Tusen tack till alla som kom och förgyllde min stora bokutgivningsdag. Jag hade en helt fantastisk dag! Vilka underbara människor ni är! Vilka underbara blommor och presenter jag fick! Så fina ord jag fick höra och särskilt tack till berördheten och känslorna.

Fler bilder kommer senare…

Idag blir det ett releaseparty hemma hos mig. Massor av människor kommer för att fira att boken ÄNTLIGEN, efter sju sorger och åtta bedrövelser, kommit ut.
Det är en fantastiskt fin morgon med sol och blå himmel. Lägenheten är städad och röjd i stort sett klart. Vinet inköpt. Tilltugget kommer sen. Min käraste dotter på väg hit. Andra kära hjälpare kommer senare. Och en duktig gitarrist tillika poet. Vad mer kan jag begära?
När jag fyllde femtio år hade jag inget att vara glad för, det fanns inget då som jag ville fira med andra. Jag ler när jag tänker på mina respektfulla arbetskamrater, som då firade att jag hade jobbat där i fyra månader istället! Och jag som trodde att de inget visste…
I dag VILL jag fira min lilla diktbok och mitt Bella Förlag, som jag är så glad för. Den yttre glädjen stämmer överens med min inre glädje.
Nu börjar en ny fas i mitt liv. Dikterna, som hittills få människor har läst, ingen mer än jag har läst alla, utom några på tryckeriet då, blir offentliga, öppna att tycka och uttala sig om. Jag vet vad jag vet. Att jag tycker om dem. Och hoppas att andra också gör det. Och att böckerna blir sålda allihop, annars blir jag såld. Bästa stödet andra kan ge mig är att köpa boken. Och dra sig sedan undan lite och läs i lugn och ro.
Idag blir det inte lugn och ro. Jag kan inte riktigt fatta att det är dags. Nu måste jag gå upp ur sängen och sätta igång med dagen. Nu börjar den!

Nu har böckerna kommit tillbaka och ser ut i stort sett som de skulle ha gjort från början. Mina böcker. Min vision. Mitt skapande.
Jag är inte euforisk. Jag är inte sprudlande. Jag är inte i fas med mig själv än. Jag har en känsla av overklighet. Inte så konstigt kanske, jag har aldrig förut varit med om något liknande.
Mina böcker ligger som smycken på mitt skrivbord i vardagsrummet. Visst har jag en glädje i mig. En försiktig sån. Ett mål är avklarat, ett steg till taget. En fas slutar och en annan börjar. Mitt livs kärleksdikter är ute i offentligheten. Tur att jag har vant mig vid att synas på nätet. Men vad framtiden kommer med, det vet ingen.

Allt går i snigelfart nu. Jag rör mig sakta. Handlar lite. Städar lite. Putsar ett fönster. Sätter upp en gardin där jag aldrig förr haft gardin. Den ska bort efter helgen igen.
I morgon blir det en lång dag borta.

Det var länge sen jag satte in en bild i dagboken. Jag är lat. Det är enda orsaken. Bilder har jag hur många som helst. Här är kisse i paradiset i Norrland. Här får han vara en utekatt. Här är det han som är kung.
Och nu är han en innekatt, som inte har särskilt stor stimulans av något, han har bara tråkigt. Det berättar han för mig varje dag. Jag är viktig för honom och han är viktig för mig.
Idag måste jag börja rensa upp och städa i ordning till ett releaseparty på lördag. Kommer böckerna tillbaka i tid? Kommer de jag har bjudit in?
Is i magen, det behöver jag ha nu. Och däremellan jobba i skolan, med värme i hjärtat.

Dagen idag är avklarad och snart väntar sängen på mig igen. I morgon är en ny dag, med nya utmaningar eller lugn och ro. Nu orkar jag bara slöa framför tv:n och någon gång reser jag mig upp från fåtöljen. Jag har bara ingen ork att göra mer. Jag är trött.

Vaknar tidigt och går upp för att säga hej då till kattvakten. Nu pirrar det obehagligt i magen. Jag ska till tandläkaren på förmiddagen. En tand måste antagligen borras upp, den blev lagad i somras och jag får så ont när jag tuggar. Inte kul. Skulle jag inte kunna få en hammare i huvudet innan? Nå, det kanske inte hjälper precis. Något annat då?

Aaaah! Hemma! Nu börjar den nya veckan med allt som ska hända. Jag är rädd. Mycket. Jag förstår inte vad jag har gett mig in i. Jag förstår inte hur jag ska uthärda veckan. Tiden går oavsett vad jag gör och hur jag mår. Bäst att göra det bästa av allt då. Inte krypa ner under täcket och gömma mig, som jag helst av allt vill. Fast… just nu passar det att jag gör det. Det är natt och dags att sova.

Att vara på kurs är mycket krävande. Bara på morgonen har jag varit utanför huset. Då cyklade vi, tre stycken, ner till stranden till att bada i havet. Det var ganska kallt. Jag simmade lite och sen upp igen. Tången låg i tjocka lager och det fanns badbryggor över den och själva strandkanten. Badebroer, heter det på danska.
Och igår handlade jag en tegelsten på Netto, politikens ordbog för 95 DKR. Ett fynd? I alla fall tungt. Och visst är det tungt att gå på kurs. Och samtidigt lättar det inre bagaget något, trots att det yttre ökar.

Jag är i Köpenhamn, på Vesterbrogade, utanför Köpenhamns stadsmuseum. Här sitter jag och sköter mina affärsmejl. Nu ska jag gå vidare. In på Tiger och shoppa lite roliga saker kanske. Där kostar det mesta 10 eller 20 dkr. Där kan jag tröstköpa något.

Ångesten är stor och jag måste stå ut med allt som är. Jag åker till Köpenhamn över helgen på kurs. Min lilla katt är hemma med min kära kattvakt. Det är jag så tacksam för att han har det bra i alla fall. Eller är han verkligen pigg och kry? En liten varningsklocka ringer i mig.
Varningsklockor. Intuition. Verkliga varningar eller i fantasin? Jag vet inte. Här är något jag behöver utveckla, en bättre känsla för vad som stämmer eller inte. Jag vill ju inte alltid lyssna efter varningsklockor. I så fall skulle jag inte våga göra något alls. Och innan något har skett, så finns det ju inte. Rent fenomenologiskt. Som gestalt är. Eller handlar det om att uppfatta de små signalerna som finns där, knappt synliga, kanske förträngda och omedvetna? Jo, så kan det gott vara. Visst.
Min bok, min upplevelse, det känns som det jag varit med om fortfarande är förenat med smärta. Och jag som trodde jag skulle bli så glad och nöjd… ha! Icke! Jakten på glädje och någon inre tillfredsställelse fortsätter!

De här dagarna, sedan jag fick böckerna från tryckeriet, skulle inte ha varit så här. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle bli så fel. Men det ÄR fel med böckerna och jag kämpar på med att få boken sån som jag ville ha den.
Ja, det är hårt att vara egen företagare och inte än veta hur det ska bli. Pengar verkar vara nyckeln till allt. Hade jag bara haft pengar skulle jag kunnat trycka om boken, utan att bry mig. Men jag har ju inte det överflödet av stålar. Snarare ett underflöde då. Och drömmar.
Allt jag skulle göra innan releasepartyt hänger i luften. Jag orkar inte mycket nu. Det här tar all min kraft. Jag ska dessutom åka till Köpenhamn på kurs i morgon och resväskan gapar tom än så länge, fast klockan är nästan sovdags.
Och allt annat som ska fixas, ja jag vet inte om det blir gjort. Jag klarar knappt en dag i sänder nu. Utan glädje. Utan lust. Utan motor. Har gått i baklås. Igen.

Idag börjar skolan på riktigt. Vi ska inte ta i hand när vi hälsar, har vi fått veta. Men hur kan man låta bli att hälsa på barnen med en kram? Det blir nog svårast.
Och jag ska till stan och få rådgivning till firman också. Det kan jag verkligen behöva.

Och däremellan faller jag hårt och smärtsamt ner i bekymrens och besvikelsernas träsk. Där vill jag ju inte vara. Där får jag stå ut att vara.
Långsamt, lite i taget häver jag mig uppåt. Jag har ju min riktning att följa och mitt hjärtas röst skriker till mig att hålla ut ett tag till.
Jag tror mycket. Jag bara måste tro. Det är det enda jag har att hålla mig till. Den enda vägen.

Jag reklamerar. Målar ett element. Jobbar. Läser söta mejl.