Nu är jag hemma och börjar genast att ordna med framtidsplaneringen. Måste, måste, måste få bytt badkarskranen och få ett nytt handfat uppsatt. Om jag går till affären i morgon, så kanske jag fogar det sista kaklet. Då har jag press på mig. Kanske behöver jag det.
Idag blir det tårtkalas för min australiensiske bror. Han reser tillbaka i morgon. Då får jag i alla fall se honom en gång och mina andra syskon. Och så kommer mina barn hit. Det är min tröst för att ha kommit hem; jag får se dem alla.
Och innan dess: bära upp två tunga krukor, två tunga matpåsar, en tung resväska och otympligt småplock, tre våningar upp. Varför bor jag inte i ett hus med hiss? Obegripligt!