Idag blir inget bloggat. Vad jag än skriver, så känns det fel och jag tar bort det igen. Huvudet styr alldeles för mycket och känslorna haltar och är trista. Jag har inte ro i mig att göra något. Ändå så måste jag göra praktiska saker. Kanske hjälper det och allt blir lättare sen. Hoppas det.

Långfredagens morgon vaknar jag tidigt, fast jag inte behöver, antagligen för att dagen SKA vara riktigt lång.
Jobbet är i tankarna, fast jag inte behöver tänka på det nu på påsklovet. Att vara Här och Nu är inte så enkelt som det låter.
Jag skriver min vanliga lista på saker jag har att göra, har redan fixat åtkomsten till DR1 och diskat. Det var väl det lättaste med.
Tänk om resten av dagen fortsätter i samma kreativa takt. Har massor att skriva ser jag: en ansökan, en beskrivning av mig som bokdebutant, en blogg till elevhälsan och en vg-uppgift till danskan. Jag har redan börjat på alla dessa skrivprojekt, men de ska ju bli klara också.
Eller så struntar jag i allt och bara är idag. Lyssnar på radions P2. Lugn musik. Fint. Jag behöver lugn och ro i mitt liv. Både utåt och inåt.
Men HALLÅ!!! I så fall skulle jag väl inte söka en krävande utbildning? Inte plugga danska alldeles frivilligt? Inte åka på lång sommarkurs? Inte ge ut en diktbok? Inte blogga? Inte ha ett jobb med mycket ansvar? Inte sörja och sakna så himla mycket? Lugn och ro idag bara då? Ok. Eller så blir långfredagen som den blir. Och lång.

Nu har jag påsklov.

Vad har hänt med min danska tv-kanal ikväll??? Jag bara ser svart i rutan där. Och jag är alldeles för trött för att ordna med det. Orkar inte ringa supporten. Orkar inte starta om boxen. Orkar knappt något. Äter påskägg bara och får ont i magen.
Snart kommer Mike. Hoppas han vill dricka lite te med mig. Sen behöver jag sova. Måste vara alert för besöken ute på en skola i morgon. Sen ska jag och några till busa lite med Gullefjun för alla våra elever. Vi har inte hunnit öva bara. Det får bli improviserat. Allt går! Sen har jag massor att fixa klart i morgon. Jag får inte gå på påsklov förrän allt är ordnat, har jag bestämt alldeles själv.
Idag har jag lärt mig något om parallellprocesser. Det var en riktig aha-upplevelse.

Den här veckan känns verkligen lång, fast den är kort. Det är väl för att jag gör andra saker än vanligt på jobbet och var hemma hela kvällen igår. Jag har en oro i mig med. Det är möjligt det är framtiden som spökar. Jag har så stora beslut och planer framför mig och ingen i vardagen att dela det med. Såklart är jag orolig. Tar jag rätt beslut? Ibland gör jag ju inte det.
Inte konstigt egentligen att oron spiller över i vardagen. Igår var jag orolig inför en lektion med en klass. Jag hade inte sett barnen på länge kändes det som. Och så blir det en jättefin timme och allt är bara bra. Det är som om mitt inre bråkar med mig i onödan då. Kanske är det gamla minnen med som finns i mitt fördolda. Att jag blir orolig för att inte höra till, när jag är borta några dagar. Men det är en helt onödig oro. Och ändå är den med mig.
Idag ska jag fortsätta att gå ut och träffa människor jag aldrig tidigare mött. Som tur är är jag lugn i mötena. Kanske extra lugn till och med. Jag kopplar på andra sinnen och ser utåt då. Inte inåt.

Tisdag. Snart påsk och påsklov. Mike har påsklov nu. Hoppas få se honom snart.
Tisdag. Vitt ute. Snö ute, snö inne, snö i hjärtat och snö i sinne.
Tisdag. Kort arbetsdag. Ingen danskakurs ikväll. Vad gör jag istället då?

Alltså.. jag tycker oftast inte om att komma hem.
Det är tyst. Jo, det är skönt.
Det är mörkt. Gör mig ingenting alls.
Att laga mat. Har jag alltid tyckt vara tråkigt. Har blivit bättre med åren. Kan laga rätt så god mat numera.
Inga mejl. Då är det så trist.
Ingen att krama. Ännu tristare.
Ingen att älska. Tristast av allt.
Men idag kom faktiskt två (2) mejl. Ett med en kommentar till bloggen, från Danmark. Jag gillar att få kommentarer!!! Tack Kire!
Och så ett mejl från Nordiska språk på Universitetet. Jag har kommit med på en tre! veckors kurs i Århus, Danmark i sommar! Jag får stipendium till resa och logi. Hur fantastiskt kul som helst! Hoppas jag. Jag har aldrig åkt på danskasommarkurs förut. Inte varit Tre Veckor I Sträck I Danmark sedan jag sommarjobbade i Svenska Sjömanskyrkan i Skagen, för jättelänge sedan. Jag ska ut på Äventyr i sommar!
Vem vill vara kattvakt? Lämna in en ansökan här, tack!

I helgen har jag läst klart ”Dragelà¸beren” av Khaled Hosseini. Å, vilken bra bok det är. Den grep tag i mig från första stund. Otroligt bra. Den handlade om så mycket på samma gång liksom. Kärlek, svek, oro, barn i krig, psykiska svårigheter, familj och samhörighet, trauman, brister i uppväxten, ondska, våld, godhet, spänning, fattigdom, svält, rikedom, natur, politik, folkmord, religion, som en resa mellan öst-väst. Ja och allt möjligt mer. Afganistan blir för mig ett levande land, inte bara en tidningsrubrik, genom den här boken. Undrar om de svenska soldaterna i Afganistan har läst boken och kan känna igen sig i den? Jag både grät, skrattade och mådde illa medan jag läste boken. Nå, inte samtidigt då.
Jag hoppas att alla läser den, både för läsupplevelsen och för hur den beskriver mänskliga tillkortakommanden som alla kan ha. Och om hoppet: ”Det är möjligt att göra orätt gott igen.”
Undrar hur de översatte den meningen till svenska? Nu vet jag: ”Det finns ett sätt att ställa allt tillrätta.”

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Flyga drake av Khaled Hosseini

Så börjar en ny vecka som inte följer vanliga rutinen. Jag ska knappt ha några vanliga lektioner, utan ska ut till andra skolor, träffa barn och personal, läsa ansökningar, utredningar och skriva. Tur att jag kör bil igen. Det underlättar betydligt.

Nu är det officiellt: Jag ska ge ut en liten diktbok med mina kärleksdikter och sånger i höst. Den heter
”Från ett hjärta til et andet.
Fra et hjerte till ett annat.”

På förlaget kallas jag för författare. Jag? Märklig känsla. Hoppas att allt blir bra med det här och att dikterna kommer finna sina läsare. Eller så blir de inte utgivna alls.

Jag har varit ute och handlat grejor nu i två dagar. När jag för en gångs skull har pengar över, så rinner de snabbt iväg. Jag har ett uppdämt köpbehov verkar det som. Eller så tröstköper jag. Åhléns här i Handen lägger ner och de har utförsäljning nu och jag har köpt lakan, sängöverdrag, smågrejor, kläder, en cd, en gardinstång till mitt fritidshus, skärbrädor och sånt jag inte skulle ha köpt annars.
Blir jag gladare nu? Jag som tycker jag har för mycket saker redan. Nu har jag mer. Fast det var roliga kläder.

Bra tv-kväll med DR1 och deras X Factor. De fyra kvarvarande sångarna fick träffa Anne Linnet och sjunga varsin sång av henne. Fint att höra på deras tolkningar och att få se AL i tv. Jag hoppas Heidi vinner.
Annars var det en rätt trist fredagskväll med godis, gin, sudoku och saknad. Syrran ringde. Jag vann tre blått band-tallrikar på auktion för 114 kr plus frakt. Nu kan jag gå och lägga mig och sova igen. Godnatt.

Vad är en ovana, till skillnad från en vana? De hänger ihop såklart, en vana kan bli till en ovana. När går det över från att vara en harmlös vana till att bli en dålig vana? När andra drabbas? När jag själv börjar lida? När andra har åsikter? När jag ser att det kan vara ett omedvetet uttryck mot introjekt?
Om jag är van vid att ha det så här och det börjar kännas som en ren ovana, är det då dags att byta beteende kanske? Går det att bryta såna här ingrodda (o)vanor:

Att sova med datorn på, bredvid sängen, på natten. (Ovana eller ett slags trygghet?)
Att lägga kläder i en hög på golvet.
Att lägga papper i högar som bara växer.
Att låta dammsugaren stå framme i hallen utan att använda den.
Att lägga saker på skrivbordet i pysselrummet så att bordet inte syns och det inte går att pyssla där.
Att påbörja projekt och inte avsluta dem.

Är det inte värre än så här? Lätt att ordna en del av det här till helgen. Jag ska sluta lägga kläder på golvet, i alla fall ett tag kanske… Men var ska jag ställa dammsugaren? Hm…

Å, så intensivt det är på jobbet just nu. Jag har tusen saker att hålla reda på. Massor av information att komma ihåg. Massor av besök att göra ute på skolor och träffa personal och elever i dagarna framöver. Och så allt annat som händer på skolan som jag ska ordna med, oj oj oj… Jag har inte tagit rast mitt på dagen alls tre dagar av fyra. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Har inte tid och hittar ingen annan tid heller. Och snart blir det påsklov. Då blir allt kolugnt istället ett tag. Eller hittar jag kanske tillbaka till min egen kreativitet igen? Om jag hinner varva ner. Om jag orkar. Om jag klarar att hålla ihop mig. Om. Kanske.

Vad ska jag göra idag då? Jag behöver tänka igenom dagen som kommer och skriva min lista över viktiga saker:
-jobba
-åka hem
Nej, nu skojar jag. Så skriver jag inte idag. Lite mer detaljerat blir det.
Och det är ingen risk att jag glömmer bort att jobba och åka hem. Däremot måste jag hitta mina viktiga papper som jag har förlagt på ett säkert ställe. Måste ringa runt och bestämma tider för besök. Måste ta tag i en möbelbeställning. Dagarna bara går och andra saker tar plats, istället för viktiga saker som också måste göras.
Dessutom längtar jag efter att känna mig skapande. Visst finns det väl någon dikt eller sång som är på väg fram i mig? Eller se en bild som bara måste målas. Eller är det kaklet som ska sättas upp snart? Något är det som pockar i mig och vill ta plats. Inte bara jobb och vardagligheterna hemma. Dessutom behöver jag skriva mera.
Antagligen är det en otillfredsställelse jag känner, både hemma och på jobbet. Många små detaljer som behöver ordnas med, innan jag kan gå vidare igen.