Vad fort veckan har gått, det är fredag återigen. Jag har mycket att göra på jobbet, dagarna är fyllda av arbete och tanke, teaterövningar, utvecklingssamtal och möten på olika plan. Det är intensivt och skönt att vara så fokuserad. Jag önskar jag var mer så hemma med.
Ikväll ska jag skriva om Kristin. Hon är den första gästbloggaren i den här omgången. Läs gärna gästbloggarna från för två år sedan. Klicka på gästblogg i högerspalten.

Ibland undrar jag:
Är det verkligen i spåren efter andra jag ska gå?
Är det min väg? Eller bara din väg?

Guds vägar är för alla.
Där jag går, finner jag mening.
Och några går före. Andra går efter.

Att gå i någons fotspår…
Följer spåren i sanden.
Spårar i sanden.
Vart gick du?
Var är du?

Jag är här.

… kommer gästbloggare skriva här igen.
För två år sedan startade jag gästbloggen här. Sedan tog den paus. Nu är det dags att få igång den igen. Förfrågningarna är ute på byn i denna stund. Hur många som nappar är oklart. Två är helt klara. Hurra! Hurra! Jättekul! Vem bli först ut? Det blir den som lämnar sitt bidrag först. Och när? Det vet jag inte förrän någon har skrivit något. Undrar vem som skriver först? Undrar vad det blir? Jag är jättenyfiken!

”Tiden læger ikke alle sår, men vi lever med de ar vi får.”

Lis Sørensen

Lyssnar på musik från en serie som heter Lugna Blå Timmar, musik av olika slags klassiskt. Mycket vackert och vilsamt. Jag har ägnat den här lördagen, som så många andra lördagar till att städa. I veckan orkar jag inte och på lördagen har jag vilat ut och orkar ta tag i att rensa och städa och tvätta, alla de vardagsgöromål ett hem behöver skötas om med. Sen kan jag vila på söndagen igen. Nå, det händer inte heller varje helg att jag städar i rättvisans namn. Någon gång emellanåt är jag borta med.
Jag kan sakna tvåsamheten. Att ha någon att göra saker med. Att prata med och städa med och handla med och annat. Det vore vidunderligt att bli kär igen. Men det är inget krav för att kunna ha det bra ändå.

Vaknar med en dröm i sinnet. Somnar om. Vill inte riktigt ta till mig drömmen. Jag säger där att jag tagit ett steg vidare. På danska. Et skridt videre. Kanske har jag det i verkligheten med.
Idag är jag sjuk fortfarande. Mer snuvig. I nästa steg. Kanske är det vad drömmen sa?
Vad händer idag? Ingenting? Vardagssysslor! Var ska jag börja? Ta ett steg i taget. Ett enda steg i taget. Det räcker, för att komma vidare.

Skumbadar. Ser på tv. Somnar. Mår inte bra. Hostar. Surfar. Nyser. Skriver. Ser på tv. Surfar. Tänk om alla dagar var så här? Tur att de inte är det.
Kvällen fortsätter med glass framför tvn till danska X Factor. Ledig! Slö! Väntar på nästa inspiration. Vad blir det?

Jag är sjuk. Hostar grymt hårt både dagar och nätter. Har ont i en axelmuskel efter fallet i backen. Har ont i knäna. De nästan viker sig under mig. Jag liksom knäar. Det betyder att jag behöver vila och en ordentlig uppbyggelseperiod. Jag har ju varit sjuk hela jullovet med. Har inte haft tid att bygga upp kroppen igen förrän det var dags att börja jobba och åka till Danmark, till och med två gånger i januari. Det är inte så svårt att se att det blivit lite mycket arbete den sista tiden. Att vara hemma är inget alternativ. Och när får jag vila? Nu i helgen! Och sen till sportlovet. Bara tre veckor dit. Härligt!
Och igår blev jag helt klar med första året på min gestaltskola. Hurra, hurra!

Jag har köpt ännu fler böcker till mina gestaltstudier. Jag behöver en ny bokhylla nu bara, där jag kan ha allt samlat. Jag har en blandning av många års läsning av gestaltlitteratur, psykologiböcker, drömböcker, astronomiböcker, andliga böcker, poesiböcker och sånt som stimulerar huvud och själsliv.
Jag behöver få en överblick, allt samlat, sedan ge mig in i läsningen mer strukturerat än hittills. Jag har ett mål. Och en väg att gå. Kommer jag fram? Det vet jag inte. Just nu känns det som om jag vet mindre och mindre om allt.

Jag fick ett vandringsmejl idag där det står:
With money you can buy books, but not knowledge.
och
With money you can buy a bed, but not sleep.
Och så vidare…
Jag kan förresten lägga in en länk med det här. Då kan hur många som helst läsa det. Den kommer snart… kanske.

Tur att jag hann komma hem från Danmark innan snöovädren drog in igen. Nu är det fullt av snö igen överallt och min parkeringsplats är… plogad! Tack snälla den som gjorde det!
Jag gillar snön. Än så länge har jag inte tröttnat. Och barnen i skolan har roligt ute.
Idag fryser jag och hostar. Bäst att vara tyst. Nu.

Kommer hem från mitt kära jobb. Mycket att göra där. Mycket att komma tillbaka in i efter min resa söderut och inåt. Jag får verkligen anstränga mig att hålla koll på vad jag har att göra. Jag får prioritera det viktigaste och acceptera att jag inte kommer göra allt jag ville hinna. Vad får stryka på foten då? Konstigt uttryck förresten.
Jag har blivit förkyld igen, mer hosta den här gången. En dansk förkylning. Såna souvenirer är väl inte riktigt vad jag brukar vilja ha. Ha ha. Bara att hosta på.
Min parkeringsplats är varken skottad eller plogad. Det ska jag sköta om själv står det i kontraktet. Där är en hög vall och massor av snö innanför. För mycket nu för mig att klara själv. Hoppas jag får hjälp av föreningens traktor. Men när? Nu får bilen stå ute på gatan istället.
I vanliga fall sätter jag på datorn så fort jag kommer hem och kollar mejlen. Sen gör jag mina saker. Idag gjorde jag annorlunda. Datorn kändes inte viktig. Har jag äntligen börjat fatta något här?

Ännu ett utbildningsblock har varit. Mitt första år som gestaltterapeutstuderande på NGI har tagit slut. Oj, vilket år! Och egentligen startade jag processen för ett och ett halvt år sedan redan. Eller för tjugotvå år sedan.
Så kommer jag hem. Jag önskar att jag hade haft någon att prata med här. Någon som förstår hur det är att gå en sån här utbildning. Katten vet det i alla fall inte. Han är bra på Här och Nu och att veta sina behov. Ibland vet han i sina instinkter bättre än mig om det.
Jag saknar verkligen någon att dela mina upplevelser med. Jag har känt behovet förut och jag känner det också idag. Antagligen är det en kärlek jag saknar med. Någon som kan hålla om mig och bara vara här för mig. Jo, så är det med. Jag behöver säkert båda delarna. Kärlek. Omsorg. Vila. Trygghet. Jag gör så gott jag kan med det själv. Men någon annan att prata med skulle jag behöva. En riktigt god gestaltvän.
Jag är Här – Var finns Du?