Jag vaknar tidigt och går ut och tar lite kort på huset.

Jag vill ha rätt ljus från solen där. Det är lagom varmt och vindstilla. Svalorna flyger ovanför huset. Jag ser på film på videon och duschar. Så bakar jag mina söndagsscones och äter ute i trädgården och läser Året Runt till. Katten ligger på gräset bredvid mig och njuter och jag klappar magen på honom och det är frid här. Så kommer jag in och har fått en hälsning från en mejlvän, som jag tycker så mycket om. Om mina kurskamrater vara här skulle jag sjunga God Morgon till dem idag. Vad finns det för nyckel till att må bra? Jag har ändå suttit och gråtit en stund i soffan med. Sol och värme. Att se och klappa min katt. Att vara lugn och nöjd med det jag har, bl a ett fantastiskt märkligt hus med trädgård. Frid i hjärtat. Kravlöshet. Jag tror jag har kommit till något slags jämvikt med mig själv.

Jag går på auktion idag. Det är precis där jag bor. Jag har varit och tittat vad de har för grejor. Hittade en spegel i metall och ett glaserat lerfat från Gefle som jag kan tänka mig att bjuda på. Men så har jag inte lust att sitta där hela dagen och bevaka just dem två sakerna. Jag kan vara utan dem med. Skönt. Jag behöver inte fler saker i mitt liv. Men jag ska sitta där ett tag och insupa atmosfären. Titta på folk. Se vad de bjuder på och kanske förundras. Och som sagt, kanske gripas av känslan jag med och bjuda på något helt onödigt krimskrams.   

Det är mulet idag. Det ska visst komma regn. Mycket eller lite, det är frågan. Jag har stått på stege ute och putsat fönstren på utsidan igår, utom på övervåningen, jag orkade inte sätta ihop stegen upp dit. Så idag kan jag putsa insidorna. Det behövs verkligen. Det ser ut som ständig dimma. Lite jobbigt är det bara att ta loss innanfönstren då. Jag har haft annat att tänka på i ett par år och låtit dem sitta i. Och skrubben har jag städat med och kan ställa in lådorna med gamla leksaker och annat oslängbart från mitt gamla liv. Skönt med ordning! Men var är flugsmällaren? Och fjärrkontrollen till boxen? Och varför diskar jag inte? Erik fixade i ordning cd-spelaren som inte ville spela cd-skivorna. Han har också ställt in boxen med kanalerna 1, 2 och 4. Men hur var det nu man gjorde för att se dem? Var har jag förlagt uppmärksamheten?

 Nu har Astrid och Erik hem och jag blir ensam kvar här igen. Snart åker jag hem med förresten. Sommaren är inte slut än, men jag har hösten inom mig redan. Tankarna på skolan finns där. Vad skulle jag vilja göra innan dess? Har jag använt min lediga tid tillräckligt väl? Har jag solat färdigt? Badat nog? (en gång) Sågat nog med ved till vintern? Rest och känt mig tillfreds med det? Jag skulle gärna åka till Köpenhamn och göra mina ärenden där. Men samtidigt har jag inte någon motor som får mig att vara aktiv. Även om jag är fri att göra vad jag vill, så bromsar jag. Jag vill inte åka dit och bli besviken. Jag orkar inte med det. Bättre att vara hemma då. Ordna mina ärenden med posten istället då kanske. Mina sånger blev inte klara. Vem ska kunna hjälpa mig med dem? Eller ska jag släppa det? Släppa taget om allt som inte blev som jag ville? Släppa drömmarna som aldrig blev mer än drömmar? Antagligen är det vad jag måste göra för att komma vidare.   

Dagarna går. Jag, Astrid och Erik har nyss varit ute i skogen och letat blåbär. De är inte riktigt mogna än och jag hittade inte vägen till den bästa blåbärsskogen. Jag får kanske ge mig ut och leta efter den sen. Jag känner mig besviken över att inte hitta. Jag var aldrig stigfinnaren i familjen, det märks. Och jag har ingen ork att vara aktiv särskilt länge i taget heller. Vi spelade alfapet igår och jag vann. Jag är både en usel förlorare och en usel vinnare. Med barnen i skolan är jag tvärtom. Hemma vill jag vara mer som jag är och jag har roligt med att spela ut mina olika sidor, ungefär som en polaritetslek. Ska vi spela Monopol i kväll? Där är jag inte lika kaxig att säga att jag ska vinna… ekonomi är inte min starka sida, men deras, de pluggar ekonomi båda två… bäst att ligga lite lågt då kanske?
De ljusare nätterna blir nu snabbt mörkare. Snart är det dags att fara hem. Vad vill jag göra innan dess? Hm… Gå på auktion i alla fall på lördag. Inte för att jag behöver ha något. Sortera ut lådor och i skrubben hjälps vi åt med nu när jag har besök. De har redan hjälpt till att sätta upp ledstången i trappan och sortera ut i gamla lådor med köksgrejor. Såna aktiviteter är jag motiverad för och tycker om att få fint omkring mig. Bort med gammalt onödig skräp alltså! Och så ska jag öva Mozart till konserten i slutet av september. Inte påbörja några stora jobb nu. Mer njuta och göra småjobb. Täppa till med silikon i fasaden så att myrorna inte kommer ut och in. Jag älskar det här gamla huset. Det vet jag. Myror eller inte. Gammal sliten söderfasad till trots. Det är så präglat av mig. Jag har varit här mycket på somrarna. Mycket slit och svett finns nedlagt här. Jag är inte klar här. Jag vill ha fler goda minnen här i framtiden. Att ha mina barn här i sommar är delar av det. Och att se min katt Prosit ute gör oss båda så gott.

Jag vet vilken dag det är idag. Jag vet att jag får besök till huset idag. Jag vet att det snart är dags att betala räkningar. Helt bortkopplad från tid och rum är jag inte. Men det känns som jag var i en annan värld nyss. Jag läste klart ”Ingen mans kvinna” i natt, och jag slogs av hur levande Bernard Nordh berättar om miljön uppe i skog och fjäll i nästan obebyggda trakter. Vinterskildringarna och svältberättelserna är som om jag vore där och såg miljön, barnens bitmärken i bordet, männens vildvuxna hår, spåren i snön, människornas möten med värme och kyla, hur illaluktande skinnen var när de nyss skrapats och så vidare. Det är egentligen fantastiskt att kunna gå in i andra världar bara genom att läsa ur en bok. Som om jag vore där. Jag läser en bok av Paulo Coelho med, men den är urtråkig. Trista konstruerade dialoger och påhittad intrig. Jag slås även av hur Marianne Fredrikssons senare böcker befolkas av människor som liksom inte finns på riktigt. Dialogerna känns inte äkta alltid. De berör mig inte. Men hennes tidigare böcker, de om historisk tid kan jag tycka är fantastiska, som om jag vore där i den tiden och jag kan se människorna framför mig. Så kan jag tänka om berättelserna i bibeln med. Jag förstår att berättelserna har fängslat människor i långa tider och jag kan läsa en del texter där, som om jag var där. Jag kan anta att både författarnas fantasier och mina egna på ett sätt behöver hitta samma stämning. Händer det en gång är det fantastiskt. Händer det ofta är det ännu mer fantastiskt. Berättandet och lyssnandet hör ihop.

Det är frågan om jag kan räkna den här söndagen som vilken som helst? Både och kanske. Jag har tänkt på den i flera år på hur den bäst skulle kunna firas. Hotell inne i stan kanske. Eller en resa kanske. I alla fall på något sätt tillsammans med barnen på ett hörn. Så blev det inte alls. Jag har säkert en rädsla eller ovilja till att fira jubileum. Jag såg till att sluta i min första kommun innan jag jobbat där 25 år. Jag skilde mig året innan jag skulle firat silverbröllop idag, just idag. Det känns lite konstigt faktiskt. Jag trodde inte att det skulle bli så här. Men så blev det. Både snopet och sorgligt. Oåterkalleligt. Istället rensar jag bort maskrosor i gräsmattan. Sitter i solen. Bakar mina söndagsscones. Hänger tvätt. Sågar lite ved. Läser ”Ingen mans kvinna” av Bernhard Nordh.  

Idag lagar jag paj till kvällsmat. Jag gör som jag gillar, tar det jag har. Det blir bacon i den och ananas, basilika, ost, purjo och tomat. Det blir säkert bra till mig. Men ingen gindrink. Jag har haft halsbränna flera dagar nu, faktiskt rätt mycket sista tiden och då kan ju drickan till vara det som stör. Och för mycket te är inte heller bra. Och för stora portioner. Jag får hålla lite koll nu på vad jag stoppar i mig. Ett tag i sommar åt jag hejdlöst som tröst. Nu håller jag upp med godis, men de sista dagarna har jag bakat istället. Ur askan i elden så att säga. Snart kommer jag in i ordningen igen, när jag ska jobba och äta på bestämda tider igen. Jag har drömt en massa i natt, det var länge sedan. Det var en rätt spännande dröm, och speglar mitt inre väl, det är både upplysande och bekräftande att drömma så. Och sen finna ut vad paradoxen i drömmen kan vara. Då är jag upptagen av sånt och tänker inte alls på mat eller sötsaker. Nå, nu är jag hungrig och ska sätta mig ute i trädgården strax och njuta min blommande Lykkefund samtidigt som jag äter. Som en sinnenas måltid kanske.

 Vaknar tidigt till en mulen dag med lite regn. Skönt. Med riktigt gott samvete kan jag vara inne och läsa. Dricka mitt te i blått band-koppen med blått band-kaffekannan som tekanna, den häller upp riktigt bra. Och så lilla blått band-mjölkkannan. Det är min alldeles egna tecermoni. Så ser jag mig runt omkring inne och jag har ställt i ordning i hallen, lagt ut mattan igen, satt upp hängare på väggen till hörselkåpor, min jobboverall, sågar och stegen. Ordning och reda. En till hylla behövs, så slipper saker stå på golvet. Jag vill ha rena ytor. Så ser jag på trappan. Nu är den i blickfånget. Allt omkring den är fint. Ska jag verkligen behöva börja slipa den precis nu? Nej! Jag orkar inte mer nu. Jag vill inrikta mig på roliga detaljer istället. Hitta en rosenbård till lilla sängvrån. Måla klart den gamla fina hatthyllan. Fixa en skohylla. Fundera på hur guldtröskeln ska se ut. Sätta upp ledstängerna i trappan. Måla dörrlisterna i hallen kanske, bara kanske. Det är ett trist jobb. Men det får väggarna runtom att lysa mer, nu när det är fint runtom. Sen finns tio dörrar i huset att ta hand om och måla. Jag undrar om projektet ”adoptera en dörr” kan vara något?    

Idag är det svårt att börja dagen. Jag kommer inte upp utan ligger kvar i sängen och sover och läser. Jag tänker att jag inte har någon motor idag. Sen går jag upp och slipar lite på hallpanelen som är kvar att måla. Jag vill ju bli klar, för att kunna gå vidare. Jag har ingen lust att gå ut heller. Det blåser och känns kallt. Bara kisse är ute. Jag tänkte jag skulle åka till affären, men jag klarar mig tills i morgon. Kanske behöver jag dra ett streck för hur mycket jag ska fixa här nu på semestern. Kanske behöver jag ta mig lite utanför huset mer än jag gör. Kanske. Bestämmer jag något, så blir det aldrig så i alla fall. Tiden går långsamt idag.

Mulen morgon, men varmt. Jag har mina långsamma morgnar och kan ta tid på mig med att vakna. Hallens golv lyser blått, som ett hav… det är väldigt fint… Och i morgon kommer ny färg att måla färdigt med. Så idag får jag göra annat. Måla panelen som är kvar kanske? Sätta tillbaka ledstången? Jag behöver inte göra något egentligen. Jag behöver bara vara. Som honungsrosen Lykkefund, som har slog ut sin första knopp igår. Idag har den tre utslagna blommor. Alla goda ting är tre.   

Vilken underbar förmiddag det är. Himlen är helt blå. Det är varmt och skönt ute. Inne luktar det starkt av målarfärg, halva hallen är målad första gången och det blir jättefint och intensivt blått där, rent och fint till skillnad mot förut. Hallen har verkligen fått vänta på sin tur att bli fin. Ut med det gamla och in med det nya, är vad jag gör. Nu är det dags. Taket behöver lagas med renoveringstapet och det är lite svårt att klara själv bara. Verktygen ligger på rad i vardagsrummet och jag har sorterat allt nu i lådor och jag ska skriva lappar och klistra på vad de innehåller. Ordning och reda. Precis som i livet då… ha ha… ja kanske… mer eller mindre… Idag ska jag fortsätta att riva upp resten av den gamla illröda plastmattan i hallen, skrapa bort limmet, kratsa mellan brädorna, slipa, måla. Det luktar inte gott att ligga där på golvet i smutsen och det är ett väldigt tungt jobb att göra, kommer jag orka? Jag bärs av en inre styrka, i en vilja att ha det fint omkring mig och av att vilja bli klar.

Nu är jag inne i renoveringsköret igen. Jag målar och spacklar och slipar. Rensar mellan golvbrädor. Skriver listor med ordning att jobba i, drömmer om hur fint det kommer bli, lyssnar på musik, dricker lite gin. Längtar efter kärleken. Mejlar lite. Bloggar. Läser. Och sen märker jag att ingenting blir gjort av alla mina planer och så får jag ta nya tag. Jag har väldigt lite lust att jobba med renoveringstapeten till exempel. Det hade varit enklare om någon var här och kunde hjälpa till med den. Nu tar det emot att börja och då stoppar det upp. Då vilar jag och gör annat. Tapeten ligger på golvet klar att mätas ut. Jag behöver hitta rätt verktyg till det. Och hitta energin. Jag vill bara smita och göra roligare saker nu. Men tänk vad skönt jag kommer tycka att det är när tapeten är uppsatt! Gör det! Sen!

Jag har varit igång hela morgonen i en väldig energi. Och så skulle jag ta in badrumsmattan som legat ute på bron flera dagar och väntat på att något skulle hända, jag skakar den och så ser jag en näbbmus där den legat. Minsann en duktig katt som drar hem sitt byte! Det var ett tag sedan han jagade. Men näbbmöss är inte goda att äta har jag hört nånstans. Så fick jag ha musbegravning här. Det blev en enkel cermoni, ner i marken bara. Ska jag nu sitta på trappan och äta min fillunch? Tja, det får väl gå. Eller så hittar jag ett annat ställe just idag.

Det är kallt, mulet och regnigt. Jag vill kura idag. Har sett på video, en inspelad långfilm, om att följa sitt hjärta i kärlek trots åldersskillnader och inte hålla en fasad utåt som kan passa omgivningen. Den hette Suddenly Naked. Jag lyssnar på Kim Larsen och Gasolin´ och har det rätt bra här inne fast det är lite kallt. Kanske ska jag elda lite sen. Saker finns att göra med. Ta död på myror då och då. Tvätta. Tömma hallen på grejor. Ta ner verktygshyllorna där med, ska måla om väggen bakom. I morse funderade jag på vad jag tycker det bästa i mitt liv är. Jag kom på flera saker: mina barn, blommor, trädgård, natur, allt mitt skapande, musiken, kisse, natten, att dricka te eller varm choklad och äta hårda kaviarmackor och lite annat. Det är kanske sånt som bara är. Månen, stjärnor, himmel och hav. Och det sämsta måste vara rödmyror i huset, äckliga lukter, konflikter jag inte kan hantera och vara ärlig i, för mycket krav, oro för ekonomiska ting och lite annat. Nu räknar jag alltså inte upp sånt stort som krig och fred och naturkatastrofer och sånt. Jag är tacksam för att jag inte är drabbad av krig och svält. Fast på sätt och vis är jag det indirekt, med en mamma som varit barn i krig. Jag vet att allt krig skadar och det går vidare i generationer efter för många. Och så finns inre krig och andlig svält. Jag tar inte upp mer här, det blir för stort för mig att klara ut. Allt är såklart relativt. Min tanke var ju bara från början: det här känns gott! Stanna i det nu, Dana!