Här är en tusensköna som följde med mig från Danmark i somras. Jag ska inte köra över den med gräsklipparen bara. Då kan den inte växa och blomma har jag nu lärt mig.

Här är en frösådd tusensköna. Lagom tills jag ska åka kommer en knopp upp. Av alla plantor jag hade, kommer en knopp upp innan jag åker hem. Det är fint. Några kvar har jag i en kruka. De tar jag med hem. Kanske kommer fler blommor upp. Tusen kanske.

ur Vaggvisa för vakna av Barbro Hörberg:

Långt långt bort härifrån, ligger det ett berg
som är en mil högt, en mil långt och en mil brett.
Vart hundrade år,
bara en gång vart hundrade år,
kommer det en liten fågel flygande
och vässar sin näbb mot berget.

Och när hela berget är bortnött,
då är evighetens första sekund förbi.

Den här texten överraskar mig varje gång jag hör den. Den ger mig en bild av evigheten. Så oändligt oändlig.
Inte som livet då. Hela tiden ändligt. Livet tar slut. Liksom sommarlov.
Dags att åka hem snart och fortsätta leva ett annat slags liv, som inte är ett sommarlovsliv. Inte idag, men i morgon.