visst både för mig och för andra. Det är bara att kravla sig upp. Igen. Bearbeta det som hänt. Igen. Ta nya tag. Igen. Jag har gjort det förr. Jag gör det igen. Jag får hjälp av andra i det här, tack alla stöttande, goda, rara. Jag vet inte vad meningen är med det svåra som händer, eller om det ens finns en mening, det får jag nog inget svar på just i år. Kanske nästa år.
Bra att det kommer ett nytt år. År 2008. Det är hög tid för det nu. Bort med det gamla och in med det nya. Gott Nytt År.

Jag har precis fått veta att min dikt ”Jag tror på dig” är publicerad i facktidningen Tal & Språk. Den ges ut av SFFL, Svensk Förening för Foniatri och logopedi. Jättekul! Det här blir jag riktigt glad av. Dessutom är jag med på en publikbild från deras kongress i höstas. Undrar hur jag ser ut där då? Fåfäng? Jag? Ja, ibland.

Jag har äntligen börjat skriva på mitt projektarbete till den danska litteraturkursen. Jag ska skriva om ”Palle alene i Verden” av Jens Sigsgaard och med illustrationer av Arne Ungermann. Den har jag haft en nära relation till, sedan början av 1980-talet, från metodikkursen i nordiska språk på Lärarhögskolan.
Vad är det som gör en bok så bra? En sak är bilderna absolut. Och språket. Och säkert också att känna igen sig i att känna sig som ensam i världen. Drömma om att få vara det och bara kunna ta för sig tills det inte är roligt längre och att uppleva svårigheterna med att klara allt själv. Vad är dröm och vad är verklighet? Ensamhet som ett existentiellt grundvillkor.
Boken gavs ut 1942, mitt under Tysklands ockupation av Danmark. Kanske spelar det roll med. Danmark, som känner sig alene i verden? Otryggheten. Är det verkligen så att vi är ockuperade? När vi vaknar upp och inser att vi drömt, då finns mamma där, som en symbol för det vardagliga och socialt trygga livet.
Ja, det finns många trådar att skriva om. Det här är bara några.
Jag trodde jag hade den danska boken hemma. Kanske har jag tappat bort den. Jag har beställt en ny. Den svenska översättningen har jag hittat i alla fall. Bilderna är som i den danska boken, utan översättningar på vad affärerna heter. Det är kul att se en SLIK-affär där. Det har jag inte lagt märke till tidigare. En förstautgåva säljs på ett danskt antikvariat för SEK 3105 kr.