Nu är jag hemma och börjar genast att ordna med framtidsplaneringen. Måste, måste, måste få bytt badkarskranen och få ett nytt handfat uppsatt. Om jag går till affären i morgon, så kanske jag fogar det sista kaklet. Då har jag press på mig. Kanske behöver jag det.
Idag blir det tårtkalas för min australiensiske bror. Han reser tillbaka i morgon. Då får jag i alla fall se honom en gång och mina andra syskon. Och så kommer mina barn hit. Det är min tröst för att ha kommit hem; jag får se dem alla.
Och innan dess: bära upp två tunga krukor, två tunga matpåsar, en tung resväska och otympligt småplock, tre våningar upp. Varför bor jag inte i ett hus med hiss? Obegripligt!

Aj, vad ont det gjorde att komma hem till en tystnad, inga mejl, inga brev, inget välkommen hem, ingenting. Tur att jag och kisse har varandra då. Nu handlar det om att boa igen. Packa upp. Lära mig tv-kontrollerna igen. Hitta i lådor och skåp. De stora blomkrukorna med oblommande afrikas liljor och höga blommande luktärt, står nere i trappen. Orkade inte bära upp dem ikväll.
Idag, söndag, ska jag träffa mina barn och deras kaereste, varför finns inget bra ord på svenska för det? Nu ska jag sova och drömma om…. ja vad då?