På väg hem från jobbet slår det mig att jag verkligen lever i helt olika världar.
Jag har min skolvärld. Den är till vardags fast och bestämd och rör sig bara planerat ibland. Såklart kan det oväntade också ske. Absolut är det så. Vi håller ihop och stöttar varandra när vi behöver oftast med.
Så har jag mitt oftast ensamma hemliv, som mest består av att diska, städa, tvätta, stryka, sköta katten, handla, sova, äta, se på tv, skriva. Inte särskilt stimulerande eller kreativt. Bara ibland. Då lyser jag upp som en strålande stjärna.
Jag bearbetar mycket som händer i mitt liv med. Det är ytterligare en värld som finns för mig, min inre värld med minnen, framtid och andlighet.
Att prata med och träffa mina barn är ännu en dimension av min tillvaro.
Hemsidan och bloggen lever sitt eget liv. Som en egen värld. Här hör jag också hemma. Här får jag prata med andra och andra tar kontakt med mig. Jag får vara med om sånt jag aldrig förr gjort. Till exempel blev jag intervjuad i Hemmets veckotidning en gång. Jag fick kontakt med ett bokförlag som vill ge ut mina dikter. Och nu ska jag få vara med i en radiointervju på fredag. Producenten var envis och gav inte upp. Jag tycker det låter spännande, jag vill se hur man gör radio. Att jag ska vara med och prata är väl bara nödvändigt för att det ska bli något. Vågar jag? Jag vill våga!

Jag är hemma ikväll. Det blir ingen danska. Det är en vecka fri mellan kurserna.
Istället funderar jag på min bil. Den står på verkstad och ska lagas. Jag är inte riktigt säker på att det är rätt beslut, men nu är det bestämt. Det kommer att kosta en massa pengar, pengar som jag inte har. Men det får gå. Det brukar gå. Jag är väl bara lite trött på att behöva leva så sparsamt med det mesta och sen i nästa stund slösar jag bort pengar på helt onödiga utgifter. Hade jag varit aktsammare och klokare hade jag kunnat spara massor av pengar. Men nu är jag inte det. Jag är både oförsiktig och oklok. Suck! Nå, nu vet jag hur läget är. Anpassning gäller. Rätta mun efter matsäck! Håll ut och spara så mycket jag kan.
Jag får tröst i att det blir ljusare utomhus. Och att vara ute och gå kostar inga pengar. Jättebra för mig!

Idag har jag lärt mig något nytt: ett namn på en blomma!
En kollega kom och frågade vad hennes krukväxt hette, var det en brännässla månne?
– Nej, sa jag.
– Jo, sa en annan.
– Nej, sa jag igen. Men har jag fel så är det ok med. (Så ödmjuk kan jag vara, absolut! Fint va!)
Nu har jag tittat i mina blomböcker, glad att jag har dem kvar. Jag har ju älskat att bläddra i dem och de faller nästan sönder av allt användande.
Jag är glad, på gränsen till självgod, å fy, för blomman hör inte till släktet brännässla, Urticà¡ceae, men så lär jag mig att den heter Palettblad och också Blomsternässla, Cà³leus Blàºmei. Inte samma släkte, men bladen påminner om nässlans. Det var ju kul i alla fall! Jag kan alltid lära mig mer. Om jag vill.
I kväll blir jag påmind om vad mycket jag älskar blommor. Jag saknar min trädgård jättemycket! Så kan jag gråta för det med. Tur att jag har min trädgård uppe i Norrland! Jag längtar dit nu!
Får se om jag kan komma ihåg att sätta in en bild här i morgon. På ett Palettblad. Blomsternässla.

I veckan som gick skrev jag ett nytt inlägg på Elevhälsan.se.
Idag visar vågen en högre siffra igen. Och jag tröstäter Anthon Berg-choklad. Jag passar på att njuta också. Den är så GOD!!!

Alarmet på mobilen ringer. Det är dags att vakna, fast jag redan varit vaken flera timmar. Jag har en tid att passa, trots att det är söndag, vilodag. Jag ska till kyrkan. Det är dags att gå dit igen. Jag längtar, skulle jag faktiskt kunna säga.
Jag längtar till annat med. Det är nog bra för mig att inte lyssna så mycket på det, utan se mig omkring där jag är och inte längta bort så himla mycket. Längta inåt istället.
Igår målade jag bilden som jag hade haft i huvudet några dagar. Det finns en riktning i den. Den vill säga mig något. Jag är inte riktigt säker på vad.

Alltså va…
En gång är ingen gång.
Två gånger… ja då kan man undra…
Tre gånger… då är det så antagligen.

För tre dagar sedan vägde jag 75 kilo. Sist jag var i den viktklassen var hösten 1999. Och nu hände det igen. Det var liksom förväntat. Inte önskat. En trist konsekvens kopplad till en obehaglig känsla. Jag är verkligen tjock nu. Magen står ut som en ballong. Mina kläder passar inte längre. Jag får halsbränna ofta. Jag tröstäter och dricker gin.

I förrgår visade vågen 74,8.
Igår 74,6. Och idag 74,4 kg.
Det måste vara promenaderna till och från jobbet som gör det. Och det är ju så det heter: GÅ ner i vikt!
Kanske är det bara tillfälligheter. I morgon är det kanske som vanligt igen.

Nu är det fredag. Äntligen, sa jag väl i mitt gamla gladare liv. Nu är det med en suck jag kommer hem oftast. Så skiftande kan livet vara.
Den här helgen är helt tom än så länge. Jag har inga planer alls. Inga läxor att göra. Har ingen lust med något. Vill dra täcket över huvudet bara. Ute är det mörkt och grått, som i mitt hjärta. Jag har en bild i huvudet som inte vill försvinna. Kanske skulle jag ta fram papper och målarfärger och se vad som kommer ut av den bilden. Det var i alla fall en idé jag fick på väg hem i grådisrusket. Tja, varför inte, det kan ju inte bli mer än en konstig bild.

Ikväll börjar den danska kriminalserien Forbrydelsen på Svt 1 kl 21! Jag säger bara:
– Se den!

Återigen är jag hemma efter en dag på jobbet. I posten låg en hel massa räkningar och inkomstuppgifter. Inget särskilt kul alltså. Kisse jamar och vill ha mat. Han behöver mig helt klart. Vad skulle han göra utan mig?
Jag sitter här sen och funderar över att vara behövd. Jag vill vara lagom mycket behövd. Inte för mycket och inte för lite. Så är det på jobbet och så vill jag ha det hemma med. Eller kanske har jag gjort mitt med att vara behövd som mamma till mina barn? Nu är de stora och lever sina liv, precis som vuxna barn ska göra.
Att vara behövd gränsar till beroende tänker jag vidare. Behov. Jag behöver. Du behöver. Alla behöver något. Alla behöver någon. Men jag vill inte behöva vem som helst. Inte alla vill ha just mig i sina liv heller.
Jag behöver skriva av mig tankarna. Och sedan behöver jag mat. Jag börjar här.

Vad finns det att glädjas åt ikväll?
– Ett uppmuntrande och varmt, fint mejl från en Mycket Viktig Kvinna.
– Att jag är hemma efter en lång dag borta.
– Att jag har en soffa att softa i och tv-program att se.
Det kan väl räcka. Väl?
För övrigt är jag hungrig och trött och har ont i benen och magen skriker och jag har ingen motor i mig och ingen tar hand om mig och jag är ledsen med och har fullt av inte bra känslor i mig och…. stopp!
Så får jag fokusera på vad jag har att glädjas åt då. Börja läs från början igen…

Vilken märklig natt jag haft med olika drömmar.
Jag är i Danmark i en dröm och hälsar på en vän. Vi sover på varsin madrass på golvet. Mitt bagage ligger i en stor hög på golvet bredvid. Sen är vi flera som ska äta frukost och jag hittar inte till duschen, utan kommer bara till ett slags köp/konferenscenter med massor av folk och där går jag i morgonrock och letar efter duschen. Jag förstår inte hur allt hänger ihop, vart jag ska gå och jag irrar omkring där ensam bland alla.
I en annan dröm övervakar jag en begravning. Jag vet inte hur och varför, men jag vaktar/vakar vid en sorts tv.
I en tredje dröm håller min dator på att falla sönder. Bildskärmens glas släpper ur ramen och ena fästet på locket är loss och jag får trycka tillbaka det.
Det var länge sedan jag drömde. Jag sover för lite antagligen.

Skönt att ha tid att sova många timmar, även om jag vaknade då och då. Skönt att bara se på klockan och vända mig om och sova vidare. Jag sover för lite i vanliga fall. Och nu är det dags att vakna till, inte somna om.
Dagens planer är att jobba, komma hem, åka till universitetet och se en film som avslutning på litteraturkursen.

Första dagen i veckan är avklarad! Och jag har det bra där med. Fantastiskt skönt är det att trivas på sitt arbete. Det är bara vägen dit och hem som är lång. Jag har överansträngt mig och har ont i benhinnorna, undrar om det heter så…
I morgon blir det en kortare dag, får se om jag kan ta en annan väg till jobbet, så att jag slipper gå så långt. Jag är så trött redan nu. Sov alldeles för lite i natt. Tänk om jag skulle gå och lägga mig redan nu, före klockan åtta… Det vore ju skönt att bara sova och sova och sova… och njuta av att det är många timmar kvar tills jag ska upp i morgon kl sex igen. Ska dricka lite te först bara.

Alltså, kalla mig ytlig eller vad som helst, men jag blir glad av Per Gessles låtar! Det är något med dem som slår an i mig. Jag önskar jag kunde skriva såna låtar jag med. Om allt och ingenting. De väcker gamla minnen från sommarlovsavslutningar på en skola jag jobbade på förut.
Jag gillar att läsa Året Runt med. Att bara vara ytlig och läsa en blaska är fin avkoppling. Men horoskåpen där ger jag inget för.
Och så dessa ytliga tv-serier som inte egentligen ger större frid och djup, men som får mig att glömma världen utanför en stund och tiden som får gå, Ugly Betty, Försvunnen och nya danska serien Sommer på DR1.
Jag kunde ju ha läst en bok istället. Eller skrivit en bok. Sjungit in mina sånger. Varit kreativ på ett eller annat sätt.
Nå, danskauppgiften blev ju klar. Det får räcka av kreativitet för den här helgen. Nu väntar skapande av lektioner i skolan och nya ytligheter som avkoppling och motpol.

Söndag utan inre frid. Den kanske kommer sen då. Jag har gjort saker som måste göras, hur obehagliga de än är. Jag kommer inte vidare annars, så klok är jag i alla fall att jag förstår det. Och med tiden kommer allt som varit att blekna och tappa betydelse. Tiden är som en god vän då.
Och så kan jag byta spår nu och fokusera på annat. Tänka på trevliga saker. Se solen ute. Göra bra saker för mig här hemma. Be. Få undan julen och gå vidare i vintern, fast det känns som vår. Och skicka in min danskauppgift , så att jag kan avsluta min andra danskakurs på tisdag med flaggan i topp och hoppas på VG.
Men hur ska jag göra med övervikten? När får jag nog av att se vågens siffror stadigt öka? När får jag nog av att tröstäta? Jag vet inte.

Arbetet tar tid från bloggandet. Nu är det i alla fall lördag. Jag har klarat att åka buss hela veckan. Möjligen har jag överansträngt mig, jag har ont i muskelfästen vid skenbenet och foten.
Idag blir det att raska på med danskauppgiften, det fördjupade projektarbetet, som kan ge VG. Jag satsar på det i alla fall.
Elementet har kommit på plats igår. Mitt skrivbord går in mot väggen igen, men lådorna måste flyttas till andra sidan. Suck! Ingenting är enkelt. Hoppas syrran kan komma snart och hjälpa mig att vända på bordet så att jag kommer åt att skriva loss låddelen. Nu ligger det grejor överallt därinne på golvet.
Julsakerna står på bordet i köket. De ska packas ner. Jag måste tvätta också.
Här finns arbete var jag än flyttar blicken. Kanske bäst att jobba från sängen idag då och inte gå upp?
Frestelsen finns också, att helt enkelt lägga mig i soffan och se på mina inspelade program från i torsdags. Och göra ingenting mer än det.