Jag lyssnar på massor av podcaster-program nu för att kunna rensa i listan inför hösten. Sen går jag över till att skriva listor. En Vad ska jag göra idag?-lista. En annan lista med Vad tycker jag om och ger mig njutning?. Och en lista med Vad tycker jag inte om?.
Jag ser en riktning i det hela. Och jag är faktiskt en bit på väg att leva efter min känsla för det jag tycker om. Ibland gör jag saker som jag inte tycker om. Ibland behöver jag kanske göra saker som jag inte tycker om med. Då bekräftar jag att jag fortfarande håller fast vid att jag inte gillar vissa typer av liv.
Mina listor ger mig en vink om hur jag med gott samvete kan leva ett för mig gott liv, när jag nu kan välja mellan att ha det gott eller ont, spännande eller tråkigt, djupt eller ytligt osv och kunna växla mellan polariteterna. Listorna visar också vad jag kan attraheras av hos en man eller inte. Bra att veta.

Idag har jag tagit mig i kragen och fogat det sista på kaklet. Kan jag då säga att jag är klar med kaklingen? Det har bara tagit fyra år… Imorgon ska jag måla lite har jag tänkt. Och lägga silikon i hörnen och i överkanten. Det blir säkert bra med det. Jag behöver motiveras att göra saker här hemma numera. Att det kommer folk hit om ett par veckor är en god anledning att göra klart och snygga upp stället.

Idag har jag så ont i tänderna, så det är inte riktigt klokt. Hoppas jag får en tandläkartid till måndag, och att jag står ut tills dess. I drömmar kan det att tappa sina mjölktänder betyda ett skifte till en ny fas i livet. Jag önskar att det i det verkliga livet också kunde betyda något sånt. Då är det lättare att stå ut. Men jag är väl bara gammal och trött… ett sånt skifte, till ålderdom och kroppens förfall.
Igår höll jag igång på balkongen med en gammal vän och det är jag inte heller van vid. Men whiskeyn dämpade att jag hade ont. Dock ingen medicin jag rekommenderar mer än en gång vart tionde år ungefär.
Nu ska inbjudningar ut. Boken ska firas. Och så hoppas jag att den blir både köpt och läst. Då kan det finnas en mening med allt.

Den är här nu, min bok. Böckerna ligger på skrivbordet i vardagsrummet. Jag är inte helt nöjd. När är jag det? Bilden har blivit mörkare och inte alls så lysande klar och ljus som på provtrycket. Tja… Jag får trycka om den på vitt papper i nästa upplaga. Nästa upplaga? Ja, det vore fint om jag fick sålt alla nu. Då kanske jag blir nöjd. Men det är inte säkert.
Jag läser dikterna inuti och där är jag nöjd. Skönt. Och jag blir fortfarande berörd av orden. När slutar det?
Hoppas den kommer sälja slut fort, fort. Köp den! Läs den!

Boken kommer idag. Ska jag våga öppna en låda och titta på dem? Å, så spännande! Och läskigt.

Ikväll är jag tröttare än igår och har bara jobbat två dagar än. I morgon ska jag till tandläkaren igen. Hoppas han hittar vad som felas mig och kan göra något åt det. Antagligen behöver jag en ny bettskena med.
Jag är nog inte så glad idag. Något händer på väg hem från jobbet. Vad väntar hemma? Inte särskilt mycket. Inga kärleksfulla mejl. Ingen sötnos i sikte. Visst är det trist att vara ensam jämt. Nå, så är det. Jag får väl städa i linneskåpet och diska istället.

Jag lyssnar på dansk morgonradio och låtsas jag är i Danmark lite grann. Jag ska strax iväg till jobbet. Skönt att börja med egna dagar att boa in sig på. Jag står och kopierar papper, lagom ansträngande och mycket trist. Men bara att göra. Och att fika tillsammans. Ta det lugnt. Börja långsamt. Och så komma hem och låtsas ännu mer, att det fortfarande är semester och inte ta med jobb hem. Sån är jag. Rätt så lat. Helt ok.

Min kära vän och fd arbetskollega Berit, är en som har vågat utmana sig själv. Hon är talpedagog liksom jag och tillhör liksom jag den skaran, som inte bara vill vara nöjd med det som är. Hon utmanade sig själv och gick en utbildning till logonom. De arbetar med att utveckla röstens, talets och kroppens uttrycksförmåga. Det låter jättespännande. Nu har hon tagit ett kliv till och startat sin egen firma och håller också på att arbeta fram en hemsida till firman Vera Vox, som verkar bli himla snygg. Nu gäller det att skriva in allt som ska stå på den med. Skynda dig, Berit! Jag vill i alla fall veta mer om vad du kan och få veta mer om vad en logonom gör.

NU behöver jag klaga lite:
Jag har sån tandvärk. Tur jag ska till tandläkaren på torsdag. Det blir värre och värre.
Jag har ont i ryggen. Har burit alldeles för tungt när jag flyttade tillbaka till stan igen, uppför alla trapporna.
Jag har ont i kroppen. Ja, det är inget nytt.
Vad finns det för bra saker då?
Har skaffat nytt bredband, som ska fungera i Danmark, utan extra kostnader. Peppar, peppar, hoppas det blir så med.
Har fått hjälp av Micke att skriva en fin inbjudan. Måste testskicka den nu till någon och se om mac och pc kan fungera ihop.
Något i mig känns konstigt. Jag gör saker, planerar för en framtid, skriver om det som ska hända, men det viktigaste av allt saknas fortfarande, finns än så länge bara i min fantasi. Finns kanske här på fredag.

Idag har jag massor att göra. Bäst att gå efter lista, så jag inte glömmer bort något. Och listan blir längre och längre… Hur ska det gå? Det är bara att köra på, utan att fundera så mycket tror jag. Bara göra. Det som blir gjort blir gjort. Och det som blir kvar, blir kvar. Smart va!

Nu är jag hemma och börjar genast att ordna med framtidsplaneringen. Måste, måste, måste få bytt badkarskranen och få ett nytt handfat uppsatt. Om jag går till affären i morgon, så kanske jag fogar det sista kaklet. Då har jag press på mig. Kanske behöver jag det.
Idag blir det tårtkalas för min australiensiske bror. Han reser tillbaka i morgon. Då får jag i alla fall se honom en gång och mina andra syskon. Och så kommer mina barn hit. Det är min tröst för att ha kommit hem; jag får se dem alla.
Och innan dess: bära upp två tunga krukor, två tunga matpåsar, en tung resväska och otympligt småplock, tre våningar upp. Varför bor jag inte i ett hus med hiss? Obegripligt!

Aj, vad ont det gjorde att komma hem till en tystnad, inga mejl, inga brev, inget välkommen hem, ingenting. Tur att jag och kisse har varandra då. Nu handlar det om att boa igen. Packa upp. Lära mig tv-kontrollerna igen. Hitta i lådor och skåp. De stora blomkrukorna med oblommande afrikas liljor och höga blommande luktärt, står nere i trappen. Orkade inte bära upp dem ikväll.
Idag, söndag, ska jag träffa mina barn och deras kaereste, varför finns inget bra ord på svenska för det? Nu ska jag sova och drömma om…. ja vad då?

Packa. Städa. Packa. Städa mera. Ett rum i taget gör jag i ordning. Det är nästan som att bo på vandrarhem och göra i ordning till nästa gäst. Som blir jag då. Bäst att köra fram bilen och få undan det som står i hallen. Jag hade ju dubbla packningar med mig. Dels till danmarksresan och dels för att sommarbo här. Det jag inte har använt är olästa böcker och studion. Det grämer mig lite att jag inte har spelat in något. Den startsträckan är så lång, att ensam och okunnigt koppla ihop allt. Jag var där nästan. Och det räcker inte. Och jag har inte orkat såga vinterved. Jag får väl stå nere i källaren i höst och göra det. Nu finns det bra med plats där.
Mest glad i huset är jag för att avloppet är klart. Måtte det nu aldrig mer behöva grävas upp. Och snedväggen är klar att fortsätta arbetas med. Sånt som jag inte har klarat själv är klart. Igår kväll plockade jag bär och kokade sylt. Så kan jag bocka av det på listan med.
Tur att jag inte har någon tid att passa, jag kan köra hela natten om jag vill. Jag kan göra i min takt, som är långsam.

Här är en tusensköna som följde med mig från Danmark i somras. Jag ska inte köra över den med gräsklipparen bara. Då kan den inte växa och blomma har jag nu lärt mig.

Här är en frösådd tusensköna. Lagom tills jag ska åka kommer en knopp upp. Av alla plantor jag hade, kommer en knopp upp innan jag åker hem. Det är fint. Några kvar har jag i en kruka. De tar jag med hem. Kanske kommer fler blommor upp. Tusen kanske.

ur Vaggvisa för vakna av Barbro Hörberg:

Långt långt bort härifrån, ligger det ett berg
som är en mil högt, en mil långt och en mil brett.
Vart hundrade år,
bara en gång vart hundrade år,
kommer det en liten fågel flygande
och vässar sin näbb mot berget.

Och när hela berget är bortnött,
då är evighetens första sekund förbi.

Den här texten överraskar mig varje gång jag hör den. Den ger mig en bild av evigheten. Så oändligt oändlig.
Inte som livet då. Hela tiden ändligt. Livet tar slut. Liksom sommarlov.
Dags att åka hem snart och fortsätta leva ett annat slags liv, som inte är ett sommarlovsliv. Inte idag, men i morgon.