Här sitter jag och skriver när jag är på landet. Här trivs jag bra. Vi kom hit i går kväll. I natt när jag sov visste jag inte var jag var. Jag höll på att ramla ut ur sängen nästan. Jag hade en känsla av svindel.
Och det är väl inte så konstigt heller. Jag har ungefär 30 arbetsdagar kvar att arbeta. Jag lämnar ett ”fint” jobb, med en bra lön och förutsägbar framtid för en oviss framtid, kommer kanske stå utan mitt perfekta jobb, utan en egen plats att vara, får troligen gå ner i lön, jag vet inget om var jag hamnar alls. Kanske blir jag arbetslös? Plötsligt svindlar tankarna såklart. Inte underligt då att jag har svindel på natten. Bäst att hålla sig lugn bara. Så här har jag bestämt. Jag står för det. Av respekt för mig själv så går jag vidare. Tankarna må svindla för mig på natten. Och jag är just där jag är – just nu i Norrland, i huset som finns oavsett om jag har jobb eller inte.

Idag packar vi bilen full med saker som ska norrut. I morgon fredag, åker vi norrut till vårt hus i Ångermanland. Det var länge sedan vi var där. Vi har haft annat att göra. Nu ska det bli roligt att återse vårt lilla hus och vinterbona det lite. Klippa gräset. Ha det bra.
Jag har haft lektioner och gått efter schema hela dagen. Förutom att jag glömde alla schemapapper och annat hemma, så gick det väl bra. Barnen är så fina och jag kommer verkligen sakna dem. När vi räknade hur många gånger det var kvar, så sa en liksom tröstande:
– Sex gånger, det är ganska många gånger i alla fall!
En annan hade tårar i ögonen. Jag såg det. Och jag fick jag veta att jag skulle få blommor när jag slutade.
Och så var jag med på personalfotograferingen fast jag inte hade tänkt det. Andra ville ha mig med där, så att barnen skulle kunna minnas mig. De själva med kanske. Ja, ja. Visst. Okej.

Det finns saker som är så löjligt små och som ändå irriterar. Stickan i pekfingret t ex. Den har suttit där sedan förra sommaren. Jag petade och såg spetsen på den men fick inte ut den. Jag petade igen någon dag senare utan resultat. Så växte huden igen. Stickan kändes när jag tryckte på den och jag vande mig vid det. Men sista tiden hade den börjat växa och fingret ömmade mer och mer. Den fåniga lilla stickan! Jag drömde att en skolsköterska tog min hand, drog med en skalpell ritsch, ratsch under fingertoppen och chocken över detta var min enda bedövning och hon rotade runt där i såret efter stickan.
Efter den drömmen beställde jag tid hos doktorn och idag fick jag riktig bedövning och doktorn fick ut den pyttelilla stickan och fettknölen som växt till runtom. Skönt att ha det gjort. Hoppas att det läker bra. Fingret är isande kallt nu medan bedövningen släpper. Jag funderar på annat som känns som stickor och jag ser att det finns hopp om att ta bort dem med, en i taget.

Jag vaknar tidigt när katten skrapar i lådan. Jag måste upp då och se vad han har gjort. Och sedan kan jag inte somna om. Tankarna snurrar i huvudet på mig. Och jag har ont på ett visst ställe i ryggen. Jag gör te och skriver lite för mig själv. Jag funderar på bloggen, vad som går att skriva och vad som inte går att skriva om. Visst finns det gränser! I alla fall för mig. Det ska vi vara glada för.
Jag var uppe för några dagar sedan vid den här tiden med. Det är något särskilt med att vara vaken just nu och att se ljuset komma. Tiden står liksom stilla. Min livskänsla är som starkast i gryningen. Jag känner en frihet också. En frihet till att välja att vara vaken och gå upp eller att ligga kvar i sängen och kanske sova vidare. Drömma eller se världen på ett ovanligare sätt.

Jag tänkte gå och jobba idag. Jag har så mycket att göra där och ångesten är hög för att jag är hemma. Och halvvägs nerför trapporna kom hostan igång och jag vände och grät. Jag ska tydligen inte prata och anstränga rösten alls. Vad är det med halsen egentligen?
Men jag har vilat mig. Varit tyst framför allt! Sett på video Turandot från Peking. Sett på annat, såpor. Sovit. Tittat i kartboken och börjat planera min decemberresa. Det är roligt att drömma sig iväg. Får se om det blir något av det.
Jag har ringt på ett jobb med. Vi ska ses helt förutsättningslöst och prata lite. Även om jag inte ska börja på något nytt ställe i år, så är det kanske bra att se lite framåt.
Det var en fin sommarlördagkväll för två månader sedan. Om två månader prick idag, är det min första fria dag från jobb på många år. Och nu är det fredag.

Det här har jag väntat på sedan jag köpte lägenheten. Att jag skulle låsa ut mig alltså. Men inte på det här viset. Så dumt det kan bli…
Först så orkade jag inte flytta bilen i natt från gatan, det var städnatt. Hittills har jag inte sett någon få böter här. I natt fick jag böter. Så skulle jag ut och flytta bilen till en långtidsparkering för att slippa rusa ner varannan timme och ändra p-skivan. Jag la jobbnycklarna i jobbväskan som står i hallen och gick. Och när jag skulle hem igen upptäckte jag att hemnyckelknippan… låg inne i jobbväskan!
Leif fick komma hem och rädda mig mot att jag bjöd på lunch. Och jag ringde direkt till en låsfirma och nu har jag ett lås som måste låsas utifrån. Skönt! En sak till är fixad här!

Jag önskar jag hade något riktigt fint och djupt att skriva om idag. Det har jag inte. Jag är bara sjuk och sjuk! Hostan drar igång så fort jag pratar och ger mig en signal om att vara tyst och kommunicera på andra sätt, inte med rösten. Svårt!!! Jag låter ju jämt annars. Nja… nu överdriver jag. Men jag pratar gärna för mig själv ofta och sjunger gärna något. Jag får lägga mig och läsa något nu. Äta. Dricka vatten. Låta halsen läka.

Jag var på jobbet idag. Vantrivseln i mitt rum jag har där är så stor, att jag bara med stor viljekraft går in dit. Rummet är som en skoask med fönster högt uppe i taknivån. Lyhört, som om det vore pappersväggar. Instängt, så min klaustrofobi vaknar. Saker som står i vägen utanför i en liten instängd korridor, dörrar som måste stängas och skjutdörr som måste öppnas ofta varje dag, för andra stänger till den. Usch! Så nu är det flyttdags igen… Jag har ju vanan inne nu. Jag ska få använda ett annat rum under min sista tid där, två månader kvar. Skönt! Och nu hivar jag bara upp sakerna i hyllorna, torkar inte av något. Hänger upp något över de värsta fläckarna på väggarna. Jag är inte noga som jag brukar vara och orkar inte tänka på att rummet ska vara vackert att komma till. Kanske kommer lusten senare. Nu är jag bara glad att slippa det andra rummet, allt annat känns som himmelriket!

Idag har jag storhandlat Blått band-delar. Det ena är en cabaré och den andra är ett kamfat. Ovanliga är de. Och fina hoppas jag. Det dröjer innan jag får hem delarna och den som väntar på något gott, väntar alltid för länge! Men jag har tålamod.
Jag har däremot inte haft så stort tålamod att uppdatera min bildsamlig av porslinet. Jag får ta och göra det så fort jag orkar och har tid och lust samtidigt. Just nu har jag ett annat projekt på gång, jag lovade köparna av huset i ett svagt ögonblick att skriva ner växterna som fanns i trädgården. Suck! Ja, ja, jag har börjat med en rabatt idag. Det tar ett tag att göra. Och inte minns jag vad allt heter. Hur var det nu? Amaryllus, gladioler…. nej, inte i min f d trädgård!

Från det djupa till det ytliga… Jag vill ha en ny spis med häll. Tyvärr gick det inte att ha den med två ugnar för den går bara på tre-fas och i huset där jag bor finns bara en-fas. Och det kostar en massa att göra om min ledning till tre-fas. Nu är ugnen i spisen som jag har trasig. Ska jag låta reparera en spis jag inte vill ha för andra gången? Eller köpa en ny, som jag hellre vill ha?
Vill ha och vill ha! Jag låter som om jag är bortskämd med saker. Det är bara att erkänna, att ja, jag har råd att köpa en ny spis och nej, jag åker inte ut på dyra utlandssemestrar och jag lever inte ett liv i lyx. Jag är tacksam för att jag kan köpa det jag vill ha till mitt nya hem.

Jag har en sån fin bukett med rosa gladioler. De har jag fått av en god vän som hälsade på i fredags, innan jag blev sjuk. Nu när solen lyser in i mitt kök så lyser solstrålarna igenom blommorna så vackert. Det är en tröst att titta på, när jag går hemma och fortfarande är sjuk. Tack min vän, för dem!
Jag orkar inte göra något alls. Jag läser, sover och ser på tv. Jag har tråkigt! Och det kan man ju ha emellanåt. Jag sover dåligt på nätterna med hosta och rivande ont i halsen och drömmer klargörande mardrömsliknande drömmar. Vara tyst och vila, det är det enda att göra nu!

Jag har köpt en ny telefon, Sony Ericson T290. Jag håller på att lära mig att skriva sms med snabbordsfunktionen T 9. Ja för mig går det inte snabbare än, men telefonen skickar iväg sms väldigt snabbt, rentav innan jag är klar… Så får jag sms, konstiga, oförklarliga meddelanden som GLXD JAÖHSKH och jag förstår ingenting. Plötsligt dyker namnet Agneta upp på skärmen, med frågan spara? Nej, varför det? Jag känner ingen Agneta! Det är verkligen spökerier som håller på ute i luften. Så länge tekniken fungerar så är världen som den ska. Men så händer det oförklarliga och genast så tror jag på det övernaturliga… Kanske finns det en vetenskaplig förklaring. Kanske inte!

Å nej, jag börjar bli sjuk! Jag vill inte!!! Ont i halsen, som hostan river i. Aj! Lite feber och ont i lederna. Nu klagar jag vilt! Jag behöver jobba lite i morgon helst!
Annars har dagen varit bra, Leif har tittat på tre bostäder, två som snart finns att tillgå och en som blir inflyttningsklar om ett år. Jag har cyklat omkring och tittat jag med. Och så har jag tagit itu med en av pappershögarna. Det gäller att samla de gamla räkningarna från huset och avsluta allt där och samla de nya som gäller mig och lägenheten på ett nytt ställe. Det är krångligt med alla försäkringar som ska sägas upp och göras om. När jag behöver vila läser jag. Katten har hittat ett favoritställe ute på balkongen, på en lagerhylla, bakom Leffes tröjor, som hänger på tork, där ligger han gömd!

Snart får vi besök av våra gamla goda grannar. De ska få se var vi har hamnat och vi vill nog höra lite skvaller om vad som har hänt sedan vi flyttade. Vi har redan fått höra att lönnen utanför ingången är nersågad. Men tänkte nya husägarna på att barka den? Tror inte det. Nästa år lär de få massor av skott från stubben. De har kastat ut diskbänken och hamrat mycket. Jag tror de tar bort köksskåpen. De har ringt oss med och frågat om vad huset är målat med för sorts färg. Det blir nog en ny kulör där snart.
Och det känns befriande skönt att inte bry sig så mycket om vad de gör. Jag är glad att slippa ha så mycket ansvar för ett hus och trädgård. Men det är för tidigt att åka förbi och stå och glo. Det vill vi inte!
Det blir i alla fall kul att se grannarna igen. Tänk, 20 år har vi bott grannar. Vi har passat varandras katter genom åren och hämtat post och vattnat blommor. Vi har fått ställa lite saker i deras garage ett tag nu, medan vi flyttar och har oss. De är inte goda grannar längre, men goda människor alltid.